Dummare än nöden kräver….

När man tittar på frågesportprogram i TV finns det en knapp som de tävlande skall trycka på och ”låsa” sina svar. En sån knapp vill jag ha på såmaskinen också.

Låt mig förklara. När man ställer in såmaskinen gör man ett vridprov. Det betyder att man snurrar en axel ett visst antal varv och sedan mäter utrunnet utsäde eller konstgödel och sen tittar i nån tabell och multiplicerar med nån faktor X och sen har man vad maskinen förväntas så ut på en hektar. Oftast runt 200 kg spannmål och kanske sådär en 380 kg konstgödsel. Efter lite vevande och velande brukar man ha maskinen inställd och ge sig iväg ut på åkern. Proppfull av självförtroende över att man äntligen lyckats ställa in maskinen rätt.  Sen sår man halva åkern och sen börjar föreställningen.

Det är nu man blir helt säker på att maskinen sår alldeles fel. När halva åkern är sådd har man 1/4 utsäde kvar, eller nån annan variant med lika dålig prognos – tror man. I detta läge finns det bara en sak att göra, nämligen att göra upp med sina hjärnspöken och lita på maskinen. Det är nämligen alltid så – Simulta har rätt och jag fel. Det är bara det att det är lika svårt att lita på Junkkari i detta fall som att lita på någon som vill sälja en jättebillig läderjacka på Vasa torg en sen kväll. Det går bara inte.

Såhär har det varit så länge jag varit med. Första halvan blir riktigt bra sådd och andra halvan kan bli hur som helst, för då sviker modet. Det är här frågesportknappen kommer in i bilden, det borde helt enkelt inte gå att ändra inställningen när man väl bestämt sig.  Simulta borde fråga; Är du säker? Vill du ändra dig? Om man inte tvekar låser man inställningen och det var det. Då skulle det bli bra.

Det allra dummaste är förstås att man precis vet det här men ändå trampar i samma klaver varje år. Precis så gick det när jag sådde rypset i år. Halva arealen var sådd och jag började tveka på om utsädet skulle räcka. Medan jag skruvade ner inställningsratten sa jag högt för mig själv: ”Kalle, du vet väl om att du gör bort dig nu”, men ändå…….skruvade jag ner ratten.

Resultatet syns tydligt i växten nu. Dessutom blev det flera kilo rypsutsäde över helt i onödan. Tidigare på dan hade jag pratat om detta med en kollega och då föreslagit att den där ratten borde bli strömförande med 220 V när man börjar så.  Några timmar senare gör man precis samma misstag själv – i år igen.

Och ändå passar det att skratta åt en mus som går i samma fälla som kompisen några minuter tidigare. Ibland är man inte smartare än en mus själv.

Blåsigt igen.

 

För en knapp månad sen gav jag mina synpunkter på det här med hårda vindar. Då var det frågan om varm sydostlig vind som pinade växterna, den här gången är det nordliga till nordostliga vindar som har varit i farten och inte alls bättre det heller dessutom ser det ut att lugna till i natt vilket medför risk för nattfrost. Så nu har täckväven som vi tagit bort från de tidiga planteringarna som vi börjat skörda lagts ut igen på de frostömma pump-, gurk- och bönväxterna eller rättare sagt det som är kvar av dem sen stormen. Eller storm och storm vi hade väl en 12-14 sekundmeter med upp till 20 sekundmeter i byarna så meteorologerna klassar väl det som ”hård vind” men det räcker bra till för att förorsaka problem, vi var till och med utan el i närmare 2 timmar. Lite bilder får illustrera ”stormens” framfart.

Igår kväll meddelade morsan att en del av pilträdet blåst ner så i morse begav jag mig till skogen för att hämta motorsågen som lämnats kvar där i väntan på att röjningen av dikeslinjerna skulle återupptas. Pilträdet som torde vara det äldsta i Solf planterades, enligt vad jag hört, av min pappas faster nån gång i slutet av 1920-talet. Det har ibland hamlats (sågats kraftigt  tillbaka) och en del röta har uppstått i det sköra virket. En gren på motsatta sidan strök med i samband med slaskrörsgrävningen i fjol så vinden fick väl lite bättre tag i den del som nu föll.

Det blir antagligen till att korta ner de kvarvarande grenarna också för att undvika ytterligare skador.
Det blir antagligen till att korta ner de kvarvarande grenarna också för att undvika ytterligare skador.

Även gurkorna och bönorna har farit illa i den hårda vinden. Gurkorna blir nog kraftigt decimerade efter vad det ser ut, det vill sig inte alla gånger 🙁 Bönorna tror jag har större chans att repa sig.

Plantorna blåste av och eftersom det är nedanför tillväxtpunkten finns det ingen chans för nya skott att skjuta fart :(
Plantorna blåste av och eftersom det är nedanför tillväxtpunkten finns det ingen chans för nya skott att skjuta fart 🙁
De vindpinade bönorna har dock större chans att repa sig trots att en del blad blåst sönder.
De vindpinade bönorna har dock större chans att repa sig trots att en del blad blåst sönder.
Det blev också att skyffla fast bäddplasten som hotade blåsa iväg.
Det blev också att skyffla fast bäddplasten som hotade blåsa iväg.

Jag är väl inte så där speciellt vidskeplig men fredagen den 13:e var ingen lyckad dag  denna gång.

Torrt i skog och mark.

Noterade också i samband med att jag hämtade sågen att det inte endast är åkrarna som är torra, det är också torrt i skogen. De få blåbärsblommor som pollinerats har det torrt och blåbärskarten såg liten och klen ut så får vi inte vatten snart blir det nog klent med bärskörden. Lingonen blommar ännu men det finns riska för att de blommorna fryser om det nu blir nattfrost.

Skogsdikena är redan uttorkade.
Skogsdikena är redan uttorkade.

Tofsviperapport

Tofsvipor gillar jag skarpt. Tuffa fåglar som inte ger upp fastän man harvar sönder deras ägg. Visst försöker man undvika dem men de smälter så in i naturen att man bara ser dem om man följer med varifrån vipmamman flyger upp. I år lyckades jag hitta och undvika fyra bon. Det fanns ägg i alla så vi är betydligt senare än Österbotten där Christer hittade tofsvipeägg redan 14 april … Viporna kom väldigt sent till Hindersby av någon anledning.

Men nu är det full rulle. Då jag går för att se på åkrarna så är det ofta åtta vipor runt mej som skriker ut sin protest och gör störtdykningar mot mej. Orsaken är förstås ungarna som struttar omkring på åkern. Det höll på att gå riktigt illa vid ett bo men så stannade jag eftersom vipan var så orolig. Då jag steg ur traktorn så var boet med två små ungar bara 20 cm från framhjulet. Ungarna var nykläckta och två orkade ännu inte springa omkring.

DSCN3738

Den ena ungen finns i nedre hörnet till vänster och den andra i övre hörnet till höger. Ganska bra skyddsfärg – inte sant.

Men på en annan åker är ungarna redan betydligt större.

DSCN3741

Det här är en ganska kraftigt beskuren bild för jag kom inte så nära. Den här sprang redan med god fart.

Nu regnar det igen. Jag borde skära av en fibercementskiva men det går bara utomhus för det dammar så förfärligt. Med fibercementskivor och 6 mm nät lagar jag nu trossbotten på golvet. Nu skall inte en halv gnagare komma in i isoleringen mera. Och isoleringen är ekoull (cellulosa). Nån glasull läggs inte mera på det här stället. Det är eländigt att arbeta med men mössen trivs i den och lagar gångar så det inte är mycket kvar av den. Plasttätning är också fullständigt onödig för mössen äter fullt med hål i den första vintern.

Jag har sprutat det mesta men måste vänta en vecka förrän jag kör preparatet mot flyghavre. Vädret var perfekt då jag sprutade mot ogräs men få se nu hur det blir … Söndag kväll kanske går. Men det har kommit 30 mm regn den här veckan så det kan bli klåssått (ungefär lerigt på svenska). I morgon fyller sondottern  Lovis tre år och då skall det firas. Men inte har jag råd att enbart fira så vi åker och köper en släpvagn samtidigt. I den skall jag frakta bränsletanken till Ylihärmä för översyn. Jag tröttnade fullständigt på att hämta bränsle i små tunnor i vintras. Hädanefter skall det finnas enbart vinterdiesel i en stor tank.

Småviporna lever ännu farligt vid flyghavresprutandet. Det värsta är att de börjar springa i sprutspåren. Jag måste se var de stora viporna håller till för ungarna är vanligen inte långt därifrån. Och vipor vill jag gärna ha på åkrarna. Småfåglar med för den delen. De håller efter insekterna.

Djur & Natur

Medan torsdagen övergår i fredag och jag sitter och väntar på att sprutan skall fyllas med 1200 nya vattenliter och jobbet fortsätta denna ytterst fina sommarkväll så skall jag återge en händelse från veckan som gått, en händelse som både var otrevlig och förbryllande.

Jag började mot kvällen på tisdagen notera sådär lite i ögonvrån att en av våra frassar – Igor – inte synts till på hela dagen. Inget alarmerande i sig, men ändå lite konstigt. Igor är övertam och brukar slarva i vägen var man än går. Jag började locka och leta lite halvslött ända tills jag gick genom uthuset och såg tre stora blodpölar som inte fanns där dagen innan. Vid lite närmare kriminalteknisk undersökning hittade jag också lite grå pälstussar i blodet och så stod saken klar för mig. Jag stod på en mordplats och offret verkar helt klart vara Igor. Det halvdana letande övergick i något betydligt mera allvarligt, nämligen att hitta det som eventuellt var kvar av honom, och samtidigt eventuellt få klarhet i vad som hänt. Efter en stunds letande hittade jag precis det jag letade efter men inte ville hitta – en grå massa bestående av päls och inälvor i en knut i porten – som jag tack och lov ändå snabbt noterade att var – eller egentligen hade varit  – en hare.

Det var ju i och för sig betydligt roligare att hitta en halv hare än en halv frass men nu kvarstod frågan. Vad låg egentligen för ett händelseförlopp bakom detta då? Vilket rovdjur tar en hare, slaktar den mitt på portgolvet och drar iväg den in i en knut helt avskuren från alla flyktvägar för att där äta upp halva. Och sen gå och göra något annat.

Haren var precis avklippt på mitten, framaxeln och allt framom den var borta. Det var definitivt frågan om en vuxen hare. Någon hade ju gjort detta, men vem? I dammet syntes klara släpspår mellan mord- och fyndplats så något riktigt stort djur har det inte varit fråga om. En lo skulle definitivt inte ge sig in i mörkaste vråna i en port med sitt byte, ej heller en rovfågel. Frågan är, kan en katt få fast, brotta ner, och äta upp en hare? Det tror inte jag men ändå är nog katt det som föreslås av de flesta jag berättat detta för. Konstigt nog verkar det inte heller speciellt ovanligt med halva harar i uthus, många andra har också gjort samma fynd.

Frågan blir väl troligen obesvarad, men roligt med en viltkamera i porttaket härom natten hade det nog varit.

Hur gick det med Igor då? Jodå han kom nog hemslarvande vid 8-tiden på kvällen.

Dimma igen

Jammen, nog är det ju konstigt. Varför ska det vara dimma varje gång vi ska till Borstö? Nå, kanske inte alltid, men så kändes det. Det var dimma när vi förde fåren dit för bara något år sen också, eller var det ifjol? Det var klart på morgonen när jag steg ut genom dörren, men sen rullade det in tjock dimma på bara den tiden som jag gick upp till fåren, lastade dem och började köra ner mot stranden.

Har man gjort en plan, så har man, så vi for ändå.

Mitt i dimman
Mitt i dimman

Gps och radare och en van chaufför. Pappa körde. Han har varit ute i dimma förr, så det gick bra. 🙂 Mitt ute på fjärden kom vi till ett hål i dimman.

Mitt på fjärden
Mitt på fjärden

Sån är den, dimman, oberäknelig. Till vänster i bild finns holmar man normalt ser, men nu står dimman som en vägg och skymmer. På hemvägen hade dimman lättat, så ungefär halvvägs hem var det snudd på fri sikt.

Nu är alla fåren där dom skall vara för sina sommarbeten. Känns bra 🙂 Men till lika är dom ut kring världen och det brukar kännas bäst när man har dem hemma på hösten igen.

På era platser… Färdiga …

… KÖÖÖÖÖR! Det verkar som om hela södra Finland håller på med gräs allt vad plåtarna håller, vart man än ser på sin Facebook, och vem man än pratar med så är gräs det stora samtalsämnet 🙂 Och nu även på Bondbloggen 🙂

Slår gräs
Slår gräs

Solsken och fina väderprognoser, då är det bara att passa på! Jag slog gräset här hemma på holmen. Följande dag var det balmaskinen som fick uppmärksamhet. Smörja alla vinklar och vrår, kollade lufttryck i däcken och kollade att den lever över huvud taget, alltså att all elektronik fungerar som de ska. Allt var ok, och så prövade jag bala en bal för att se att allt fungerade inför morgondagen då jag hade tänkt bala. Men så gick de så fint och gräset var ”ok-torrt”, så jag körde på…

Jag och fåren gillar när ensilaget är åt torrare hållet. Därför brukar jag vilja ha det att ligga och torka lite en dag, eller två, beroende på väderleken under torktiden, och före. Nu har det som bekant varit väldigt torrt, så gräset var inte alltför vattenstinnt där det stod. Torrare ensilage är lätt att jobba med, dammar inte som hö, och fåren äter det med god aptit. När det rinner ur balen när man sticker kniven i bottnet på balen är det mindre kul…

Med mej i hytten hade jag Mathias, som kanske inte tycker att bala ensilage är det mest spännande man kan ha för sej en solskensdag i juni. Men med lite diskussioner om vad vi kunde hitta på för roligt när jobbet var gjort, diskuterade vi oss igenom en stor del av tiden mellan pipandena och plastandet, då det händer lite mer, och han eventuellt kan få trycka på nån knapp. Men, nackdelen med att sitta och snarvla är att man glömmer bort sej i andra änden. Så hände det sej inte bättre än att jag inte noterade att det kom lite större tossar gräs, farten ”hög”, gasen låg och så hade vi jobb…. Stock i pick-uppen. Inget direkt ovanligt, mest förargligt…

Stock i pickuppen
Stock i pickuppen

Nåja, bara att dra löst, och sen fortsätta. Det vi diskuterade så ivrigt, var om vi skulle meta, paddla eller picknicka på södra sidan. Själv hade jag velat bala andra åkern som ligger slagen också, men har man lovat så har man ju lovat, så när första åkern var färdig, var det bara att ta pickopacket och fara på picknick till södra sidan, som valts och önskats. Inte helt fel det heller.

038

Man ska hinna leva också. Inte bara arbeta. Det försöker jag tänka på lite mer. Nog lär jag få skrapat ihop balar vad jag behöver i år också. Dessutom har jag ca 25-30 balar kvar från ifjol. 🙂 Nu är båda åkrarna färdigbalade och jag kunde räkna in 32 balar på ca 3ha. Det i sin tur betyder att jag egentligen bara behöver 40-50 balar till för att ha minimi-vinterfodret bärgat. Inte stoppar man ju fodersamlandet för det, nog tar man ju tillvara allt man kan. Men pressen och oron över vinterfodret lägger sej när ännu 8ha står och växer… 🙂