Sida 106 – Bondbloggen

Vitvaruabstinens.

Med anledning av kommentarerna efter mitt senaste inlägg så verkar det trots att det är lite utanför ämnet finnas ett visst intresse för lite skriverier om årets skidäventyr. Egentligen hade jag innan jag åkte planerat att göra små uppdaterande inlägg under resan men trots att jag i år höll mig i västerled så visade det sig inte vara så lätt. ”Internätet” är förvånansvärt nog inte så stabilt där på andra sidan Atlanten. Inte heller hotellens WiFi-nät var så värst stabila, man blev titt som tätt ”utkastad” och fick logga in igen om det nu lyckades. Vi är nog lite bortskämda med stabila nät här i Norden. Sen ville man ju naturligtvis hellre tillbringa tiden med skidvännerna framom att pilla på telefon.

Fullt så rörigt som i Kina är inte det amerikanska elnätet men kanske ger följande bild en lite fingervisning 🙂 Kanske är det lite likadant med ”internätet” ?

Som vän av längdåkning på skidor så gillar man snövita vidder och har vi vintrar som de senaste så leder det till vissa abstinensbesvär. Därför gick fjolårets skidresa till Wasaloppet China då dom har snögaranti som det enda av loppen i Worldloppsserien, påstod dom själva då, men nu fick vi höra att detsamma gäller Gatineauloppet i Canada men det visste vi inte då när vi valde mål för årets skidäventyr. Det har inte varit lätt att träna i år men tack vare den lokala skidklubbens talkogäng har jag haft ett 1,8 km långt konstsnöspår att tillgå under största delen av vintern, så det är man väldigt tacksam för. Det är ju lite mera njutbart att skida långlopp om man fått stå på skidor lite innan loppet. 🙂

Snöläget här hemma vid avfärden 16.2.2017

Snöläget i Gatineau, Canada. 17.2.2017. Som synes så är det inga problem att stilla abstinensbesvären 🙂

Worldloppet.

Jag har under tio års tid samlat på mig stämplar från långlopp i olika länder i Worldloppspasset och fick min tionde stämpel ifjol i Kina. Tänkte då att det kanske får räcka med ett pass men sen läste jag om Hannes Larsson som fullbordat sitt 30:e pass och då intresse fortfarande finns för skidåkning så kändes det naturligt att försöka ta sig an ytterligare ett pass. Det är ju lite mer motiverande att träna om man har ett mål med träningen, och så finns det en anledning till att ta ledigt några vinterdagar för deltagande i något lopp världen över. 🙂

Mitt fullbordade pass har tagit mig till följande länder:

Master No 4353
1. American Birkebeiner	USA	24.02.07	51 km	FT
2. Vasaloppet	SWE	02.03.08	90 Km	CT
3. Jizerská Padesatka: Patria Direct	CZE	10.01.10	50 Km	CT
4. Finlandia-hiihto	FIN	27.02.10	50 Km	CT
5. Tartu Maraton: Main Race	EST	20.02.11	63 Km	CT
6. König Ludwig Lauf: Main	GER	05.02.12	50km	CT
7. Birkebeinerrennet	NOR	16.03.13	54 km	CT
8. Dolomitenlauf	AUT	18.01.14	42 Km	CT
9. Bieg Piastow	POL	28.02.15	50 Km	CT
10. Vasaloppet China: main	CHN	04.01.16	50 Km	CT

Här finns länk till Worldloppets passport holders sida ifall ni vill kolla om ni har nån bekant som fullbordat sina pass. Det finns lite på 300 ski masters i Finland så någon bekant kan det finnas 🙂

Om Ni vill höra mera om årets skidäventyr så får Ni fortsätta med att kolla in Bondbloggen………

Howdy, I’m back!

Det undrades här i en kommentar för en tid sen om jag glömt bort bondbloggen. Det har jag inte gjort och visst har jag också känt mig lite illa till mods för att jag inte skrivit något på en tid.

Orsaken till frånvaron är att jag, håll i något stadigt nu, har varit på semester. Och inte vilken semester som helst heller för den delen utan den längsta sammanhängande ledigheten jag haft sen jag började som bonde 1988. Hela 18 dagar för att vara exakt. Det är få företagare förunnat att kunna ta en dylik ledighet men tack vare en stark insats från hemmafolket har det varit möjligt och gått någorlunda väl.

Det är ändå inte bara att ”stämpla ut” och ta ledigt, det fordrades nog en rejäl dos ”övertid” också från mitt håll innan resan. Jag hade en del virke liggandes i skogen och det vågade jag inte lämna kvar trots att det var snöfritt vid avfärden. Under så lång tid kan det snöa en hel del med risk för att virket göms bort under det vita. Det var också deklarationstider och jag hann i alla fall med ett nödrop få bokföring, momsredovisning, momsbetalningen och bränsleaccisåterbäringen åtgärdad innan avfärden. Själva deklaration blev jag dock tvungen att söka några dagars respit med vilket jag hoppas att skattebyrån beviljar. Dessutom var det ju viktigt att se till att allt var i någorlunda skick, det brukar ju ändå alltid vara något som krånglar när man är borta. Inventerade och fyllde på flislagret också så att dom inte skulle behöva frysa här hemma. Så det blev många långa dagar både ute och vid skrivbordet innan avfärd. Därav inget inlägg som förvarnat eller förklarat mitt frånfälle innan resan.

Med anledning av språkvalet i rubriken så kanske ni anar att resan gick till andra sidan Atlanten. Vill ni, trots att det mesta inte har så mycket jordbruksanknytning, höra mera kan ni slänga in en kommentar här nedan.

Bara förluster …

Nu är det full fart på skogsarbetet eftersom vädret är bästa möjliga, litet snö, fina isvägar och litet minusgrader. Det var ganska eländigt med regn ett tag men nu har vattnet frusit så hårt att kättingarna med isdubbar knappt gör märken i isen.

På söndagen kom en tall in genom dörrens nedre ruta på Zetorn. Jag skulle dra ut en dubbel stock så att jag kunde komma åt att kapa den och var litet oförsiktig så andra ändan rasade ned från en sten och stocken svängde så att ändan kom in genom dörren. Det var ju inte så farligt för jag såg att rutan bara kostade 11 euro i Estland. Jag skulle redan beställa två rutor (den rutan är alltid i farozonen och har redan tidigare gått sönder) men så såg jag att enda leveransmetoden var med Itellas kurir – och det kostade 156 euro ! Jag tänker inte betala 15 gånger mer för transporten än för rutan så jag ångrade mej kvickt. Det blir att köra med plast för dörren tills nån åker till Tallinn och kan hämta rutan. Den är inte så stor så man kan bra bära hem den.

För Itellas pris kunde man åka till Tallinn och supa sej ordentligt full men jag har varken tid eller intresse för det. Kanske jag köper en polykarbonatskiva i stället. Baara förlustär som föriga bisin brukade säja då något gick sönder … Föriga bisin har i Hindersby sagt en mängd tänkvärda saker och används alltid då man inte vill nämna namnet eller inte kommer ihåg vem som ursprungligen myntade uttrycket.

Förra veckan skrev jag kontrakt på 200 kubikmeter tallstock med reviret. Versowood tar ganska stora stockar (max 50 cm i TOPPändan) så jag kan sälja bålatallana (bamsetallarna) innan de blir ännu större. Så nu är det bara skogsarbete som gäller så länge det fina skogsvädret håller. Allt annat är satt på undantag.

En vanlig dag är att jag stiger upp på morgonen och går ut i pyjamas, filttossor och fårskinnspäls för att sätta på motorvärmen till Zetorn. Medan den varmnar dricker jag kaffe och klär på mej samt kollar Bondbloggen. Ofta skall också räkningar betalas och reservdelar beställas över nätet.

Vanligen har jag lass på vagnen från föregående dag så jag kör till upplagsplatsen och radar upp stockarna och tallpropsen. Sedan till skogen och fäller tre-fyra tallar beroende på varifrån det blåser. I år har jag kvistat och kapat allting genast och lastat på vagnen både stock och massaved. Mitt på dagen kör jag hem och dricker kaffe (det är inte så många hundra meter i år). Keden måste kanske filas på motorsågarna och bränsle blandas. Jag blandar allt bränsle själv med 98 oktans bensin och tvåtaktsolja. Det går kvickt i en gammal fyra liters glasburk. På eftermiddagen blir det tre-fyra tallar till beroende på hur mycket det krånglar. Ibland är det bara att såga av dem om blåsten ligger rätt men ibland får man jobba länge med att få omkull en tall om man inte kollat mycket ordentligt vartåt den lutar. Eller så måste man bara ha den åt ett visst håll. Vindriktningen är inte så känslig bara det inte blåser rakt emot. Man kan nog fälla med sidvind.

Tallarna har grova kvistar men bara i toppen (utom i skogslaggarna). Ibland behöver man inte kvista alls de tre första stockarna … Då går det fort att få ihop ett lass. Nu är det ljust så länge att man kan vara i skogen nästan till klockan sju på kvällen. Då kör jag hem med lasset och är så hungrig att jag kunde äta en halv gris. Efter maten är gubben färdig för soffan. Något aftonarbete i verkstaden vill det inte bli efter en dag i skogen. Jag vaknar till mej ett tag senare på kvällen men konstaterar att det är bäst att lägga sej så man orkar upp nästa morgon igen. Tiodygnsprognosen lovar nån plusgrad på eftermiddagen men minusgrader varje natt så det är bara att såga så mycket man orkar nu innan våren kommer.

Det var mycket bättre förr

Orsaken till att jag tycker det just nu är att jag skall byta trycklager på paketbilen (Fiat Ducato). Det är tredje Ducaton som jag har (från 2006). De tidigare modellerna var någorlunda mänskliga och det fanns ganska gott om utrymme i motorrummet men den här är rent ut sagt hemsk. Den är fullproppad med rör och ledningar och allsorts manicker som mest tycks vara till för att krångla. Motorlampan lyser ibland (indikerar fel) och jag har försökt hitta felet men utan resultat. Det fina elektroniska felsökningssystemet OBDII ger en massa felkoder som säjer absolut ingenting. Men motorn går bra så jag har struntat i lampan.

Trycklagret kan man däremot höra mycket tydligt helt utan felkoder. Det skriker och rosslar som en galning så fort man trampar ned koonan (kopplingen). Inga problem med felsökningen där. Men däremot är det värre att byta det. Jag har till hälften skruvat bort alla grunkor som finns ovanför växellådan men så blev det så fint skogsväder att jag lämnade verkstadsarbetet och for till skogs i dag. Det har ju varit regnigt och blött en tid så man måste ta vara på det fina vädret. Nästa söndag blir det igen varmt så då kanske jag fortsätter med bilen.

Verkstadshandböcker är en liten utgift i jämförelse med alla andra kostnader så jag har köpt alla jag kommit över. Nu är det inte mera böcker utan allt finns på CD eller på nätet. Bättre har det inte blivit för de är ofta dåligt gjorda och det är svårare att hitta nånting än i en pappershandbok. Och så måste man ta ut dem på papper i alla fall då man börjar skruva. Inte kan man ligga med datamaskinen under bilen …

Stor hjälp har man däremot av olika forum på nätet där vissa sätter in mycket bra beskrivningar med foton och allt. Ifråga om Ducato så är de tyska nätsidorna bland de bästa men så finns där också en stor mängd Ducato. Det som jag saknar är datoriserade reparationsverktyg men jag köpte nyss en OBDII-anslutning med Blåtand (trådlös) som gör att man kan koppla Androidmobilen till felsökningssystemet. Det finns en mängd ”appar” dvs. program som läser av alla parametrarna från bilen och visar dem på skärmen. Om det är ett bra program så kan man kanske hitta felet med det.

Men jag saknar i alla fall gamla Lada (som ju var en kusin till Fiat). Den körde vi med från början av 70-talet ungefär 30 år framåt. Allt som allt sju bilar. Den var enkel och man kunde reparera allt själv. Reservdelarna var billiga. Tyvärr blev de nyare modellerna sämre och reservdelarna gick upp i pris så man måste gå över till Volvo för att få biligare reservdelar. På Lada har jag bytt koppling flera gånger och har ännu ett specialverktyg som jag själv gjort av ett spoljärn för att lättare få bort översta skruven på växellådan. Det var inte stor sak att skruva bort växellådan, lägga den på golvet och byta kopplingen. Sedan satte man växellådan tillbaka och det var klart. Det enda som jag fick fundera på en stund var hur man pillade bort växelspaken som satt fast med en intressant gummipropp. Men då man visste knepet så gick det fort.

På tal om moderna maskiner och allt elände de för med sej så läste jag en typisk historia i Land Lantbruk (nr. 9/2017). Två bröder i Västmanland hade år 2000 köpt en tröska med alla möjliga moderna rackerier – i ungdomligt oförstånd. Som gammal elektronikingenjör skulle jag aldrig köpa nån maskin med ”modern” elektronik för de har stora mängder barnsjukdomar. Så också denna tröska. Den hade en skärm som tappade minnet och utan den fungerade tröskan inte alls. Det visade sej att det var en mycket ovanlig skärm som inte fanns som reservdel. Som jag alltid sagt så köp inte nånting ovanligt utan hellre något gammalt och vanligt. Och köp inte nånting som är helt beroende av elektroniken.

Efter 15 år var tröskan (elektroniken) slut och utan reservdelar. Det var inte någon billig tröska utan tysk kvalitet: Deutz-Fahr. Det är inget fel på elektronik i och för sej men all ny elektronik hör till riskzonen för den är ofta skräddarsydd vilket ger reservdelsproblem. På bilarna finns det numera en mängd elektroniska styrenheter som ofta byts ut alldeles i nödan eftersom felet finns på annat håll. Och de är inte billiga – ännu. Det blir förstås bättre men jag tippar att det tar 10-20 år ännu innan elektroniken i bilarna blivit ”mogen” i den meningen att det är standardmoduler som kostar kanske ett tiotal euro och som finns på hyllan i vilken butik som helst – åtminstone på nätet.

De invecklade systemen med sladdar och rör blir vanligen enklare med tiden de också. På sätt och vis är elbilarna de allra enklaste. Åtminstone kan de göras enkla med standardmoduler. Men där är problemet ackumulatorerna. De är alldeles för usla i praktiken oberoende av vad de skriver i tidningarna om ”fantastiska uppfinningar” vilket ofta bara är ett sätt att visa att reportern inte fattat nånting.

Kanske jag nån gång i framtiden kan medge (motvilligt) att bilarna blivit bättre men just nu svär jag bara ve och förbannelse över ”utvecklingen” som gjort bilarna invecklade och jäkliga att reparera. Liksom med traktorerna fanns det en tid då det tillverkades bilar som var nästan eviga och inte ens behövde repareras – annat än att vissa slitdelar skulle bytas då och då. Och så kunde man reparera dem. Så det var mycket bättre förr …

Morgonen efter …

Efter en natts god sömn börjar man vara i skick åter. Efter deklarerandet …

Trots att jag började i god tid (för mej alltså) så blev gårdagens kväll ändå påfrestande. Plötsligt var en del kvitton borta som jag absolut hade sett alldeles nyligen och så märkte jag att jag räknat fel – trodde jag. Trots att man deklarerat i många år så glömmer man hur man hade tänkt förra året och så gör man om kalkylerna. Varefter man märker att det var fel och att det var alldeles rätt som man gjort först.

Problemen kommer främst av hur man skall sköta om rättelseposterna och då gäller det också att komma ihåg momsen (som också skall rättas). Men då man räknat kors och tvärs och kontrollerat allting så kommer man ihåg hur det borde göras och så börjar det gå. Kontrollkalkylerna behövs så att man inte sätter in momsfria värdet där det skall vara med moms och tvärtom. Vissa regler har faktiskt blivit enklare vid deklarationen men det finns kvar en hel del krångel fortfarande.

Det värsta är i alla fall de tusenfalt förbannade Katso-koderna. Elektronisk deklaration för privatpersoner går numera ganska bra med bankkoderna men en jordbrukssammanslutning måste använda Katso och då går allt åt helvete. Visst fungerar det om man gör precis rätt hela tiden men om man trycker på fel knapp i misstag så går allt i putten. Och systemet är så jävligt att man inte alltid vet precis hur man skall göra. Dessvärre är det omöjligt att pröva för då är det genast tillbaka till noll ifall det var fel.

Som gammal programmerare och professor i datateknik så är det hårresande hur programmerarna har tänkt. Man bör nämligen ALDRIG bygga sådana system som är så känsliga för feltryckningar. Ett system skall vara robust, dvs. det skall tåla fel utan att krascha eller slänga ut användaren. Katso hör till de mest användarfientliga system jag träffat på. Systemets lösningar strider mot allt vad vi försökt lära ut inom datateknik vid tekniska högskolan.

Jag var tydligen inte den enda som hade problem med skräpet. Skatteverket hade satt in en rad att ”Katso-systemet är överbelastat” så antagligen satt det massor av folk runt om i landet och svor ve och förbannelse över Katso. Det är ett system som helt enkelt borde slängas bort genast. Det finns ju bra kodsystem att få som är enkla och billiga och användarvänliga.

Det måste vara programmerare som hatar mänskligheten och vill hämnas på den genom Katso. Men jag har ett par förslag om hur de skulle kunna göra det ännu värre (inget är så illa att det inte kunde bli värre). Ett infernaliskt trick är att låta folk skriva in hela deklarationen utan problem och sedan då de skall spara den så meddelar systemet att man måste logga in på nytt med ny kod. Och sedan är allt som man skrev in försvunnet … Fast det har de redan kommit på för det hände mej en gång i går kväll.

Det är mera genomskinligt men de kunde också göra systemet så att då man gjort tre misstag så stängs hela systemet av och man måste skaffa nya koder eller kanske skaffa sej ny behörighet för att alls få nya koder (det tar en vecka minst). Sedan kunde de ännu kräva att man måste gå barfota till Helsingfors och knäböja invid Skatteverket och tigga om nya Katso-koder … Fast det kunde vara farligt för programmerarna. Finländarna tål ju nästan vad som helst från myndigheterna men då de en gång blir riktigt förbannade så slår de ihjäl dem allihopa. Det är troligen enda anledningen till att de inte satt in det kravet.

Årets kvitton var till största delen på små summor men det var över 300 så det blev minus i alla fall. Jämfört med tidigare år så blev det mindre minusresultat men man kan absolut inte dra några slutsatser om lönsamheten för det är stor skillnad om de stora utgifterna (gödsel och brännolja) hamnar på ena eller andra sidan om nyåret. Likaså har det stor betydelse om vetet säljes på någondera sidan om nyåret.

Det nya är att det fanns över 100 kvitton från utlandet vilket är en ganska stor ökning. Det mesta kommer från näthandel men en del är från reservdelar till Belarus från Estland. De flesta köpen på nätet handlar om små summor från 3 till 50 euro. Bara ett tiotal var över 100 euro och då var det mest reservdelar till traktorerna eller liknande.

Köpen från Kina sticker ut. Det blir ofta små summor på grund av att frakten är gratis. Antagligen kan de inte konkurrera annars för det tar upp till en månad att få nånting därifrån. Jag tror inte det kan fortsätta länge för prisnivån brukar alltid jämna ut sej så småningom. Om Kina lyckas få den nya ”Sidenvägen” genom Asien att fungera bra så blir också transporttiden mycket kortare. Så jag köper främst elektronikkomponenter på lager. Senast har jag skaffat reläer för någon euro per styck som behövs då man bygger fjärrstyrning av torkfläktar och liknande.

Nu är det riktigt slaskväder här så jag kan för en gångs skull städa upp efter deklarerandet och sätta in alla kvitton i mappen. Vanligen är man så sur att man lämnar allting och bara far till skogs följande dag. Och mycket riktigt så finns det ännu kvitton från 2015 under alla hoparna med papper fran 2016. Men först skall jag koka kaffe och äta en ”temla” (jag är gammal Ture Sventon-fantast). Vi har äkta hembakta temlor med mandelmassa och vispgrädde. De är dessutom mindre än köpistemlorna. Det är trevligare för då sprutar inte grädden ut över skägget då man biter i dem …

Varmaste sovplatsen

Varmare sovplats får man nog leta efter…

Nu är det full rulle i fårhuset. Skaran är blandad. Det finns pytteknyttisar som vill ha flaska några gånger om dagen. Två som får för lite av sin mamma, de får flaska morgon och kväll. Några trillisar som får lite understödande flaska morgon och kväll så dom karpar upp sej lite bättre. Det finns tackor som inte lammat ännu. Det finns månadsgamla lamm som skenar på som yrbollar. Det finns alldeles nyfödda som på vingliga ben söker mat hos tackan. Det finns ett lamm som jag parade ihop med fel tacka, men vars riktiga mamma inte protesterade alls att ta tillbaka sitt eget lilla lamm fast lammet blev felplacerad i ca två timmar och omputsad av fel tacka, men återföreningen gick riktigt bra. Det finns ett lamm som bara har ett skapligt öra, och det finns ett lamm med lite konstigt tungt huvud… Det finns inget 100% flasklamm ännu, alla tackor har hittills tagit sina lamm, så sådär kort sammanfattat är läget riktigt lagomrörigt, precis som det skall vara såhär halvvägs i tack-antalet.