Växtodling – Bondbloggen

Regnsommaren 2025

Det regnade över 60 mm förra natten och sedan början på juli har det kommit 82,8 mm. I juni kom det 140 mm regn. Och mera regn är på kommande …

Vetet såg ännu hyfsat ut i går även om det började gulna i svackorna men nu står det i vatten på de lägre åkrarna. Om förra sommaren torkade bort skörden så ser det ut som att årets skörd kan flyta bort.

Början på sommaren var bra. Vi fick till och med potatisen satt på Gustavsdagen (6 juni) precis som det skall vara. Litet hård var jorden eftersom jag inte hade tid att sätta fast fräsen men det gick och så tänkte jag fåra potatisen senare. Det gick i putten för nu skulle man behöva båt. Troligen blir det handarbete med stövlar och hacka i stället.

Ovan ser man också att spridningen av gödsel med tratten har missat litet (den gula delen). Jag satte ganska litet gödsel vid sådden och körde ut mera med tratten (se förra inlägget https://www.bondbloggen.fi/2025/06/05/bra-borjan-pa-2025/). Det var första gången jag spred ut litet mera sedan jag köpte Bogballe-tratten och det krävs litet mera erfarenhet att få det jämnt.

I juni köpte jag också en ny hack som kan svängas ut på ena sidan av traktorn. Jag har en ganska stabil hack från förut men den går inte att flytta åt sidan och åkerkanterna börjar växa igen av sly. Det är en billig hack men verkar någorlunda hyfsad och jag kör inte så mycket med den heller. Slänthack kräver i alla fall en stor traktor så jag måste köra med stora Zetorn. Till större ytor behöver jag ändå den stora tunga hacken.

Regnen gjorde att allting växte alldeles grymt i år – inte minst gräset. Så det har blivit en hel del gräsröjning med Kubotans hack och med trimmern. Gräsklipparen har stått i bodan för det meterhöga gräset klarar den inte av. Regnen gjorde att man fick passa på att köra gräs då det gick men vi fick det mesta slaget – också vallarna. En del äppelträd börjar vara så stora att kvistarna tar i hytten på Kubotan så det blev mera arbete med trimmern än förut.

I fjol sänkte jag golvet i tröskhuset och då kunde till och med en lastbil få in hytten men i år så kom en litet större lastbil och det var med nöd och näppe den kunde lasta vetet. Nu får man bara hoppas att de inte blir större.

I juni är det förstås dags för johannistandjin (midsommarstången) och i år lyckades vi dra upp den precis mellan regnen – den enda soliga dagen. Belarus med 8 meters skogslastare klarade av det bra. Men jag såg att i Dalarna så brast tydligen en slang då de försökte dra upp stången på samma sätt och den föll ned i ett träd. Till att tur så skadades ingen men de fick dansa runt traktorn i stället …

Johannistandjin lyftes upp med traktorlastare

Det kom en hel del folk för att se på. I år var det omkring 150 personer och ungdomsföreningen grillade korv medan fornminnesföreningen hade kaffe och bulla. Det regnade ordentlig både före och efter fredagen.

Avsikten var att plantera äppelträd men regnet sköt upp det arbetet så jag fortsatte med väggarna på uthuset . Fjolårets sommar gick helt till att sänka golvet i tröskhuset men nu skall uthuset sättas i skick.

Det är frågan om det gamla stallet och ladugården som 1908 flyttades från Hopenbackan (invid Lekstrand där stången står). Stallet fungerade efter 1945 (då den nya ladugården med stall byggdes) som boda och senare som vedlider. Tyvärr sågade farsan ett stort hål i stockväggen på 50-talet så det skall nu sättas igen. Det går ändå inte att få in några maskiner i den låga byggnaden.

Tyvärr har ena hörnet farit ut 10 cm efter att den nedre bindningen sågades av. Nu satte jag ett järn för att binda ihop stockväggarna. Dessutom hade mellantaket kommit ned ordentligt och de två raderna stolpar sattes in för att stötta upp det. Men de stör utrymmets användning så mycket att vi satte in en stock på 20×25 cm i stället som vilar på båda sidoväggarna.

Man ser att stockväggarna i stallet blev höjda med ett par nya lager stockar efter flytten. Troligen var också de nedersta stockarna ruttna. De sågade takbjälkarna är från ombyggnaden 1947 då uthuset fick en andra våning – bodvinden. Den användes som lager och som kalluftstork på 1960-talet förrän torken på den nya ladugårdsvinden byggdes 1975. Därefter blev den flistork tills jag rev den då det nya torkhuset blev färdigt.

Allting har växt bra i år så regn är viktigt under försommaren. Besprutningen gick också bra i början på juni och man kan nu se att ogräsen nästan försvunnit. Jag var litet orolig efter fjolåret då vetet inte alls konkurrerade med ogräset och i våras fanns det en hel del tistlar och annat på åkrarna. Utsädet grodde bra och grödan är riktigt tät för det mesta – utom i svackorna där vattnet fått allt att gulna.

Nu är allt klart för plantering av äppelträden men alla groparna är fulla av vatten så planteringen måste åter skjutas upp. Frågan är hur stora regnmängder det kommer. Nu är det omöjligt att köra traktor på åkrarna – det blir grymma spår. Det blir varmare om ett par dagar så om regnmängden är liten så borde vi komma igång ännu den här veckan.

Bra början på 2025

Det var litet osäkert i slutet på april men nu kan man säja att det blev en riktigt fin vår för växtodlingen. Höstsäden ser bra ut och vårbroddarna är jämna och gröna. Minsann en fullständig motsats till fjolåret här hos oss. Då var det så grym torka att en hel del av utsädet grodde först i slutet på juni och skördekatastrofen hör till de värsta jag upplevt.

Nu använde jag mycket litet gödsel i vårsådden för jag kom ihåg att man gnisslade tänder i fjol och ångrade att man satt ut bigödning alls i vårsådden. Kvävet gick till spillo nästan alltihop. Så jag väntade för att se om brodden verkade hyfsad och körde först nu ut gödsel med tratten. För brodden är nu fin.

Även om vårsådden var tidig så var det så kallt väder i maj att brodden började växa ordentligt först efter mitten på maj. Ännu den 10 maj var det is på vattnet i dikena.

I fjol hade vi tänkt plantera ut äppelträd men torkan hindrade allt grävande så vis av skadan började jag köra upp planteringsdiken den 11 maj i år. Med täckdikningsplogen gick det bra att bryta upp ytan så att man kan gräva gropar med gripen på skogslastaren. Jag har plåtar till gripen men det går nästan lika bra att använda enbart gripen.

Det går att köra med täckdikningsplogen men bara då ytan är torr utan att leran torkat djupare. I fjol hann den bli för torr och det var lögn att få ned plogen. I år gick det bra även om ytan sprack i stora klumpar på sina ställen.

Planteringsdiken för äppelträd (dottern Mia med sonen Filip)

Nu kunde jag också dra upp ett dike bakom uthuset. Det har ibland varit blöta gropar där och vi försökte hitta det täckdike som drogs dit för omkring 65 år sedan. Och under över alla under så hittade vi det gamla täckdiket. De gamla rören var inte ens fyllda med lera utan ganska rena. Så nu finns där en brunn och täckdiken.

Dra upp ytan med plogen och gräva med lastaren

Nu har vi byggt upp vår risgård runt äppelträden. Den är ungefär som en gärdesgård men med ris i stället för lånnår (gärdsel). Tanken är att den skall skydda mot blåsten som kan vara ganska eländig från åkrarna i söder och väster. Mest har vi syd- och västvindar. En risgård är utmärkt att sätta allt sly i. Man orkar inte laga ved av allting och de klena har inget värmevärde.

Den 19 maj började brodden sticka upp – ganska jämnt överallt

Medan jag sådde så fixade brorsan en ny stockbädd vid sågverket. Den gamla hade ruttnat så den var oanvändbar. Inga problem, det finns massor med torra granar att tillgå …

Dessutom har han byggt ett fint förråd med en hel fönstervägg så det är väldigt ljust.

Sågverkets förrådsrum med hel fönstervägg

Infarten till verkstaden, tröskhuset och torken måste breddas lite för här är ganska stor trafik hela året runt. Bland annat så lagrar vi bigödning (konstgödsel) som syns rakt fram. Likaså hämtas bränsle till de stora tankarna i bränslehuset den här vägen. Det gamla huset till höger är det första hus som flyttades hit efter storskiftet 1908. Förr var alla hus och alla gårdar vid åbron en kilometer härifrån och det var mest ängar där vi nu har åkrar.

Sverigeresan som vi brukar ha i slutet på april blev uppskjuten med en månad eftersom våren verkade komma så fort. Det var egentligen dumt för vi borde verkligen vara hemma i maj. Och dessutom kom det 30 mm regn så vårsådden blev uppskjuten – vi hade kunnat åka. Men efterklokhet är ingen dygd. Och man behöver litet avkoppling efter vintern.

Broddarna var inte alls så bra i Sverige åtminstone det vi såg från Stockholm till Arboga. Inte dåliga men vi hade nog lika bra i Hindersby. Gräset hade växt ganska högt och det gick ett par dagar innan äppelträdgården blev klar. Sorkarna trivs i högt gräs så det måste bort. Det fanns hundratals sorkhål i trädgården så vår lilla Ruff (sorkhund) skulle noga ha ansett sej vara i himlen om han hade varit med. Han kan gräva i sorkhål i timmar.

Vi hann också se på riddarspel i Arboga. Eftersom vi sällan hinner till Arbogas medeltidsdagar i augusti så tänkte vi se åtminstone på en del av programmet. Det var gratis vid Granngården och Sparbanken 180 år betalade kalaset. Visst var de ganska skickliga.

Vi hittade flera vinbergssnäckor som lär vara ätliga – men det försökte vi oss inte på.

Väl hemma så hann jag bara vila ut mej en dag så blev det 60 års studentträff. De gamla klasskamraterna var precis som för 60 år sedan – bara litet gråare :-). Vi hade också hela fem studenter från Hindersby i årets examen – bland annat grannen.

Så går tiden … Sedan blev det bråttom att köra ut bigödning med Bogballe-tratten innan regnet började. Brodden var jämn överallt – det sämsta stället var en svacka från ett utfall men det var inte många kvadratmeter stort.

Allt som allt körde jag ut 3500 kg. Få se hur stor nytta det gjorde. Det var första gången som jag tillämpade principen med delad gödsling. I fjol var brodden så urusel att jag inte ens satte fast trattspridaren på traktorn. Litet ovan är man ännu så det gick åt alldeles för mycket (700 kg/ha) på första skiftet. Såtabellen var alldeles felaktig och det gick åt ungefär dubbelt så mycket som den angav för inställningarna.

Nu har det kommit 7,6 mm efter spridningen och det ska komma litet regn varje dag hela veckan. Det är bra så att gödselkornen löses upp och rötterna kan ta upp näringen. Svalt lär det också bli. Det gillar jag för då orkar man göra nånting.

Det fanns en hel del ogräs på åkrarna för i fjol så konkurrerade inte vetet alls med ogräset. Det blir att börja spruta så fort vädret tillåter.

Jag har beställt ny GPS som snart borde komma. Men jag bytte program och det nya (Fältnavigator) verkar vara mycket bättre än de gamla. Inga 20 meters hopp fram och tillbaka. Det kostar 69 kronor/månad men man kan avsluta prenumerationen när man vill. Tills vidare är jag ganska nöjd. Vi får se hur det fungerar ihop med den nya GPS-lådan.

”Jäärtils ha he gandji braa”, saa han såm full fråån elfte våånindjin näär han kåm ti ana. (Hittills har det gått bra, sa han som föll från elfte våningen då han kom till andra)

Glad sommar !

Torka och stenarbete 2024

Fastän det är blött längre västerut så har vi haft en torr sommar här. Vår styva lera är stenhård. Klövern växer i alla fall som en tok och hade det inte varit för den heltorra försommaren så hade väl vetet blivit hyfsat. Nu grodde hälften först i månadsskiftet juni-juli. Det var så torrt att ogräset också grodde först då så besprutningen blev inte lyckad.

Den här sommaren blev det golvarbete för hela slanten. Speciellt stenarbete eftersom jag sänkte tröskhusgolvet med 15 cm och under det gamla golvet fanns det en massa jordfasta stenar. Ännu i september fanns det arbete med att städa efter golvarbetet.

En massa saker blev ogjorda eftersom jag högg i sten nästan hela sommaren. Vetet fick jag inte iväg på våren eftersom jag hade rivit upp golvet under silona. Inte kunde man köra på det nya golvet heller förrän om en månad. Så jag lappade ihop de maskiner som länge stått på listan över nödvändiga arbeten. Speciellt såmaskinen hade matat ut bigödningen ojämnt. Då jag skruvade upp växellådan så stod det klart varför – ett lager hade sett sina bästa dagar.

Rapiden hade en intressant konstruktion med två hävstänger och så kallade friktionslager som bara rullar åt ett håll men låser åt det andra hållet. Det var inte någon ny teknik för vi hade en likadan konstruktion på vår första flismatare. Men det var inte lätt att hitta ett sådant lager fastän jag hade lagrets nummer. Till sist hittade jag ett i Tyskland. Problemet var att hitta namnet som tydligen var Sperrlager – mycket logiskt bara man kom på det.

Axeln med de svarta excenterhjulen drivs från såddhjulet och det ena klämmer ned en hävstången medan det andra släpper upp den andra hävstången. Spärrlagren på utmatningsaxeln till vänster vrider utmatningen då hävstången går nedåt men släpper då den går uppåt. Lustig konstruktion men den fungerar om bara lagren fungerar. Nu har jag i alla fall tre lager i reserv för man vet aldrig när de slutar tillverka dem.

Vår potatis började i juli vara ganska dålig. Jag brukar äta bara gammal potatis – jag tycker inte om nypotatis – men nu blev det att köpa litet potatis innan våra egna hade växt tillräckligt. Tydligen borde jordkällaren sättas i skick – ingången har rasat ihop.

För att ha potatis nästa år rensade jag potatislandet som man knappt såg för alla tistlar. Den här sommaren har tistlarna och baldersbrån växt alldeles utmärkt. Potatisen hade vi inne på mångfaldsogräsåkern som var en sorglig syn.

Jag fattar inte vad det skall vara för idé med mångfaldsogräset. Eftersom man inte får spruta så är blir det obönhörligen bara tistlar och baldersbrå. Det var sista gången som jag hade dessa tokiga mångfaldsogräsåkrar. Nu kommer det att ta många år innan man får dem odlingsdugliga igen för där finns massor med ogräsfrön. Någonstans i eländet finns några blåklintar och prästkragar också men försommartorkan gjorde att de grodde först i juli medan tistlarna och bladersbrån var frodig redan i juni.

Så här ser en mångfaldsogräsåker ut i verkligheten.

Golvet var ganska stadigt efter ett par veckor men jag måste ännu göra nånting åt kanten på det gamla golvet. En diamantklinga till vinkelslipen klarade av att skära bort den ojämna kanten men du milde moses så det dammade ! Det var nätt och jämnt att jag alls fick komma in i huset för att dricka kaffe emellanåt …

Diamantklinga på vinkelslipen skar bort ojämnheterna

Tyvärr var klingan inte så stor att jag fick bort hela kanten på en gång så jag måste köra tre gånger (ibland fyra) innan det var klart. Inte det trevligaste arbete jag gjort … Men slutresultatet blev ganska bra och kanten slät. Det är viktigt så man inte kör sönder ringarna för de är numera så tunna på sidorna.

Den första augusti hackade jag allt ogräset på mångfaldsogräsåkrarna men då hade ju en hel del redan fröat. Nu behöver man inte mera se på eländet. För säkerhets skull tog jag i alla fall ett foto som visar att bland ogräset fanns en och annan sådd blomma – men inte var det många.

I början på augusti så hade vi pärthyvlantalko som Fornminnesföreningen ordnade. På vintern hade vi kört ut 40 granstockar som hade ganska litet kvistar. Dessa kapade vi till 45 cm kubbar som hyvlades till pärtor. Men stockarna hade torkat för mycket så pärtorna blev inte snygga. Man borde hyvla så tidigt på våren som möjligt. Förr då pärthyveln var vattendriven så måste man helt enkelt hyvla på våren då det kom mycket smältvatten.

Samtidigt så spikade vi nytt pärttak på den gamla bodan från 1700-talet. Enligt gammal sed så satte vi bara ett nytt tak utanpå det gamla. Det hade satts upp på 80-talet och hade börjat läcka.

Vi hade flera hakalistär på vår bodvind som vi använde för att få pärtorna på rätt ställe. Rakskivan med ett par spikar i flyttades bara uppåt ett hack då en rad var färdig. Och så hade vi en gammal låda med riktiga pärtspikar. Det tog en liten vecka att spika upp taket och det var ganska hett i solen men det var trevligt att ha taket färdigt då det kom ett ordentligt regn så det blev döpt. Nog har vi fått regn här också – man alldeles för sent.

Sedan åkte vi väg till Sverige till ”arbetsläger nummer 2” för att få fram äppelträden från det höga gräset som var både segt och tjockt. Jag körde tre fulladdade ackur på morgonen och tre på kvällen i trimmern nästan hela veckan innan vi fick bukt med gräset. Det är också viktigt att få bort det långa gräset för att sorkarna inte skall trivas i äppelträdgården.

Däremellan tapetserade vi det lilla rummet på övre våningen där taket varit ruttet och det var hål i väggarna. Snart börjar det se hyfsat ut.

I enlighet med gammal tradition så måste jag ännu såga ned en kvist som höll på att skava på husets tak innan vi for till färjan. Det ledde till att vi höll på att missa avgången – men vi hade en minut på oss innan de stängde incheckningen … Det är sällan som vi lyckas åka iväg i någorlunda god tid. Men jag kunde konstatera att den batteridrivna motorsågen fungerade riktigt bra.

Väl hemma så skulle jag köra ut tröskan och sätta den i verkstaden. Men ena ringen var alldeles grymt flat och alla försök att pumpa upp den misslyckades. Det var bara att skruva loss hjulet och försöka få ut det ur ladan. Det var inte så litet (34″) men med gamla frontlastaren lyckades vi få ut det och upp på släpvagnen. Sedan var det inte så stor sak att få det reparerat – men det blev ny ytterring och ny innerslang.

Så skulle tröskhuset städas och det var fullt av cementdamm efter diamantskivan. Igen var det svårt att slippa in på kaffe. Dessutom var det nya golvet 15 cm lägre än det gamla så jag måste slå ihop ett par lavar för fläktarna.

Kabeln till den stora 22 kW fläkten hade en dålig kontakt så den måste bytas. Men det var lögn att få upp skruvarna som hade rostat fast grundligt. Till sist måste jag kapa kabeln och skruva fast en ny kontakt.

Nu var det dags att tömma torken men först måste jag få bort vetet från lastningssilona. Allt blev försenat på grund av golvarbetena. Men sedan var det ganska trevligt att se att lastbilen kunde backa in på det nya golvet så att till och med hytten rymdes in … Nu får man bara hoppas att det inte kommer nya lastbilar som är högre.

Men då jag tömde torken så såg jag att plasten i taket nu slutgiltigt är för dålig. Inte för att man kan klaga – den var från 1975. Nästa år den 17 juli så kan vi fira 50-årsjubileum för torken. Jag planerade torken som 29-åring och då var det osäkert hur länge den skulle fungera men jag tror man kan vara nöjd.

Det är inte bara plasten som är skröplig – gubben börjar också vara litet dålig. Än går det bara man käkar Burana då ischiasen slår till men en dag är det slut. Tio år till måste jag orka och helst tjugo – men den som lever får se …

Torka och stenar

Inte en droppe på en månad. Utsädet grodde bara till hälften och fastän ett litet regn ett par veckor senare fick resten att gro så torkade allt bort. Fastän direktsådd bevarar fukten bra så klarar sej inte brodden utan regn alls. Stora bara fläckar i åkrarna – mest på de styva lerjordarna. Och nu är det för sent för regn.

Brorsan var uppe i Jakobstad och berättade att det ser betydligt bättre ut där. Inget under för regnmolnen har rört sej upp längs västra delen av landet. Fast visst har det regnat här i grannsocknen också. En skur på 50 mm gjorde att grannarna måste sitta i bilen en halvtimme innan de vågade sej ut i Liljendal. Men det har varit små skurar här och där – speciellt inte här.

Om inget gror så finns det heller inget att skörda

Till och med ogräset ser dåligt ut. Utom baldersbrå som växer överallt. En åker sprutade jag med glyfosat före sådden och den ser bättre ut. Jag borde bara ha sprutat alla före sådd. Men vanligen konkurrerar vetet ganska bra – men då behövs det regn.

Vår baldersbråodling med ett och annat vetestrå.

Det är bara att avskriva det här årets skörd och hoppas på bättre väder nästa vår. Vallen däremot frodas. Som jag sagt flera gånger så borde vi ha kossor och odla vall på de här åkrarna. En åker som vi haft vall på i många år som nu har vete hör också till de styva lerjordarna men vallen har tydligen hjälpt för den har bättre växt än de andra. Vetet är inte bra men tidigare år har det varit katastrofalt på den åkern.

Miljöåkrarna är helt vita av prästkragar och baldersbrå. Prästkragarna ingick i utsädet men baldersbrån kom av sej själv. Dessutom finns det grymma tistlar som minsann klarar torka med sina djupa rötter. Det kan ta flera år att spruta bort eländet. Synd för vi hade redan fått bukt med tistlarna.

Det lönar sej inte att grubbla över vädret så jag tog bort tröskhusgolvet för att gjuta ett nytt. Det gamla var från 1945 då det var brist på allt – också cement – så det var tunt och svagt. Det fungerade nog för häst och kärra men inte för de stora lastbilarna som lastar vete där. De är dessutom så stora att de har problem att rymmas in. Så jag tänker sänka golvet med 15 cm.

Bra tanke men under golvet finns en stenbacke. Tio stora stenar varav en jordfast som är omkring en och en halv meter lång. Inne i ett hus kan man inte spränga så jag tänkte försöka med snigeldynamit (kemisk stenspräckare) som fungerar ungefär som då is spränger stenar om vintern.

Också en bra tanke men man måste borra flera stora hål (35-40mm) först och det gick inte så bra precis. Jag köpte en grym pneumatisk borrhammare och 35 mm SDS-MAX borrar. Borrhammaren var inte så dyr men sedan märkte jag att den stora kostnaden var borrarna. Två borrar körde jag sönder. Den ena efter tre hål och den andra efter ett halvt.

Då gick jag tillbaka till min gamla SDS-borrmaskin och 16 mm borrar. Jag testade flera olika sorter men det som fungerar var ganska billiga stenborrar med bara två skär. De skär bra och bara man byter borr ofta så de inte blir för heta så håller de länge. För tio euro per borr så fick jag allt borrat. Jag köpte fyra borrar på 16 mm och det kostade mej lika mycket som en ”fin” borr med fyra skär som höll ett halvt hål.

Det är viktigt att kilarna är anpassade efter borren. Om borren är 16 mm så måste kilarna vara det också. Jag har gamla kilar som smeden i Hindersby tillverkat men de var för vanligt stenborr (handdriven med slägga). Jag har nog spräckt stenar med dem men då måste man vara två man och den som håller i släggan skall vara bra på att sikta :-). För hundratals hål blir det lätt arbetsamt.

De små stenarna som man inte fick upp med frontlastaren måste alla spräckas men det gick hyfsat bra. Bamsestenen som till största delen låg under jord var ett problem. Jag blandade litet snigeldynamit och hällde i de hål jag lyckats borra upp. Det tog nästan två dygn men visst sprack stenen.

Då visade det sej att snigeldynamit bara fungerar bra för stenar ovan jord för den jordfasta stenens bitar var hel omöjliga att ta bort. Jag måste dela dem i små bitar i alla fall. Och det är svårt att få bort mer är en knytnäve åt gången eftersom stenen låg in en inre vinkel mot en vägg.

Det blev att borra hundratals hål och kila bort en liten bit åt gången. Man måste börja från ena kanten för kilen orkar bara ta bort omkring 10 cm åt gången. Med slägga, borrhammare och en massa Bananas (värkpiller) gick det nog. Det svåraste var att komma upp ur sängen följande morgon. Tydligen använde jag andra muskler än de jag tränade upp i skogsarbetet i vintras. Alla ryggmuskler från nacken ned till bakändan är ännu ganska styva.

Minst 20 cm måste stenen bli lägre – helst 30 cm. Några hundra borrhål och kilar senare är högen med små bitar större och stenen mindre. Det går inte att spräcka i mitten utan man måste få bort en bit från kanten. Det blir många borrhål. Enklast är att fortsätta nedåt med samma borrhål. Det finns olika sorters granit och den här stenen är både hård och seg.

Nedan kan man se hur snigeldynamiten (den runda tappen i mitten) verkar. Den har nog spräckt stenen men delarna kommer inte loss så man måste kila sönder dem i små bitar i alla fall.

Nu är stenarna nedkilade så att man kan jämna ut bottnen med sand och gjuta nytt golv. Och det är bråttom för att lastbilarna skall kunna komma in så fort som möjligt. Det kommer inte mycket skörd i år men vi måste ända ha rum i torken.

Ryggen är sjuk och det är synd att man inte mera får tag i gammalt hästliniment. Min farfar hade lite kvar (han var ju hästkarl) och det hjälper nog men är nu slut. Dagens liniment är ganska mjäkiga.

Det gick ganska bra att arbeta i tröskhuset fastän det tidvis varit hett. Där är det skugga och då det blåser så blåser det tre gånger mer inne i tröskhuset. Så myggorna blåser bort. Jag måste bara ha på mej halsduk och blus för jag är känslig mot drag precis som farsan och fafa.

Jag såg ett TV-program om hemmajumpa och en del rörelser påminner precis om twist så nu ska jag sätta på Chubby Checker med Let’s Twist Again och få fart på bakbenen.

Det kommer litet regn just nu men det är redan för sent.

Tröskningen började – tröskan sönder

Det här hade jag tänkt skriva för länge sedan men så gick tröskan sönder på nytt, och på nytt och på nytt och på nytt. I fjol gick den inte sönder alls men tog igen skadan i år. Det är ju normalt att den går sönder då man börjar tröska. Det var inga stora saker men det tar tid att reparera. Och så var vädret regnigt med skurar allt emellanåt. Åtminstone hotar prognoserna hela tiden. Ett tag med hela 45 mm på ett dygn – men det kom bara 16 mm.

Det som räddade tröskningen var att Baijars Guy i Liljendal hade reservdelar hemma. Det var bara 15 minuters väg och så kunde man få igång tröskan igen. Nu räknar jag inte med svetsningen av haspelröret som är alldeles för svagt. I år satte jag in vinkeljärn som förstärkning. Men man får bara svetsa ändarna så att de ger efter litet. Om svetsen blir för stum så spricker den lättare. Som vanligt så håller en slarvig lappning längre eftersom den ger efter litet.

Haspelröret svetsat – gammal svets till höger har spruckit

De andra felen var ett lager till skakaren. Det var så undanskymt att man inte såg det innan skakaraxeln började ta emot plåten. Jag har de senaste åren köpt en mängd utdragare och nu behövdes de. Det värsta var att man måste krypa in i tröskan och ligga med huvudet nedåt för att få loss skakararmen. Det gick bra då Henrik var hemma men då det nya lagret skulle sättas in så fick jag själv krypa in. Och det gick bra att krypa in men att komma ut tillbaka var värre.

Efter att ha tröskat ett lass så gav fläktremmarna upp och motorn blev överhettad. Vi har förut haft bekymmer med fläktremmarna för spännaren finns UNDER generatorn så att det skall vara extra svårt att komma åt den. Inte går det uppifrån och inte går det nedifrån. Nu hade vi nya kilremmar hemma men de var av olika sort så den ena var ganska lös. Det var bara att hoppas att de skulle hålla tills allt var tröskat. Och de höll … Nu skall jag köpa sex nya fläktremmar att ha i lager.

Sedan lyckades vi tröska nästan en hel åker innan styrleden till bakhjulen brast. Reservdelsboken hade uppenbarligen helt fel eftersom den hade en innergänga medan verkligheten hade en yttergänga. Men Guy hittade en styrled med rätt gänga och efter en ny åktur till Liljendal så fick vi igång tröskan igen.

Sedan fastnade det fullt med halm i tröskan och det var så sent på kvällen att vi åkte hem. Följande dag då jag började tröskan så blev det inte bättre fastän säden hade torkat upp. Efter att ha tömt hela tröskan på halm och agnar så hittade vi till sist felet. Det var en 17 mm nyckel som hade blivit kvar i skakaren och till sist satt sej på tvären i skruven där den satt som sten. Man har hört om läkare som lämnat kvar alla möjliga verktyg inne i patienten och jag börjar förstå dem. Vi försökte gå igenom alla verktyg som vi hade inne i tröskan då vi bytte lagret men trots allt blev det kvar en nyckel i alla fall. Jag har medkänsla till kirurgerna – det är inte så lätt …

En ny resa till Liljendal – Guy hade rätt kilrem hemma. Den gamla var så förkolnad att den inte orkade dra runt tröskverket mera. Före nästa höst skall vi kontrollera alarmen för där finns en smatterkoppling vid skruven som nog borde ha utlöst alarmet. Möjligtvis var den så smutsig att den inte gav kontakt. Efter att ha spräckt förra tröskan genom att köra den full med våt halm så har vi varje år kontrollerat halmbrytaren men tydligen lönar det sej att kolla alla alarm.

Fem fel på fyra dagar blev det i år. Då jag hade kört sista åkern så märkte jag att bakre skakarhållaren hade brustit. Den måste i alla fall bytas nu genast så den är hel nästa år. Man glömmer lätt allt som borde göras då det är ett helt år innan man behöver tröskan igen. Vissa delar håller jag i lager såsom gummibussningarna för skakaren men tydligen måste jag skaffa fler delar att ha hemma.

Ännu ett fel – skakarhållaren har brustit

Och skörden då ? Som jag tidigare konstaterat så gick det mesta fel i år. Fjolåret ställde till med elände eftersom höstsprutningen gick dåligt. Det var fullt med ogräs på åkrarna – mest baldersbrå. Ändringarna i stödreglerna gjorde att tre åkrar blev mångfaldsogräsåkrar. Och så gick årets besprutning dåligt. Juni var så torrt att ogräset inte hade grott före besprutningen. I juli kom däremot ogräset med kraft.

Jag borde ha brutit vallen på 8 hektar i fjol höstas men osäkerheten ifråga om de nya stödvillkoren gjorde att jag lät bli. Så det var inte många hektar vete att tröska i år heller. Det går inte att komma med nya regler en vecka före vårbruket utan man måste veta vad som gäller minst ett år i förväg. Vi fick nog meddelanden att vi borde beakta de nya reglerna men vilka nya regler ? De kom först i maj i år …

Om två år kanske vi börjar få ordning på odlandet igen om nu inte politikerna och tjänstemännen ändrar reglerna på nytt. Jag har inget emot reglerna i och för sej men det går inte att ändra jordbruket med en veckas varsel. Det är som att vända ett stort fartyg inne i Suezkanalen – och det har man ju försökt med dåligt resultat.

Nu har jag kört glyfosat på eländet och det borde ha varit goda förhållanden vid besprutningen så kanske det ser bättre ut nästa år. I år bytte jag GPS-program till AgriBus (japanskt). Det är ganska tydligt och lätt att använda i jämförelse med det ungerska Machineryguide som dessutom bara fungerar på den gamla plattan som har sett sina bästa dagar. Även om jag inte tycker om att AgriBus kör upp all min data på nätet. Jag vill ha lokal lagring så att inte alla skurkarna kan stjäla mina uppgifter. Molnlagring är fullständig idioti. Ungefär som att frivilligt sätta huvudet under giljotinen.

GPS är absolut nödvändig då jag skall spruta vallen. Vi har så oregelbundna åkrar att man inte vet var man har sprutat efter de två första varven. Tyvärr tog åskan kål på vårt RTK-system (som ger 2 cm noggrannhet) och plattans inbyggda GPS har upp till 3 meters fel vilket är för mycket. Men vi skall väl snart få det reparerat igen.

Nu hoppas jag på torrt väder så jag kan hacka vallen ännu i höst. Då förmultnar den bättre under vintern så den inte krånglar på våren. Vi har direktsådd och torr halm eller torrt gräs brukar fastna i såmaskinen. Hacken är under reparation just nu för stödhjulens lagring är dålig. Med hjälp av fräsen tänker jag sätta in nya glidlager men lagerhållarna är helt slutslitna så få nu se om det lyckas. Det går att köra utan stödhjul men då kan hacken gå i jorden där det är ojämnt.

Urborrning för nya glidlager på hackens stödhjulsfäste

Just nu gäller det att torka vetet men det är inget problem. Fukthalten var vid tröskningen omkring 20 % och elpriset har de senaste dagarna varit på båda sidorna om noll. På lördag hotas det med regn men annars lär vädret bli torrt (om man nu tror på prognoserna).

Det har varit en tuff sommar men nu är maskinerna ihopskruvade och tröskningen klar. Man kanske hinner med litet byggarbete ännu höst.

Med siktet på skörden 2023

I förrgår kväll lyckades vi få ihop den stora Zetorn (14245) med hjälp av två domkrafter, två taljor och mycket ruggande hit och dit. Problemet var förstås att få axlarna på rätt plats i kopplingen. Ett nytt centreringsdorn hjälpte inte utan den yttre axeln med räfflor krånglade. Den är kort och går till kraftuttaget men är alldeles lös så det hjälpte inte att vrida svänghjulet. Inte heller hjälpte det att vrida kraftuttaget för det är kopplat till axeln med en hydraulisk koppling så man borde starta motorn först. Men till sist lyckades vi genom att turvis släppa efter och spänna ihop vrida den lösa axelstumpen så att räfflorna passade ihop.

Centreringsdornet har också en historia. Jag hade en centreringsmanick för lilla Zetorn (8011) men den har en annorlunda koppling. Som man kan se på axeländan till höger så ska centreringsdornet ha tre hack. Enligt handboken skall de vara 19,95 mm, 32 mm och 47 mm. Det visade sej sedan att det inte stämde utan det måste vara 20, 31 och 43 mm.

En vecka satt jag och väntade på verktyg till fräsen. Enbart en fräs räcker inte till utan man måste också ha verktyg för att spänna fast arbetsstycket och så lämpliga frässtål. Man kan antingen sätta en svarvchuck på fräsen eller så skaffa ett rundmatningsbord för att spänna fast arbetsstycket. Jag hade ingendera men beställde båda för framtida behov. Tur var det för jag fick först rundmatningsbordet och konstaterade att det var ganska svettigt att veva det. Utväxlingen var 90:1 så jag måste veva 90 varv för varje varv som arbetsstycket vreds.

Det viktigaste är att fastspänningen är riktigt stabil. Provstycket ovan är ett gammalt rostigt rör och det blev ingen större precision för det. Det tog tid att skruva fast rundbordet också för de fästen som följde med var 16 mm medan fräsens bord har 14 mm spår – trots att bägge kom från samma tillverkare. Det gick ju att fräsa ned fästena på ena sidan till 14 mm men det visar att man skall vara grymt noggrann och kolla all mått flera gånger. Fast visst får man fel ändå.

På bilden ovan är motspetsen (till höger) ännu inte i bruk. Den förbättrar precisionen betydligt. En 100 mm svarvchuck skall jag koppla till fräsen i stället för den nuvarande pinnfräsen och då roterar arbetsstycket medan skären sitter fast i koordinatbordet. Det borde ge betydligt mindre vevande. Men precisionen torde vara bättre med arbetsstycket inspänt mellan rundmatningsbordet och mothållet.

Att ha ett rostigt rör som lätt kröker sej ger ingen precision som man kan se av bilden ovan. En plan bit som var ordentligt fastspänd gav en betydligt snyggare yta. Det här är en ny teknik för mej så det kommer att ta tid innan jag får bra resultat. Förr körde man med smärgel och filade på fri hand vilket inte heller gav någon större precision.

Fördelen med en fräs och svarvtillsats är att man kan göra helt ny saker. Det går att svarva ned en axel och svarva ut en lagerhållare. Dessutom kan man fräsa kilspår i en axel. Kort sagt så går det att tillverka enklare reservdelar själv. För många år sedan hade jag en mekanisk verkstad att svarva upp ett lager men det kostade lika mycket som hela rundmatningsbordet (närmare 300 euro). Det var till vår gamla tallriksharv som har åtta lager och dem är två ännu osvarvade. Hela tallriksharven kostade i tiderna 5000 mark så det var mycket olönsamt. Problemet var att lagren inte var i standardstorlek.

Det behövs inte många reparationer som jag gör själv innan jag har sparat mer än vad hela fräsen plus verktyg har kostat. Och man behöver inte köra nånstans och inte vänta då man har egna verktyg. Sedan är det en annan sak att man är en klåpare så det tar mera tid för mej.

Nu gäller det ännu att skruva fast hytten och fästjärnen för frontlastaren innan traktorn kan köras ut och tröskan kan tas in och sättas i skick. Jag tog ett varv kring åkrarna och även om det inte blev nån bra skörd så är den inte katastrofalt dålig heller. Besprutningen gick något så när och vetet har växt hyfsat. Men råddet med vårens stödansökningar gjorde att över tio hektar vete blev vall eller mångfaldsåker så det är för liten areal och ingen skörd kan kompensera det.

Det som åter i år har växt alldeles förskräckligt är vallen – eller närmare sagt klövern. Det är en så fin återväxt att man harmar sej över att vi inte mera har kossor. Och det är ju omöjligt att börja med kossor på nytt på grund av alla byråkratkrav.