Sida 128 – Bondbloggen

Att bära ut ett liv

Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.

Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.

Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.

Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.

Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.

Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.

Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.

Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …

Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.

Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:

Nervklott

Det var ett uttryck som någon vis person myntade för länge sen. En annan variant är ”Jag tål inte sånt jag inte förstår”

Till den kategorin hör vissa fel och problem som man kan råka ut för som bonde, men inget har någonsin förbryllat mig lika mycket som detta som nu kommer att berättas. Problemet är olöst än idag så jag tar gärna mot tips på vägen som skulle kunna bringa klarhet.

Det handlar alltså om min grävling, en Ford 655 som i övrigt är i bra skick och samarbetar klanderfritt.

För två somrar sedan körde jag fast i skogen så att hela maskinen låg på buken och det var ett evinnerligt bökande innan jag till slut kom loss för egen maskin efter brukande av mera våld än vad som kändes bra. Genast när jag kom upp på vägen kände jag att något var galet i styrningen, den liksom stämde inte med rattrörelserna och hjulutslagen. Konsulterande gav vid handen att servopumpen givit upp och en ny införskaffades och monterades. Allt var bra några veckor, men sen märkte jag att styrningen bara fungerade med kall servoolja. När maskinen varit igång ca en halv timme försvann styrningen helt. Alltså den fungerade men blev oerhört trög.

När jag försökte tvinga den att styra tömde den ut all servoolja på hyttgolvet. Orbitrolen hade kraschat. Maskinen lämnades till Fordservice för orbitrolremont och i samband med det upptäckte reparatören att stången i ena servotuben (det finns två – en till varje hjul) var lite krokig. Inte mycket men dock. När tuben plockades upp återfanns en hel del metallspån inuti cylindern och här trodde vi roten till det onda var. Cylindern fick en ny stång tillverkad på ett nästan lokalt metallföretag och allt var frid och fröjd – tills jag två månader senare såg att cylindern var böjd igen. Denna gång VISSTE jag att jag inte kört mot något eller överansträngt styrningen eftersom jag ju varit paniskt rädd för att något skulle hända igen.

Totalt uppgiven monterade jag en ny stång (av samma leverantör) och började köra ännu försiktigare. Nu undvek jag fulla hjulutslag eller att pressa styrningen om den ”tog emot något” Jag var också noga med att inte vrida hjulen stillastående utan styrde bara när maskinen rullade. Det gick bra. Hela vårsådden 2015 lastade jag storsäckar med frontlastaren och det gick bra. Under året har jag också använt maskinen en hel del och inga andra problem än lite läckande olja har uppdagats.

Tills i vårsådden i år. Jag hade väl lastat ca ett tiotal säckar å 650 kg när jag tyckte att maskinen styrde konstigt. Steg ur och möttes av följande syn:

Vad jag riktigt tänkte då vet jag inte, det är mest som ett luddigt minne, men nervklott är väl ganska nära sanningen.

Här står vi nu och försöker fundera. I detta nu är cylindern på bilden borttagen och jag använder bara den ena, men det funkar nu sådär och helst skulle jag nog vilja ha tillbaks båda. Däremot är det fullständigt meningslöst att reparera den krokiga och montera den igen, för jag vet vad som händer. Den kroknar. Och det håller jag på att göra också.

Traktorreparatör har tillkallats och han har konstaterat att övertrycksventilerna öppnar som dom skall. Längden på cylindern är också rätt och det är bara den ena av två styrcylindrar som krånglar.

HJÄLP!!!!

Blomstertiden…..

…….blev kort i år. Speciellt om man jämför med fjolåret.

I år körde värmen i slutet av maj allt (nåja, inte allt men en hel del) i blom och det blommade ut snabbt. Sen kom kylan och tog en del av blomningen, jag fick en del frusna jordgubbsblommor trots täckning med täckväv. Därefter fullbordade ett par dagars storm blomningens avslutande. Vinbärsbuskarna hann pollineras ganska bra under den varma veckan men hur det är med skogsbären har jag inte hunnit kontrollera. Undrar också hur bina har hunnit med i vår när det blev så intensivt. Till exempel på Eriks minnesträd som är ett familjeträd där fem sorter samsas på samma rot hann en del sorter blomma ut innan andra hann slå ut i blom. Jag har inte i skrivande stund hunnit kontrollera hur fruktsättningen lyckats men förhoppningsvis har någon av pollinationssorterna blommat tillräckligt länge.

Blomstertiden……

……är också skolavslutningarnas tid och med dem studentdimissionerna. Speciellt de senare har jag inte förstått den stora uppståndelsen kring. Kanske för att vi inom vår familj inte haft studenter? Frugan gick faktiskt ett år i gymnasiet men hoppade av till förmån för yrkesstudier. Själv visste jag att jag ville jobba inom jord- och skogsbruk och såg därmed ingen nytta med ett studentbetyg. Farsan som jobbade som timmerman på byggen i stan tyckte att jag som hade lätt för att lära mig skulle utbilda mig till byggmästare ”för dom hade ett lätt jobb” och i så fall skulle antagligen en studentexamen ha fordrats. Men jag ville som sagt annat. Att jag sen efter avslutad trädgårdsmästarutbildning i min roll som arbetslärare på trädgårdsskolan hamnade att skola jämnåriga studenter till trädgårdsmästare stärkte ju inte precis min syn på nyttan med studentbetyget. Till och med några av mina jämnåriga ifrågasatte nyttan då de nu påbörjade yrkestudier som jag redan avslutat.

Då i början av 80-talet samsades studenter och grundskolsgångna elever på samma klass och inte såg jag heller som lärare någon större skillnad i kunskap dem emellan. Studenterna hade kanske lite lättare att ta åt sig teorikunskaperna tack vare högre ålder och mer studievana än grundskoleleverna men det var nog intresset för utbildningen som avgjorde mest åtminstone vad gällde yrkesämnena.

Vad gäller yrkesexamina som de facto ger behörighet till ett arbete har uppmärksamheten inte åtminstone tidigare varit närapå lika uppskruvad även om också de med all rätt firas i större grad numera. Själv gillar jag personer med gott handalag som får praktiska saker uträttade utan desto mera beräknande. Därför beviljar vi ett litet stipendium ur Eriks minnesfond till skogsskolan, den skola där Erik trivdes bäst, för att tilldelas en elev med praktiskt kunnande och visat gott kamratskap. Också föreståndaren i lågstadiet förstod att värdesätta praktiskt kunnande och tröstade oss under en föräldrakvart då vi oroade oss över Eriks dyslexi att han märkt att de elever som haft lite svårigheter under skoltiden är de som han först möter i en fin sportbil.

Så utan att på något vis ringakta det arbete som ligger bakom ett studentbetyg så undrar jag vari uppståndelsen och ”hypen” med dimission ligger. Kan någon med erfarenheter om nyttan med studentexamen förklara det för mig? Kommentarsfältet är öppet för diskussion! Och tycker någon att jag hellre ska ägna mig åt att bryta sten än dylika funderingar så är det också OK att meddela det 🙂

Klöver !

På tal om klöver så lyckades vallsådden i fjol alldeles utmärkt och vallen har övervintrat bra. Jämn och fin överallt.

Färgen är litet underlig men det beror på kvällssolen. Synd bara att den fina klövern inte är till någon nytta. Det är dålig med kossor i vår by. Jag får slå den och köra den till skogs.

Vårbroddarna 2016

Den traditionella tiden för sii-opa-bråddana (se på broddarna) är inne. Då vi var små så åkte hela familjen i bilen för att se på broddarna runt om i byarna. I år gjorde jag resan med traktor eftersom den nya (begagnade) sprutan skulle testas i grannbyn Lindkoski. Och så har jag sprutat de egna åkrarna – blev klar i går.

Våren var bra i den meningen att brodden kom upp ganska jämnt men sedan kom det ett större regn i slutet på maj så att alla svackor stod fulla. Vi fick omkring 40 mm men ett smalt regnområde drog genom byn och gav upp till 60 och 70 mm på sina ställen. Det syntes då jag körde till Lindkoski. På vissa fält var brodden alldeles gul.

Våra åkrar klarade sej ganska bra och svackorna blev inte sämre än många andra år. Brodden kom upp fastän jag var rädd för att vi sått för tidigt. En åker var helt tydligt för fuktig. Brodden kom upp men jag tror rötterna får för litet luft då jorden blev tillpackad. Och nu börjar torka störa växten.

I år körde jag den nya sprutan (Hardi 800) med Belarus för första gången. Och det märktes. Man undrar hur tillverkarna tänkt sej att man skall få fast kraftuttagsaxeln. Det är svårt att rymmas mellan bakhjulen och sprutan som på den ena sidan har ett stort filter och på den andra en stor påfyllningskran. Man måste krypa under traktorn eller hänga i knävecken från taket för att komma åt kraftuttaget … Till sist pressade jag mej med våld mellan sprutan och bakhjulet och fick med ena handen fast kraftuttagsaxeln. Med nöd och näppe.

Som jag skrev tidigare (Mera fel i ledningen) så var det bekymmer med de elektriska funktionerna. Jag trodde jag hade fixat felen men då jag skulle börja spruta så fungerade inget. Locket bort och universalinstrumentet fram igen. Det visade sej att bägge säkringarna var dåliga – den ena sönder och den andra av helt fel typ. Tydligen hade förre ägaren inte reservsäkring av rätt typ (glas 5x20mm) så han satte in en bilsäkring som ibland gav kontakt och ibland inte. Med två nya säkringar så började de elektriska ventilerna fungera igen.

Jag bryr mej inte om alla möjliga styrfunktioner för sprutan men elektrisk avstängning och tryckreglering är bra att ha. Och en enkel styrburk med de funktionerna finns på den nya (begagnade) sprutan. Vad därutöver är, är av ondo för det bara krånglar och är dyrt.

Så var det litet problem med Belarus. Jag hade inte använt kraftuttagsaxeln på en tid och fick börja med efterforskningar hur man kopplar in den. Det var inte bara att sätta spaken i nedre läget utan det fanns ännu två andra spakar som måste ställas in – en under sitsen och en under motorn. Jag hade visserligen gått igenom hela rumban en gång för länge sedan men då hade jag inte skrivit upp ordentligt hur det fungerar så jag fick läsa igenom verkstadshandböckerna på nytt. Visst stod det i bruksanvisningen att det fanns en spak men inte var och inte hur den skulle ställas in – typisk handbok …

Men sedan gick det bra att spruta. Marken är nu så hård att det inte blev spår alls efter den tunga traktorn + 1000 kg för sprutan. Man ser också på brodden att den lider av torka. Först gjorde det stora regnet ytan tät och sedan torkade den till en stenhård skorpa. Tur att brodden hann komma upp för annars hade det inte blivit nånting alls i år.

Inte ser det så vackert ut jämfört med de jordbearbetade åkrarna men det blev nu inte direkt missväxt. Man ser tydligt hur halmen från i fjol ligger som ett täcke på marken. Jag undrar om den kvävt en del ogräs för det verkar vara ganska litet i år. Eller så har det bara inte hunnit upp genom halmen än. Här syns också sprutspåret som helt enkelt består av ett mellanrum på 40-50 cm mellan två såddvarv. Det fungerar utmärkt och det var i år inga problem att hitta rätt med sprutan. Jag kör två varv, lämnar mellanrum och sedan mellanrum vart fjärde varv. Med 3 meters såmaskin och 12 meters spruta blir det helt rätt. Men man måste så litet om vartannat i de fyra varven så att det kompenserar 50 cm mellanrum.

Allt blev inte så bra. Halmen ställde bara till problem på en åker där den samlades framför såmaskinen ett par gånger. Den värsta skraamån (skråman) blev det på Petjärmosans mullrika del där jag inte märkte att såhjulet slutat rotera då halmen släpade under det. På den modell av Rapid som jag har så finns såhjulet mitt under maskinen. Tydligen var det ett problem för på nyare modellar finns hjulet vid sidan av maskinen och då slutar det inte tvinna så lätt. Jag måste tydligen sätta in en rotationsvakt på hjulet (magneter + reedrelä).

Här lider brodden både av alltför tidig sådd varvid ytan blev för tät och av torkan. Men det skall komma regn i morgon så man får hoppas det hjälper.

Det var trevligt att köra med Belarus nu då det var så torrt att det inte blev stora spår. Förr körde jag med MF165 som var alldeles för lätt i framändan och i början gick med framhjulen i vädret tills sprutan blev litet tommare. Enda problemet är att Belarus svänger dåligt men det har betydelse bara första varvet. I Belarus sitter man också så högt att man inte blir så omsvept av sprutdimman hela tiden. Snacka om sprutrester i livsmedlen – vi sitter och andas in ren sprutvätska flera dagar per år …

Jag är ganska nöjd med den nya sprutan men så har jag också lång erfarenhet av den gamla Hardi som jag byggde om och satte in filter och elektriska funktioner på (en gammal vindrutetorkarmotor ställer trycket). Den nya har inställningar för bommen med vev. På den gamla sprutan fick jag skruva i en halv timme för att höja bommen. Och bommen är stabilare. Enda problemet är att tryckmätaren är på fel ställe. Först gången jag skulle köra med den så försökte tryckmätaren komma in genom bakrutan. Rutan trycktes in och mätaren blev mos men annars gick det bra. Jag flyttade mätaren men den borde ännu flyttas 10-20 cm bakåt. Eller så sätter jag den på stänkskärmen på traktorn med en tryckslang till bommen. Så har jag på gamla sprutan och det är bekvämt att kolla trycket.

Tyvärr så fick jag inte det sprutmedel jag hade beställt (slut i lager – kommer mera nästa år). Jag ville ha metsulfuron (Ally 50) mot baldersbrå som ju är ett problem då man inte jordbearbetar men fick nöja mej med tritosulfuron (Tooler). Det senare är bättre mot snärjmåra som hos oss är ett problem våta år men det kan hända att jag måste spruta en gång till med nånting mot baldersbrå. Det är ett hemskt ogräs vilket jag kunde konstatera året efter den eländiga viltåkern. Kolla in bilden på Aldrig mera miljövårdsåker ! så förstår ni vad jag menar …

Nu är det bara att rulla tummarna (he-he) och vänta på tröskdags – utom att det är en massa hus och maskiner som skall repareras.

Grönträda, grön-hit och grön-dit

I motsats till de stackars djurbönderna så har stödansökan för en gammal vetebonde varit enkel. Man bara kopierar fjolårets ansökan och ändrar något litet och så klickar man iväg den … Trodde jag.

Nähä, det gick inte alls. Systemet började gnälla om ekoareal. Inte för att jag fattar vad fasen ekologiskt fokuserad areal är för nånting (annat än att det är nån byråkrats vanliga fåniga påhitt). Ändå hade jag allting ungefär som i fjol då det inte var problem. Efter att ha försökt läsa guiderna på nätet (som är gjorda för tryck och alltså riktigt svårlästa på skärmen) så fick jag ge upp och skicka epost åt Sam (vår duktiga landsbygdschef). Och det blev ju alldeles klart var felet låg. Då jag kopierade från fjolåret så kom Silfverhagan som gröngödslingsvall och då syntes inte den ruta där man sätter kryss för efa (ekologiskt fokuserad areal). Men si, om man ändrar till grönträda så syns rutan och man kan sätta kryss i den varvid allt är frid och fröjd.

Fråga inte mej vad skillnaden mellan gröngödslingsvall och grönträda är (annat än i ansökan) men tydligen är det stor skillnad för byråkraterna. På åkern märks inte någon skillnad.

De krångliga reglerna hindrade i alla fall mitt arbete. Sprutan fick stå fastän det är fint väder för man vågar inte lämna stödansökan för att göra nånting nyttigt. Det har varit ett grymt liv om förlängd arbetstid men jag undrar hur mycket tid det går förlorad på grund av byråkraterna ? Troligen miljontals timmar. En bra besparingsåtgärd vore att sparka byråkraterna så att de inte kommer åt att ställa till elände för folk.

Och så anser jag att alla dessa grön-hit och grön-dit borde avskaffas. Det räcker bra med en enda sorts grönträda eller vall. Ute på åkern är det ju precis detsamma.