Byggande – Sida 9 – Bondbloggen

Tak för virket

Förr åkte man med stockarna till sågen och kom hem med det sågade virket som staplades och så byggde man ett tak över stapeln av bakarna. Ein baka är alltså första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Men det går inte att såga allt på en gång med min Logosol utan man sågar litet virke då och då. Så det blir att ligga utan tak och torkar alltså inte.

Jag har länge tänkt bygga ett fast tak för det sågade virket och nu satte jag igång. Våren 2014 hade jag kört hem en massa stockar som jag tänkte såga men så kom köksbranden i maj och de har legat där nu i två somrar. Litet börjar de ruttna men de duger bra till ett enkelt tak för virket. Jag sågade i alla fall litet grövre virke till taket än jag hade planerat.

Stockarna lyfte jag på sågen med lastaren och det gällde att var ytterst försiktig inte bara med sågens linjal utan också med taket över sågen. Jag måste bygga om taket så att det kommer längre ut men har en lucka i mitten som kan hissas upp då man använder lastaren. Det behövdes bara grovt virke så jag körde med motorsågen och tog inte det så allvarligt med måttnoggrannheten.

Taket placerades så nära sågen som möjligt på andra sidan vägen till växthuset så man kan hämta virket med släpvagn. Där har vi i alla tider haft virkesstaplarna och de torkar bra i blåsten från slätten. Först satte jag en bädd av fyra meters raksågade stockar med en meter emellan att stapla virket på. Längden på taket blev närmare åtta meter så litet längre virke också skulle rymmas. Därefter ställde jag upp fyra stolpar i hörnen som sträävadist (stöttades). Väggar kan man inte bygga för man måste få bort virket lätt och så skall det torka effektivt.. Även om jag troligen måste bygga en vägg av lösa bräder mot slätten för att hindra att det blir fullt med yrsnö – men det får man se …

Nu behövdes de över sju meter långa plankor jag sparat efter torkbygget. Taket är ett enkelt pulpettak och takskivorna är två meter långa Onduline skivor av skryttad (korrugerad) takpapp. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i snart 40 år och de är ännu i gott skick – utom där jag körde tröskans tömningsrör genom taket. Jag glömde fälla ned det. De nya skivorna har större vågor (85 mm) och är stabilare. Det är samma sort som jag satt på trädgårdsskjulets tak.

Jag lyckades igen bygga i regnet och då jag fick upp takskivorna så blev det sol och vackert väder. Men vår lera fastnade överallt på stövlarna, byxorna, stegen och taket. Nå, den torkar väl till nästa sommer. Dagarna är så korta och mörka att jag måste ha pannlampa hela dagen för att se skalan då jag ställde in sågen. Det gick delvis att bygga i mörkret men det går inte bra att sikta med pannlampa så det tog flera dagar att smälla upp taket. Nu är det nästan klart men jag måste hämta mera skivor för det blev litet större än planerat. Det tar inte mycket mera tid att bygga litet större så jag gjorde det så stort som bara ryms mellan björkarna.

Fem brädstumpar och litet skivor till så är det klart och kan ta emot sågat virke. Fast jag misstänker att det snabbt blir fyllt av allt möjligt annat också som man vill ha under tak men inte vill släpa in i husen – lastpallar till exempel. Så jag får väl snart bygga fler tak …

Förutom duggregnet och leran har det varit bra byggväder. Det har varit så varmt att man kunnat jobba utan handskar. Nu skall det bli litet kallare men inte så kallt att man vågar fara till skogs. Till det behövs -10 grader i en vecka på barmark. Men man kan alltid hoppas på köld :-).

Igen ett nybygge

Efter byggandet av den nya kalluftstorken (som tog 11 år) så svor jag på att jag inte mera i mitt liv bygger nya hus. Men nöden har ingen lag och för att lyckas städa upp bland allt skräpet så måste jag få bort en del först. Dessutom behövs ett lager för växthuset. Det är ju onödigt att förvara mylla och krukor och annat inne i växthuset där utrymmet behövs för själva växterna. Så det blev ett trädgårdsskjul.

Efter att ha byggt allt från kojor till stora hus i närmare 65 års tid så är det ju inte så stor sak att slå upp ett enkelt skjul. Vissa krav var i alla fall besvärliga som att det inte fick finnas trösklar under dörrarna. Trädgårdsmaskinerna måste man kunna dra in lätt. Byggnaden är byggd på traditionellt sätt med stenar under hörnstolparna och sedan ren träkonstruktion. Ingen betong och ingen plast och ganska litet metall. Så det gällde att få hörnstolparna att stå stilla utan att förankra dem i underlaget. Då måste trycket gå rakt ned – inga sidokrafter. Alltså måste väggarna vara stela och ha en massa strävor. Det blev ju enklare genom att jag kunde skruva fast huset i den gamla bodan som hade stockväggar.

Så jag satte dit två stenar med gripen och skruvade fast två plankor i bodväggen med 12 mm gängstänger. Det är en grymt stark konstruktion och husen rasar omkull förrän de släpper. Förr använde farsan rundjärn som han gängade men det var mycket arbete jämfört med att kapa en bit från en gängstång. Om vi går ännu längre tillbaka så fick smeden i byn göra järnstänger som sedan låstes med metallbitar och således höll ihop huset.

En massa tid gick åt till att mäta och ställa in hörnstenarna men det är viktigt att de står rätt för annars blir det problem med bygget då allting är snett. Förstås kommer stenarna att sjunka ned i leran så småningom men då lyfter man bara huset med domkraft och sätter träbitar under hörnen. Plankorna runt huset är bara provisoriska och skall bort då väggarna spikas.

Takstolarna spikade jag i ladan av vanliga bräder som var 15 cm breda. Fördelen är att man orkar lyfta en takstol utan problem. De kan sedan förstärkas på plats ifall det behövs men vid ändväggarna kommer väggbräderna att förstärka dem alldeles tillräckligt. Då hörnstolparna är ordentligt strävade i vattenpass så är det bara att lyfta upp bindningen (5×5 tum) på dem med lastaren. De skruvas sedan fast med genomgångsbultar i bodväggen. Jag är mycket nöjd med att jag fått igång den gamla lastaren igen för den har en grym räckvidd över 8 meter) vilket är viktigt på ett bygge.

Då bindningen är stadigt fastskruvad och strävad så är det bara att lyfta upp takstolarna och fästa dem med korta ribbor. Även om man orkar lyfta en takstol för hand så är det en helt annan sak att få upp den tre meter och då behövs lastaren. Det gick ganska fort att få upp dem på det viset och sedan måste man spika fast underbörden (också 15 cm bräder) för takskivorna.

Jag har börjat använda skryttad takfilt (korrugerade filtskivor) för de är lättare än plåt och samlar inte lika lätt kondensvatten. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i 38 år nu och de har varit bra. Enda problemet var att jag körde hål i taket på gamla bastun då jag glömde fälla ned tömningsröret på tröskan – men det var inte takskivornas fel :-). Skivorna är två meter långa och skruvas fast med 65 mm skruvar för vågorna är ganska höga. De är tillräckligt små och lätta för att en man skall kunna hantera dem utan problem. I motsats till de nio meters plåtar jag satte på den nya torken …

I det här skedet började det regna och allting blev genomblött. Ännu värre var att den på sommaren stenhårda leran blev mjuk och slipprig så jag fastnade med stövlarna och föll omkull i smörjan. Dessutom blev det mörkt så tidigt att man inte fick nånting gjort tills jag tröttnade på eländet och började bygga i pannlampans sken ända intill midnatt – det var inte stor skillnad jämfört med eftermiddagen. Att ha en strålkastare blev bara värre för den lyste mej i ögonen för det mesta.

Då man sätter upp den första skivan är det mycket viktigt att den pekar rätt för annars får man sätta hack hela vägen. Så gick det då vi satte plåt på taket till ladugården 1975. Den är 30 meter lång och har hack utmed hela kanten. Men man kan rikta skivorna mycket bättre om man skruvar fast en ribba i nedre kanten (som ju måste komma en bit utanför underbörden). Ribban skruvar man sedan bort men poängen är att man kan sätta takskivan nedre kant precis jäms med ribban med en millimeters noggrannhet.

Takstolarnas ben får man inte såga av förrän de är på plats och nedersta brädet i underbörden är fastspikat. Det är omöjligt att ställa in dem så precis att man kan kapa i förväg men sedan är det bara att såga längs nedersta brädan. Men man får inte glömma att såga av benen innan man monterar takskivorna. Även om det nuförtiden är lätt att ta bort skruvarna från takskivorna ifall man gjort något misstag. Förra gången (1977) spikade vi fast skivorna och det är betydligt besvärligare att få bort spikarna – även om det går med en bräda över vågorna och en kofot. Risken att skivan skadas är i alla fall större. Likaså måste underbörden sticka ut över ändan och först då man provisoriskt skruvat fast sista skivan så drar man ett streck i kanten, tar bort skivan och sågar av bräderna så att foderbrädet blir mitt under sista vågen.

Det visade sej att bodväggen – givetvis – var ganska sned så taket blev 8 cm utanför väggen på ena sidan. Då hade det blivit helt fel att använda lika långa bräder för hela underbörden. Nu sätter jag bara en täckplåt vid väggen som täcker springan.

Nu är huset så gott som färdigt inför vintern. I ändan skall ännu två långa stockar skruvas fast i hörnstolparnas nedre ben utanpå stenarna och uppe i åsen i varandra och takstolen. Då bildas två trianglar som håller stolparna på plats. Med spikreglerna och väggbräderna bildar ändan en mycket stel och stark konstruktion som bara ger krafter rakt nedåt. Idén är att få till stånd en mängd trianglar för de ger inte efter förrän nån sida brister. Nu är det inte mera någon större brådska. Man kan spika väggbräder mitt i vintern. Det går inte att använda huset före nästa sommar därför att jordgolvet blev en eländig sörja i regnet och det torkar inte upp mera – möjligen fryser det. Där finns ännu litet rabarber och kaprifol som skall flyttas ut nästa vår.

Det var kallt ett tag men nu blir det åter varmare och jag skall gräva ett täckdike under det blivande virkeshuset som egentligen bara blir ett tak och en vägg. Det behövs nu för mitt sågande är litet utspritt och man kan inte som förr stapla virket på en gång och sedan bygga tak över utan det kommer ett bräde nu och då som inte kan sättas in i husen utan det måste torka först en sommar.

Och så har jag ju verkstadsarbetet kvar ännu … Till skogen vill jag inte så länge det är blött.

Odlandets mysterier

Trots 60 års odlande (nåja …) så blir man ännu bara överraskad. Jag körde i natt och i morse flyghavremedel. Det är bättre att inte sätta det i tankblandning. Trots att det bara är ett par dagar sedan jag körde över samma åkrar med ogräsmedel så är skillnaden stor. De senaste dagarnas värme (hetta – vi hade över 30 grader) fick det svagt lidande vetet att grönska och växa till snabbt. Då var det svagt gult men nu är det mörkgrönt med breda blad. Visst vet man att det behövs vatten och värme men ändå blev jag förvånad över förändringen. Zebran som såg usel ut på torsdagen ser nu ganska hyfsad ut.

Men allt är inte lika bra. På en åker tog gödseln slut och då jag bara hade en liten triangel kvar så brydde jag mej inte om att åka tillbaka och bättra på. Men för att visa hur det ser ut på ogödslad åker så sätter jag in den här bilden. Nånting att tänka på för dem som ivrar för minskad gödsling (eller ingen gödsling alls). Det skulle åtminstone lösa alla överproduktionsproblem.

Fast om gödselpriserna stiger och vetepriserna går ned ännu mer så kan det gå så att våra åkrar ser ut som i triangeln. Förstås kan man ha gröngödslingsvall men det betyder att vartannat eller vart tredje år så kommer det inget vete alls från åkern.

Nu är de bara att vänta på hösten. Byggsäsongen går snart på högvarv men jag har faktiskt varit inomhus där det är litet svalare – bara + 26 grader i det svalaste rummet.Nu är – under över alla under – köket snart i skick i sin helhet. I dag tapetserade vi baakstuvun (grovköket) och snart kan vi bära in de sista skåpen och arbetsbänken. Och så flyttar vi kvarnen dit för den för en massa oljud. Men ännu värre är vattenkokaren som underligt nog är så högljudd att man inte kan prata med varandra då den är påkopplad …

Det blev paus i byggandet för det blev litet bråttom med sprutandet eftersom det skall komma regn i morgon. Det blir svalare vilket jag personligen gillar men vetet behöver bara mera värme för att hinna mogna i tid.

”Hittills har det gått bra”, sa förra pojken som föll från elfte våningen då han kom till andra …

Undan för undan

Det är speciellt bråttom för alla bönder på sommaren. Det är hötid och Christer har fullt upp med alla sina 40 sorter (eller är det ännu mera ?). Många bönder är numera på jobb och semestern går till att sköta jordbruket. Jag har kanske mest ledigt men allt byggande gör att det inte just blir tid över. Och så är nätterna så korta att man plötsligt märker att klockan är halv tolv på natten.

Jag började alltså med den stora 40-årsstädningen. Sedan 1975 har vi bara burit ut allt till den stora ladan för att sortera ”senare”. Men då jag skulle börja så gick det som vanligt. Först måste torken på bodvinden rivas så jag kunde spika upp hyllor att sätta allt materialet i (en del kallar det skräp :-). Men då jag fått upp första hyllan och skulle börja städa ladan så blev jag tvungen att först laga golvet i baakstuvun för att få bort de sista köksskåpen. Och så går det undan för undan med en massa saker som skall lagas ”först” …

Nu hade jag i alla fall en oförtjänt tur. Då jag började planera in diskbordet i baakstuvun så märkte jag att jag inte satt tillbaka rören till vattnet. Så då måste jag ta bort den stora fibercementskivan på nytt och visst mumlade jag över det men det var en oförskämd tur. Då jag skruvade ut en av skruvarna så stod det en stråle vatten tvärs över rummet. Till all tur hade jag satt stängare så det vara bara att snabbt stänga vattnet. Det hade varit mycket illa om jag inte upptäckt att skruven gått mitt genom röret. Då hade det läckt litet hela tiden och efter ett antal år hade hela köksgolvet varit ruttet.

Vanligen sätter jag aldrig mer rör och elkablar inne i väggarna för jag har haft mycket dåliga erfarenheter av att bygga in dem. Här var det illa tvunget att sätta rören inne i mellanväggen mot köksdiskbordet. Men det är så att då man täcker in nånting så glömmer man var det finns inom en timme eller mindre. Tur att jag glömde sätta vattenrören till det andra diskbordet bakom skivan.

Mot fördelarstockarna har jag en lucka i fibercementskivan och en plast som skall leda ut eventuellt läckvatten så det genast syns på väggen. Där jag skruvade genom röret så har jag nu en tjock plåt så det inte skall hända igen.

Den här dagen gick till att sätta tillbaka rören och skruva fast skivor på golvet. I morgon skall plastmattan på och så kan jag bära in två rader skåp och arbetsbänkar. Det blir ett slags grovkök. Och sedan kan jag fortsätta med att städa ladan.

Tanken var också att idag börja spruta men det kom regn. Så det blev uppskjutet. Nå, jag städar ladan då det regnar och sprutar då det blir bättre väder. Men det tycks bli en kall och regnig sommar och tydligen sen trösktid. Kanske jag får städat riktigt mycket den här sommaren ?

På tal om undan för undan och det och det och det skall göras först så kom jag att tänka på Harry Belafontes ”There’s a hole i my bucket” som är en verklig klassiker. Det är en mycket gammal sång som lär ha rötterna i 1700-talets Tyskland och kom till USA med utflyttarna. Ett ytterst allmänt fenomen som handlar om att Liza (Liese på tyska) vill att Henry (Heinrich) skall hämta vatten. Men det är problem för det är hål i ämbaret. Henry vet inte hur han skall lösa problemet då men den praktiska Liza förklarar vad han skall göra. Henry har alltid nya problem som just går ut på att först måste han göra det och det och det. Nu är Henry en filur och till sist får han det till att han inte kan slipa yxan för att lappa ämbaret utan vatten – och det är hål i ämbaret … Jag hoppas jag inte hamnar i en rundgång likt Henry så jag inte får nånting gjort:

Harry Belafonte&Odette: There’s a hole in the bucket

Sedan har jag en massa maskiner som står och väntar på att bli reparerade. Bakrutan på MF165 kom loss och skall ersättas med en plastglasskiva. Jag har också jobb vid sidan av jordbruket – men jag gör det åt mej själv.

Daamb !

Bonden har ett dammigt yrke. Men nu har daambarbeiti (dammarbetet) nått nya höjder i och med rivandet av den gamla torken från 1963. Där fanns flera kubikmeter damm och skräp – både från säd och från träflis. Och en del av det har jag svalt. Visst har jag dammskydd men det immar fast glasögonen på nolltid så alltid kan jag inte ha det på. Fast då jag sopade bjälkarna över torken så hade jag alla upptänkliga skydd på inklusive skyddsglasögon för det var bland det värsta jag varit med om.

I de nyare torkarna som vi har i bruk nu så finns en 11 kW transportfläkt som jag byggt om så den fungerar som dammsugare. Den ger 1200 mm tryck (eller sug) så man får vara försiktig för den tar halva tegelstenar om de är lösa. Men den kunde jag inte flytta till den gamla torken som jag rivit. Så det var sopborste och skyffel som gällde.

Det eländiga dammet satt fast så hårt att inte ens en styv borste tog loss det utan jag fick på sina ställen skrapa bort det – också från hyvlat virke. Egentligen är det inte så underligt för man använder ju mjöl som bindemedel till exempel i rödmyllefärg. Så det var rena limmet som jag skrapade loss. Först måste jag i alla fall ta bort alla bräder som fanns ovanpå takstolarna. Och ovanpå bräderna fanns det högar av flis och damm och skräp. Allt kom i nacken där man stod på stegen …

Det hade väl gått an men jag var litet förkyld då jag städade bort dammet. Sedan blev jag ordentligt sjuk och går ännu och hostar och hackar. Visst, visst, man borde ligga i sängen och vila sej. Men dammet kommer inte bort på det sättet. För en anställd går det an att vara sjukledig men en bonde gör allting själv eller så blir det ogjort. Det finns ingen ”nån annan” som kan göra det man inte gör själv.

Det är ju helt onödigt att gå till en doktor som skriver ut ”sjukledighet” och ordinerar vila. Och vem sköter arbetet ? Ja, ja, jag vet att det gick en massa tid till spillo då jag fick hostan men jag trodde inte det var så farligt med förkylningen. Nån gång om 30 år skall jag vila mej då jag blir förkyld men just nu har jag inte tid.

Jag skall låna brorsans grovdammsugare och se om den får loss dammet. Sedan skall golvet tvättas. Att sopa flyttar bara dammet fram och tillbaka även om jag fått minskat det med nån kubikmeter. Golvet under torken har masonitskivor som verkar vara i ganska bra skick.

Nu har jag nästan hela torken riven. Det är bara en liten vägg kvar och den får vänta. Allt material som användes till torken 1963 finns kvar och skall återanvändas – utom de tusentals krokiga spikar som jag dragit ut. Visst återanvände vi alla krokiga spikar efter kriget då jag var liten för det fanns inte spik att köpa men numera använder jag i många fall hellre skruv som har blivt rätt så förmånlig. Och den får man bort lättare än spikar. Speciellt sådana som är viiade (krökta) eller dubbelviiade (krökta först en gång och sedan med spetsen nedslagna i träet.

Med litet planering får jag de nya hyllorna tillverkade av det material jag fick från torken. Jag behöver inte ens såga av ribborna utan de passar direkt. Det sparar nästan det arbete jag satte på att dra ur spikarna. Och sedan skall det bäras upp en massa saker. Det är inget litet utrymme jag fick utan det är över 70 kvadratmeter – och det är torrt. Inte utan orsak lagrades förr kläderna i andra våningen på bodan. Skivbitar och träbitar skall placeras här men större virke kommer att placeras i ett skilt virkesförråd. Vi har ett för stort virkeslager men ibland är det riktigt roligt att ha tillgång till torrt virke (och inte bara halvtorrt).

Jag har inte direkt känt av den ”friska och rena luften på landet” på sista tiden. Det har regnat alldeles för mycket de senaste dagarna och nu står det pölar på leråkrarna. Speciellt där de grävde ned elkablarna. Det klagar jag alls inte över för det är så skönt att slippa stolparna på åkern.

Mer än en gång under rivandet kom jag ihåg min farmors råd: ”Ni ska int bygg så starkt för tå bliir he så svåårt ti riiv”. Man tyckte förr att vad vet gumman om byggande och varför börjar hon prata om rivande av den nya torken. Nu börjar jag också inse alltings förgänglighet och bygger för att lätt kunna riva – fast det låter bättre om man talar om ”återanvändning”.

P.S. Ännu en bild från hopen av damm och flis som jag städat ut. Och då hade jag redan kört bort en lika stor hop tidigare.

Stelli i sjick

I Österbotten skulle man säja ”Heimane i sjick” och det kan man göra här i östra Nyland också men ”stelli” är vanligare. Nu har jag ju inte ”stelli i sjick” efter att i över 30 år jobbat på annat håll och bara gjort det allra nödvändigaste. Under den tiden lärde man sej att helt kallt strunta i allt annat än rena katastrofer. År 1975 sålde vi kossorna och man kan säja att jag fick ta över ansvaret efter det. Farsan var inte alls glad över det men vi jobbade båda pojkarna på annat håll så det bara inte gick att ha kossor – även om jag tyckte om dem.

I 40 år har det bara slängts in allt skräp i den stora ladan och i ladugården så det börjar vara på tiden att sätta stelli i sjick. Inte för att jag behöver imponera på några flickor utan för att pojken inte skall behöva skämmas. Det tog en massa tid att bygga den nya kalluftstorken men den är färdig och det är dags att gå igenom de gamla uthusen. Förra året gick till att bygga om stuvun så det är först nu jag tagit itu med uthusen. Torken i bodvinden är riven och nu skall hyllor sättas upp och lagret av alla sorters material (en del säjer skrot och skräp) skall sorteras in.

Jag har aldrig varit så mycket för att piffa upp fasaden – snarare tvärtom. Det är förstås en sorts omvänt snobberi att skylta med risigt utseende men jag anser att det viktigaste är att det fungerar och sedan har utseendet ingen större betydelse. Det kan vara bra med skräpigt utseende. Till exempel vår gamla rostiga Lada fick vara i fred för alla biltjuvar i Helingfors. Ingen ville ha den så vi hade kunnat lämna dörrarna öppna lika bra.

Nu måste jag i alla fall bygga om ladan för den håller åter på att sjunka i jorden. Stenar på lera sjunker långsamt ned hela tiden. Dörren fick jag såga upp då den nya stora Zetorn kom så den måste göras om. Dörren till ladan är alldeles invid i statens landsväg så den är en sorts visitkort för hela stället.

Snart skall jag bygga en ny dörr och den skall förstås målas röd liksom hela ladan. Den gamla rödmyllefärgen målade vi för omkring 60 år sedan och har hållit ganska bra på nordsidan men på sydsidan måste jag sätta upp ny brädfodring för solen har gått mycket illa åt den nuvarande. Samtidigt måste jag sätta in fönster för då försvinner de 2-3 cm bred springorna som släpper in en massa ljus. Och yrsnö på vintern. Ibland har jag haft stora drivor – inne i ladan. Men ladan skall absolut sättas i skick för den är en utmärkt och torr förvaringsplats.

På tal om målfärg så använde vi för 60 år sedan rödmyllepasta från Hangö Färg. Den kom i små tunnor av fanér och blandades ut med vatten. Nu använder vi samma rödmylla men färgen är kokad på hembygdsdagen på Kycklings med rågmjöl enligt gammalt recept. Fä se om den håller i 60 år också. Märk väl att dörren är litet mörkare. Det var pop på 50-talet att måla dörrarna i annan färg och farsan satte kimrök i den färg vi målade på dörrarna. En del tjärade sin dörrar.

Det finns en hel del att pyssla med ännu innan stelli e i sjick. Jag vet nu inte om det direkt ”lönar” sej för erfarenheten visar att en ny generation börjar med att riva det som förfädren knåpat ihop. Det gjorde jag också på min tid. Man får bara hoppas att det nya blir bättre. Men torken som jag konstruerade 1975 är ännu i bruk och fungerar bra så den klarade sej hyfsat.Den tork jag nu rivit var 52 år gammal.

Man vet aldrig hur framtiden ser ut men sist och slutligen sätter man stelli i sjick mest för att det är roligt. Och så får man hoppas att framtida släktled har nån nytta av det man gjort och inte behöver riva allt.