Sida 35 – Bondbloggen

Lite över halvtid

Nån enda gång skall väl även jag slänga mig med en sportterm för att visa att jag inte är helt bakom. Visst vet jag mycket väl att en ishockeymatch består av två halvlekar, och då nyttjar vi den kunskapen.

Nåja, skämt är skämt men spannmålsodling är däremot allvarliga saker så om dem skojar vi icke. Som hästägare och lite halvmångsysslare blir det inte alla dar av att skriva bloggar, men nu skall jag i alla fall ge nån slags lite över halvtidsrapport från åkerkanten.

Vi kan väl börja med att den här säsongen hittills har varit precis fel. Regnet borde komma före midsommar, efter gör det mest harm, och i år var det precis tvärtom. Juni månad torr som spisfnöske medan juli har bjudit på regn så det räcker och blir över. Tack och lov har det inte kommit något riktigt slagregn, åtminstone inte här hos oss, så alla grödor står nog upp som tennsoldater, kanske inte så märkligt med tanke på grödornas längd, bitvis får man var glad om hela axet syns ovan jord. Maj var ju egentligen ganska bra, fukten hölls länge i jorden och det räddade nog en hel del. Här hos mig har det (rypsen undantagen) varit riktigt jämn uppkomst överallt och hels fälten gick i ax inom två dygn så det får man vara riktigt nöjd med.

För att få nån struktur på detta tror jag vi tar det slag för slag.

Höstvete

En ny gröda som jag inte provat innan. Faktum är att jag har lyckats smita genom 30 odlingssäsonger utan en enda höstgröda så det var lite spännande att hälla Skagenvetet i såmaskinen i höstas. Skiftet som jag sådde på (7ha) hade legat i träda med isådd klöver och timotej i tre år innen, och nu slog jag det, sprutade och plöjde. Sen i med vetet, som jag trodde något för sent, det var den 22 september. Dessutom sådde jag helt utan tillsatt gödsel eftersom jag hoppades att frodig nerplöjd klöverväxt skulle ha bundit åtminstone lite kväve till jorden. Början såg nog tveksam ut, en månad efter sådd noterade jag inget liv i åkern, men i början på november började nog några strån sticka upp och i den snöfria julveckan gav nog åkern ett grönt intryck på håll åtminstone. Sen kom ju lite köld (som kallast -13 grader) och lite snö som sen smälte och övergick i plusgrader igen, I mars kom två-tre nätter med köld (ca -10) och efter det var det ohi on med den förhoppningen. Åkern var inte mera grön utan brun. Dit for det. Jag gjorde ny odlingsplan och beställde vårvete att så in i åkern istället för det hädangångna Skagenvetet. Tack för testet. Misslyckat. Hej då. Passade förstås också på att gnälla på Facebook om mina motgångar och fick uppmaningen av Mats Nordman i Pörtom att försöka lugna mig – allt kommer att bli bra bara rötterna har liv. Skrev han. Ut och gräva och jodå, nån slags liv hade nog rötterna verkade de det som. Sen tog det inte så många dagar innan lite grönska kunde skönjas nere vid marken och – under över alla under -vetet startade om. Sen Såg det rätt bra ut, gödslingen blev sen ett nytt problem som finns beskriven i ett blogginlägg, men på något sätt blev det ändå halvtid gott – allting gott, för nu i skrivnde stund ser det bra ut. Riktigt bra närmare bestämt. Få se om det håller i mål.

29 oktober var väl ingen källa till glädjeskutt

Ikväll, 25.7 ser det dock betydligt trevligare ut

Nästan så man kostar på sig att vara lite nöjd

Korn

Kornet finns det av i två uppsättningar, sått 10. och 15. maj. Samma förfrukt. Samma åker. Samma bearbetning (övervintrat som stubb, tallriksharvat x2 och sått, men där upphör likheten. Det som är tidigare sått har varit bättre ända sedan barnsben och är det ännu. Visst är växtligheten jämn och fin, men på det senare sådda är kornen mycket mindre och det ser egentligen inte alls bra ut. Få se om det hinner ta sig eller om domdär några dagarna i maj kommer att bli lite dyra. Återstår att se.

Nu ser jag att texten har blivit längre än vad jag har skrivit -det händer ofta- så nu avslutar jag här och återkommer en kväll i närtid med halvtidsrapporten om höet(!) och rypsen.

Städdags

Senast i juli måste torken tömmas och städas så att vi kan flisa för nästa vinters värme. Det borde ha gjorts redan tidigare så att vi skulle ha kunnat utnyttja den hemska hettan för torkandet men takarbetet togs trots allt en hel del tid.

Det var inte heller lätt att tömma torken i hettan. Jag klarade bara av ungefär en timme i skyddsutrustningen innan värmeslaget börja hota. Svetten bara rann hela tiden.

Ännu måste jag reparera luckor och bygga högre skalmar för flisen. Det blir nämligen en stor hög innanför luckan som sedan rinner ned mot dörren. Utbredd blir det inte just högre än en meter. Luften går mycket bra igenom flisen så man kan sätta ganska tjocka lager men vi har gått över till att flisa i två omgångar i stället för då går torkningen snabbare.

Men det blev en hel del städande inomhus också på grund av hettan. Den gamla tegelladugården håller sej sval ganska långt in på sommaren. Så nu städade jag upp i stallet som allt mer blivit ett stort skräprum. Eller inte skräp utan viktiga och mindre viktiga saker huller om buller i flera lager ovanpå varandra.

Det började för många år sedan då råttj-na gnagde sönder värmeröret av plast. Alla golvskivorna svällde upp och måste bytas ut. Spånskivor är nånting jag aldrig mer kommer att använda. Träfiberskivor och fanér går an men spånskivor är djävulens påfund.

Då man byter ut golvskivorna så måste allt ut ! Och sedan in tillbaka. Men krafterna räcker inte till för att bära in allt och sortera upp det så allt bli liggande i stora hopar. Men det var inte slut med det. Råttorna gnagde sönder plaströret en gång till. Jag behövde inte byta alla skivorna den andra gången men tillräckligt för att få kaoset att blir dubbelt värre. Men nu satte jag in kopparrör och satte metallslang utanpå de plaströr som blev kvar.

Så småningom skulle väl kaoset ha blivit uppstädat men så flyttade Mia in på Skepparegatan där vi bodde då jag arbetade i Otnäs. Och hon tömde källaren och hämtade hem en massa lådor. Sedan flyttade Henrik in på Skepparegatan och sedan till Borgå. Mera lådor och saker. Och så började Henrik bygga om Ribackhuset – och hämtade morsans och farsans saker till stallet ,,, Dessutom förde jag dit en mängd nyinköpta elektronikkomponenter och förde dit det jag städade ut från mitt arbetsrum inne i huset.

Det måste bara städas upp för jag hade viktiga saker där också som jag inte mera hittade. Men jag insåg att det var ett stort arbete och sköt upp det år efter år. Takarbetet krävde också en massa tid. Men nu var klockan slagen – golvet skulle fram och torkas av. Till all tur hade vi fört de gamla skåpen från bägge husen till ladan så att man kunde ställa in en hel del där.

Här är redan hälften bortstädat så man ser golvet här och där

Det värsta med städandet är att man hittar en mängd gamla intressant saker och papper och så fastnar man med dem. Det gör å andra sidan städandet intressant. Många viktiga papper och saker kom också fram. Men tid tar det.

En orsak till städandet var också att jag ville ha igång min egen syhörna. Jag hade köpt en fin begagnad Bernina symaskin (begagnad). Den hade jag haft inne i huset men tanken var att använda den för arbetskläder och tygrör i torken. Och de är så dammiga att man inte vill ha in dem i huset. Jag har en massa tygrör för säd och konstgödsel ich annat för tygrör är betydligt mera flexibla än metallrör.

Efter många lass med mest papper till arkivet i ladan så kunde jag ställa upp bordet med symaskinen. Nu på sommaren är det bara bra med lufthål men till hösten och vintern vill man gärna sätta en lapp på de värsta hålen i byxor och skjortor.

Lägg märke till bordslampan. Den hade farsan på sitt skrivbord ända sedan 1940-talet. Bordet har jag själv gjort i slöjden i skolan och det är förstås litet underligt. Bordsskivan har gångjärn och under den finns det en lika stor låda som hela bordet. Där förvarar jag gamla saker som man inte behöver så ofta.

Nu försöker jag borsta bort rosten från verandatakets plåt så att jag kan måla den med linoljefärg. Men det är också ett ganska hemskt arbete i solen. Mitt på dagen måste jag därför syssla med verkstadsarbete

Men en syssla behövde jag inte göra i år. Henrik plockade flyghavren och jag hade riktigt illa att vara då han gick i hettan på veteåkrarna och plockade. Men min syn är numera sådan att jag inte är till någon nytta då det skall plockas flyghavre. Det värsta var att det 90 mm:s regn som kom gjorde att det inte gick att spruta mot flyghavren fastän jag nog ahde medel hemma. Och sedan blev det för sent.

Tidigare års sprutande hade i alla fall gjort att bara en åker hade litet mera flyghavre och där hade jag inte sprutat i fjol mot flyghavre. Men man måste ändå gå över alla åkrarna så att man inte nästa år har en stor fläck där flyghavren drösat.

Taket är inte riktigt klart för det behövs ännu målning av väderbrädor och så skall takrännorna sättas upp. Men det är inte så bråttom med det. Först måste jag få igång flisandet.

Vi väntar på det kyligare vädret så att vi skall orka göra nånting men hettan håller ännu i sej. Urk !

Badflickan

Det finns får och så finns det får och så finns det får. Såna man inte kommer överens med, såna som är helt ok att ha att göras med, och så finns det såna man aldrig glömmer.

Bräka var ett sådant får. Hon va en av de första 5 jag köpte. Hon lammade första sommaren, hon var alltså dräktig när jag köpte henne, och de visste jag inte. Hon och hennes lamm blev ompysslade och Bräka gick nästan som en hund i halsband. Tam som få, hon finns inte mer, men, henne glömmer jag aldrig…

Viktoria är kanske de får som varit de allra snällaste jag haft. Hon fanns när Mathias var liten och han fick kika i öronen, gå med henne i koppel och man kunde nästan svänga henne upp och ner och hon brydde sej inte så mycket om det. Hon finns inte heller mer, men henne glömmer man inte…

Mathias visar Viktoria hur man sparkar boll, 2015.

Inte heller kommer jag att glömma Lydia som var chef i flocken redan som mycket ung. Hon hade pondus, och ett sätt som jag inte upplevt hos ett får varken före eller efter. Hon finns inte heller mer, men såna som finns och springer glatt än i denna dag är ju framför allt Hedga. Tam som få, och får alltid ett lamm. Puttan som är blind på ena ögat. Hon är inte jättetam, men inte heller hispig, utan pga sitt handikapp bara lite vilsen ibland och bortkommen, hänger inte riktigt med, men när hon väl fattar och ser vad jag vill, så tvekar hon aldrig, utan går dit jag vill ha henne. Pandis och Mascha som föddes ifjol är ju två små tållon. Dom går i koppel vart som helst, gärna tillsammans, men följer glatt med från flocken, och är inte ett dugg nervösa fast de andra står och ropar efter dem, de följer glatt med. De är främst Mathias som drillat dem att gå i koppel, något han visat sej vara väldigt duktig på. Han verkar ha både tålamod och finurlighet att dressera får.

Årets lilla favorit-gris är ”badflickan”. Hon heter inte de, men, jag har börjat kalla henne det. Hon föddes i våras tillsammans med sin syster, allra sist. Det gick någon vecka mellan nästsista lammande tacka och sista, och de har därför blivit lite på efterkälken, fått vara i ensam box med sin mamma lite extra och sånt. De va också kvar inne lite längre än alla andra. Tackan är tam, och vad skulle lammen bli så mycket annorlunda, åtminstone den mindre av dem va från början tam. Och sån är hon ännu. Anledningen till att hon nu fått smeknamnet badflickan har att göra med betessläppet för dem i våras. Eftersom de va så små funderade jag att de skulle vara smartast att ha dem första tiden på ett litet bete. Nedanför hemåkern finns ett litet strandbete som jag tyckte skulle passa dem riktigt bra. Det gick några andra får med små lamm där, och så tänkte jag att jag sätter dit dehär också. I samma veva skulle vi också föra Pandis och Mascha till samma bete, och det gick därför mycket bra att promenera ner med dem i koppel de några 100 metrarna. Även om tackan inte hade gått i koppel förut, så följde hon bra med när Pandis och Mascha gick, och lammen följde ju sin mor. Väl nere släppte vi in dem, såg att de började beta, kom överens med de andra fåren, och började sedan gå upp hem tillbaka. Frid och fröjd.

Nixpix.

Till saken och historien hör att det på betet finns en gammal bevattningspott som vi i alla tider tagit vatten ur för att vattna potatisen med när det blir torrperioder. Det är ingen stor pott, och sidorna har sjunkit ihop, innåt så det är väldigt sluttande kanter. Inget får har någonsin trillat i potten, och skulle nån trilla i är den bara några meter i diameter så det är enkel match för ett får att promenera iland. Ni kan ju med detta fakta gissa vad som hände….

Jag och Mathias gick så hemmåt och när vi kom hem stannade vi en bit nedanför huset och kunde se att fåren hade rört sej från ena till andra änden av betet. När man släpper ut får och lamm bland med andra, slarvar lammen lätt bort sej, tackan är mest intresserad av att äta och det uppstår lätt lite onödigt bräkande. Så gjorde det nu också, men när vi sto och tittade, och jag funderade lite att nåt lamm bääade lite mer högljutt än de kanske brukar, så såg vi mitt i allt hur en tacka sprang från ena änden av betet till potten. DÅ förstod jag att nåt lamm har ju trillat i. Voi skrot!

Fort, Mönkkisen!!! Mathias som är kvick som en vessla skenade efter mönkkisen och så åkte vi ner och när vi kom ner stod badflickan, de lilla grynet, genomsur och våt, och staplade sej upp ur potten. Mera skrot. Handdukar! Mathias for efter haddukar och jag började krama vatten ur ullen. Sen satt vi en god stund och torkade henne torr. Så gott vi kunde iallafall. Antagligen hade hon blivit efter när de andra gick iväg och så skulle hon skena efter sin mamma, men såg sej väl inte riktigt för utan bara skenade, och pluttade därför rakt ner i potten i villervallan. Därför kallar jag henne till badflickan. Lilla vännen. Med betoning på lilla. Hon växer väldigt sakta och dåligt. Jag har funderat många gånger vad det beror på, men jag har inte kommit fram till nåt egentligt tydligt svar. När de andra går omkring på bete kommer hon ofta sist. Hon är inte så snabb och stark som de andra och jag har varit lite orolig för henne.

Så var det här en dag då jag skulle ta in fåren för att gå igenom flocken och skilja bort bagglamm. Men, så va inte badflickan med. Jag räknade inte tackorna så noga, de såg ut att vara alla, och hennes mamma var där, och hennes syster, men inte badflickan. Var?? Vart?? Vad har hänt?? Får är flockdjur och fattas två kan de vara någonstans, men fattas en har de ofta hänt nåt.

Det regnade. Ja, skit samma lika, jag iväg med det samma och söka. Var kan hon vara? Hon kan ha fastnat med nån klöv någonstans? Eller i fårstängslet? Någonting kan ha tagit henne? Hon kan ha fastnat i nån bräda i nån vattengård? Hon kan ha farit på fel sida någonstans och blivit på utsidan av stängslet? Hon kan vara var som helst. Betet där dom nu va, är ca 12ha stort, bara att börja leta.

Genom norrängsgrinden. Svänger västerut mot lingonbacken. Går förbi brunnen. Ner mot nyledon. Jag ropar och ropar, men får inte svar… Svänger norrut mot mjölkaruddan och vid mjölkaruddan svänger jag lite österut mot vadet. Ropar igen… DÅ hör jag ett litet bräkande någonstans… Jag ropar högre och får svar! De måste ju vara hon, några 100m bort… Lamm är det iallafall, de hör jag. Jag småspringer så gott jag kan runt bergskanten, genom vattnet som går upp över stövelfoten, kommer till vadet och de lilla bräkandet blir starkare och nästan som argsint. Lite som att ”här tas de minsann i från tårna, var 17 är du då???” Och så kommer jag fram till vadet och då kommer hon mellan enbuskarna tassandes rakt emot mej. Så stirrar hon på mej lite surt som om de va mitt fel att hon blivit bortslarvad, och så börjar vi gå hemmåt. Hon följer mej som en hund, men väl hemma springer hon glatt till sin mamma och mamman reagerar som om inget hade hänt. Ungefär som att ”jaha, där är du ja, jaja…”

Vårdslösa morsor som inte kan hålla ordning på sina ungar… tänker jag för mej själv och så fortsätter dagen.

Favoriter finns, och man blir riktigt genom-till sej när någonting händer dem. På gott och ont. De borde vara produktionsdjur som man håller avstånd till. Man kan ha katt och hund att kela med… Men, nä… De går inte. Endel av dem kryper in i huvudet och hjärtat…

Sista plattan på taket

Klockan 19:37:20 i dag satte vi (alltså Henrik) sista plattan på det nya hustaket. Då är ett två års arbete klart (förutom en hel del småarbeten förstås). I morgon bitti börjar det regna men det är bara bra. Då skall jag ligga och sova hela dagen.

Nu ser huset precis lika ut som förut med de gamla plattorna återuppsatta. Inget som glänser och glimmar och ser nytt ut. Men det här taket har hållit i 70 år (plattorna sattes upp 1949) och lär hålla i 70 år till. Om nu inte någon framtida generation vansläktas helt och föredrar glitter och modernt bjäfs framför beprövat och hållbart.

Man har ju ansett sej vara ungdomlig och stark men då jag sett Henrik hoppa omkring som en bergsget på taket så börjar jag misstänka att jag börjar blir äldre. Fast han är ju bergsbestigare med erfarenhet och träning och inte minst god utrustning vilket kom väl till pass i takarbetet. Nog kan jag göra arbetet själv men betydligt långsammare.

Dottern undrade nyligen om ”tatji ellär farsan e fäärdi först”. Nu kan jag lugnt dö för jag hade tänkt att jag måste laga taket färdigt förrän jag dör. Möjligen måste jag skjuta upp hädanfärden ännu litet för Henrik behöver nog hjälp med jordbruket. Det är också långt kvar till 105 då gamlingarna här i byn brukar gå hädan. Kanske det går litet bara jag fått vila upp mej efter takarbetet. Det var de eländiga hötidsskurarna som jagade på oss. De kommer ju alltid den här tiden på året då man hade torrhö på åkern. I natt kom det 10 mm i en åskskur – men det torkade snabbt upp på taket i solen och blåsten.

Mitt i sommaren

Och ja, vad gör jag då?

Ja, man kan ju säga att de är som de flesta andra år, tiden springer och jag försöker hinna ikapp. De verkar inte bli någon succe med den saken i år heller… Så, kanske ta det lite piano istället för att stressa sej.

I våras tog jag bilder och började skriva på ett blogginlägg som aldrig kom nån vart. De bara stannade, främst för att när jag skulle ladda upp bilder var det som att nätet tog stop och ingenting hände. Jag väntade och väntade. Gav upp, sparade och fortsatte en annan dag, men, de bara inte gick. Till slut gav jag upp! Nätet här är en fullständig katastrof sommartid. Ut på nätet kommer man ibland, men inte ibland och ringa nånstans ska göras välplanerat. Svara kan man bara göra när det är vackert ute, för man ska ränna ut på backen för att få någon form av hörbarhet över huvudtaget. Om man är inne alltså. Är man ute ska man inte vara nedanför riberget, halvvägs till vedlidret eller runda krakauddan, då bryter det, eller så kan man helt enkelt inte nås alls.

Jag bara inte fattar hur de kan få vara såhär vansinnigt värdelöst dålig kontakt! Händer det någonting ska man vara på rätt ställe, annars kan man vinka bye bye till olyckan och svänga ryggen till med en gång.

Jag tänkte jag skulle testa bredbandskollen för att kolla hur väl de fungerar hemma vid köksbordet ikväll. Först fick jag inte något liv alls i telefonen, men sen fick jag det att röras lite nät, till och från telefon. Med betoning på lite….

De skulle ju vara en sak om man inte betalde så mycket för det, men när man varje månad lägger ut betydande summor för att ha kontakt med världen, blir man onekligen lite fundersam om de alls är värt att ha nät och telefon… Man skulle antagligen få lika bra hörbarhet om man sku koppla ihop telefonen med ett abborrnät.

De som jag då i våras skulle skriva om var mitt bollhav. Kalle skrev om sitt och jag tänkte skriva några rader om mitt. För bollhav har även jag. Lite här och där, men mest lite överallt. Lera. Det är någonting man får på spaden i 9 fall av 12 när man gräver på mina åkrar… Jag har en åkerknut bredvid grönsakslandet som är lerigt och kokigt. Jag plöjde det i höstars och sen fräste jag det i våras och tänkte försöka så in det, men, man får ju gå med fröämbaret i handen, lyfta på kokorna och sätta lite frön dit under och så kokan på, och hoppas det sker ett mirakel… Däremot, endast 47 steg åt sidan ser det annorlunda ut… Så nära, men så olika…

Här får man använda järnstång om man ska ha ner nå frön…

Sådär i övrigt går det väl ingen större nöd på mej. Balmaskinen som varit kaputt funkkar nu äntligen igen, lagom nu när det börjat regna, så, det blir sent ensilage i år, men, de må bli det då… Svårt att backa bandet… Helt kort sammanfattat kan jag säga att jag fått minst 67 nya gråa hårstrån och nerverna blivit ca 7cl kortare i år tack vare detta skrutteplutt till balmaskin. Och dennes reservdelskarusell. Men, som sagt, nu går den. Eller åtminstone gick den dagen före det började regna…

Fåren hittar ännu mat på de flesta betena, tacka vet jag fuktiga strandängar och stora betesområden med sly och diverse. Det var obehagligt torrt i ett skede, och egentligen är de ju det ännu, vi har fått alldeles för lite vatten, är väl uppe i nåt kring 15mm nu, sen det började regna för några dagar sedan, inte mycket, men det är ju bättre än ingenting…

Avslutar med några vackert väder – bilder, man har haft goda chanser att fånga sådana på bild de senaste veckorna…

En såndär kväll nr man tror det är alldeles tyst… men de är de inte, för alla småfåglar pratar i mun på varandra och det är ett himmelens skvattrande

Ösregn och takarbete

Jag hann knappt skriva att det var torrt och hett så slog vädret om med besked och vi fick 85-90 mm regn inom ett dygn. Jag vet inte exakt för regnmätaren blev överfull andra gången (jag tömde den emellan regnen).

Regnområdena kom från Borgå och de värsta regnen kom rakt över Hindersby. Både söder och norr om oss så kom det betydligt mindre regn. Det var åskartade regn men inte så hård åska. Men blåsten var hård.

Vi hade ett par timmar före regnen började fått upp alla skivorna på taket – alltså de 15 mm fanérskivor som vi använder som underlag för plattorna. Det är ordentliga pärtor: 120 x 270 cm så det gick ganska snabbt eftersom vi inte hade någon vinkel på baksidan av taket – bara två tuutar (skorstenar). De flesta skivorna satte vi upp hela och behövde såga bara fem.

Det gick bra att lyfta upp skivorna med den långa Farma 8,5 lastaren. Brorsan och Henrik lyfte dem på plats och fäste fast dem. I längdriktningen är de spuntade och i år gick det lätt att få spunten att passa. Det var litet besvärligare i fjol men skivorna hade tydligen torkat under året för nu var det inga problem.

På måndagen hann jag ännu sätta upp de tre mindre skivorna ovanför fönsterutskotten förrän det började regna. Prognoserna hade velat mellan 16 mm och 30 mm men sist och slutligen blev det närmare 90 mm ! Det klarade varken skivorna eller det gamla pärttaket av utan vi fick vatten in i huset i alla rummen på norra sidan. I mitt arbetsrum på första våningen droppade det vatten i ett ämbar och i sovrummen på andra våningen blev tapeter och kläder våta.

På tisdagen hämtade Henrik fyra presenningar från Borgå och satte upp dem utanpå skivorna. Men den hårda blåsten lyfte upp presenningarna och det kom in mera vatten i gröna rummet. Sedan skruvade vi fast kanterna på presenningarna – men då hade de värsta regnområdena dragit förbi.

På bilden ovan har vi tagit bort ett par presenningar för att fortsätta med takarbetet. Vi måste få takplattorna på innan taket börja hålla regn. Troligen rann vatten längs de spuntade skarvarna på fanérskivorna till ändskarvarna som inte är spuntade och där rann det ned. Pärttaket var i ganska gott skick men det klarade inte heller av de stora mängderna vatten som kom ned.

Nu försöker vi skruva upp så många takplattor som vi hinner mellan regnen. Det skall regna så gott som varje dag i en veckas tid. Inte speciellt bra väder för takarbete men det var nödvändigt med regn för brodden även om 90 mm var litet för mycket.

Nu har jag problem med flyghavresprutandet för det går inte att spruta förrän om en vecka och det börjar vara för sent även om vi sådde ganska sent. Å andra sidan så har säkert en hel del flyghavre grott först efter det myckna regnet. Det kan bli en hel del plockande i år.

Aldrig är det bra. Regnar det inte för litet så regnar det för mycket.