Sida 149 – Bondbloggen

Bilar = 0

Så länge de fungerar så tänker man inte så mycket på dem men den dag man blir utan bil på landsbygden så inser man hur mycket man behöver dem. Vi råkade ha våra bilar på reparation – utom Ducaton. Det gick an men så började laddningslampan blinka och då vi skulle köpa mat i kyrkbyn så startade eländet inte. Med starthjälp lyckades vi komma hem men nånting måste göras. Jag laddade ackumulatorn över natten och den var fullstark på morgonen så det måste vara generatorn.

Då jag kröp under bilen för att kolla generatorns modell så blev det klart vad orsaken var. Generatorremmen var alldeles slak men den lyckades ändå tvinna generatorn så mycket att laddningslampan inte lyste hela tiden. Spännhjulet till remmen var av plast och då lagret skurit fast så värmde remmen upp plasthjulet så det smälte. Det såg lustigt ut med halva hjulet på ena sidan.

Remmen är i prima skick så jag bytte ut lagret. Nu hade jag inte rätt sorts lager hemma men eftersom jag sparar allt möjligt så hittade jag ett slutslitet kugghjul från tröskan som hade ett prima lager inuti och med vinkelslipen fick jag bort lagret. Nu kör jag igen med Ducaton men vågar inte mej längre bort än ett par kilometer för det nya lagret var av fel storlek på alla sätt och remmen kan lätt hoppa av. Då måste jag gå hem efter traktorn och bogsera hem Ducaton.

Det nya spännhjulet fanns inte i Finland (utom som reservdel och sådana priser betalar jag inte). Så jag beställde det från Sverige vilket visade sej vara en tysk firma med en svensk nätsida. Numera vet man aldrig varifrån grejorna verkligen kommer (jag köpte också reläer från England men paketet kom från Kina). Jag fick nyss meddelande att leveransen är på väg med UPS så kanske jag får bilen igång igen så man vågar sej litet längre bort.

En personbil fick vi också från Mickes verkstad så vi klarar oss men det var nyttigt att fundera på vart man kan fara med traktorn. Det tar tid att hämta mjölk med den från kyrkobyns butik. Jag borde säkert se över cyklarna …

Nu är alla hemma… tror jag…

Punkt för holmbete, säsong 2015. Inga större katastrofer. Känns bra. Nu är dom då hemma allihopa. Tror jag.

Alltså, varje höst blir jag lika fundersam, har jag glömt nån? Finns det något gäng ännu nånstans? Eller är verkligen alla hemma nu? Den här bilden tog jag när vi nästan var hemma med sista gänget. Ytterholm till höger i bild. I fören på båten har vi en några plankbredder bred lava, den fungerar som landgång ibland, och sen sätter vi den i fören på båten. Nu var lavan en bit bakåt och det blev en perfekt utkiksplats tyckte den här tackan 🙂 Hon stod ganska länge med huvudet upp genom hålet och drog in luft för allt vad näsborrarna var värda, och sen frustade hon ut luft, m.m, så det stod som ett litet regnmoln runt öronen på henne. Kanske vädrade hon flocken hemma på holmen? Eller kanske hon kände lukten av ”hemma”. Eller så var det bara skönt att få in mängder av frisk luft utan att behöva anstränga sej det minsta 🙂

Enklaste sättet att ta reda på om alla är hemma är att ta alla öron nummror från fåren, och kolla på Web Lammas. ”Hålla-koll”-programmet för fårägare. Många gånger har jag mårrat åt weblammas, främst när det var nytt och vissa funktioner var lite tassiga och många funktioner hittade man inte, och inte fick man något redband med det fast man ringde ”experterna” och frågade heller, men sakta men säkert har det blivit riktigt bra och själv har jag lärt mej hur jag ska trycka och söka för att få fram det jag vill ha. Förut skrev jag allt jag ville ha uppskrivet i ”mina heliga häften”, men, med tiden har jag märkt att jag börjar gå över till weblammas mer och mer, printar ut papper därifrån som jag tar med mej till fårhuset, klottrar på dem och för sedan in uppgifterna till programmet när jag går in… Skulle man vara riktigt hurja, sku man ju skaffa sej en platta och skriva in allt direkt på plats och ställe där man står i fårhuset, men, jag är lite gammalmodig ändå och vill kunna breda ut mina papper ibland och stå och fundera och överväga när jag har allt framför mej. Det är ändå lite annan överblick på det än om man ska stå och bläddra på en platta. Plus att jag vet att jag skulle vara livrädd att häva plattan i golvet så det säger kras. Men, vem vet, om något år kanske jag står där med en platta i bakfickan och söker upp öronnummror, beställer ersättande märken och kollar stamtavlor på plats och ställe. Om någonting blir bättre av det vet jag inte, men, möjligheterna börjar finnas 🙂

Fläktresa

Tröskan ställdes undan förra veckan och så for vi till Sverige som avslutning på årets odlingssäsong. Höstarbetena var undanstökade (alltså glyfosatbesprutningen). Och vi skulle hämta två 11 kW torkfläktar från Övergrans jordbruk utanför Stockholm. Jag har länge sökt automatiska startanordningar för den nya torken så den kan fjärrstyras men de är dyra som nya och nu hade jag på Blocket hittat två startanordningar med vidhängande fläktar.

Egentligen behövde jag inte fläktarna ansåg jag men då priset för hela satsen var lägre än en ny automatisk startanordning så slog jag till. Och tur var det. Den ena installerade fläkten hade gått sönder och var obrukbar. Plåten runt propellern var bara punktsvetsad och den hade böjt sej och hamnat i propellern som nu satt fast.

Den plåten är det svårt att räta ut på nytt. Men de nya fläktarna har en mycket bättre konstruktion med valsade plåtar runt propellern som är stabilare. Så fläktarna skall bytas ut. Det blir att bygga ny ram också för de nya fläktarna 127×127 cm är 6 cm större än de gamla.

Det är ingen brådska. En fläkt fungerar och den används för att kyla ned vetet över vintern. Men före det riktiga torkandet på våren skall fläktarna vara utbytta.

Som vanligt på våra ”semestrar” så har vi grymt bråttom att bygga och plantera. På hösten skall det långa gräset bort och det går bara med stora röjsågen och femkantigt 4 mm band. Med det så flyger det torvor och småstenar och det sega torra gräset stryker med det också. Man måste bara vara försiktig med fönstren. I fjol lyckades jag få sönder sidorutan på bilen med stenar som flög från röjsågens snöre.

Ovan ser man hur grundligt det femkantiga grova snöret tar bort allting (i mitten). Inte ett grässtrå som är längre än nån millimeter. Det går att köra sly också men det sliter ganska mycket på snöret. Huvudsaken är att få bort det långa gräset så att sorkarna vantrivs. Vi har en hel del rovfåglar så den sork som vågar sej ut på den körda ytan blir snabbt middagsmat.

Då vi kom var åkrarna nysådda men efter ett par dagar så kom det upp riktigt fin brodd.

Bilden ovan är från en åker nedanför Medåker kyrka men vi har grannens höstvete alldeles utanför knuten och jag tänker sitta och titta på den via det vridbara kameran på huset.

Det har varit en pina och en plåga med datanätanslutningen i Medåker. Jag har satt ned massor med tid och pengar på att få nånting att fungera. Två antenner, fyra olika operatörers kontantkort och närmare tio modem har jag försökt med. Men nu finns det möjlighet att nånting börjar fungera. På Djurberget bakom den lilla åkern finns nu en ny mast – men den var ännu inte inkopplad. Man får hoppas att det går bättre än med mastbygget. Grannen berättade att de hade en helikopter som lyfte upp mastdelarna – men så blev en mastdel upp-och-ned … Ny helikopterflygning för att plocka ned masten och sätta upp den på nytt. Det blev ingen billig mast.

I trappan till övre våningen testade vi en ny metod att tapetsera. Vi rev fyrkanter från en rulle grålumppapp och limmade upp dem på insulitskivorna som jag skruvat fast i stockväggen. Man får en tät och mönstrad yta som vi tänkte måla med Linus som är en emulsionsfärg bestående av linolja, vatten och cellulosa samt naturliga pigment. Det är en finfin väggfärg som vi målat med en hel del. Den torkar snabbt och blir helmatt. Men först skall tapetklistret torka. Givetvis använder vi enbart cellulosalim utan ”förstärkning” och utan kemikalier.

De mörka partierna är vatten från klistret och de försvinner då det torkat.

På lördagen var vi på julmarknad till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Det är ganska lång väg dit – 220 km från Medåker – men det var värt resan. Att handla nånting var inte så lätt för det var alldeles smockfullt med folk men vi lyckades i alla fall köpa norrländsk hjortonsylt (min favorit) och skrädmjöl (rostad havre som malts). Intressant nog var Selma mycket intresserad av jordbruk och guiden berättade att hon en gång avböjde en inbjudan till Stockholms slott med anledning av att Theodore Roosevelt var på besök i Sverige (han var förtjust i hennes böcker). Men hon hade viktiga uppgifter i jordbruket … Och så hade hon äppelodlingar vilket gladde hälften av familjen.

Jag ids inte sätta in bilder av Mårbacka för det finns massor på nätet. Selma Lagerlöf är en av de mest kända svenskar som det finns. Nils Holgerssons underbara resa är översatt till 60 språk. För bönder kanske Jerusalem är mest intressant. Den handlar i mycket om bondesamhället och tänkesättet i Värmland vid sekelskiftet 1900.

Väl hemkomna har vi så småningom lyckats tömma bilen och vila ut oss efter ledigheten. Nu börjar städandet inför vintern. Värmesystemet skall sättas i skick och så skall det byggas så länge vädret tillåter. En hel del maskiner skall sättas i skick eftersom man inte tyckte sej ha tid med det på sommaren. Skogsarbetena får vänta på bättre (kallare) väder så vägarna håller.

Minnen.

Ett liv samlar på sig en hel del minnen och så här i allhelgonatider återkallas minnena av dem som inte längre finns ibland oss.

Från och till har jag nämnt min son Erik som så tragiskt valde att gå vidare och många undrar säkert vem han var. Så även om det är lite utanför ämnet (bondbloggen) så är minnena av Erik något som så starkt färgar min vardag och väcker så många frågor att det är svårt att förbigå saken. Redan när jag anmälde mitt intresse att blogga för bondbloggen nämnde jag att förutom att blogga om det dagliga livet här på gården så kommer också förlusten av min son samt branden och återuppbyggnaden av ekonomiebyggnaden att vara centrala teman. Jag skall nu dela med mig lite av en del av de minnen jag har av Erik genom att bland annat visa en något förkortad version av videon som jag satte ihop till hans begravning.

Jag har liksom alla andra många nära och kära som gått bort men Erik är nog den som framkallar de starkaste känslorna i och med att han så oförklarligt valde att avsluta sitt liv blott lite på 22 år gammal. Varje år när hans dödsdag de 23:e augusti närmar sig börjar sökandet efter någon form av förklaring och i år blev sökandet extra konkret eftersom så mycket gick i samma banor som sensommaren 2009. Datum och veckodagar stämde överens och vi har på grund av en förskjutning i den 5-åriga växtföljden odlat i stort sätt samma växter på samma åkrar, så man har ofta stått och arbetat med samma sak på så gott som samma ställe som då för 6 år sen. Dessutom hade vi också i år släkt från Amerika på besök veckorna innan precis som då. Ja, till och med vädret upplevdes likadant i och med att sommaren i år infann sig till medlet av augusti.

Många kanske tycker att efter 6 år är det dags att dra sträck och gå vidare men det ligger kanske lite i bondens natur att söka förklaringar och orsaker till att saker gått snett. Vad gäller misslyckanden i odlingarna så får man en ny chans varje växtsäsong men så är inte fallet då man förlorar ett barn eller en ungdom med som man kan tycka ”hela livet framför sig”. Erik hade ändå hunnit med mycket under sina 22 år. Han hade skola och militärtjänstgöring undan och hade arbetat ett par säsonger som skogsmaskinförare, ett arbete han trivdes med. Under menförestider och sommar hjälpte han till här hemma på gården och just sensommaren 2009 var det lite lugnt på skogsfronten. Jag minns att hans arbetsgivare ringde i början av veckan och meddelade att det inte fanns nåt uppdrag för tillfället. Erik hade tidigare nämnt att han borde gallra sitt egna skogsskifte och arbetsgivaren undrade om han skulle sätta på banden ifall han ville låna maskin. Minns att Erik svarade att det inte behövs band då det är fast mark och torrt på det aktuella skiftet. Han sade också att det ”är lugnt” trots att uppdrag saknas då det finns jobb hemma på gården. Innerst inne tror jag nog att han var lite besviken för köra skogsmaskin var nog det som han gillade bäst.

Minnen som väcker frågor.

Vi hade en lada med läckande tak så jag satte Erik att tillsammans med sin kusin, som jobbade här den sommaren, skotta bort det gamla pärttaket och bättra på ”underslaget” så att vi skulle kunna sätta plåt på taket. Jag har ofta undrat om det var fel av mig att inte låta honom ta hand om sin skog utan satte honom på ladutaksreparation, tyckte han att jag bestämde för mycket? Kanske har jag haft Erik kvar om jag låtit honom köra maskin? Det är frågor av detta slag som man ställer då när dödsveckan går i repris. Nåå, kusinen har efteråt berättat att dom hade väldigt roligt där på taket och att dylika dagar borde alla få uppleva. På fredag var det klart för plåtläggning men det blåste ganska kraftigt så jag meddelade att de kan spara läggningen till senare. Det kom att gå många veckor innan jag förmådde mig att i Eriks ställe hjälpa till med plåten och noterade då att Erik som annars på grund av sin dyslexi inte skrev så mycket hade gjort en hel del anteckningar på bräderna på taket. Ville han på nåt vis lämna bevis för sin existens eller råkade det sig bara?

Fredagkväll tillbringade han med sina vänner på Botniaring i Jurva och jag minns att han var väldigt glad över att ha fått köra en bekants Toyota Supra på hemvägen. Hans egna Celica var hans ögonsten och den skulle nog för alltid stå på hans gård men en Supra skulle han också skaffa. Som om inte tre bilar redan skulle ha varit nog tänkte jag. Men säkert skulle det också ha lagts en Supra till hans bilsamling för Erik var målmedveten och speciellt i yngre år lite envis. Hjälpsam var han också och jag bad hans vänner efteråt att nämna tre goda och tre mindre goda sidor hos Erik. En sak som alla ovetandes av varandra nämnde var ordet ”omtänksam”, att Erik alltid månade om att alla skulle må bra, några mindre goda sidor nämnde ingen men det är kanske förståeligt.

Även lördagkväll blev en glad kväll i vänners lag och vännerna har låtit berätta att Erik var på riktigt gott humör så dom hade svårt att förstå vad som hänt då dom under söndagen fick dödsbudet. Erik var väl inte precis den som spottade i glaset men jag tyckte att han hanterade alkoholhaltiga drycker betydligt försiktigare än vad jag gjorde i min ungdom. Några ”Virtanen” hade det blivit under kvällen/ natten på nattklubben i stan och det har också fått mig att undra över om energidrickainnehållet kan ha haft orsak till att Erik gjorde det han gjorde. Hur som helst så hade han på facebook vid halv 6-tiden på morgonen noterat ett enda litet tecken, han hade i sitt statusfält lagt till en punkt alltså en . jag tolkar det som att han då bestämt sig för att nu är det punkt och slut.

Själv hade jag suttit vid datorn under kvällen och natten fram till halv 4-tiden då jag vid tillfället samlade information om släkten för våra en vecka tidigare hemresta amerikanska släktingars del. Erik hade inte ännu kommit hem då när jag gick till sängs men det oroade mig inte. På söndag morgon vaknade jag till ett underbart väder och glada skratt från barnbarnen som hade sovit över eftersom också Rosmarie hade gjort Erik sällskap under lördagskvällen. Framåt natten hade deras vägar ändå skilts åt varför hon inte heller kan berätta vad som hänt under Eriks sista timmar.

När jag kom ut på gården såg jag att Eriks bilar stod snyggt parkerade med bakändan mot väggen till, det var viktigt att de stod startklara ifall det skulle komma brandalarm, frivilliga brandkåren var nämligen en viktig del i Eriks liv. Eriks bilar var hemma också tidigare på morgonen när vår andra dotter, Annsofie, som då arbetade som postutdelare kastade in dagstidningen. Att Erik själv inte syntes till fick mig att tro att han åkt vidare med någon kompis efter att ha fört hem bilen.

Ett par timmar senare fann vi honom hängande livlös i kallagret och mitt liv har inte blivit detsamma sen dess. Det var så tragiskt att ”änglarna grät”, som ambulanspersonalen uttryckte det, eftersom det föll några stora regndroppar från en annars klarblå himmel.

Minnen kan man ha av olika slag och även om många av dem jag här noterat ovan är av det tråkigare slaget så har jag också riktigt många fina minnen från åren tillsammans med Erik.

Tack för dem, Erik!

På tal om minnen så blev det en lucka efter Eriks bortgång och jag kan ännu inte förstå hur jag fick ihop materialet till den i inledningen nämnda videon som kommer här.

Trägen vinner.

Som Ni kanske minns ville det sig inte riktigt med koriandertröskningen förra veckans måndag (19.10). Idag när nordanvinden torkade upp beståndet efter de senaste dagarnas regn gjorde vi ett nytt försök. Och nu gick det riktigt bra att tröska trots att beståndet delvis hade lagt sig och det var väldigt vått i legorna. Problemen med att växtligheten lindade in sig i inmatningen var borta, tydligen hade regnen rötat strået så att det inte var lika segt längre och skörden verkade också ha mognat för nu hade det till och med drösat lite. Hade det inte gått att tröska idag så hade vi planerat att göra ett sista försök i morgon medan växtligheten skulle ha varit fruset. Det är nämligen -4,2°C på väggen nu lite före kl.23 och fullmånen lyser klart från en molnfri himmel så det blir nog kallt innan morgonen. Men nu är hursomhelst koriandern i vagnen och sätts på golvtorken i morgon. Jag hann inte göra det i kväll för jag hade alla vagnar fulla med kål och kinakål och det blev brått att få in dem i lagret då det blev kallt.

27.10.2015 Skördetröskningen avslutades för säsongen med skörd av koriander.

Kålhäran.

Också den sista huvudkålen skördades idag. Den verkar också ha klarat sig någorlunda från större frostskador efter den kyliga veckan i början av oktober. Lite ytliga skador på ”kålens hjässa” kunde skönjas på solsidan varför jag tror att skadorna är en form av torkskada då solen lyste ganska stark på dagarna och kålen var frusen efter de kalla nätterna så att vätsketransporten inte fungerade. Den inre kvaliteten var bra så med att ta bort ett par extra blad vid marknadsberedningen borde kålen vara ok.

27.10.2015 skörd av lindrigt frostskadad huvudkål.

Det känns bra att få ”kryssa av” produkt efter annan från skördelistan, det blir liksom ett bekymmer mindre för varje gröda man får under tak. Ännu återstår en hel del att skörda men det utlovas varmare väder igen efter inkommande natt som ser ut att bli kall. Håller rapporten sträck borde skördandet vara klart och höstplöjningen påbörjad till farsdag 🙂

Hur gick det sen då?

Förra inlägget var ju en jeremiad av motgångar. Jag lovade återkomma med en uppföljning av vad jag då trodde skulle bli nya färska motgångar, men det kom på skam. Resten av skördesäsongen gick väl så bra som den kunde gå med tanke på att almanackan hunnit så långt som den gjort.

Vi tar en sak i taget.

Tröskan som ätit upp en axlyftare krävde några timmar tid för att lokalisera densamma. Halva låg på veckade planet inbäddad i halm, andra halvan fanns kvar i trumman och underligt nog hade varkendera gjort nån skada alls. Det var bara att peta bort -fast det var inte så bara, en Claas är ju inte precis höjden av gästvänlighet- och fortsätta att köra med den tröskan.

Min egen, som då hade lagerhaveri i slutväxeln kom igång på fredag. Halt ok med tanke på att felet uppdagades en måndagkväll och tröskan är ju inte precis nyast i kommunen om man säger så. Leveranstid om tre arbetsdagar till en 26 år gammal tröska, det kan jag nog acceptera.

Hur som helst kom jag nog undan med blotta förskräckelsen och en lite lättare plånbok. Förutom lagren var det bara ett kugghjul i slutväxeln som behövde förnyas och de kunde nog ses med blotta amatörögat redan vid demonteringen. Visst – det kostade 600 så gratis var det inte, men om man tänker på alternativen får man väl ändå vara nöjd.

Lärpengen som kom med denna historia var en repetion på gammal kunskap. Det lönar sig att lokalisera ett missljud i tröskan genast man hör det, annars kan det bli dyrt. För några år sen gjorde jag precis det och hittade en fästskruv till generatorn som börjat vandra in i fläktvingarna. Det hade också varit otrevligt om det fått fortgå.

Torken gick också riktigt bra under resten av säsongen så återigen en gång får man väl säga slutet gott, allting gott.

En bild från säsongavslutningen då rypsen var klartröskad. Lite häftigt var det nog att köra med dubbla tröskor, arma dagar vad det gick undan och att dom dessutom råkade vara likadana blev ju en visuell kuriositet. Lite noterbart är också att fast båda var ungefär likadant inställda så hade jag mera problem med inmatningen på skärbordet än vad som var fallet på tröskan till vänster.

Hur gick det då? Kornet gick bra, hl vikt +/- 70 kg och hektarskörd ca 5500 kg. Vårrågen tror jag gick dåligt, vet inte ännu men jag tror det blir lite drygt två ton / ha.

Rypsen gav i snitt 1500 kg vilket jag nog inte är helt nöjd med, men det kunde varit värre.

Så skall vi passa på och dra igång en gissnings- eller kunskapstävling i detta ämne. Jag ställer frågan utan svar för jag vill veta vad ni bondekolleger förutsättningslöst tror om detta.

Jag hade rypsen sådd på två olika skiften, men sinsemellan jämförbara.

Skifte 1. Sådd i lättbearbetad jord med solrosor som förfrukt, sådd 22 maj med småfrölådan

Skifte 2. Sådd i plöjd åker, sådatum 7 juni med såbillarna på Simulta. Förfukten var korn.

Alla övriga variabler var samma, kvävegivan 95 på båda, samma rypssort (Juliette) och 6 kg /ha

Resultatmässigt var det stor skillnad på dessa två. Riktigt stor skillnad.

Vilket tror Ni var bättre och motivera gärna. Svar kommer så småningom.