Se Sverige och sedan karantän

Det är i alla fall lindrigare än ”Se Neapel och sedan dö”. Neapel (grundat av greker för 2700 år sedan) var en storstad som napolitanerna ansåg ha allt så då man sett Neapel så kunde man lika gärna dö för det fanns inget mer att se. Men att resa till Sverige gör bara att man hamnar i karantän.

Nåja, då jag läste om den frivilliga karantänen så är den ju väldigt lindrig för en bonde. Till vardags så uppfyller vi alla villkoren utan extra åtgärder så jag har varit i ”karantän” i nästan 20 år. Alla borde bli bönder så skulle det inte bli någon smittspridning.

Vi pysslar för oss själva utom då vi nån gång köper mat och det är ganska sällan för vi köper i lager allt som går att lagra. Att tvätta händerna är nästan en inbyggd reflex för en bonde som skruvar med traktorerna. Man kan inte komma in utan att tvätta de oljiga händerna – och det räcker inte med 30 sekunder utan man får nog gnugga i flera minuter med minst två omgångar linoljesåpa (som mycket bra tar bort olja). Att hålla avstånd är jag van vid. Jag har aldrig kunnat med pussande och kramande och skakar inte ens hand utan vinkar bara litet på betryggande avstånd. Munskydd köper jag i stora förpackningar.

På tal om munskydd så har jag använt dem sedan de började säljas men största delen är de bara skräp. Till sist så hittade jag franska munskydd av klass FFP2 (tar bort aerosoler över 94%). Huvudsaken är att de har dubbla gummiband av bra kvalitet ett runt nacken och ett över huvudet. Dessutom bra gummitätning runt näsan (Moldex 2405). Tyvärr säljs de just inte alls här i landet men jag hittade dem hos JULA och sedan på eBay där förpackningar på 50 st. var ganska förmånliga. Nån skrev att de inte får ha utandningsventil men det är bara nys. Munskyddet är till för att skydda den som bär det. Hälsovårdspersonal kan sedan ha annorlunda skydd.

Det var förstås riskabelt att åka färja via Stockholm men vi satt bara i hytten och hämtade TaMed-kassar med frukost på morgonen. Förstås åkte vi från Åbo så att färjeresan blev kort och vi kunde kringgå smittohärden H:fors. Vår regerings begränsningar är ganska onödiga för då vi reste så hade Borgå fått tre nya fall medan Arboga i Sverige bara hade ett nytt fall den veckan. Färjan var nästan helt tom på människor (men fullt med långtradare på bildäck) och då jag hämtade TaMed-frukosten så satt det bara TVÅ personer i hela kafeterian.

Sedan körde vi till vårt hus utanför Arboga där vi pysslade för oss själva hela veckan innan vi åkte hem raka vägen. Men jag sitter så gärna i karantän i två veckor i alla fall. Då blir man av med alla försäljare …

I Sverige hade man nyss börjat tröska. Trots ganska svår torka blev skörden bra med 10 ton per hektar (höstvete) fukthalt 15 %, falltal över 300 och protein på 13 %. Det hade i alla fall kommit litet regn i juni där. Fast vår brunn var nästan tom.

Här tröskas havre på ”vår” åker

Men det värsta var det meterhöga gräset som redan hunnit bli torrt och segt. Det tog tre dagar att få bukt med det och en stor Husqvarna röjsåg hade fullt upp med att klara av det. Jag hade köpt tjock trimmerlina men det gick åt en hel del eftersom gräset till en del nästan förvedats.

Höslåtter

Det värsta var grästuvorna som nästan såg ut som buskar. Det gick nog att kapa ner dem med den tjocka trimmerlinan men det tog tid och det gick åt en hel del lina. Till all tur hade jag köpt över hundra meter lina. På bilden ovan har jag bara kört första gången med röjsågen och trimmerhuvud. Jag var tvungen att köra en gång till då vi kört bort det värsta gräset. Det blev en ordentlig höstack.

Och så var det HETT ! De flesta dagarna var det över +30 grader på eftermiddagen och då kunde man bara inte göra nånting i solen. Det gällde att byta arbete så man alltid var i skuggan. Förmiddagarna var ganska hyfsade men på kvällen blev det inte svalare förrän klockan åtta och sedan började det skymma redan efter en timme. Nätterna var till all tur svalare.

Efter tre dagars hårt arbete började man kunna röra sej mellan husen.

Då vi fått höarbetet gjort så måste vi vattna äppelträden – speciellt de nyplanterade (i fjol). Brunnen var nästan tom men Lars-Erik, vår granne, hade en borrad brunn (53 meter djup) utanför deras gamla ladugård och vi fick köra vatten därifrån. En brunn som kan ge vatten åt en hel ladugård med törstiga kossor kan nog ge vatten till några äppelträd.

Det var inte så enkelt att köra hem vattnet för vi hade inga stora byttor med lock. Så vi tog vattentunnor utan lock och körde på ettans växel och hoppades att ingen skulle komma emot på den smala vägen. Det var söndag afton så några lastbilar borde det inte komma. Allt gick bra.

Jag satte upp plåtlister ovanför fönstren eftersom fönsterbräderna börjat ruttna. Bågarna skall ännu kittas och målas men det blir till nästa sommer. Ytterdörren hann jag i alla fall måla.

Nymålad ytterdörr

Huset hade haft gul dörr och gula fönsterbågar som visserligen är en traditionell färg men jag tycker bättre om grönt. Här har vi målat dörren ”skruttgrön” (jo, så heter faktiskt kulören). Trappan och trapptaket måste ännu förnyas.

Förutom hettan så gick allt bra men då vi kom tillbaka till Åbo och skulle gå ned till bilen så slintade den vackrare hälften och vrickade foten riktigt ordentligt på bildäck. Hon har nu legat till sängs i flera dagar men foten börjar bli bättre även om den ser blåsvart ut.

Det var förstås hemskt illa att åka bort mitt i sommaren. Jag borde ha gjort en massa arbeten hemma. Men det passar aldrig att resa bort och man måste helt rått bara åka för att nån gång få litet omväxling. Om man nu kan kalla vårt arbete i Medåker för det – egentligen var det samma sorts arbete som vi har hemma.

Delar är dyrt, dyrt så man kan få dåndimpen

Balmaskins-haveriet som tog sin början ifjol, när allt gräs blev på utsidan och inmåkaren hängde och slängde under maskinen, börjar vara till sin ände för nu har räkningen på delarna kommit. Jag har väntat på den räkningen, med fasa. Och mycket riktigt… Vad jag kunde konstatera är att delar är dyrt. Redigt dyrt. Nog har jag vetat det förut, att går nåt sönder, då brukar det bli dyrt. Men så hiskeligt dyrt… med facit i hand skulle det antagligen varit fiffigare att köpa en annan balmaskin, av samma märke och modell, så man skulle kunna plocka delar härifrån och därifrån, men det är sent att marra om det nu, bara att betala och försöka sova om nätterna.

Men man kan ju fundera, hur tex. ett kugghjul, som sitter vid keden som gör att inmåkaren måkar in gräset i kammaren kan kosta 700e. De va liksom en del… bland många… Visst är det en special-grej, men, vad är riktigt tillverkningskostnaden på en dylik? Men, de är ju de, utan snurrar det inte heller… Och det är ju just det, det behövs ju inte så många såna delar som man inte klarar sej utan, och som man inte riktigt kan knåpa ihop själv, förrän man är uppe i X antal 1000 e. Närmare bestämt 2,7. Delar som rymdes i en pafflåda som jag galant kunde bära under ena armen, + en axel, och så rasslar de till som om någon borrat hål i spargrisen.

Nå, visserligen har jag inte satt ut så många euro i underhåll och delar på den maskinen, den har varit snäll och troget tassat på, så slår man ut denna summan per boll jag syltat ihop blir de ju inte så vidare farligt, men visst kommer de som en kalldusch likväl…

Jaa-a… Och hujedamej. Var ska dom pengarna tas nu igen… Jaa, men jag skickade/sålde ju får till slakt i söndags, då ska de väl ramla in några slantar för varje får. Jo, slant, för om de räcker till en hel sedal per får är inte helt säkert…

Jag ber att få återkomma om det hela så småningom när jag vet resultatet från slakteriet. Om det blir så att jag får räkning, eller hur det går…

Sådär såg de ut ifjol när de hängde och slängde, nu är allt helt igen 🙂

Ännu mera halvtid

Mitt förra inlägg blev lite på hälft. Det var ju det som handlade om havtidsrapporter från dom olika grödorna. Kornet, vetet och höstvetet är avklarade, nu tar vi resten enligt min princip ”bättre sent som alltid”

Ryps

Egentligen hade jag bestämt att det inte kommer att bli fler gula åkrar på detta hemman, jag har ju misslyckats rejält, rejälare, rejälast med rypsen/rapsen under dom tre senaste åren så det borde börja gå upp för mig att man skall ge upp. Jag får väl hänvisa till coachen Cristopher Trier som på en förläsning sa att det som skiljer en jordbrukare från övriga företagare är att man aldrig inser när något inte går. Som exempel tog han en bonde som misslyckats med havren 10 år i sträck, men nog trodde blint att det skulle lyckas det elfte året. Om det var fiktivt eller inte vet jag inte, men precis så är det med mig och rypsen nu, man fattar inte när självbevarelsedriften BORDE sätta stopp.

Nåja. jag kan förklara. Det var egentligen inte meningen att så nån ryps i år, växten fanns inte med i odlingsplanen som gjordes i början på året. Däremot så gick det ju som det gick med vårens täckdikningsprojekt – det kom att dra ut på tiden. Några blogginlägg från maj handlar om detta.

När almanackan berättade 25 maj och åkern var hård som betong och torr som en 50 åring bakom öronen så var det nästan bara två alternativ kvar. Svartträda eller att så ut rypsutsäde som fanns i lager. Eftersom två senaste årens rypsskörd fortfarande finns i lager och inte helt räcker till en full lastbil så valde jag att chansa. Rypsfröna stöddes ut i något som närmast påminde om en stengärdsgård, och där blev dom såklart. Inget ryps kan gro mellan lerklimpar stora som olika idrottsbollar. Inte ens ogräset kom sig för att gro, utan åkern stod totaldöd fram till midsommaren. Sen kom regnet och startade upp den. För ungefär en vecka sedan (3. augusti) stod den i full blom – ungefär en månad för sent alltså – och just nu ser den helt bra ut på alla sätt och vis, om man bara undviker att titta i almanackan. 22 oktober är det senaste jag har tröskat ryps, men i år ser det nog nästan ut som om det skulle dra iväg mot lucia innan rypsen är i hamn. Teoretiskt skulle det funka – praktiskt inte. Så vi får väl se om vi går mot fjärde året av rypskatastrof på raken. Kanske vi provar ett femte, vem vet.

All vår början bliver svår heter det visst. Min kamp i höåkern är av den digniteten att det kräver ett eget blogginlägg, men en kort sammanfattning skulle väl vara att det gick bra men blev inte till något. Eller något där mittemellan. Egentligen tänkte jag inte ta tillvara något eget torrhö i år, men i något skede såg växten så bra ut att vi beslöt oss för att prova. Nu är det inte bara så att ta in torrhö (Jag var 9 år när det senast skedde) och råkar man dessutom pröva första gången ett år när nästan hela juli månad regnar bort så blir dom dåliga förutsättningarna hastigt sämre. En del av höet går nog att använda, men långtifrån allt. Men som sagt mer om det senare.

Till allra sist kan jag hälsa från solrosorna. Dom mår bra och har precis just i dagarna börjat blomma.

En bild hör väl också till. Egentligen är jag smått alergisk mot solnedgångsbilder, dels har det gått inflation i dom, dels blir dom sällan lika bra som verkligheten men i detta fall lyckades Anna så bra med en dylik att jag väljer att visa upp den. Bal i solnedgången har jag döpt den till.

Det var nån slags lägesrapport på sommaren 2020, en sommar där det mesta spelat mig i händerna, ibland tror jag att jag är den enda finländaren i hela världen som vunnit på Coronakraschen, men så är det. Åtminstone hittills har Coronagrejen gett mig mindre problem och mera tid. Men, om framtiden vet vi inget, detdär kan svänga ännu.

Sådär som eftertexternas eftertext kan jag referera till att kollegan Christer försynt påpekade att det nog heter rybs på svenska, så kan det väl vara och är, men denna gång får fel vara fel. Korrigerar i nästa text som ju inte blir av – jag skall ju inte odla mera rapsrypsrybs.

Sa ja ju!

Bäst att passa på…

…med ett inlägg till nu då jag kom igång.

Granskade kornåkrarnas flyghavreförekomst i förrgår kväll och kunde konstatera att det som Kalle skrev om att det senare sådda inte lyckats lika bra som det tidiga inte håller sträck här. Jag sådde sent och visst är växtligheten sen också men axen matade och mogningsprocessen inledd så håller sommarvärmen i sig några veckor till och frosten sig borta så borde det nog finnas nåt att tröska om en månad eller så.

Många klagar över korta strålängder men här är nog längden normal för sorten i fråga eller för att något vulgärt beskriva det som så att det skönt smekte grenen när man vandrade i växtligheten i sökandet efter flyghavren.

Normal längd på Elmeri kornet skulle jag vilja påstå.
Kanske lättare läsa av måttet här.

Tog några bilder för att beskriva utseendet i övrigt.

9.8.2020 Elmerikorn vid Fredmans.
9.8.2020 det mesta matat så mognadsprocessen kan ta vid.

Fakta om kornet ovan:

Mullhaltig FMo, pH 6,2-6,6. Övriga värden nöjaktiga till goda, Förfrukt grönsaker, vårplöjning 12.5, harvning färdig såbädd 14.5, kombisådd 2.6 (500 groende kärnor / 250-300 kg Agro 16-7-13), ArianeS 2L 22.6.

Sådärja.

Det är länge sen Nisse med sitt ”hasi” utannonserade att vårbruket var över och härom veckan kom Kalle med sin halvtidsrapport eller ”mid-term review” som dom brukar prata om i EU. Så ni undrar kanske hur läget är för grönsaksbonden?

Kan därför härmed meddela intresseklubben att kl. 23:14 dennes (8.8.) såddes den sista av grönsakssådderna för säsongen.

8.8.-20 23:14 Sista grönsakssådden för säsongen.

Lite spenat var det som nu såddes och en timme tidigare lite kålrabbi. Lite senare än planerat men ”optimisten” är mitt andra namn så varför inte göra ett försök. Tanken var nog att så i slutet av juli men återkommande regn och ont om tid fördröjde arbetet. Vi får nu se om det blir nåt att skörda av detta i oktober.

Om det nu är lite osäkert med sådden så har jag nog större förhoppningar om att den sista planteringen som gjordes igår kväll hinner bli klar. Vi har nu varmt härligt väder vilket man kan se av alla njutningsfulla bilder som lagts upp i sociala media så även jag inspirerades av det fina sensommarvädret till att posta detta inlägg. Lagom fuktigt är det nu också för en gångs skull och tillväxten är god på de flesta grödor. Jag skall likt Kalle försöka mig på en mer heltäckande skrivelse inom kort. Men nu ska jag ta en dusch och kanske en kall pilsner innan jag avslutar dagen.

7.8.-20 22:15 Den sista sallatsplanteringen för säsongen. Ohi on.

Reservdelsnumror …

Det är en evig förbannelse med reservdelarna. Fastän man har en reservdelsbok för traktorn och vet precis vilket nummer man skall ha så blir det ändå fel. Det finns förstås inte någon reservdel med just det numret utan man måste försöka fundera ut vilken ny nummer som passar i stället. Och ofta blir det fel.

Jag tänkte skruva ihop stora Zetorn till flisandet för jag brukar breda ut flisen med den. Och jag hade ny kylarslang och vattenpump hemma så det var bara att skruva dit dem – trodde jag. Och allt gick bra tills jag skruvade fast fläkten. Då visade det sej att den tog emot remskivan på motorn och en jämförelse visade att den nya vattenpumpen var två cm kortare än den gamla.

Det fanns två vattenpumpar med litet olika numror och förstås valde jag fel. Den gamla Zetorn har reservdelar som börjar på 80 och den nya på 89. Men det visade sej att den riktiga vattenpumpen skulle börja på 87 … Så det var bara att beställa ny vattenpump.

Det är alltid besvärligt att börja skruva på en ny maskin. Den stora Zetorn är nästan likadan som den gamla men den har sex cylindrar i stället för fyra. Och tydligen litet andra ändringar också. Kylaren är inbyggd ganska ordentligt och jag förstod att man måste lyfta bort den uppåt. Nu har jag ingen kran i verkstaden och motorlyften gick inte tillräckligt högt så jag måste skruva bort sidostödet på ena sidan. Och en hel del annat.

Ett problem med den stora Zetorn har varit att man inte kommer åt att blåsa ren kylaren eftersom den har luftkonditionering och kondensorn är placerad mellan oljekylaren och motorns kylare så att man inte får ett papper mellan dem ens. Luftkonditioneringen har aldrig fungerat så nu tog jag bort kondensorn och svängde den åt sidan. Med kylaren bortmonterad kom jag åt att blåsa rent och det var minsann behövligt.

Kylare i behov av rengöring

Det var sist och slutligen inte så besvärligt att montera bort kylaren och då kom man åt vattenpumpen riktigt bra. Men det fanns en underlig gummitätning mellan vattenpumpen och termostathållaren som inte var fastskruvad på något sätt utan den skulle bara klämmas mellan delarna. Men den tätade inte ordentligt då jag skruvade ihop allt så jag måste köpa ny tätning och hoppas att den tätar bättre.

Ganska kvickt insåg jag att det inte blir någon traktorutbredning av flisen. Vi körde in 75 kubik och jag började skyffla ut hopen för hand. Det är ganska svettigt och det gick åt fem skjortor innan jag var klar. Det har varit regnigt väder och regnade också på tisdagen då Jonas kom med stora flisbilen. Men regnet gjorde bara ytan våt så det betydde inte så mycket. Vi har haft ganska bra torkväder och 90-millimetrsregnet rann bara av.

Med den här blir det mycket flis på en timme

Sedan var det ”bara” att breda ut hopen. Än klarar gubben av det även om det gick åt fem skjortor. Men det måste bredas ut för flisen blir ganska ihoppackad då maskinen blåser den i en hop.

Halva hopen kvar

Vanligen har jag kört ut hopen med frontlastaren och ”fliisbisin” – en lång skuffare av blankor framme på frontlastaren . men nu stod Zetorn sönderskruvad i verkstaden. Men det går för hand också. Så gjorde vi alltid förr från 1983 framåt till det jag byggde fliisbisin för ett antal år sedan. Gym behövs inte om man tar skyffeln och breder ut flis och vete för hand. Man får bra kondition av det.

Det blev i alla fall riktigt hyfsat väder efter tisdagen och ännu i dag fram till klockan fem så torkade flisen bra. Det ser man på att skillnaden i inkommande temperatur och utgående har varit över sju grader. Då vatten avdunstar så sjunker temperaturen.

Medan jag väntat på reservdelarna så har jag lappat ihop fyra par arbetsbyxor och fem arbetsskjortor. De ser inte vackra ut men det gör inget här i vår egen lilla karantän. Ingen ser mej. Dessutom har jag hunnit lappa ihop en del datamaskiner och så köpte jag en ny. Det är snart slut på de gamla stora lådorna – den nya maskinen är ungefär 10×10 cm.

Den nya maskinen är lådan mellan skärmen och tangentbordet

Jag köpte den minsta och billigaste modellen av Intels NUC (Next Unit of Computing) för 100 euro. Få se om NUC blir en likadan standard som i tiderna IBM:s PC. PC:n börjar vara ganska föråldrad och klumpig. Den här lilla lådan innehåller allt som behövs för en ”riktig” datamaskin och man kan välja en av Intels snabbaste processorer – men då stiger priset från 100 till 700 euro, Man kan förresten skruva fast lådan bakom skärmen för den har standardfäste.

Jag sätter själv in operativsystemet (Linux Debian) och alla programmen. Eftersom jag bara använder fri programvara så kostar de inget alls. Numera finns det allt man behöver som gratisprogram. Jag har LibreOffice och LibreCAD för ritningar. Och så ser jag på TV och video via fibernätet. Det är ju helt gratis att se på Sveriges TV via nätet nuförtiden. Om man installerar en VPN-tjänst (kostar under 10 euro per månad) så kan man se på precis alla programmen.

Vi har fått litet över 30 mm regn den senaste veckan och det skall komma litet till. Sedan lär det bli torkväder igen. För mej betyder det mest verkstadsarbete och det är en bra sak för det står en massa maskiner och väntar på reparation. Städningen skall också fortsätta och bara jag får vedärbräädren målade så skall ställningarna rivas och takrännorna skruvas upp.

Men just nu njuter jag av det fina (svala) vädret …

Den nya vattenpumpen fastskruvad (passar)