I förrgår kväll körde jag den sista veteåkern och den sista lirpån (30 kvadratmeter) i går.
Sista tömningen
Tröskningen gick bra i år men skörden var dålig. Torkan var fatal för våra lerjordar även om vädret var bra för taklagandet. Priserna är nu så usla att det inte ens harmar. Tvärtom funderar jag på att öka andelen vall nästa år. Klövern den växer minsann fint. Det skall i alla fall sprutas ordentligt nu så mycket baldersbrå som det fanns på åkrarna. Man vill absolut inte att den skall övervintra.
Nu gäller det att göra nånting åt grönträdan som skall brytas i år. Jag tänkte försöka med direktsådd – hur det nu sedan skall gå till ?
Ja, den kom och den gick, sista dagen på jobb, för en tid. Men, ta lugnt bara, inte händer det någonting dramatiskt, som att jag skulle kasta in handduken och sluta med bonderiet, nej, jag ska bli mamma och blev därför mammaledig i måndags, så söndag var sista arbetsdagen. Och vilken dag de blev. Det föll sej så att skärgårdens skördefest ordnades veckoslutet före min mammaledighet börjar, och som tidigare år så deltog jag i skördefesten både på marknaden på lördag och så med öppen gård på söndag.
Att fara på marknad är inget snabbt beslut, och redan i våras funderade jag att ska jag, eller ska jag inte. Kommer jag att orka, och kommer jag att ha någonting att sälja? Som exempel, jag brukar hacka ihop gurksallad att sälja, men för att få gurksallad behöver man odla både gurkor, lök och dill och det ska man besluta sej för redan i maj, eller, gärna tidigare. Så det är ingen huxflux-idee att fara på skördefestmarknad. Många planerar redan samma kväll som marknaden ett år är slut, hur dom ska göra till nästa år, men senast när det ska sås och sättas bör man ha planen klar för sej. Jag visste ju inte i våras om jag alls kommer att stå på benen i september, men tänkte att de får väl gå som det går sen då, och sådde och satte. Somt har blivit ok, som gurkorna, medan pumporna jag sådde inte blev så värst. Energin har minskat, och krämporna ökat vartefter magen växt. Men, skörefest blev det ändå.
Min mammaledighet är också anledningen till att jag i år valt att sälja bort slaktdjuren enklast möjliga väg. Att göra som jag brukar, slakta, stycka, ta hem och sälja hemmifrån, och på marknader, de kan jag inte i år, och de kan jag inte heller sätta på nacken på min stackars avbytare eller familj att fixa. Man får helt enkelt försöka göra saker och ting så smidigt som möjligt för de som finns runt en. Det kommer nog att bli en hel del som de ändå hamnar på att göra, som jag brukar göra. Men, jag försöker ordna, och göra saker och ting så bra och smidigt som möjligt. Men, de är inte direkt jätte enkelt att försöka vara spåtant och sia in i framtiden och komma ihåg allt man brukar göra… Nå, de lär väl ordna sej. 🙂
Så nu va man mammaledig. … ….. Och vad ska man då göra? Mitt liv går ju ut på att fnatta runt på gården och pyssla och pynja, grejja och dona. Ena dagen sortera får och andra ut på sjön. Att sätta sej inomhus platt på rumpan, rakt upp och ner, och inte göra nånting kommer ju att ta kål på mej, åtminstone huvudet. Men, jag får väl pyssla på med det jag kan. Hålla koll på höns och kaniner och se till att jag hålls någorlunda på fötter till dagen D. Den dagen närmar sej och det ska bli spännande att se vad det är för en liten krabat som håller mej vaken om nätterna redan nu med sitt sparkande, och även suger all energi ur mej så jag måste sova nån timme om dagarna och dessutom ordnat till de så både balans och rygg är lite ur spel. Men, hur det blir sen, efter dagen D, ja, de vette tipporna. Det beror ju på vad det är för en liten en. Men den saken är iallafall klar, ett kast i livets villervalla blir det, att komplettera cv.n, där det står ”tonårsmorsa” med ”småbarns mamma”. Men, nog ska det väl gå bra det också, och småningom är jag förhoppningsvis nog tillbaka på jobbet som vanligt igen.
Vad brukar hända på fredag kväll eller lördag ? Jo, tröskan går sönder för den vet att man inte får nånting reparerat på veckoändan. Eller visst får man om man betalar en massa. Nu lovade väderprognosen i alla fall torrväder nästan hela veckan.
Ena bakringen på tröskan lossnade nästan från fälgen på lördagen. Men den fick stå och vänta till måndagen på åkern. Vi tog den gamla frontlastaren och skruvade loss hjulet och körde hem det.
Tröska på tre hjulBakhjulet far till himlen
Det tog inte många minuter på däckverkstaden att byta däck på måndag morgon och man kunde i alla fall inte börja tröska så tidigt. Nu har vi all Reno tröskad och då tröskan är rengjord så tröskar vi in Zebra (bara fyra hektar).
Vår värsta leråker Brennendjin var ovanligt dålig i år. Den är mycket känslig för torka och om där inte hade funnits baldersbrå så hade den sett ut som en öken. Det var baldersbrå som hade grott ganska sent för den stod i full blom ännu. Och så fanns där fin klöver.
Baldersbrå med litet vete
Jag hade varit rädd för att vallinsådden inte alls skulle lyckas eftersom det var ganska uselt väder vid sådden (då kylarslangen sprack på stora Zetorn). Men det blev riktigt fin klöver – möjligen på grund av det glesa vetet. Det är bra för den här åkern är nu i grönträda i tre år vilket verkligen behövs. Våra leråkrar är lämpliga för klöver som vanligen växer till en mindre djungel.
Det var verkligen rätt inriktning som farsan och morsan hade med 25 mjölkande kossor. Men de stora investeringar som hade varit nödvändiga gjorde att vi på 70-talet gick över till veteodling. Och nu är det ännu värre att gå över till kossor.
Tre reparationer har det blivit på tröskan i år men det har varit ganska små saker: en kedja, en kylargivare och så bakhjulet. Alla har vi kunnat fixa ganska snabbt. Fast det är inte slut än …
Först hade jag tänkt skriva om hur det kommer skur på skur men så såg jag att en ordentlig storm drog över Österbotten och mellersta Finland. Just nu kommer det inget regn alls även om prognoserna utlovat en liten snipa av det stora lågtrycket. Med litet tur så kan vi fortsätta att tröska redan i morgon kväll.
Det har varit bråttom här i ett par veckor. Och så krånglar min rutter till nätet. Men det är inte tid att felsöka just nu. Tröskan är sönder – inte alls förvånande – och vi har över hälften av vetet otröskat.
Takarbetet sköt alla arbeten framåt så att vi lyckades tömma torken bara en dag innan vi började tröska. Och så har här kommit skur på skur på skur. Inte stora mängder men allting har varit blött nästan hela tiden. Trots allt har det varit så mycket torkväder på eftermiddagarna att den andra flisomgången blev torr just före tröskandet började.
I väntan på tröskväder så började jag laga balkongen. Vi satte upp takskivor i två lager och utanpå dem ett dubbelt lager med takfilt – Dual som limmas utanpå varandra så det blir dubbla lager – och litet tredubbelt i skarvarna. Lutningen är nämligen så liten att takfilten måste vara alldeles tät. Det gör ju inte så mycket i vårt fall för det gamla verandataket finns kvar under balkongen men läcker takfilten så ruttnar nog skivorna så småningom.
Det nya balkonggolvet
Till höger syns plåtkanten som skall föra ut regnvattnet från väggen och på sidorna finns trekantlister som hindrar att takfilten bryts. Det blev en hel del avbrott i arbetet då det kom regnskurar. Den sista kom just då vi skulle lägga på takfilten. Det var en åskskur så vi blev ganska blöta. Det har i alla fall varit varmt och blåsigt så regnvattnet torkade upp ganska snabbt och nu är också balkongens golv klart.
Balkonggolvet klart
Balkongens räck saknas ännu men det får vänta tills vi har tröskat. Utanpå blankorna lägger jag plåtar så att de inte skall ruttna så fort. Trä håller länge men det skall inte ligga så att vattnet blir kvar. Vi hade trallar av trä som balkonggolv men det höll inte alls. Tryckimpregnerat virke vill jag inte ha. Det gamla räcket av svetsade rör skall upp tillbaka men det ser inte bra ut så jag tänker sätta träräcke utanpå för utseendets skull (med plåt).
Sedan blev det två dagar med solsken och tröskandet kunde börja. Det var inga större problem med tröskan i år. Den startade genast och det enda som behövdes var en fjäder till en remspännare. Så vi körde in närmare tio hektar.
Och så började problemen. Jag hade satt en gammal fjäder från en tvättmaskin vid remspännarens hjul och den brast eftersom den var för stor och hjulet slipade av den. Det var ingen stor sak men så började alarmet tuta och slutade inte fastän varvtalet gick upp. Där finns en varvtalsvakt som gör att larmet tutar på låga varv men inte då varven ökar.
Jag hittade inget fel så jag satte en handske ovanpå blinkeländet och fortsatte att köra. Det gick bra tills jag skulle tömma – då brast kedjan till tankskruvarna. Det var bara att köra hem till verkstaden.
Tanken var full med vete och tömningen fungerade inte. Då var det bra att ha en sugtryckfläkt. Med den sög vi bort vetet ur tanken och sedan var orsaken till kedjebrottet klar. Den ena bottenskruven var inte alls kopplad till draget. På den gamla tröskan gick det inte att få in skruven om den inte kopplade på rätt sätt men på den nya tröskan kan skruvens koppling hamna över eller bredvid. Så vi lärde oss att man måste se efter att kopplingen kommit rätt då man sätter i skruvarna. I reservdelslagret hade jag 3/4″ skarvar för kedjan så nu väntar vi bara på regnet – och efterföljande fina tröskväder.
Det blir ingen rekordskörd i år. Den blir ganska dålig. Vädret har inte varit bra för vetet den här sommaren. Baldersbrå finns det däremot mycket av – mest sådant som grott sent så den blommar som bäst. Fukthalten på det tröskade vetet är omkring 20-22 % vilket är ganska lågt i våra trakter.
Det står litet vatten på ytan i svackorna på leråkrarna men de är stadiga efter den torra sommaren. Det går bra att tröska med bordet lågt nere vilket är viktigt vid direktsådd. Jag tänkte i alla fall köra över åkrarna med hacken så att halmen inte fastnar i billarna på såmaskinen nästa vår. Inte för att det finns mycket halm i år. Strålängden har varit ganska kort.
Det är bara att få tröskandet undan och så vänta på nästa vår …
Ja, de räckte till en sedel per får. Endel fick jag inget för, andra lite mer för. Summa summarum räcker de ju till ungefär en 10e sedel per får. Och då va dessutom transporten betald! Men, överlag, det är ju ingen munter läsning, inte sporrar de ju… Eller jo, det är ju just det de gör! Att jag gör såhär i år, säljer djuren direkt till slakteri, de ska jag återkomma till så småningom i ett annat inlägg. Men, just nu är de bara att svälja siffrorna och gå vidare, mer sporrad än tidigare. Sånahär siffror ska man aldrig låta ta över ens tankar om hopplöshet, orättvisa och uppgivenhet, även om de lätt blir så, nej, man ska svänga på dem och tänka att nej nu jä-lar!!! Siffrorna, de ser i stort sett ut såhär
Eu.nummern är lite avskalad längst till vänster, sen följer staplar med vikt, klassificering, sort, pris per kilo, med och utan moms och så totalt vad jag får för de djuret.
Sort – alltså om de är över eller under 1 år, alla djuren va över 1 år, dock under 1,5 år, och skulle i andra länder klassas som ungfår, men någonting sådant har vi inte i detta landet, vilket jag tycker är tassigt… (de kan jag hålla utredningar om i nån timme om någon är intresserad…) Utgående från vikterna kan man ju konstatera att de inte är några stora djur de är frågan om, de är alltså djur som ifjol på hösten vägde alldeles för lite för att skicka till slakt, som fått vara kvar över vintern och sommaren för att växa till sej, men, vad har jag för det kan man ju fråga sej… Det är ju också frågan om renrasiga finska lantrasfår som inte har storleken på sin sida. De har däremot andra fördelar som jag värdesätter, men, just när man ska sälja till slakt blir de andra fördelarna ganska marginella… En ytterligare orsak till att de ifjol va så många som va så små, hänger ihop med den sena lamningen som jag hade då… Ja, de finns många funderingar som man kan vrida och vända på i evigheter, men de intressantaste tycker jag ändå är, när dom klassificerar ner djuren så lågt de bara möjligen går för att 0-värdera dom, vad händer det med köttet då? De måste ju bli svinbilligt i butiken! Eller vad tror ni händer med det köttet? Är det helt osäljbart? Oätligt? Problemavfall? Foder? Javisst har slakteriet kostnader för slakten, men så rysligt stora summor vet jag att det inte är…
Men, ja, såhär går det ju till. Bonden får som vanligt finna sej i systemet och har inte mycket att säga till om. Hur ska jag kunna bevisa motsatsen? Att djuren inte alls behöver klassas så lågt som de gjorts eller är det en schysst klassificering? Att vikten stämmer? Att väga djuren, och kolla hur feta dom är innan man skickar dem garderar för en del, men inte allt… Och hur kan sedan kunden i butiken veta vad den egentligen köper? Känner den vanlige finländaren skillnad på steken på ett djur under 1 år, och på ett som är 2 år. Sätter man några stekar bredvid varandra, så visst ser och känner man skillnaden på gamla och yngre, men när nu mor Agda köper en lammstek i butiken, kommer hem med den och pluttar den i ugnsformen, marinerar och gräddar, kan hon då vara säker på att det är just lammstek hon bjuder på eller är de tackan Bräka 2-3år hon bjuder på…
De är ju inte de att köttet från ett lamm alla gånger är 100 gånger bättre än köttet från ett ungfår, eller äldre får, de är ju de att kött från olika åldrar passar till olika rätter. Man ska inte tillreda kött från ett lamm på samma vis som från en 3åring. Ingetdera är oätligt, eller bättre, men, vetskapen om vad man har i handen avgör ganska långt vad man gör med det. Dessutom är smaken som baken -> delad.
Så. Hur ska man då veta vad man äter? Jo, köp av bonden. Då går de att fråga vad de är man äter. Åtminstone jag vet vad jag säljer när jag säljer kött direkt hemmifrån. Och då kan man ju fråga sej varför jag hoppar jämnfota och säger köp av bonden, när jag själv säljer djuren till slakt, men som sagt, jag återkommer…
Vidare ska man också komma ihåg att alla slakterier är olika, och dom har inte heller alltid möjligheter att justera sej än hit än dit. Det finns uppköpare, schysstare och mindre schyssta, det finns ärligt folk och mindre ärligt folk. Det finns regelverk och det finns alltmöjligt inblandat.
Visst kan man lappa ihop maskiner i det oändliga men i något skede blir det dyrare än att byta till litet nyare. Våra bilar höll på att ta slut. Ducaton gick igenom besiktningen i fjol först efter svetsning av balkarna för 1000 euro – fastän det är en nästan ny bil från 2006. Och då plåtarna ger upp så börjar bilen var nära sitt slut. Sedan ville Volvo 850 från 1996 inte starta mera. Henriks bil kan man inte heller låna för den ena är på verkstaden och den andra måste de ha.
Då jag insåg att Ducatons plåtar började rosta sönder så såg jag förstås mej omkring efter en litet nyare Ducato. Det var inte så lätt för nu sitter alla och pantar på sina gamla bilar och ingen vågar köpa ny. I nästan ett år har samma bilar varit till salu och det är sällan som nya kommer till. Priserna på Fiat Ducato har varit ganska höga för den nyare modellen. Men jag vill ha en som är från 2015 eller senare eftersom det kom en del förbättringar då. Det var en liten förbättring av Ducato III (som kom år 2006) så jag räknar med att en del barnsjukdomar tagits bort och eftersom det inte är en helt ny modell så borde det inte ha kommit nya barnsjukdomar.
Jag började redan fundera på att satsa litet för att få igenom den gamla Ducaton i besiktningen ännu en gång för jag ville inte gå över 12500 euro med moms (10000 utan) och det var vanligen närmare 18000 som man ville ha för årsmodell 2015 eller nyare. De gamla modellerna fick man nog billigt men jag har redan en gammal Ducato II. Så då jag hittade en Ducato 2015 för 12500 så ringde jag direkt. Den fanns i Kangasala och hade ursprungligen kostat närmare 18000 euro.
Att köpa begagnat är att vänta och vänta och sedan blir det bråttom. Jag har väntat på lämpliga maskiner i många år. Rapiden tror jag att jag väntade i tio år på innan jag hittade en tillräckligt billig och bra. Man får inte slöa till om man köper begagnat utan måste kolla priserna och utbudet nästan varje dag. Till all tur hittar man numera maskinerna ganska lätt på nätet med bra beskrivningar och prisuppföljning.
Det tog nog emot att byta en så ny bil men att lappa den för 1000-2000 euro per år gör att en nyare blir billigare. Sedan är det också otrevligt att köpa nyare bilar som ofta är av sämre kvalitet och fulla med känslig och krånglande elektronik som man inte kan laga själv (även om jag är elektronikingenjör) och som vanligen är dyr att reparera dvs. de byter bara hela moduler.
Visst blir en del saker bättre i de nya bilarna men vissa saker blir sämre. Hård prispress gör att de byggs för att hålla bara tio är eller mindre. Som jag tidigare skrivit så måste man köpa maskiner enligt hur de kan repareras – strunt i maskinens egenskaper. Så jag kollade att det nu finns reparationshandböcker för Ducato III och så läste jag handboken för den nya bilen (de finns på nätet).
En sak som jag då märkte är att nyckeln är en riktigt komplicerad och dyr sak. På Fiat forumen så klagade folk på att Fiat är svindyrt då det gäller att få nya nycklar eller reparera gamla – eller helt enkelt bara komma in i och starta bilen då nyckeln krånglar. Det har också andra märkt så det finns nu oberoende firmor som lever på att billigare än Fiat hjälpa folk med nycklarna. I Linköping finns det till och med en firma som kommer hem (eller var bilen nu stannat) och lappar ihop nyckeln relativt billigt. Och programmerar reservnycklar. Den nya nyckeln är ju en datamaskin som diskuterar med bilens datamaskin och byter kod varje gång man använder nyckeln. Även om nån skurk kan läsa av koden från fjärrstyrningen så är den värdelös. För en sådan reservnyckel kan Fiats märkesverkstad ta upp till 500 euro … Eller mer.
Den nya Ducaton är importerad från Danmark där den fungerat som leasingbil och sålts på auktion. Leasingfirmorna vill inte ha äldre bilar men de håller dem vanligen också i ganska bra skick. Bilen såg bra ut och allt verkade fungera. Man vet förstås inte hur bra en bil är förrän man kört slut den. Den nya modellen har en sjätte växel vilket är bra för vi kör ofta långa vägar utom då vi åker till butiken . Den var körd 137000 kilometer vilket är ganska litet för en diesel. Sedan är det numera vanligt att det inte finns reservhjul men jag kollade att det finns plats att sätta in ett så jag plockar det jag har i gamla Ducaton och flyttar det.
Men motorrummet blir allt mindre för varje modell. Jag har haft tre Ducato (den nya är den fjärde) och i den första modellen fanns det massor med utrymme – men inte nu mera. Det blir inte roligt att reparera nånting. Motorn är på 2,4 liter medan den gamla Ducaton bara hade 2,0 liters motor vilket har varit för litet. Den nya är också litet längre vilket är bra då man får 312 cm långa saker att rymmas innanför dörrarna. Höjden inne i bilen är 166 cm vilket är ganska lågt men jag är tvungen att ha en modell som har yttre höjd under 240 cm för annars tar Viking Line fler gånger mer för biljetten. I dagens läge måste jag betala 100 euro mer för enkel resa Åbo-Stockholm om höjden går över 240 cm (62 euro upp till 240 cm och 165 euro över 240 cm).
Det är som sagt fjärde Ducaton för mej för jag har varit nöjd med dem. Inget prål men saklig konstruktion (för det mesta). Det är i alla fall bra att det finns farthållare på den nya för vi har fått en massa fartkameror och jag fick redan en lapp med varning att jag kört tre km/tim för fort i Forsby. Det är lätt gjort då man sitter och tänker på annat. Körställningen i Ducato passar mej precis och det är inget problem att köra hela vägen till Åbo utan paus. Jag märkte för övrigt att det är nästan lika lång väg till Kangasala som till Åbo.
En fördel till med den nya Ducaton är att motorn är av euro 5 klass vilket gör att bilskatten bara är 373 euro per år. Samtidigt är bränsleförbrukningen lägre (6,3 lit./100 km på landsväg). Oljebyte och service behöver man bara göra vartannat år (40000 km) och enligt Auto Express test så har bromsarna förbättrats liksom kopplingen och fjädringen. Karosseriet har förstärkts (rostskyddet också hoppas jag) och dörrarnas gångjärn förbättrats – vilket nog behövs.
Men vi får se om tio år huruvida den är i bättre skick än den gamla modellen. Fiat har massor med extrautrustning att erbjuda men det här exemplaret har bara grundutrustningen vilket jag tycker är bra för jag gillar inte tjutande alarm och allt möjligt som kan gå sönder. Själv tänker jag sätta in en ny Androidbaserad radio eller egentligen ett databaserat mediasystem. Jag hör sällan på radio utan har mina egna 60-talslåtar digitaliserade på ett kort. Inbyggd navigator vill jag inte heller ha för jag tycker de skilda navigatorerna är bättre så jag flyttar den jag nyligen köpte från den gamla Ducaton. Navigatorn har också fungerat bra för mobilsamtal som går via Blåtand.
En sak som inte är bättre är instrumenten. Där har den gamla Ducaton större och tydligare instrument. Jag undrar om de satsat på att man skall köpa den digitala skärmen till den nya i stället. Men där klarar jag mej bra med navigatorn och den smarta radion som kan visa alla bilens funktioner på sin skärm. Om nu elektroniken fungerar …
Det är inte så lyckat att den nya bilen är vit men man kan inte välja och vraka då man köper begagnat. Problemet är att den kommer att vara smutsig hela tiden eftersom vi har en grusväg med gropar som gör det helt onödigt att tvätta bilen för den blir nedsmutsad så fort man far nånstans.
Jag är rädd för att vi måste skaffa en nyare Volvo också men nu får vi litet mera tid att söka efter ett grisbilligt och superbra exemplar. Jag såg att det fanns 2696 V70:or till salu i Sverige på Blocket så månne vi nu inte hittar nån lämplig V70:a. Jag vill helst ha en från 2006-2007 då Volvo ännu tillverkade riktiga bilar. Och det finns sådana. Jag såg en 2006:a som var körd bara 5000 km men den såldes på auktion och priset gick genast upp över 100000 kronor så det finns efterfrågan på sådana ännu.
Det blev en hel del bilprat men Ducaton är helt på jordbruket och man klarar sej inte utan en stadig bil. Den används flitigt för transporter – inte bara av mej. Jag tänker hålla kvar den gamla Ducaton som får bli utlåningsbil så länge den går igenom besiktningen. Henrik och brorsan har också en hel del köror där de behöver en paketbil. Och jag får ha min egen Ducato i fred …
