Ett varv tröskat – och en lampa

Nu orkade jag inte vänta mera. I går kväll körde jag ett varv för att pröva hur tröskan går. Det gick bra även om det ännu fanns en hel del grönt och fukthalten var 24 %.  Visst hade jag kunnat vänta ännu de tre dagar som det skall vara sommar innan hösten kommer på lördag. Men det börjar snart bli oktober och dags att få undan tröskandet. Man får inget annat gjort så länge man går och väntar på att få in vetet.

Vi hade tänkt börja litet tidigare på dagen men det visade sej att tröskan behövde en ordentlig rengöring efter fjolårets regniga väder. Jag slipade också hackens knivar riktigt vassa så halmen skulle bli ordentligt hackad. Det är ju viktigt med direktsådd. Det tar en massa tid att slipa dem för de skall skruvas loss först. Och så är de så många.

Fjolårets tröskande hade satt en hel del ”lim” överallt i tröskan så det gällde att skrapa och skrapa. Jag har trycktvätt men vill inte använda den med tanke på att lagren inte tycker om vatten som kommer med hårt tryck – och nån svag dusch tar inte bort limmet. Vi använder tryckluft för rengöring men den tar  inte bort limmet.

I fjol brast ju en axel till skakarna men den bytte vi redan på hösten. Så nu var enda reparationen att byta en axlyftare. Det elektriska verkar fungera efter fjolårets stora utbyte av säkringshållare och kontakter. Men man skall aldrig ropa hej innan man är över bäcken så vi får se om vi klarar av årets tröskande utan större reparationer.

Första varvet är alltid kritiskt för ofta ligger det kvistar vid skogslaggarna. Vi hittade ett ordentligt vedträ i stenfickan från fjolårets tröskande. I  år fastnade också en del kvistar på axlyftarna vilket ju är bra för då far de inte in i tröskan genast.  Årets vete är så kort efter torkan att man måste ha bordet ganska lågt.

Då vi kippade lasset i gropen och började köra upp det i torken så såg vi att vi dessutom tröskat en arbetslampa … Den måste ha blivit kvar i tröskan under sållen för annars hade den ju farit ut på åkern över sållen. Det var en lysdiodlampa och vi hittade de flesta delarna men en del lysdioder saknas så vi måste sortera den här låren nästa år. Vi odlar fodervete men jag tror inte djuren gillar lysdioder.

Det har under åren blivit ett och annat verktyg kvar i tröskan  efter reparationer och rengöringar. Jag försöker att sätta ifrån mej alla verktyg på marken och aldrig lägga ned dem inne i tröskan men det lyckas inte riktigt alla gånger. Det värsta oljudet var då vi lämnat en skiftnyckel som gick genom hela maskineriet. Underligt nog gick inget sönder på tröskan men skiftnyckeln blev krokig och då måste det ha varit stora krafter för verktygsstål kröker man inte så lätt. Fast det var för omkring 40 år sedan.

I senaste väderprognosen har lördagens regn minskat till nån ynka millimeter så visst hade vi kunnat vänta ännu ett par dagar men det börjar vara dags att få undan året skörd. Och så måste man ha nån vecka med bra väder för glyfosatsprutandet också. Med direktsådd kan man helt enkelt inte lämna bort det. Då har man enbart baldersbrå och kvickrot på åkrarna. Det skulle förstås minska på överproduktionen rejält då 90 % av skörden skulle försvinna. Visst gick det bra i år att spruta före sådd men det kräver torrt väder på våren och det är säkrast att spruta på hösten ifall det går. I fjol gick det inte.

Efter ett varv vet man ännu inget om mängden men det är klart att det inte blir någon bra skörd. Man får vara glad om det ens kommer i undre kanten på hyfsad.

Mellan hopp och förtvivlan under nådens år 2018.

Som det säkert framgått i de få inlägg jag gjort under sommaren så har prövningarna varit många och glädjeämnena få. Ska belysa några av dem i detta inlägg.

Hoppingivande prat.

Jag har under årens lopp via en del projekt och dylikt haft förmånen att träffa branschfolk från restaurangvärlden. Till min glädje så har de ofta lyft fram de fina egenskaper som våra produkter odlade i våra rena förhållanden under svala långa och ljusa dagar får. Två av dessa restaurangsidans profiler har i sommar haft sommarprat i radion.

Micke Björklunds personliga och berörande prat påminde mig om att likheterna mellan produktion och slutanvändning av grönsakerna är många dessutom påmindes jag om att vi har en ytterst tråkig livserfarenhet gemensamt och jag fällde en och annan tår medan jag lyssnade.

Paul Svenssons sommarprat hörde jag inte direkt eftersom det gick på P1 i Sverige, en kanal som jag sällan lyssnar till, men en Glad vän sände länk till programmet i en stund då jag behövde lite uppmuntran. Och visst gladdes jag åt pratet och om budskapet om hur viktig vår produktion är och hur många värderingar vi delar. Känns hoppingivande då personer med inflytande som dessutom representerar den urbana världen tar upp saker jag själv som producent omfattar. Vi bönder som tycker det känns lite motigt ibland kan nog gärna lyssna till inledningen i pratet, arbetet går nog lite lättare att utföra efteråt. Och det skadar nog inte att andra tar del av det heller …… 🙂

Ingen kompensation.

Det varma och torra vädret med dess följder för jordbruket har knappast undgått någon vid det här laget och både här hemma och i flertalet nordeuropeiska länder har man gått in för att på sätt eller annat kompensera bortfallet i skörd och intäkter för bonden. Ett stödpaket har också godkänts här men tyvärr utan stöd till grönsaksodlaren, liksom tidigare glöms oftast vår lilla sektor bort i förhandlingarna.

Jag som anses som nån form av talesman för sektorn (jag sitter bland annat med i SLC’s trädgårdsutskott och är ordförande för frilandsodlarna här i Österbotten) har den senaste tiden fått samtal av upprörda odlare som inte förstår varför vi som kanske drabbats hårdast av vädret inte får någon kompensation alls. Ingen har väl direkt anklagat mig men visst känns det som om jag kanske borde engagerat mig lite mera i frågan. Problemet är dock att vår sektor är så diversifierad och att få till nåt förslag som tillfredsställer alla är inte lätt och att kräva stöd utan att ha förslag om hur det kunde fördelas ser jag som mer eller mindre lönlöst. Dessutom är det lite som i Mickes sommarprat att när man har händerna fullt upp i den egna degen så ser man inte eller hinner inte med allt som sker runtomkring. Jag är nu heller ingen stor vän av jordbruksstöd men dock helt ok med kompensation och ersättningar för påtvingade eller rekommenderade åtgärder i produktion.

Vår sektor har kanske det lägsta stödet, blott någon procent sett till omsättningen, och därför slår missväxten till extra hårt för vår del. Som jämförelse får spannmålsodlingen kring hälften av inkomsterna i form av stöd vilket redan i sig kan ses som en skördeskadeersättning  eftersom det utbetalas oberoende av skörd. Ifjol beviljades en förhöjd accisåterbäring för att kompensera förhöjda torkningskostnader och en motsvarande åtgärd har diskuterats i år som i viss mån kompenserar de ökade bränsleutgifterna för bevattningen. Jag har också förstått att till exempel mjölkbönderna ska kompenseras för högre foderkostnader vilket kunde jämföras med förhöjda konstgödselpriser i grönsaksproduktion, någon sådan kompensation skulle knappast komma ifråga.

Det sägs att vi ska låta marknaden kompensera inkomstbortfallet och visst ser jag att priserna på en del drabbade produkter ligger högre nu än tidigare. Prishöjningarna har lyckats tack vare att hela Nordeuropa drabbats så att import av motsvarande inte är lika lätt som tidigare. Tyvärr är högre priser till ingen nytta för den som fått största delen av produktion förstörd och inte har nåt att marknadsföra. Rätt allmänt har jag fått rapporter om 75-80 procents skördebortfall för bland annat broccoli, blomkål och lök. Också jag själv har drabbats i motsvarande mån för dessa produkters del men med ett 40-tal olika grödor så undviker jag personligen en ekonomisk totalkollaps. Jag är också skuldfri och har satt undan lite sparskog för dylika år, men alla är inte i den situationen och vintern kommer att bli svår för många.

I stället för kompensation så förs till råga på allt fram förslag om en nedskärning av lagerstödet. Jag hoppas nu ministeriet tar sitt förnuft till fånga och låter det vara orört och eventuellt ger tilläggsanslag så att det kan utbetalas fullt ut på alla stödområden. Dagsläget ger vid handen att lagermängderna blir uppåt 30% mindre så allt för stora uppoffringar torde inte krävas. Stor del av heltidsgrönsaksodlarna håller också produkter i lager så fördelningen kommer de flesta till dels.

12.09.2018. Oj om de tidigare planteringarna av broccolin skulle ha sett ut på detta vis.
…. i stället för så här som det sett ut under större delen av sommaren.

En skör tråd.

Att livet är skört fick vår familj ytterligare en påminnelse om då frugan efter en veckas sjukhusvistelse diagnostiserades för hjärntumör. Hoppingivande är dock att den är liten, växer långsamt och ligger väl till för operation så det ser inte helt hopplöst ut och neurologen menade att 5-20 år till är helt normalt i dylika fall. Det fick mig i alla fall att åter fundera på pensionering, vilket jag torde ha möjlighet till. Påverkar kanske inte så mycket för egen del men om jag pensioneras så torde frugan kunna via vilande pensionering ha möjlighet till det om ett par år.

Det finns att fundera på. Och förargas över…. fick ett pensionsutdrag häromdagen och kunde där konstatera att man konfiskerat pensionsinbetalningarna från mina första 8 år i arbetslivet

De sista omgångarna isbergssallat, broccoli och blomkål ser i alla fall bra ut men stor del av säsongen har spolierats av vädret som vi sägs ska njuta av.

14.09.2018 Den sista isbergssallatsplanteringen ser ut att hinna bli skördeklar i år.

 

 

En doft av dynga

Vissa tycker att kodynga luktar illa men jag känner mej bara ung på nytt och minns tiden då vi hade kossor. Jag gillar kossor (men inte då de blir sjuka). Det har varit dåligt med doften av dynga de senaste åren men i går fick vi två lass äkta kodynga som tack för klövern som Klinkas körde in från vår gröngödslingsvall.

Vi satte den ganska nära till ladan (och huset) så det var ganska stark doft i början – men den avtar snabbt. Och jag tycker ju bara det doftar ungdom. Trädgårdsmästaren i familjen var lycklig då hon får fin gödsel. Den skall ligga och ”brinna” åtminstone till nästa år men blir bara bättre med tiden.

Föriga bisin sade ju ”Det luktar pengar” då stadsbon förfasade sej över dynglukten. Kodyngan är inte mera så viktigt för gödslandet  – utom för ekobönderna – men förr var det enda möjligheten att få det att växa. Tyvärr äter kossorna från tio hektar men dyngan räcker bara till en hektar.

 

Snart börjar tröskandet

De flesta åkrarna är redan tröskade här i byn men vi har inte ännu börjat. Jag körde i alla fall ut tröskan i går. Visst börjar åkrarna se jämnare ut men går man nära och tittar på axen så finns det ännu mycket gröna korn i dem.

I bakgrunden kan man se andra skörden från vår gröngödslingsvall som var riktigt bra. Klövern hade växt fint efter regnen i juli. Jag är synnerligen nöjd över att Klinkas fick foder för sina kossor. Det har varit mycket frustrerande förr om åren att se prima vall ruttna bort. Trots allt är jag uppvuxen med kossor – ända tills jag var nästan 30 år gammal. Men då hade vi inga balar på åkern utan allting togs in som torrhö. Då var det också problem med fodret vissa år. Jag minns hur det efter våta somrar då höet möglade på sneisåna blev så oätligt att kossorna tog det på hornen och slängde det direkt i gödselrännan … Andra år kom det dåligt med hö och vi måste samla in all halm som foder och bara försöka få kossorna att överleva vintern.

Det har varit riktigt varmt väder och vetet har nog mognat allt mer hela tiden. Det är ingen brådska än att börja tröska men det utlovas kallare och regnigare väder och snart måste vi väl ut på åkern. I vår kalluftstork eftermognar vetet men riktigt gröna korn torkar bort till nästan ingenting så vi väntar litet än.

 

Om man skulle börja tröska……

På något obegripligt sätt blir det samma sak alla år. Jag är sist ute på åkern. Många av åren har jag förstått det eftersom jag gillar sena sorter och sen sådd, men i år blev det nog en liten överraskning. Runt den 15 augusti rullade tröskorna överallt på åkrarna häromkring och skörden blev till 90% klar på några dagar. Det beror förstås både på ideala förhållanden, men också på att den med spannmål sådda arealen knappast varit så liten sen kanske nån gång på 60-talet.

I mitt senaste inlägg ondgjorde jag ju mig om ojämn uppkomst av kornet och det problemet kan ju ingen fin höst i världen korrigera, så ännu runt sagda datum hade jag nog alltför mycket gröna korn i kornet för att tröskning skulle kännas som ett alternativ. Efter att ha väntat några dagar så gick det förstås precis som det brukar – det gick inte att hålla sig. Det finns ett talesätt på slätten som säger att den dagen man avser att börja tröska så skall man skicka trösknycklarna med någon som åker till södern i två veckor. Alltså bestämde jag mig för att pröva det. Inte bokstavligen men praktiskt. Jag delade risken och körde av halva kornaarealen och bestämde mig för att vad som än händer väntar jag två veckor med andra halvan.

Beslutet visade sig vara synnerligen vettigt.

Det korn som jag tröskade i augusti var naturligtvis en rejäl besvikelse vad gäller mängden – eller besvikelse vet jag inte, man hade ju inte precis förväntningarna högt ställda heller. Det orkade inte riktigt tre ton utan stannade strax under. Dessutom fanns det nog gröna områden som jag helt enkelt hoppade över, även i det som var sått allra först. (12.5)

Växtligheten var också så kort att det nästan skulle ha behövts skummarkör på tröskan. På några varvs håll kunde man inte avgöra om det var tröskat eller inte. Då är det rätt illa.

Bilden med tröskans framhjul som referens säger väl en del om den oslagbart korta och dåliga växtligheten.

Allt detta till trots så efter fem timmar i torken (gröna kornen gjorde sitt) så var hl vikten ändå cirka 66 och med det finner jag mig mer än nöjd denna nådens sommar.

Idag skriver vi nu då söndagen den 2 september och idag tänker jag då fortsätta. Vädret har varit på min sida och nog finns det gröna korn kvar men kanske bara nån enda procent så nu får det vara nog – nu kör jag av resten idag.

Sedan är ju bara resten kvar. Vårrapsen. Den står grön och grann utanför stugan och verkar inte ha nån brådska alls att skifta färg. Dessutom ser den dålig ut, många plantor har vissnat och andra har inte bildat några frukter alls. Jag uppskattar en skörd på max 1000 kg men vi får se. Överraskningar har kommit förr.

Så även 2018 är allt som vanligt. När de flesta kollegers tröskor redan är tvättade och inkörda och mössen redan börjat planera bosättning så skall Clas 48 ut på åkern. Men jag vill påpeka en sak – mina sena höstar har betydligt oftare lönat sig än blivit en katastrof – undantaget 2004 då det blev mycket dyrt. (Vetet var 32 timmar i torken)

Till slut vill jag citera en känd lantbruksförsäljare från några år tillbaks som sa; ”Du måste ju tänka på grannarna också, dom nöter ju upp sina gardiner när dom skall titta efter vem som är ute på åkern ännu” Så var det då – idag är nog intresset mindre och skördesäsongen överlag mera utdragen – för alla. Fast 2018 har ju inget varit normalt.

Reservdelar …

Det är svalt och skönt och jag sätter torken i skick. Ingen brådska för det finns en hel del grönt i vetet ännu. Men så dyker igen det gamla problemet med reservdelar upp. Startanordningen för en fläkt som installerades 1975 har gått sönder och det är lögn att hitta reservdelar fastän den bara är litet på 40 år gammal.

Först köpte jag en gammal kontaktor från Tyskland. Det var en Klöckner-Möller (som köpts upp av Eaton i USA) och den skulle vara ersättare för den gamla DIL0-52 som fanns i starten. Men då den kom så var den för hög och hade alla anslutningar på fel ställe – ”ersättare” kantänka …

Så jag började fundera på att ersätta stjärn-triangelstarten med en ”mjukstart”. Det verkade vara en god idé tills jag förstod att ”mjukstarten” kunde kräva mycket större säkringar än en direktstart … För en 11 kW motor upp till 80A. Vad är det för mjukstart ? Efter mera sökande på nätet så hittade jag en gammal begagnad DIL0-52 i Tyskland. Man får hoppas att den fungerar för ”mjukstart” har jag fått tillräckligt av.

Mest har jag sysslat med att förbättra mätsystemet i torken och sätta in tidsreläer till belysningen. Det är irriterande när man trött går in för att slänga sej på sängen och märker att man glömt på belysningen i torken. Det är 30 meter till andra ändan av ladugården, upp för trapporna och 30 meter tillbaka för att släcka. Sedan går man tillbaka – och ser att ännu en lampa lyser. Det går inte så mycket ström med en lampa men jag tycker inte om att de lyser hela natten för de blir ganska heta. Och torken är full av damm.

Jag har redan tidigare installerat tidsreläer i verkstaden och de fungerar fint. Det är en utveckling av trappreläer som används i flervåningshus men de jag har är multireläer som kan ställas in på en mängd olika sätt. Jag har dem att lysa två timmar eller mer. De har dessutom en finess att de börjar blinka förrän de släcker ljuset och det kan vara bra då det är riktigt mörkt. Annars står man plötsligt i beckmörker och hittar inte ens till ljusknappen.

Fördelen med dessa reläer är att de kan styras med vilken spänning som helst och jag använder en vanlig 24V transformator. Samma spänning styr också fläktarna och jag har tryckknappar på flera ställen så jag kan styra dem nästan varifrån som helst. Det sparar en hel del spring. De är också kopplade till Internet så i princip kan jag styra fläktarna från Sverige.

Men också här har det blivit problem med reservdelar dvs. de kablar jag använt till styrningen finns inte mera. Det var billiga telekablar och telefoni är som känt en förgången epok. Nu måste jag kvickt sätta upp ett stort lager med kablar ifall jag hittar restposter nånstans ännu. De fanns i alla möjliga kataloger ännu förra vintern. Förstås kunde jag använda vanliga elkablar men de är dyra och styva och mycket mer besvärliga att installera. I värsta fall måste jag börja använda datanätskablar men det är också ganska onödigt att köra med Gigabits kvalitet för simpla tryckströmbrytare.

Man måste köpa reservdelar redan då man skaffar en ny maskin eller apparat – medan det ännu finns reservdelar. Det går inte att lita på att det finns delar efter 20 år eller 30 eller 40. Och att då byta ut hela systemet blir både arbetsamt och dyrt så det lönar sej att sätta en hel del pengar på reservdelslagret. Det som inte lönar sej att köpa i lager är däremot elektronik för den blir både biligare och bättre hela tiden. Eller så blir den föråldrad inom ett antal år och måste slängas tillsammans med alla reservdelarna. Få se hur länge mitt mätsystem skall fungera ? Vissa komponenter tillverkas inte mera. Å andra sidan finns det inte heller något alternativ så jag får hanka mej fram på något sätt ännu i 20-30 år.

Utveckling börjar bli ett fult ord i mina öron. Vissa saker blir bättre men en hel del bra saker försvinner eller ersätts med rent skräp (som gummistövlar …).

Och så har vi LED-lamporna. Jag börjar bli riktigt sur på det skräp som säljes. De skall hålla i 20 000 timmar eller 40 000 eller 50 000 men så är de sönder inom ett par veckor. Mycket sämre än de gamla glödlamporna. Jodå, jag köpte LED-lampor från Kina som var rent skräp men så har jag det senaste året köpt Airam med fem års garanti och de är lika usla.

Garanti är bland de värsta lurendrejerier som uppfunnits. Vem håller reda på hur länge en  LED-lampa har lyst ?. Vem sparar kvittona i fem år ? De kan lugnt ställa upp sin garanti i den trygga förvissningen att så gott som ingen kommer att försöka få en ny lampa. Dessutom är det ju idiotiskt att behöva köra 80 kilometer för att hämta en ny lampa varje gång den går sönder.

Nu har jag ju 500 glödlampor i lager som jag köpte då de blev förbjudna. Jag undrar om de i EU-parlamentet  faktiskt de var så dumma att de inte fattade att de lagstiftade fram ett berg av usla lampor som går sönder på nolltid. Tillverkarna kan ju sälja vad skräp som helst eftersom de inte behöver konkurrera med gammaldags fungerande och billiga glödlampor. Men fastän jag har glödlampor för det här livet så skulle jag hellre använda LED i vissa sammanhang (såsom i torken) eftersom de inte blir så heta. Förutsatt att de skulle fungera litet längre än glödlampor.

Så jag återgår till att köpa kinesiska LED-lampor. De är åtminstone billigare än de usla lampor som det står Airam (eller något annat ”fint” märke) på.  Hållbarheten tycks inte ha nånting med priset eller garantin att göra. Vissa billiga lampor håller längre än de dyra ”märkeslamporna” (som troligen är tillverkade i Kina de också). Men det underliga är att Råd&Rön som är en bra konsumenttidskrift påstår att LED-lamporna alla är hållbara. Det är helt emot mina egna erfarenheter. Jag har förstås inte utfört vetenskapliga experiment utan bara svurit över att relativt nya LED-lampor har gått sönder.

Installationsarbetet som jag hållit på med den senaste veckan har varit både svettigt och otrevligt eftersom jag har varit tvungen att röra mej i torken. Svettigt därför att man måste ha på sej dammskydd och täta kläder och otrevligt därför att varje gång man skall spika fast en kabel så river man ned massor av damm. Leran under ladan i somras var riktigt trevlig i jämförelse.

Nu får vi i alla fall ljus i torken inför tröskandet och fjärrstyrningar och mätsystem fungerar. Väderprognoserna lovar regn allt emellanåt men sedan torkar regnet bort. Tiodygnsprognosen lovar nån millimeter men man vet aldrig. Nån gång skall det väl börja regna och om det blir lika ihållande som hettan den här sommaren så blir det en våt höst. Men tillsvidare väntar jag på att det gröna i vetet skall mogna och i dag var det både varmt och torrt väder (under 40 % luftfukt). Och vi är ännu inom augusti månad …

Det som fungerar bra är gnagarskyddet i torken. Våra fyra katter har utökats till sex så alla möss månde bäva ! Nedan de senaste tillskotten i mössbekämpargänget.