Visst är jag intresserad av maskiner och elektronik men ibland önskar man sej tillbaka i tiden. Speciellt nu då jag efter den värsta åskan på två år kämpat med att få nätet att fungera samtidigt som det visade sej att tröskans alla kontakter ärgat ordentligt. Ingendera var någon överraskning men ibland blir det för mycket av det goda. Så man önskar sej tillbaka till en tid utan maskiner och elektronik som skall repareras. Omkring 1850 fanns det inga egentliga maskiner utan de mest invecklade verktygen var yxa och plog.
Inspirationen kom från vår resa till Sverige i början på augusti då vi åkte ångbåt på Strömsholms kanal som är en av de längsta kanalerna – från Västerås upp till Smedjebacken i Dalarna. Bergslagens järn fraktades på kanalen till Stockholm tills järnvägen tog över. På den resan besökte vi Oljeön vid Ängelsberg där ett av de första oljeraffinaderierna i världen fanns. Oljan är nu mycket viktig men först omkring 1850 kunde man börja använda den till nånting. År 1852 uppfann en skotsk kemist fotogenet och tog patent på det. Först därefter kunde man gå över från pärtor, talgljus och tranoljelampor till den ytterst starkt lysande fotogenlampan (enligt den tidens mått). Men ända till slutet på 1800-talet var ljuskällan i ett vanligt bondehem den öppna härden och lyspärtan. Inte hade man råd med stearinljus som började tillverkas i Sverige 1839.
Oljan användes inte alls som drivmedel i början utan bensin var en besvärlig restprodukt – men det ändrades ju senare. Inom jordbruket blev oljebaserade produkter drivmedel först efter andra världskriget även om det fanns ett litet antal traktorer redan på 1930-talet. Jag var ganska liten i slutet på 1940-talet då vi fick vår första traktor som var en Fordson Major med pigghjul som gick på petroleum även om den skulle startas på bensin (genom att veva förstås). År 1952 bytte vi den till en likadan mörkblå hög Fordson som hade gummihjul och hydraulik. År 1960 fick vi första dieseln Massey-Ferguson 65 som vi ännu kör med.
En annan inspiration till att önska sej tillbaka till 1850 kom med nätproblemen efter den hårda åskan den 12 augusti. Då strök en hel del elektronikapparater med fastän stöpslarna var utdragna. Men riktigt stark åska behöver åskan inga sladdar utan den inducerar spänningsspikar i varje liten tråd inne i apparaten … Dessa spikar förstör lätt elektroniken och ju snabbare elektroniken är blir desto känsligare blir den. Men det allra värsta är då den inte går sönder helt utan bara börjar bete sej underligt. Och det var just det som hände nu. En helt död burk byter man ut och så är det klart.
I nästan två veckor har jag sökt efter felet (felen) och problemet med datanät är att de är mycket besvärliga. Det är inte som med elektriska trådar utan paketen rör sej i nätet helt oberäkneligt. Ett paket söker en väg till mottagaren och den vägen kan gå runt hela jordklotet i värsta fall och vägen ändras hela tiden. Så om en apparat beter sej illa så kan resultatet synas i en helt annan del av datanätet. Dessutom innehåller dagens apparatur en mängd lärande algoritmer vilket betyder att det tar tid innan de så småningom börjar skicka paketen rätt väg. Ännu värre är att en del burkar ”suger åt sej” paket som borde skickas annanstans …
Jag bytte en växel fyra gånger och testade dem emellanåt varvid allt verkade vara i skick. Till sist hittade jag felet i en burk som var ansluten till växeln men problemen syntes inte direkt efter det jag bytt växel utan först efter en tid. Man kan bli galen med mindre. Och om nån frågar varför jag inte bytte den burken genast så är de väldigt välkomna att ta över underhållet av vårt nät. Jag har minsann inget emot det.
Som lök på laxen så fungerade inte lyktorna på den nya (begagnade) tröskan. Det var inget att förundra sej över för jag har bråkat med de elektriska ledningarna på vår gamla (byggd i samma fabrik) i närmare 30 år. I alla fall blev jag litet överraskad då jag svängde på säkringshållarna i hytten för alla kontakterna var ovanligt starkt ärgade. Vår tröska är tio år äldre men inte alls i så dåligt skick ifråga om kontakterna men så har den också stått inomhus i den gamla ladan med en halv meter luft under trägolvet vilket ger en mycket bra miljö.
De här kontakterna fungerar inte – speciellt som de är alldeles lösa. Kontaktvätska hjälper inte mycket i det här stadiet.
Nu har jag beställt nya kontakter och säkringshållare över nätet. Det blev inte alls dyrt men det blir ett stort arbete att byta kontakterna. Samtidigt byter jag strålkastarna till LED som ger mera ljus och drar mindre ström. De är inte heller dyra numera (på nätet) och en 27W strålkastare som ger närmare 3000 lumen kostar bara 6-7 euro hemkörd till verandan (där vår postiljon mycket vänligt placerar paketen). Men visst går det tid att byta dem.
Det värsta var att försöka gå igenom det elektriska schemat. Det tog mej flera dagar att förstå vart ledningarna gick. Egentligen fick jag rita ett nytt eget schema som jag kan förstå. Jag trodde det var problem bara med den första tröskan som var en testtröska med usel dokumentation men det tycks vara likadana problem med en standardmodell också.
Tre veckor i augusti har gått förlorade men växtligheten är så försenad att det nog inte blir tröskande ännu på en tid. I själva verket funderar vi på om vi kan börja ens inom september för vetet är ännu ganska grönt. På hösten är dagarna så korta och om inte temperaturen stiger ordentligt så får vi inte den värmesumma som krävs för mognad.
Ett nytt problem är också att den nya tröskan har ”vingar” (sidoplåtar) som gör den tre meter bredare än den gamla. Jag får svårt att öppna plåtarna inne i verkstaden så nu måste jag hitta på nånting. Man vill gärna sköta reparationer under tak då det blir sent på hösten med regn och kyla.
Tröska eller flygplan ?
Ibland så önskar man sej tillbaka till 1850 då arbetet visserligen var hårt men inte så invecklat. Med en lie får kroppen arbeta men hjärnan vila. Åtminstone var problemen med övervikt mindre på den tiden.
