Lite skräp och skrot

Häromdagen fick jag via en kanal höra följande omdöme om Bondbloggen: ”Det kunde vara lite mera varierande. Nu handlar det om en fiffig pensionär, en riktig bonde, en udda fåraherde och en löntagare”

Bästa replikör. Oavsett hur galet man kan tycka att detta är och att vi på något sätt skulle vara udda får i hagen så är det tyvärr precis just såhär verkligheten ser ut idag. Jag kunde vara den första att beklaga utvecklingen om någon frågar mig, så jag håller i princip med. Detta då  inte specifikt gällande Bondbloggen, för jag tänker inte desto mera kommentera en verksamhet där jag själv är ett av hjulen, men verkligheten i det riktiga livet, det som pågår utanför våra dörrar varje dag.

Precis just såhär har det blivit. Jag läste så sent som idag i vår lokaltidning om när bönder för 25 år sedan tände vårdkasar för att visa sitt motstånd mot EU. Jag var själv en stark motståndare till EU då, och är det nog ännu idag också, även om jag nog mjuknat med åren. Idag inser jag väl att Finland svårligen kan stå utanför EU, men ändå tror jag världen skulle vara gladare utan dylika multikolosser.

Om det sen är EU eller Marknaden eller Sipilä eller Gud som styrt det finländska jordbruket dit där det är idag, det vet jag inte riktigt, men väldigt konstigt har det blivit. Precis just så konstigt som inledningen gör gällande. Draget ur ärmen och högst empiriskt skulle jag säga att det är just precis så, en del är fortfarande riktiga bönder – precis som Christer då -, förutsatt att man blir ”riktig” om man har en New Holland och odlar morötter, kanske det är så, inte vet jag. Däremot vet jag att många av mina kollegor på slätten sedan länge är det som kallas pensionärer – precis som Nisse då – men fortsätter med sitt värv därför att ingen direkt vill stiga till och ta över, av ekonomiska skäl förstås, och man har för starka band till sitt jordbruk för att släppa det till salu. Sen hur många ”udda fåraherdar” det finns har jag ingen koll på, men visst finns det idealister som kämpar på som när lössen simmar uppförsbacke i tjära, och som bara gett sig fanken på att det skall gå för att det måste, men gör det på bekostnad av Mercedesen, Thailandsresan och shoppingturerna på lördagarna som många andra unnar sig per rutin. Åtminstone jag kan låta mig imponeras av dessa inte alltför vanligt förekommande individerna, må dom sen vara udda fåraherdar, konstnärer, musiker eller bara annars idealister.

Till slut några ord om löntagaren. Av vår typ finns också många, precis av samma orsak som pensionärsgruppen. Själv ställde jag i tjugoårsåldern upp målet att vid 45 skall jag börja leva på jordbruket. Det tycker jag fortfarande, men det tycker inte marknaden, och nu har jag väl börjat inse att tåget har gått, det kommer aldrig att ske. I grund och botten tycker jag det är ett misslyckande, men ett misslyckande som jag varken är skyldig till eller på något sätt ensam om. Här kan jag inte låta bli att citera bonden som vann på Lotto och fick frågan vad han skulle göra med pengarna? Svaret blev: ”Jag fortsätter väl med jordbruket tills dom är slut”

Hur som helt – intet är som förr. För bara 40 år sedan var det ytterst få bönder i Yttermark som samtidigt var löntagare, nu är det precis tvärtom. Antalet svinfarmer är ensiffrigt, hönsfarmerna knappt ens det. Var detta skall sluta vete fåglarna, men någon lycklig utveckling är det absolut inte.

Så oavsett om man gillar det eller inte så är det nog en pensionär, en löntagare och en udda fåraherde tillsammans med en och annan riktig bonde som skall hålla landskapen öppna och naturens mångfald i skick i framtiden. Om det inte händer något riktigt oväntat och bra. Kanske att vi får tillbaks postbussarna! (Dom som känner mig vet vad jag menar)

Den estniska osten och jag

I en diskussion härom kvällen…

– Den smakar riktigt som finsk ost    (ni vet… dendär runda vanliga)

– Men, VA!?!? Estnisk ost? Äter du estnisk ost!?

– Ja, den e ju billigare den…

– Ja… Men ESTNISK OST???

Det var lite som om jag ramlade av kärran… Hur i världens tider köper man estnisk ost? Till lika konstaterade jag ju att den estniske bonden ska väl leva han också. Och varför skulle den vara konstigare än den finska osten? … Men, ändå.. Estnisk ost. Svensk ost vet jag att många köper, så det hade jag inte reagerat någå desto vidare på, men denna estniska ost kom lite snettrakt från höger och slog tomt i planeten på mej. En sån liten sak som ost från grannlandet. Men, de går ju inte fram hos en sån som mej att ens komma på tanken att äta estnisk ost. Men där satt jag vid kvällsteet och åt estnisk ost, och sade: Så länge ingen i världen får reda på att jag sitter och äter estnisk ost, så går de bra….

Nå, nu har jag tutat ut det på bondbloggen. Varför? Jo, för att jag fick syn på SLC reklamen om inhemsk mat. 6 goda själ att äta inhemskt. Vidare har jag också sett uppmaningen till folk att fråga varifrån maten kommer när de går på restaurang. Det tycker jag man bra kan göra, för, varifrån kommer maten? Egentligen?

Och jag då? Kanske har jag stuvat i mej massor av estnisk ost förut? Utan att jag vetat om det? Och kanske har jag suttit och stuvat i mej köttbiffar som kommer från typ spanien, italien, ungern där man använder 4-5ggr mer antibiotika till djuren än vad man gör i Finland!? De är ju en sak vad dom gör där, och vad dom stoppar i sej…. men, de luddiga i storyn är ju att jag inte har brytt mej ett endaste ett litet skvatt om att fråga! VARIFRÅN KOMMER RÅVARAN?

Skämmas får man… Här sitter jag och har mej över den estniska osten, då jag inte själv har en aning om varifrån osten på pizzan jag åt för någon dag sedan kommit. Eller senast jag var på restaurang och åt gris… Varifrån kom den grisen… Dags att ta sej själv i kragen och börja fråga…

Våga fråga! Hur ska man annars få veta nåt…

Vitvaruabstinens.

Med anledning av kommentarerna efter mitt senaste inlägg så verkar det trots att det är lite utanför ämnet finnas ett visst intresse för lite skriverier om årets skidäventyr. Egentligen hade jag innan jag åkte planerat att göra små uppdaterande inlägg under resan men trots att jag i år höll mig i västerled så visade det sig inte vara så lätt. ”Internätet” är förvånansvärt nog inte så stabilt där på andra sidan Atlanten. Inte heller hotellens WiFi-nät var så värst stabila, man blev titt som tätt ”utkastad” och fick logga in igen om det nu lyckades. Vi är nog lite bortskämda med stabila nät här i Norden. Sen ville man ju naturligtvis hellre tillbringa tiden med skidvännerna framom att pilla på telefon.

Fullt så rörigt som i Kina är inte det amerikanska elnätet men kanske ger följande bild en lite fingervisning 🙂 Kanske är det lite likadant med ”internätet” ?

 

Som vän av längdåkning på skidor så gillar man snövita vidder och har vi vintrar som de senaste så leder det till vissa abstinensbesvär. Därför gick fjolårets skidresa till Wasaloppet China då dom har snögaranti som det enda av loppen i Worldloppsserien, påstod dom själva då, men nu fick vi höra att detsamma gäller Gatineauloppet i Canada men det visste vi inte då när vi valde mål för årets skidäventyr. Det har inte varit lätt att träna i år men tack vare den lokala skidklubbens talkogäng har jag haft ett 1,8 km långt konstsnöspår att tillgå under största delen av vintern, så det är man väldigt tacksam för. Det är ju lite mera njutbart att skida långlopp om man fått stå på skidor lite innan loppet. 🙂

Snöläget här hemma vid avfärden 16.2.2017
Snöläget i Gatineau, Canada. 17.2.2017. Som synes så är det inga problem att stilla abstinensbesvären 🙂

 

Worldloppet.

Jag har under tio års tid samlat på mig stämplar från långlopp i olika länder i Worldloppspasset och fick min tionde stämpel ifjol i Kina. Tänkte då att det kanske får räcka med ett pass men sen läste jag om Hannes Larsson som fullbordat sitt 30:e pass och då intresse fortfarande finns för skidåkning så kändes det naturligt att försöka ta sig an ytterligare ett pass. Det är ju lite mer motiverande att träna om man har ett mål med träningen, och så finns det en anledning till att ta ledigt några vinterdagar för deltagande i något lopp världen över.  🙂

Mitt fullbordade pass har tagit mig till följande länder:

Master No 4353
1. American Birkebeiner  USA  24.02.07  51 km  FT 
2. Vasaloppet  SWE  02.03.08  90 Km  CT 
3. Jizerská Padesatka:
Patria Direct 
CZE  10.01.10  50 Km  CT 
4. Finlandia-hiihto  FIN  27.02.10  50 Km  CT 
5. Tartu Maraton:
Main Race 
EST  20.02.11  63 Km  CT 
6. König Ludwig Lauf:
Main 
GER  05.02.12  50km  CT 
7. Birkebeinerrennet  NOR  16.03.13  54 km  CT 
8. Dolomitenlauf  AUT  18.01.14  42 Km  CT 
9. Bieg Piastow  POL  28.02.15  50 Km  CT 
10. Vasaloppet China:
main 
CHN  04.01.16  50 Km  CT

Här finns länk till Worldloppets passport holders sida ifall ni vill kolla om ni har nån bekant som fullbordat sina pass. Det finns lite på 300 ski masters i Finland så någon bekant kan det finnas 🙂

Worldloppet ski master #4353

Om Ni vill höra mera om årets skidäventyr så får Ni fortsätta med att kolla in Bondbloggen………

 

Howdy, I’m back!

Det undrades här i en kommentar för en tid sen om jag glömt bort bondbloggen. Det har jag inte gjort och visst har jag också känt mig lite illa till mods för att jag inte skrivit något på en tid.

Orsaken till frånvaron är att jag, håll i något stadigt nu, har varit på semester. Och inte vilken semester som helst heller för den delen utan den längsta sammanhängande ledigheten jag haft sen jag började som bonde 1988. Hela 18 dagar för att vara exakt. Det är få företagare förunnat att kunna ta en dylik ledighet men tack vare en stark insats från hemmafolket har det varit möjligt och gått någorlunda väl.

Det är ändå inte bara att ”stämpla ut” och ta ledigt, det fordrades nog en rejäl dos ”övertid” också från mitt håll innan resan. Jag hade en del virke liggandes i skogen och det vågade jag inte lämna kvar trots att det var snöfritt vid avfärden. Under så lång tid kan det snöa en hel del med risk för att virket göms bort under det vita. Det var också deklarationstider och jag hann i alla fall med ett nödrop få bokföring, momsredovisning, momsbetalningen och bränsleaccisåterbäringen åtgärdad innan avfärden. Själva deklaration blev jag dock tvungen att söka några dagars respit med vilket jag hoppas att skattebyrån beviljar. Dessutom var det ju viktigt att se till att allt var i någorlunda skick, det brukar ju ändå alltid vara något som krånglar när man är borta. Inventerade och fyllde på flislagret också så att dom inte skulle behöva frysa här hemma.  Så det blev många långa dagar både ute och vid skrivbordet innan avfärd. Därav inget inlägg som förvarnat eller förklarat mitt frånfälle innan resan.

Med anledning av språkvalet i rubriken så kanske ni anar att resan gick till andra sidan Atlanten.  Vill ni, trots att det mesta inte har så mycket jordbruksanknytning, höra mera kan ni slänga in en kommentar här nedan.

Bara förluster …

Nu är det full fart på skogsarbetet eftersom vädret är bästa möjliga, litet snö, fina isvägar och litet minusgrader. Det var ganska eländigt med regn ett tag men nu har vattnet frusit så hårt att kättingarna med isdubbar knappt gör märken i isen.

På söndagen kom en tall in genom dörrens nedre ruta på Zetorn. Jag skulle dra ut en dubbel stock så att jag kunde komma åt att kapa den och var litet oförsiktig så andra ändan rasade ned från en sten och stocken svängde så att ändan kom in genom dörren. Det var ju inte så farligt för jag såg att rutan bara kostade 11 euro i Estland. Jag skulle redan beställa två rutor (den rutan är alltid i farozonen och har redan tidigare gått sönder) men så såg jag att enda leveransmetoden var med Itellas kurir – och det kostade 156 euro ! Jag tänker inte betala 15 gånger mer för transporten än för rutan så jag ångrade mej kvickt. Det blir att köra med plast för dörren tills nån åker till Tallinn och kan hämta rutan. Den är inte så stor så man kan bra bära hem den.

För Itellas pris kunde man åka till Tallinn och supa sej ordentligt full men jag har varken tid eller intresse för det. Kanske jag köper en polykarbonatskiva i stället. Baara förlustär som föriga bisin brukade säja då något gick sönder … Föriga bisin har i Hindersby sagt en mängd tänkvärda saker och används alltid då man inte vill nämna namnet eller inte kommer ihåg vem som ursprungligen myntade uttrycket.

Förra veckan skrev jag kontrakt på 200 kubikmeter tallstock med reviret. Versowood tar ganska stora stockar (max 50 cm i TOPPändan) så jag kan sälja bålatallana (bamsetallarna) innan de blir ännu större. Så nu är det bara skogsarbete som gäller så länge det fina skogsvädret håller. Allt annat är satt på undantag.

En vanlig dag är att jag stiger upp på morgonen och går ut i pyjamas, filttossor och fårskinnspäls för att sätta på motorvärmen till Zetorn. Medan den varmnar dricker jag kaffe och klär på mej samt kollar Bondbloggen. Ofta skall också räkningar betalas och reservdelar beställas över nätet.

Vanligen har jag lass på vagnen från föregående dag så jag kör till upplagsplatsen och radar upp stockarna och tallpropsen. Sedan till skogen och fäller tre-fyra tallar beroende på varifrån det blåser. I år har jag kvistat och kapat allting genast och lastat på vagnen både stock och massaved. Mitt på dagen kör jag hem och dricker kaffe (det är inte så många hundra meter i år). Keden måste kanske filas på motorsågarna och bränsle blandas. Jag blandar allt bränsle själv med 98 oktans bensin och tvåtaktsolja. Det går kvickt i en gammal fyra liters glasburk. På eftermiddagen blir det tre-fyra tallar till beroende på hur mycket det krånglar. Ibland är det bara att såga av dem om blåsten ligger rätt men ibland får man jobba länge med att få omkull en tall om man inte kollat mycket ordentligt vartåt den lutar. Eller så måste man bara ha den åt ett visst håll. Vindriktningen är inte så känslig bara det inte blåser rakt emot. Man kan nog fälla med sidvind.

Tallarna har grova kvistar men bara i toppen (utom i skogslaggarna). Ibland behöver man inte kvista alls de tre första stockarna … Då går det fort att få ihop ett lass. Nu är det ljust så länge att man kan vara i skogen nästan till klockan sju på kvällen. Då kör jag hem med lasset och är så hungrig att jag kunde äta en halv gris. Efter maten är gubben färdig för soffan. Något aftonarbete i verkstaden vill det inte bli efter en dag i skogen. Jag vaknar till mej ett tag senare på kvällen men konstaterar att det är bäst att lägga sej så man orkar upp nästa morgon igen. Tiodygnsprognosen lovar nån plusgrad på eftermiddagen men minusgrader varje natt så det är bara att såga så mycket man orkar nu innan våren kommer.

 

 

 

Det var mycket bättre förr

Orsaken till att jag tycker det just nu är att jag skall byta trycklager på paketbilen (Fiat Ducato). Det är tredje Ducaton som jag har (från 2006). De tidigare modellerna var någorlunda mänskliga och det fanns ganska gott om utrymme i motorrummet men den här är rent ut sagt hemsk. Den är fullproppad med rör och ledningar och allsorts manicker som mest tycks vara till för att krångla. Motorlampan lyser ibland (indikerar fel) och jag har försökt hitta felet men utan resultat. Det fina elektroniska felsökningssystemet OBDII ger en massa felkoder som säjer absolut ingenting. Men motorn går bra så jag har struntat i lampan.

Trycklagret kan man däremot höra mycket tydligt helt utan felkoder. Det skriker och rosslar som en galning så fort man trampar ned koonan (kopplingen). Inga problem med felsökningen där. Men däremot är det värre att byta det. Jag har till hälften skruvat bort alla grunkor som finns ovanför växellådan men så blev det så fint skogsväder att jag lämnade verkstadsarbetet och for till skogs i dag. Det har ju varit regnigt och blött en tid så man måste ta vara på det fina vädret. Nästa söndag blir det igen varmt så då kanske jag fortsätter med bilen.

Verkstadshandböcker är en liten utgift i jämförelse med alla andra kostnader så jag har köpt alla jag kommit över. Nu är det inte mera böcker utan allt finns på CD eller på nätet. Bättre har det inte blivit för de är ofta dåligt gjorda och det är svårare att hitta nånting än i en pappershandbok. Och så måste man ta ut dem på papper i alla fall då man börjar skruva. Inte kan man ligga med datamaskinen under bilen …

Stor hjälp har man däremot av olika forum på nätet där vissa sätter in mycket bra beskrivningar med foton och allt. Ifråga om Ducato så är de tyska nätsidorna bland de bästa men så finns där också en stor mängd Ducato. Det som jag saknar är datoriserade reparationsverktyg men jag köpte nyss en OBDII-anslutning med Blåtand (trådlös) som gör att man kan koppla Androidmobilen  till felsökningssystemet. Det finns en mängd ”appar” dvs. program som läser av alla parametrarna från bilen och visar dem på skärmen. Om det är ett bra program så kan man kanske hitta felet med det.

Men jag saknar i alla fall gamla Lada (som ju var en kusin till Fiat). Den körde vi med från början av 70-talet ungefär 30 år framåt. Allt som allt sju bilar. Den var enkel och man kunde reparera allt själv. Reservdelarna var billiga. Tyvärr blev de nyare modellerna sämre och reservdelarna gick upp i pris så man måste gå över till Volvo för att få biligare reservdelar. På Lada har jag bytt koppling flera gånger och har ännu ett specialverktyg som jag själv gjort av ett spoljärn för att lättare få bort översta skruven på växellådan. Det var inte stor sak att skruva bort växellådan, lägga den på golvet och byta kopplingen. Sedan satte man växellådan tillbaka och det var klart. Det enda som jag fick fundera på en stund var hur man pillade bort växelspaken som satt fast med en intressant gummipropp. Men då man visste knepet så gick det fort.

På tal om moderna maskiner och allt elände de för med sej så läste jag en typisk historia i Land Lantbruk (nr. 9/2017). Två bröder i Västmanland hade år 2000 köpt en tröska med alla möjliga moderna rackerier – i ungdomligt oförstånd. Som gammal elektronikingenjör skulle jag aldrig köpa nån maskin med  ”modern” elektronik för de har stora mängder barnsjukdomar. Så också denna tröska. Den hade en skärm som tappade minnet och utan den fungerade tröskan inte alls. Det visade sej att det var en mycket ovanlig skärm som inte fanns som reservdel. Som jag alltid sagt så köp inte nånting ovanligt utan hellre något gammalt och vanligt. Och köp inte nånting som är helt beroende av elektroniken.

Efter 15 år var tröskan (elektroniken) slut och utan reservdelar. Det var inte någon billig tröska utan tysk kvalitet: Deutz-Fahr. Det är inget fel på elektronik i och för sej men all ny elektronik hör till riskzonen för den är ofta skräddarsydd vilket ger reservdelsproblem. På bilarna finns det numera en mängd elektroniska styrenheter som ofta byts ut alldeles i nödan eftersom felet finns på annat håll. Och de är inte billiga – ännu. Det blir förstås bättre men jag tippar att det tar 10-20 år ännu innan elektroniken i bilarna blivit ”mogen” i den meningen att det är standardmoduler som kostar kanske ett tiotal euro och som finns på hyllan i vilken butik som helst – åtminstone på nätet.

De invecklade systemen med sladdar och rör blir vanligen enklare med tiden de också. På sätt och vis är elbilarna de allra enklaste. Åtminstone kan de göras enkla med standardmoduler. Men där är problemet ackumulatorerna. De är alldeles för usla i praktiken oberoende av vad de skriver i tidningarna om ”fantastiska uppfinningar” vilket ofta bara är ett sätt att visa att reportern inte fattat nånting.

Kanske jag nån gång i framtiden kan medge (motvilligt) att bilarna blivit bättre men just nu svär jag bara ve och förbannelse över ”utvecklingen” som gjort bilarna invecklade och jäkliga att reparera. Liksom med traktorerna fanns det en tid då det tillverkades bilar som var nästan eviga och inte ens behövde repareras – annat än att vissa slitdelar skulle bytas då och då. Och så kunde man reparera dem. Så det var mycket bättre förr …