väder – Sida 2 – Bondbloggen

Hårda bud i Hindersby skog

Det har varit dåligt med skrivandet. Det har funnits en hel del att skriva om men efter en dag i skogen så blir det inte av för jag somnar över tangentbordet. Visst har konditionen blivit bättre men dagarna har också blivit längre och då man far till skogs klockan sex på morgonen och kommer hem nio på kvällen så räcker inte orkorna till.

Nå, det har inte blivit skogsarbete varje dag även om det sist och slutligen varit ganska hyfsat väder. Det såg illa ut i januari och februari då åkrarna låg nästan bara och det började slå igenom på skogsvägarna men så kom ett par ordentliga köldknäppar och skogsvägarna har varit fina ända tills nu. Men det har varit bråttom för man visste aldrig hur länge vädret höll i sej. Vi har kört ut anefter som vi har huggit så det finns inga hopar under snön (tror jag). Brorsan har blivit riktigt duktig med den lilla lastaren och har lyckats baxa upp de stora svarvstockarna trots att den är svag och har kort räckvidd.

Förra sommaren satte vi upp solpaneler och bytte tak och alla arbeten sköts framåt så mycket att jag bytte packningar för bakaxeln på Belarus först i januari och skogsarbetet började först i februari. Sedan harmade det att man måste deklarera i slutet på februari då skogsvädret blivit hyfsat. I början på mars tänkte jag sätta fart på huggandet men då föll lastaren framåt mot hytten för de nedre fästkrokarna hade brustit. Bara litet plåt blev skrynklig men det var nervpirrande att köra hem på krypväxeln med lastaren rakt upp. Sedan gick det fem dyrbara dagar till att svetsa ihop ett nytt nedre fäste.

Här syns sprickan i fästet – på andra sidan hade biten fallit bort

Fästet var tillverkat av 25 mm stål men det räckte inte till. Om lastaren lyfter 500 kg längst ut så blir kraften på nedre fästet över 30 gånger större: 15000 kg. Dessutom kränger lastaren svårt då man kör över stubbar och stenar. Maskinerna far nog illa i skogen. I år högg vi dessutom i stenbackar.

Det nya fästet svetsade jag ihop av 20×120 mm järn – två varje sida – så det borde hålla. Det är överdrivet tjockt men intressant nog är det brist på flatjärn så jag kunde inte köpa klenare. Valsverket i Ukraina som stått för en stor del av järnen är ju sönderbombat. För att hindra lastaren att kränga så mycket så spände jag fast de nya järnen med fyra 20 mm bultar. Om man drar till dem ordentligt så borde det nedre fästet inte kunna röra sej alls.

Den nya fräsmaskinen som jag köpte i fjol togs nu i användning och det var roligt att kunna borra ordentliga hål i grova järn utan att remmarna slirar hela tiden. Fräsen har växellåda med kugghjul och klarar upp till 40 mm hål i järn. Synd att jag inte hade den då jag svetsade ihop fästet till den nya lastaren.

Den nya fräsen invigd då lastarfästet reparerades

I mars kom det köldknäppar och vi körde flitigt upp breda spår. Skogsvägarna blev så bra att vi också kunde köra genom ett område som för 120 år sedan varit åker och ganska sankt. Eftersom vi inte varit där på många år så fanns det gott om torra träd. Nu är priset på energived hyfsat så vi körde ut dem. De ger bra ved utom de som legat på marken – dem flisar vi åt oss själva även om det mest blir damm.

Jag har trott att granbarkborrarna tagit livet av träden men nu börjar jag tänka om. För ett antal år sedan dikades skogen där och dikena är grymt stora. Det är möjligt att träden hade så ytliga rötter då de växt upp i sankmark och inte klarade av de nya dikena som sänkte vattennivån med omkring en meter. Om man därtill lägger de senaste heta och torra somrarna så är det inget under att granarna torkade bort.

De skogsområden som varit svåra att komma åt – sanka eller steniga – hade en hel del riktigt stora träd. Jag fotograferade först ett träd med 70 cm rotdiameter för att utse det till årets “bålaträä” (båla = stor) men så hittade vi allt fler lika stora.

Ett av många **bålaträädär**. Motorsågen har 15″ (38 cm) svärd.

Det verkliga bålaträä var nog det som det blev tre svarvstockar (58 dm) plus två vanliga stockar från. Det växte vid stenbacken nära ett dike på södra sidan. Det fanns en mängd nästan lika stora träd runt omkring så det blev långt och utan kvistar. Alla träd har jag fällt med motorsåg, kvistat och kapat. Förstås har jag använt lastaren vid fällning och flyttning av stockarna. Som liten var jag med då man för hand rullade stockarna upp på parsläden men de var betydligt mindre.

Motorsågarna som jag använt är en Jonsered 2147 och en Jonsered 2252. 2147:an är redan gammal men en av de bästa motorsågar vi har haft. Den har en grym fart på sågkedjan och skär så in i norden. Dessutom startar den nästan på första rycket. På 2252 som i princip är litet starkare har jag 15″ svärd för de riktigt stora bamsingarna. Den är modernare men inte bättre och krånglar ibland vid starten. På tal om hårda bud så blev 2252:an under ett träd där lommen slog upp och sedan föll ned på motorsågen. Visst brukar jag ta bort sågen men den kom i knipa så jag måste lämna den och stiga åt sidan för att inte hamna under roten. Fästet till bränsletanken brast och handtaget kroknade men med litet ståltråd så kunde jag fortsätta såga ända till slutet på vintern.

Svarvstockar 58 dm och över 28 cm i toppen

I mitten på mars så började också ena bakhjulet på Zetorn att läcka så det blev att ta en tur till Lindfors Däck i Kuggom där de fixar ringen medan man väntar – inte illa. Det var inte första gången för i fjol hade vi den andra bakringen sönder. Då måste vi ta loss hjulet i skogen men nu kunde vi komma hem till verkstaden.

Det är inte så stor sak att ta bort ett bakhjul då man kan lyfta upp traktorn med stödfoten till lastarn. Vi har ju bägge lastarna fastsatta vid bakaxeln på traktorerna. Det är nästan rutin att plocka bort ett bakhjul.

Av de stora 150 år gamla granarna var nog en del rötskadade men mindre än jag fruktat. Det värsta var en stor gran uppe på stenbacken som hade hela 15 meter röta – brunrötan kan gå långt upp i stammen. Visst borde man ta bort de gamla granarna tidigare men vi har inte hunnit. Å andra sidan verkar det litet fånigt att hugga 70 år gamla granar – det blir ju bara pinnar av dem. Och står de dessutom så glest som gallringsrekommendationerna anger så är de fulla av kvistar. Sådant virke vill åtminstone jag inte ha.

En gammal björk som inte blir till kvalitetsvirke

I mars hade snön börjat smälta bort men så kom det omkring 30 cm snö i slutet på månaden och det blev vinter på nytt.

Början av april var ganska kall och vissa nätter var det kring -17 grader. Vi måste köra upp spåren på nytt men det blev bra skogsvägar och vi fick ut en hel del virke på grund av kölden. Eftersom jag mest är bakom kameran så finns det inga bilder av mej men jag måste sätta ut en för att bevisa att jag faktiskt varit i skogen den här vintern:

Artikelförfattaren har fällt ett (litet) träd

En vecka in i april gick det bra med skogsarbetet men nu börjar solen mjuka upp spåren – speciellt vid virkesupplaget. I skogen håller vägarna ännu men vid sidan av vägarna finns det ingen tjäle under snön. Så nu avslutar vi skogsarbetet för den här vintern. Några träd skall ännu fällas vid virkesupplaget.

Nu sätter jag in bilderna på virkeshoparna från vintern 2023. Det blev mycket energived men också stockar. Massaved blev det nästan inte alls. Och allt är bara gran.

Den stora hopen närmast kameran är energived liksom därpå följande hop (4 meter och 3 meter skilt). Längre inåt skogen finns våra hopar med flisved för eget bruk. Där finns också torra stockar av god kvalitet men jag är rädd att vi inte orkar såga så mycket för eget bruk.

Till sist måste jag presentera vår nyaste familjemedlem som kom i slutet på mars. Han håller i gång dygnet runt även om han sover allt emellanåt. Det var inte min idé men allt motstånd var förgäves. I värsta fall får jag och våra fyra katter flytta ut i stallet …

Ute slask, inne olja

I en månad har jag inte gjort mycket annat än skruvat traktorer isär och ihop. Förstås hade det varit fint att kunna fara till skogs men kanske inte i det här slaskvädret. Det är nu nästan +4 grader och riktigt dåligt väder med regn och halka. Det dämpar litet längtan till skogen …

Till julaftonen hade jag lyckats skruva isär Kubotan och kunde slipa den krånglande axeln till kraftuttagsspaken. Ett jättejobb för att slipa litet men utan kraftuttag var traktorn ganska värdelös. Sedan gällde det att få ihop den igen. Utan att alltför många delar blev över.

Det gick nu inte riktigt “såm fafa trallar” (vår motsvarighet till “som i Strömsö”). Ett lager och en bricka föll ner ur växellådan och det blev att söka och fundera var de skulle vara och hur de skulle vändas. Till sist kom vi med Henrik fram till en lämplig plats med hjälp av Kubotas reservdelskatalog och flera verkstadshandböcker som hade ganska fina bilder på genomskärningen.

Packningar fick vi från Tyskland utom en till locket som Henrik tillverkade av packningsark. Till slut fick vi ihop bakaxelhuset med transmissionshuset (växellådan) och framför den hydrostatiska delen. Men så hittade jag en bricka på golvet som absolut hörde hemma på en axel inne i växellådan. Suck. Det blev att ta isär allt igen och sätta brickan på axeln och skruva ihop. Det gick ju bättre andra gången.

Att få ihop fram- och bakdelen på traktorn var inte enkelt. Problemet var att hytten gjorde arbetet extra krångligt. Nästa gång skall jag allvarligt fundera på att ta bort hytten först även om det är mycket arbete med det också. Till all tur var vi två så det gick att rikta bakdelen mycket bättre. Det var alltid nånting som tog emot i det trånga utrymmet men till slut fick vi i två skruvar och då var det bäst att gå in och äta.

Egentligen är det en svensk Belos fastighetstraktor som är byggd utanpå en japansk Kubota B7100. Den är omkring 42 år gammal men toppen av den tidens teknik. Helt mekanisk med en mängd hydrauliska funktioner. Den svenska hytten är också av toppklass för den tiden med värme och mycket elektriska funktioner. Men hytten är också i vägen då man skall utföra reparationer. Det som är enkelt på en ren Kubota är ganska invecklat på Belos-traktorn. Bland annat måste behållaren för extra hydraulolja under traktorn tas bort.

Hydraulik är väldigt användbar men oljan gör alla arbeten till ett enda torkande med papper. Och varje gång man skall dricka kaffe eller äta så blir det att tvätta händerna flera gånger med linoljesåpa – som ju är bättre än de skumma kemikalier som finns i verkstadsrengöring. Man blir också så slipprig om händerna att delarna är svåra att få på plats utan att man torkar av dem och händerna grundligt.

Inne i plåtkåpan fanns ännu stag som måste kopplas ihop och två drivaxlar – den andra för framhjulsdriften. Snabbt stod det klart att staget som syns i kåpans hål absolut inte gick att koppla för ändan hamnade i vinkeln på högra sidan. Hå-hå, ja-ja, det var bara att ta isär fram- och bakdelen på nytt och fästa bakre ändan av staget först.

Samtidigt såg jag att en ring låg på golvet och hittade en skruv på bordet som alldeles tydligt måste vara inne i växellådan för den var helt ren medan alla yttre skruvar var oljiga och svarta. Nu var det bäst att dricka kaffe och börja se i handböckerna och reservdelsböckerna. Det tog sin tid men småningom kom jag fram till att skruven borde sättas i från bakaxelhuset för att hålla axeln till HÖG/LÅG- omkopplaren.

Igen måste jag skruva loss locket med hydraularmarna. Till all tur kom packningen loss utan problem. I med skruven och locket tillbaka. Fördelen med en liten traktor är att delarna inte väger så mycket så det var lätt att lyfta locket bort och tillbaka.

Åter gällde det att få ihop fram- och bakdelen. Det tog tid att få alla axlarna mitt emot varandra och bakdelen på exakt rätt höjd och riktning. Det blev både eftermiddagskaffe och mat innan slutligen allt var tillbaka så långt att de första skruvarna kunde sättas i. Jag hade stor hjälp av familjens bättre hälft som snällt nog gav mej mat och dessutom hjälpte till att oja och voja över alla problem :-).

Staget (längst bak i kåpan) äntligen på plats

Under Belos finns en extra oljetank för yttre hydraulolja (inte Kubota). Den måste bort då man vill komma åt drivaxlarna nerifrån. Det var besvärligt och man kunde se att det varit förut för den var bara upphängd med ståltrådar. Att sätta den tillbaka var också besvärligt för jag satte fast den med skruvar som det ursprungligen var meningen. Enda möjligheten var att skruva fast framändan först medan bakändan låg på golvet. Sedan lyfter man upp bakändan och trycker den hårt framåt för att få i de bakre skruvarna. Allt så trångt att man skulle behöva långa tentakler i stället för fingrar.

Hydrauliken är mycket viktig på den här traktorn som har hydrostatisk drift. Därför var det litet bekymmersamt att det fanns skräp på silen till oljeintaget. Efter 42 år kan man vänta sej litet skräp men det värsta var att det fanns metallspån också. Vi hittade inga slitna kuggar så jag undrar om det är pumpen som börjar vara dålig. Fast den har nog fungerat fint. Man vill inte heller öppna en hydraulpump i onödan. Så det är väl bara att tuta och köra …

Medan jag väntade på packningar så satte jag en par dagar på att gå igenom de elektriska ledningarna som också var besvärliga i de trånga utrymmena. Det finns en hel del elektriska scheman för Kubota men inget som stämmer ihop med verkligheten så det blev att öppna ledningsbuntarna och följa varje kabel skilt. Färgerna var inte heller att lita på för efter 40 år så hade en del bleknat grundligt. Belos hade byggt om en hel del av ledningarna men deras schema var också felaktigt. Nu har jag ett alldeles eget elschema som borde stämma någorlunda.

Nu är Kubotan (egentligen Belosen) ihopsatt igen så när som på bakhjulen och en del plåtar. Det är ingen brådska för vi använder den inte på vintern. Ringarna är nämligen asfaltdäck som behöver kättingar för att alls röra sej i snö. Vi har ett schaktblad till den men det är ganska ynkligt jämfört med stora Ålö Quicke på stora Zetorn. Möjligen kunde man skaffa en liten slunga eller kanske borste för de ställen man inte kommer åt med stora traktorer. Men det får vänta.

Vi har inte provkört ännu så man vet inte om vi får skruva den i bitar igen … Men nu skall Belarus först sättas i skick så jag kommer ut i skogen. Just nu regnar och blåser det så jag är inte speciellt missnöjd att syssla med verkstadsarbete. Det är varmt ute så det blir nästan för varmt i verkstaden också. I slutet på nästa vecka blir det kallare igen och då behöver jag nog börja med skogsarbetet. Vi har bytt ena bakhjulspackningen på Belarus men där finns ännu en hel del arbete. Men mera om det en annan gång.

Äntligen kom kylan så elförbrukningen sjunker.

Termometern visade -22°C när jag kom hem från skogen i skymningen och det började kännas lite kyligt under plasthjälmen.

Jag började för några dagar sedan gallra lite i en plantering som jag var med och planterade i mitten av 70-talet . Figuren ligger blott några kilometer från gården så jag har mest kört några tankar under lediga stunder tillsvidare. Bra att ta det lite lugnt så här i början tills konditionen repat sig . Det blev lite kroppslig dekadens med plöjning, maskinunderhåll och diverse möten samt kontorsjobb efter att skörden avslutades så formen gick ur gubben. Kroppen är gjord för att brukas och kondition är färskvara så håller man sig stilla ett par veckor så märks det genast. Lite skogsjobb och skidåkning fixar nog saken hoppas jag.

Friskt och myggfritt i skogen då temperaturen rör sig kring -20 grader.

Kallt väder sparar el.

Att jag gläds över kylan beror på att då det är under -10 grader så står kylkompressorerna stilla och jag sparar ordentligt med pengar på lägre elförbrukning. Elkostnaden har ju stigit med över 500% sen i fjol somras så nu har man nog börjat se över förbrukningen på allvar speciellt som solpanelerna inte levererar något för tillfället. Prishöjningarna under året har lett till att elen numera är näststörsta kostnadsposten efter lönerna. Allt annat har också stigit men elen är nog i en klass för sig.

Nu när det är kallt går det endast lite el till belysning, pumpar och elektronik. Den högre förbrukningen mellan 8 och 16 förorsakas främst av tvätt- och sorteringsmaskinerna i packhallen.

För en månad sen innan det blev kallt såg förbrukningen ut så här. Då kyldes grönsakerna i lagret fortfarande ned efter skörden och löken ventilerades mera så förbrukningen låg 4 gånger högre än idag. Visserligen gav solpanelerna då ännu lite på 2kWh.

Kylan gör gott i skogen.

Kylan gör också att marken i skogen fryser till då vi tillsvidare har blott en decimeter snö. Så det ser lovande ut med tanke på skogsarbetet vilket är bra då jag ligger efter med gallringarna.

Visserligen leder kylan till att det går åt någon m³ mera av flisveden men det är ändå en försumbar kostnad då det kommer en hel del “gratis” skräpvirke att ta tillvara i samband med gallringen.

Konstaterade ändå idag att om det fortsätter så här så får jag nog söka fram kommandoluvan och varmare handskar. På tal om handskar så sökte jag ifjol efter skogshandskar av påsmodell med finger för gasreglaget på höger hand men hittade inga i butikerna, tydligen har tillverkningen lagts ner nu då klimatuppvärmningen förväntas leda till varmare vintrar. Det verkar som om händerna blir kallare med åren så jag ångrar att jag inte satsade de 100€ som handtagsvärmen hade betingat då jag köpte ny såg för några år sen.

Det här med höga uppvärmningskostnader som det nu pratas mycket om är väl egentligen ett systemfel då man i så hög grad satsat på eluppvärmning. Bostäder borde väl egentligen värmas med fasta bränslen som ved och flis om de inte är anslutna till fjärrvärmenät. Elen hör hemma i stationära motorer och flytande bränslen passar bäst i olika fordon. Men det är nu bara vad jag tycker.

Allt har en ända.

När man numera läser eller lyssnar till nyheterna verkar det som om slutet är nära, de ena domedagsprofetian efter den andra avlöser varandra. Tidigare var det mest miljö, nu klimat, medan biodiversitet verkar vara på kommande. Och allt som oftast utpekas bonden och dess verksamhet som den stora boven.

Så därför kan det kanske vara en lättnad att notera i den preliminära lantbruksstatistiken att ytterligare 1078 gårdar har slutat under året och att det nu återstår endast 44611 lantbruks- och trädgårdsföretag. Med anledning av detta så undrar jag varför det läggs så mycket energi och resurser på att bromsa klimatförändringen. Med den här takten är bönderna, åtminstone i det här landet, slut om si så där 45 år och miljö- och klimathotet ett minne blott.

Jag har i samband med uppgörande av någon affärsplan nån gång präntat ner att vår målsättning här på FinneFarm är att vara skuldfri och markerna i bästa möjliga skick då det är dags att lämna över till nästa generation -“Heimane i skick”- som det så populärt heter. När dagen är kommen har jag inte funderat så mycket på men med tanke på att farfar blev 61 år och far 63 så börjar det kännas som om dagen närmar sig snabbt. Alltför snabbt till och med, för ännu har jag mycket ogjort även om skulderna, åtminstone de monetära, är avklarade.

Så efter några års andhämtning efter branden och dödsfallen i familjen som den som följt oss här på bloggen känner till så försöker jag nu forcera en del projekt. Att bättra på och säkra vattenhushållningen samt röja lite odlingshinder, ytplanera och förbättra arronderingen samt höja bördigheten med rätt växtföljd, gödsling och kalkning är väl närmast det jag försöker mig på. Det jobbade jag också hårt med efter att vi köpte gården för snart 35 år sen och som det då tycktes bara grävde ner pengar. Nu har vi för en tid skördat frukterna av den satsningen. Men inget varar för evigt, det finns alltid förbättringar att göra och en del tillskottsmark ska också sättas i skick. Marginalerna, om de nu överhuvudtaget existerar, är små så det blir allt viktigare att säkerställa god skörd.

Därför känns det nu som om man ytterligare ligger planeten till last för just det jag håller på med är sånt som man nu tycker att jag skall sluta med eller man vill till och med att jag ska återställa allt till hur det var för 70 år sen. Dikena ska fyllas igen och skogen ska lämnas oskött, dränkas och ruttna bort. Allt för att rädda planeten. Mat finns ju i butiken, el i vägguttaget och landet kan väl fortsätta låna pengar till driften för några exportintäkter verkar inte behövas. I stället redovisas vinster om 10 miljarder om vi lämnar sågen hemma och enbart strövar omkring i naturen, alltså ca 1800€ per finländare årligen. En nätt summa. Det verkar ändå som om det enbart är landsbygden som ska delta i det så kallade talkot för ingen har nämnt nåt om att återställa fordonsparken eller tätorterna till situationen för 70 år sen. Jag undrar hur många miljarder den åtgärden skulle inbringa.

Nåväl det om detta, jag är så pass gammalmodig att jag nog fortsätter med att förverkliga målsättningen i affärsplanen. Man vill ju att nästa generation ska få det lättare. Döttrarna deltar alla på sätt eller annat i verksamheten här på gården och äldsta barnbarnet har också övergått till lantbruksstudier vid sidan om gymnasiet. Så intresse att ta över verkar finnas och det stimulerar till att utveckla verksamheten. Det här är ändå inget man tar med sig utan enbart har till låns den tid man verkar.

I fjol och i år har det således täckdikats på ett par nyförvärv samt installerats kontrollerbar dränering och underbevattning på äldre täckdiken samt reparerats en del reglerbrunnar som monterades för ca 20 år sen. Allt för att förbättra vattenhushållningen som dessutom har en positiv inverkan på miljön också men det verkar man inte få kredit för, man tackas sällan för de miljöåtgärder som de facto görs på lantbruken. Fokus är på annat.

Här lite bilder från ett av fjolårets projekt.

18.8.2021. Grundförbättringen av åkern inleds.

Anslutningen till landsvägen känns inte trafiksäker, dessutom brant att ta sig upp på vägen.

18.8.2021. Några timmar senare efter att motorsåg och grävmaskin varit i flitig användning.

19.8.2021. Sikthindren bort och ny infart till åkern på gång.

I stridens hetta gäller det att komma ihåg att vi är många som nyttjar åkrarna, här har elkabeln märkts ut.

23.8.2021. Efter några resor till krosstation……..

……börjar infarten vara användbar och utfyllnad av lagringsplats kan påbörjas samtidigt som tegdikena läggs igen.

Jordfasta stenar som stör jordbearbetningen tas bort.

1.9.2021. Täckdikningen inleds med montering av brunnar och komplettering av gamla system.

9.9.2021. Det tar sig men mycket sten på övre delen av åkern fördröjer arbetet.

16.9.2021. Täckdikningen har avslutats och den stenfria delen plöjts för sådd av höstvete.

Tiden rann ut så en hektar stenåker hanns inte ta i bruk men det kommer nya år.

Diskussionerna kring klimatförändringen har känts tunga så det var trevligt att ta del av forskare, Ph.D.Peter Österberg’s föredrag “Den positiva storyn om lantbruket!” på bondebåten här om veckan. Det gav en lite annan bild av det hela. Så trots att den naturliga avgången bland en åldrande bondekår är stor och att många slutar av andra skäl så finns det hopp om en framtid också för nästa generation. Mat lär fortsättningsvis behövas och den kommer också i framtiden att produceras av bönder i någon form.

Helt klart står vi inför förändringar och får lov att anpassa oss men det har vi också gjort förut. Det som mest irriterar mig är att man nu verkar ha lätt för att ta bort medel som behövs i produktion innan nya “klimatvänliga” lösningar har utvecklats.

Jag blev tidigare tillfrågad av en reporter om hur klimatförändringen påverkat mitt arbete, han hade säkert förväntat sig nåt negativt men jag blev tvungen att göra honom besviken och säga att “egentligen har det till övervägande del varit positivt, vi har fått längre och varmare höstar så det finns mera tid till att skörda och utföra åkerarbeten”.

1.12.2022. Nej nej jag återställer inte skogsdikena utan förbereder lite arronderingsförbättring.

Imorgon ska jag ut och köra sten, det är torrt (endast 33,8mm nederbörd i november) och fint på åkrarna, marken lite frusen så det bär maskinerna bra.

Att gödsla eller inte gödsla …

Gödselpriserna exploderade i mars i år. Som värst var de uppe i närmare 1500 euro/ton. Nu har de gått nedåt litet men är ännu kring 700 euro/ton. Det är inte lätt att hitta ordentlig prisstatistik men jag följer med tyska Agrarheute.com (sök på Düngemittel). De skriver att Yara var tvungna att sänka priserna i maj för bönderna slutade helt att köpa gödsel och lagren var fulla. Det var en våldsam stegring av priserna från år 2020 då priset låg under 200 euro/ton och steg till 250 euro/ton sommaren 2021 litet beroende på sort.

Jag köpte konstgödsel i slutet på 2021 och fastän det var dyrt så var det under vårens priser. Men det skall snart köpas gödsel (dyngmedel som de säjer på tyska) för nästa år och jag funderar på om jag skall spara hälften av det jag har i lager …

I alla fall så drog vi ned gödselgivan till hälften då vi sådde i år. Sedan for jag till Lahtis och köpte en begagnad Bøgballe spridare för 2300 euro. Vi har en Bøgballe tratt men den tar bara ett par hundra kilogram så det är mycket krångligt att fylla på från storsäck. Fast om det blir blöta förhållanden så kanske vi måste sprida med den lilla tratten och lilla Ferguson.

Det här är en äldre modell DZ utan all sorts elektronik som man inte behöver men som krånglar. Den har i alla fall hydraulisk inställning (cylindern finns inne i fjädern under reglaget). Den har två tallrikar och sprider 12 meter. Det betyder att den passar i sprutspåren. En storsäck ryms utan problem eftersom det finns tilläggsskalmar.

I fjol gick nästan all gödsel som vi spred förlorad. I jämförelse med det är 2300 euro inte mycket. Om man lyckas spara en tredjedel av gödseln så är den betald på ett år. Jag tänker inte sprida gödsel där det inte finns ordentlig brodd. Möjligen hade man kunnat dra ned den första givan ännu mer men det var så fin såbädd i år och det går alltid en del av ytspridd gödsel förlorad. Speciellt en del av kvävet kan försvinna upp i luften.

Nu är det bara att vänta och se hurudant vädret blir. Det kom ungefär 35 mm regn efter sådden och det är minsann tillräckligt – kanske litet väl mycket till och med. Nu har det kommit 7 mm till och torsdag-fredag kan det komma 20-30 mm ännu. Det är först om några veckor som man kan börja fundera på tilläggsgödsling eller inte.

Beslutet blir tyvärr ganska svårt för man borde kunna se in i framtiden. Det är inte bara vädret som inverkar utan också framtida priser på vete och gödsel och politiken och allt möjligt. Hoppeligen kan vi i alla fall använda egen solenergi för torkningen av nästa skörd.

Hur mycket skall man då gödsla ? Man tror inte riktigt sina ögon då man läser att Jordbruksverket definierar “optimal kvävegiva” på följande sätt:

“Vid ökad kvävegödsling ökar normalt även skörden upp till en viss nivå. Vår definition av ekonomiskt optimal giva är den kvävegiva där kostnaden för det sist tillförda kilot kväve är lika stort som värdeökningen för skördeprodukten.”

Se https://jordbruksverket.se/vaxter/odling/vaxtnaring/rekommendationer-och-strategier-for-godsling

Det betyder ju att bonden inte får någon avkastning alls på de pengar han satsar på mera gödsling … Man bör alltså alltid hålla sej UNDER deras “optimala kvävegiva”. Då man ser ordet “optimal” så bör varningsklockorna ringa och man bör fråga sej för vem eller vad är det optimalt. Jag tror nog att det är optimalt för Yara men knappast för bonden. Se https://www.bondbloggen.fi/2013/03/03/optimal-godsling-for-vem/.

Ju mindre man gödslar desto mera avkastning får man på de pengar man använder för gödsling så det finns ingen absolut “bästa” gödselnivå. Det är inte bara frågan om hur stor hektarskörd man får. Det kommer också torkningskostnader och transportkostnader. Med stigande energipriser så stiger de också.

Man har ibland undrat om det skulle vara bäst att inte gödsla alls. Men då man ser på den gula brodden där gödselgivan av någon orsak inte blivit tillräckligt stor så inser man att det nog lönar sej att sprida åtminstone litet gödsel. Ogräsen växer i alla fall även om man inte gödslar.

Förr i världen hade vi kossor som förutom mjölk gav värdefull gödsel. Tyvärr så skiter en ko inte för lika många hektar som den äter ifrån. Nu finns det en ny möjlighet och det är restprodukterna från biogasproduktionen som kan användas för gödsling. Det är en tilltalande idé men man måste först bygga upp biogasgeneratorer.

Hittills har det gått bra, sa han som föll från elfte våningen då han kom till andra. Sådden gick fint i år och vi har till och med potatisen i jorden (i går) före regnen den här veckan. För första gången på länge gick det att köra fåror utan att använda den stora traktorfräsen. Vanligen är våra jordar så styva att potatisfåraren bara går utanpå. Litet fuktigt var det men det är bara bra.

Det är länge sedan våra åkrar sett så (relativt) snygga ut. Vanligen är de fulla av halmtestar som står upp – eftersom vi kör med direktsådd. Men det är inte för utseendet som vi odlar utan för skörden så få nu se hur det blir i höst.

Lätt vårsådd

Det känns ovant att skriva att vårsådden gick riktigt bra eftersom man är en gammal gnällspik. I alla fall så var det så torrt att varenda svacka gick att så utan problem. Det var dessutom så mört att man inte hade kunnat få en bättre såbädd hur man än hade bearbetat. Och vi sådde som vanligt direkt i åkern som den var efter skörden i höstas. Det var inte heller för torrt utan säden kom ner i fuktig jord överallt. Ingenting gick sönder utom en hydraulslang som varit dålig i många år redan och den kapade vi och satte ny snabbkoppling på mycket snabbt.

Det enda man kan klaga över är ifall det kommer för mycket regn. Det skall komma 10-15 mm på torsdag-fredag men det är bara bra med sprickanveetå så att utsädet gror jämnt. Vädret blir vad det blir men sådden gick bra i år. Till exempel svackan i Altjärri som det stod vatten i ännu på Mors dag (se föregående inlägg: Sicket elände) var nu riktigt torr:

Här fanns det en sjö ännu på Mors dag den 8 maj

Man kan inte påstå att fjolårets halm krånglade heller för det fanns just ingen halm från förra hösten. Och den halm som det fanns brast sönder mycket lätt. Huvudsakligen kan vi tacka kölden från november och december som bröt sönder vår styva lera riktigt grundligt. Vi hade ställt såmaskinen att gå djupare men den var lätt att dra i alla fall.

Det gick ungefär 100 liter motorbrännolja till hela vårsådden eftersom vi inte bearbetade jorden alls. På två dagar hade vi nästan allt i jorden och det var bara att tömma och göra ren maskinen. Man kan inte klaga på dyr vårsådd men så har vi problemet med handelsgödseln som blivit tre gånger dyrare än i fjol.

Med förra sommarens katastrofala väder i gott minne beslöt jag mej för att halvera gödselgivan. I fjol var sådden sen på grund av regnet och brodden drunknade i början på juni. Det som var kvar torkade bort i hettan. Inte en regndroppe under hela växtperioden förrän i slutet på augusti då det var för sent. Det är alldeles för riskabelt att släng ut svindyr gödsel på åkern – i fjol gick nästan allt till spillo. Höjningen av vetepriset är alldeles för liten i jämförelse med gödselns prisstegring.

Nu funderar jag på att köpa en centrifugalspridare och ifall det verkar bli någorlunda hyfsad växtlighet så kan man sprida ut litet extra gödsel. Jag har ingen vana av delad gödselgiva så få nu se hur det går. Man får också följa med vetepriserna även om det i vårt fall närmast gäller priserna nästa sommar. Först då kan vi sälja eftersom vi torkar först på våren då luften är riktigt torr. Och det hinner ändras en hel del innan dess. Det innebär stora risker.

Med direktsådd och solenergi så minskar odlingsutgifterna men gödselpriserna är nu det allra största problemet. Nu måste man hitta på nånting för att minska beroendet av Yara som fått glädjefnatt då konkurrensen från den ryska gödseln försvunnit och Yara i praktiken har monopol. Tills man hittar på någon annan lösning blir det troligen att helt enkelt att sänka gödselmängden radikalt. Det betyder mindre skördar men lönsamheten blir inte så mycket lägre för man spara på de höga gödselkostnaderna. I dagens läge är det dumt att bara se på hektarskörden. Se Optimal gödsling – för vem ? som fanns på Bondbloggen 2013.

Vi skulle behöva biogasanläggningar här i närheten så att vi skulle få avsättning för vallen, biogas för fordonen och biomassa som gödsel. Klövervall är mycket bra för våra styva lerjordar men lönsamheten är i alla fall usel om man inte får avsättning för vallen. Biogas kunde lösa flera problem tillika.

Fjolåret var riktigt katastrofalt men det här året började bra både i skogen och på åkern. Det gäller att glädja sej nu innan det kommer något bakslag.

I måndags måste jag stänga av pannan för flismatarens skruv har antagligen brustit. Det fanns ingen tid att se närmare på eländet men det har varit så varmt att vi alldeles utan värme har över +20 grader inomhus. Varmvatten värmer vi i en 500 liters boiler på natten mellan klockan ett och sex då elströmmen är som billigast. Sedan har vi varmvatten hela dagen.

Vårsådden gick ovanligt fort och nu då den är undan så kan man ta itu med pannan och sedan taket med solpanelerna. De behövs verkligen nu då elpriserna ibland gått upp över 50 cent per kWh.