Huvudkålen skördad.

Idag har man så äran att sträcka över ytterligare ett par produkter i ”kvar att skörda” -listan. Vit-, Röd- och Savoykålen fick vi skördad idag, eller egentligen så var det frugan som hade äran att avsluta huvudkålsskörden då jag fick besök av dikesentrepenören som håller på med skogsdikesrensningen. Ett dike som går eller borde gå i rån mellan mig och grannen har i en tidigare grävning hamnat ca 1½ meter in på min sida av rån. Jag hade kommit överens med grannen att vi nu i samband med rensningen flyttar diket till sin rätta plats så nu blev det aktuellt att staka ut rån till hjälp åt grävmaskinsföraren. Hade väntat grävaren först på måndag så det blev att hastigt kalla in grannen för kontroll av stakningen som vi egentligen tänkte göra på söndag. Rår är något väldigt heligt för oss bönder och dem bör man nog gemensamt med grannen märka ut så att alla är överens om att de är på rätt plats.

Att det blev kålen som nu skördades klar berodde på att nattens 8 mm regn satte stopp för rotfruktsskörden. Kålen växer ju ovan jordytan så den kan man nog skörda i de flesta väder blott man kommer fram med vagn och traktor. Och det gör vi trots regnet och den mjuka marken, det gäller bara att sätta lämpliga lass. Spårbildningen fick i alla fall grävmaskinsentrepenören att meddela att det visst finns flak som går på breda gummilarvband också och som flyter mycket bättre än vanliga släpvagnar. Så är det bevisligen ty grävmaskin lämnade inga spår trots sin höga vikt men så var den också utrustad med breda larvband.

Vad gäller den fortsatta rotfruktsskörden är vi nog nu helt utelämnade åt vädrets makter. Några dagar med uppehåll och gärna torr vind är vad som fordras innan den kan fortsätta. Och naturligtvis skall det också vara plusgrader, ju fler dess bättre. Temperaturen klagar jag dock inte på, det har varit ovanligt varmt i höst. Kan inte dra mig till minnes en höst med så få frostnätter som i år och de få nätter vi har haft nattfrost har den varit mild dessutom.

Efter regn

Efter allt regnande i trösktiden har vi nu haft ett par rätt hyfsade veckor för plöjning och gödselspridning. Det är fortfarande betydligt blötare än normalt i jorden, men faktiskt bättre än man hade kunnat vänta sig.

Regnet lyckades dock tyvärr sänka mina utsädesplaner. För att spannmålen skall duga till officiellt utsäde borde minst 85% av kärnorna gro och i mitt parti var det bara 69% som gjorde det. Visserligen finns det en del knep med sortering och annat för att höja grobarheten en aning, men i det här fallet är glappet för stort för att ta igen. Det betyder att havren får säljas som vanlig livsmedels- eller foderhavre. Det innebär att inkomsterna blir mindre, men nån regelrätt förlustaffär borde det ändå inte bli.

Den senaste veckan har gått i plöjningens tecken. Min gamla tegplog börjar bli till åren kommen och jag har faktiskt letat efter en ersättare nåt år. För nån månad sedan snubblade jag över en fyrskärig vändplog som låg i lämplig prisklass och nu får jag sätta den i marken för första gången. Trots att den förstås vänder jorden ungefär på samma sätt som en tegplog är det ändå en ny maskin man skall komma underfund med, men det börjar ge sig. Plöjningen är dessutom ett av de roligare jobb man gör, så det är ingen större skada att man får ägna den lite extra uppmärksamhet.

Pomppin

För tillfället har jag delat upp alla mina får i 4 gäng.

Ett gäng, mest årets tacklamm, går ute på stenskär och betar där. Eftersom området där förstorades i vintras finns där mycket ”ny” mat. Alltså fåren har inte hunnit, orkat, kunnat äta upp allt sly på den här sommaren som varit, så dom fick lite tilläggstid där. Det har inte ännu varit en natt med frost här ute i skärin, så därför är gräset helt ok för dem att äta ännu. När det fryser är det lite annorlunda, dom äter det nog, och får väl inga fel av det, men näringen far ur det ju längre mot vintern det går. Men ännu kan de alltså riktigt bra gå där. Kommer vintern hastigt går det dessutom i värsta fall att få hem dem därifrån med förbindelsebåten. Båten går inte från Stenskär till Ytterholm, vi har ingen förbindelsebåt, utan möjligheten är att ta fåren från Stenskär, är på vagn till Kirjais, därifrån sedan köra dem tvärs över hela den holmen, kanske 6-7km, från österudden till västra änden och därifrån sedan frakta dem med egen pråm över hit till Ytterholm. Ingenting som man gör i en handvändning, men möjligheten finns om det visar sej bli vinter, snö, halt, kallt och stormen.

Sen, gäng två, tackor som inte faller innanför kriterieramarna för lammning i vår och tacklamm. De går nu ute och äter på åkrarna här hemma.

Inne i fårhuset står två gäng, de med baggar och så tackorna, de som förhoppningsvis kommer att lamma i vår. De är ca 30 st och har gentlemannen pomppin med sej 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att sluta är inte lätt

I många sammanhang är det inte svårt att börja men nog att sluta. Ifråga om plöjandet (nu snackar vi tegplog) så kan all vår början vara svår också om man har styv lerjord och det är vått och slipprigt. I år gick det i alla fall ganska bra och jämfört med västra Finland så har vi ju stadigt under hjulen här på våra torra lerjordar. Höstregnen har bara inverkat litet på ytan ännu – på plöjdjup är det torrt.

Att sluta med en tegplog är i alla fall svårare. Man måste i god tid se till att det oplöjda området har samma bredd hela vägen och att plogfåren är raka. Det är inte bara för utseendets skull som de måste vara raka utan för att man skall kunna plöja slutfåran utan problem.

Då det är tjugo meter kvar så börjar jag mäta bredden ordentligt. På fotografiet i inlägget Att vända tilta syns ”famntjeppn” (famnkäppen) som jag använder utanpå plogen. Det är helt enkelt två slanor som är ihopspikade med ett stöd till en triangel  så att spetsarnas avstånd är precis två meter. Förr var det en famn som är tre alnar som är lika med sex fot (1,78 meter).  Ena slanan är litet längre så man får ett bra handtag. Det går väldigt snabbt att mäta med famnkäppen – man mäter lika fort som man går.Men det blir bättre precision än om man bara stegar upp avståndet.

Det går ganska bra att reglera bredden på den oplöjda biten. Man kan köra omkring tio centimeter längre in i tomfåret och på tio varv så blir det en hel meter. Senast då det är ett varv kvar måste man ha samma bredd överallt.

Sedan är det bara att köra nästsista draget med plogen så grunt som möjligt för att  slutfåran inte skall bli för djup. Och då man kör sista draget så är det inte mycket man kan göra mera. Då visar det sej om man förberett slutandet ordentligt.

Det gick ganska bra den här gången. Den lilla kroken beror på att där fanns en gammal råsten för en väg – och den får man inte flytta. Den andra råstenen tog plogen upp (till vänster) för den syntes inte alls. Det är samma åkerlapp som jag täckdikade i juni (se Täckdikning – för torrt). En del är nyodling från skogsdikandet då jag rätade ut utfallet och vägen. Den gamla vägen är upplöjd för första gången och det var ganska tungt att få plogen genom den ihopklämda leran men resultatet blev ändå rätt hyfsat.

Nu väntar åkern bara på våren och såmaskinen.

 

Spannmålstransport

Det sista vetet åkade iväg på tisdagen. Var det rätt tid att sälja? Vi tog beslutet att sälja ut det sista vetet på denna sida av året. Vi var nöjda med priset och kontraktet, så varför vänta. En annan faktor som spelade en roll var höjningen av dieselskatten efter årsskiftet och inverkan på fraktkostnader.

För jordbukaren är det lite speciellt då han/hon betalar för frakten både då man köper in t.ex gödsel, vilket är normalt men också då man säljer spannmål, vilket inte är normalt i alla yrkesgrupper. Hur man än vänder på kakan så är det jordbrukaren som betalar frakten. Årliga fraktkostnader kan vara rätt så höga på ett jordbruk och fraktens prishöjning slås mycket sällan ut på spannmålspriset, utan det är en kostnad som skall kunna kompenseras från något annat.

För vår del har det varit speciellt att sälja hela skörden som spannmål, tidigare har det sålts genom griskött och i medlet av mars har vi fått börja och köpa in mera spannmål som foder till grisarna. Detta har betytt att torken varit i användning året om, det har flyttats spannmål och fyllts på. Nu är det bara enstaka transporter mera på detta år och sedan kan torken sättas i vinterförvar.

Men totalt tom blir den väl inte över vintern – Hustomten och mössen kan slå klackarna i taket och festa på spillet som blivit kvar 😉

Någon där uppe……..

…..verkar gilla mig trots allt. Eller hur man nu skall tolka det att vi till sist har fått lite drägligare skördeförhållanden. Det har varit uppehåll, lagom blåsigt och varmt för årstiden i flera dagar nu. Verkligen välkommet efter den 5 veckor långa regnperioden. Prognosen lovar dessutom hyggligt väder en vecka framöver, måtte de nu hålla sträck det också.
De dagliga skördemängderna ökar för var dag, vagnshjulen snurrar igen nu när vi åter övergått från lervällingsstadiet till lerbollsditot, och framför allt så är det så mycket roligare att jobba när man slipper gummistövlar och regnställ.
Med lite god tur ser det ut som om jag skulle få det mesta skördat i år också. 🙂
Men precis som Kalle skrev i sitt skördeprognosinlägg så kan höga förväntningar bli till noll och intet innan skörden är bärgad så ännu drar jag inte andan av lättnad.
På tal om skördeprognos så gjorde jag häromdagen lite kontroll av skördemängderna på morot. Normalt brukar det röra sig mellan 4-7 kg/radmeter men nu var jag uppe i 9 kg på de bäst avkastande sorterna. Antagligen ett av de bästa resultat jag någonsin haft men som sagt resultatet gläder ju en föga om inte skörden kan eller hinner bärgas. Men visst känns det bra att man här uppe i kalla Norden når mellaneuropeiska skördenivåer. Nåjaa, vi skall förstås ta i beaktande att växtsäsongen varit ovanligt lång i år. Längre har den ju blivit också på grund av att jag nu ligger 2-3 veckor efter normal skördetidtabell. Att mycket ännu är oskördat fick jag bekräftat nu när jag sammanställde lageranmälan som lämnades in idag (läs igår). Så här stora arealer med utestående grödor har jag nog inte tidigare haft.