Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Att bära ut ett liv

Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.

Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.

Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.

Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.

Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.

Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.

Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.

Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …

Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.

Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:

Klöver !

På tal om klöver så lyckades vallsådden i fjol alldeles utmärkt och vallen har övervintrat bra. Jämn och fin överallt.

Färgen är litet underlig men det beror på kvällssolen. Synd bara att den fina klövern inte är till någon nytta. Det är dålig med kossor i vår by. Jag får slå den och köra den till skogs.

Vårbroddarna 2016

Den traditionella tiden för sii-opa-bråddana (se på broddarna) är inne. Då vi var små så åkte hela familjen i bilen för att se på broddarna runt om i byarna. I år gjorde jag resan med traktor eftersom den nya (begagnade) sprutan skulle testas i grannbyn Lindkoski. Och så har jag sprutat de egna åkrarna – blev klar i går.

Våren var bra i den meningen att brodden kom upp ganska jämnt men sedan kom det ett större regn i slutet på maj så att alla svackor stod fulla. Vi fick omkring 40 mm men ett smalt regnområde drog genom byn och gav upp till 60 och 70 mm på sina ställen. Det syntes då jag körde till Lindkoski. På vissa fält var brodden alldeles gul.

Våra åkrar klarade sej ganska bra och svackorna blev inte sämre än många andra år. Brodden kom upp fastän jag var rädd för att vi sått för tidigt. En åker var helt tydligt för fuktig. Brodden kom upp men jag tror rötterna får för litet luft då jorden blev tillpackad. Och nu börjar torka störa växten.

I år körde jag den nya sprutan (Hardi 800) med Belarus för första gången. Och det märktes. Man undrar hur tillverkarna tänkt sej att man skall få fast kraftuttagsaxeln. Det är svårt att rymmas mellan bakhjulen och sprutan som på den ena sidan har ett stort filter och på den andra en stor påfyllningskran. Man måste krypa under traktorn eller hänga i knävecken från taket för att komma åt kraftuttaget … Till sist pressade jag mej med våld mellan sprutan och bakhjulet och fick med ena handen fast kraftuttagsaxeln. Med nöd och näppe.

Som jag skrev tidigare (Mera fel i ledningen) så var det bekymmer med de elektriska funktionerna. Jag trodde jag hade fixat felen men då jag skulle börja spruta så fungerade inget. Locket bort och universalinstrumentet fram igen. Det visade sej att bägge säkringarna var dåliga – den ena sönder och den andra av helt fel typ. Tydligen hade förre ägaren inte reservsäkring av rätt typ (glas 5x20mm) så han satte in en bilsäkring som ibland gav kontakt och ibland inte. Med två nya säkringar så började de elektriska ventilerna fungera igen.

Jag bryr mej inte om alla möjliga styrfunktioner för sprutan men elektrisk avstängning och tryckreglering är bra att ha. Och en enkel styrburk med de funktionerna finns på den nya (begagnade) sprutan. Vad därutöver är, är av ondo för det bara krånglar och är dyrt.

Så var det litet problem med Belarus. Jag hade inte använt kraftuttagsaxeln på en tid och fick börja med efterforskningar hur man kopplar in den. Det var inte bara att sätta spaken i nedre läget utan det fanns ännu två andra spakar som måste ställas in – en under sitsen och en under motorn. Jag hade visserligen gått igenom hela rumban en gång för länge sedan men då hade jag inte skrivit upp ordentligt hur det fungerar så jag fick läsa igenom verkstadshandböckerna på nytt. Visst stod det i bruksanvisningen att det fanns en spak men inte var och inte hur den skulle ställas in – typisk handbok …

Men sedan gick det bra att spruta. Marken är nu så hård att det inte blev spår alls efter den tunga traktorn + 1000 kg för sprutan. Man ser också på brodden att den lider av torka. Först gjorde det stora regnet ytan tät och sedan torkade den till en stenhård skorpa. Tur att brodden hann komma upp för annars hade det inte blivit nånting alls i år.

Inte ser det så vackert ut jämfört med de jordbearbetade åkrarna men det blev nu inte direkt missväxt. Man ser tydligt hur halmen från i fjol ligger som ett täcke på marken. Jag undrar om den kvävt en del ogräs för det verkar vara ganska litet i år. Eller så har det bara inte hunnit upp genom halmen än. Här syns också sprutspåret som helt enkelt består av ett mellanrum på 40-50 cm mellan två såddvarv. Det fungerar utmärkt och det var i år inga problem att hitta rätt med sprutan. Jag kör två varv, lämnar mellanrum och sedan mellanrum vart fjärde varv. Med 3 meters såmaskin och 12 meters spruta blir det helt rätt. Men man måste så litet om vartannat i de fyra varven så att det kompenserar 50 cm mellanrum.

Allt blev inte så bra. Halmen ställde bara till problem på en åker där den samlades framför såmaskinen ett par gånger. Den värsta skraamån (skråman) blev det på Petjärmosans mullrika del där jag inte märkte att såhjulet slutat rotera då halmen släpade under det. På den modell av Rapid som jag har så finns såhjulet mitt under maskinen. Tydligen var det ett problem för på nyare modellar finns hjulet vid sidan av maskinen och då slutar det inte tvinna så lätt. Jag måste tydligen sätta in en rotationsvakt på hjulet (magneter + reedrelä).

Här lider brodden både av alltför tidig sådd varvid ytan blev för tät och av torkan. Men det skall komma regn i morgon så man får hoppas det hjälper.

Det var trevligt att köra med Belarus nu då det var så torrt att det inte blev stora spår. Förr körde jag med MF165 som var alldeles för lätt i framändan och i början gick med framhjulen i vädret tills sprutan blev litet tommare. Enda problemet är att Belarus svänger dåligt men det har betydelse bara första varvet. I Belarus sitter man också så högt att man inte blir så omsvept av sprutdimman hela tiden. Snacka om sprutrester i livsmedlen – vi sitter och andas in ren sprutvätska flera dagar per år …

Jag är ganska nöjd med den nya sprutan men så har jag också lång erfarenhet av den gamla Hardi som jag byggde om och satte in filter och elektriska funktioner på (en gammal vindrutetorkarmotor ställer trycket). Den nya har inställningar för bommen med vev. På den gamla sprutan fick jag skruva i en halv timme för att höja bommen. Och bommen är stabilare. Enda problemet är att tryckmätaren är på fel ställe. Först gången jag skulle köra med den så försökte tryckmätaren komma in genom bakrutan. Rutan trycktes in och mätaren blev mos men annars gick det bra. Jag flyttade mätaren men den borde ännu flyttas 10-20 cm bakåt. Eller så sätter jag den på stänkskärmen på traktorn med en tryckslang till bommen. Så har jag på gamla sprutan och det är bekvämt att kolla trycket.

Tyvärr så fick jag inte det sprutmedel jag hade beställt (slut i lager – kommer mera nästa år). Jag ville ha metsulfuron (Ally 50) mot baldersbrå som ju är ett problem då man inte jordbearbetar men fick nöja mej med tritosulfuron (Tooler). Det senare är bättre mot snärjmåra som hos oss är ett problem våta år men det kan hända att jag måste spruta en gång till med nånting mot baldersbrå. Det är ett hemskt ogräs vilket jag kunde konstatera året efter den eländiga viltåkern. Kolla in bilden på Aldrig mera miljövårdsåker ! så förstår ni vad jag menar …

Nu är det bara att rulla tummarna (he-he) och vänta på tröskdags – utom att det är en massa hus och maskiner som skall repareras.

Grönträda, grön-hit och grön-dit

I motsats till de stackars djurbönderna så har stödansökan för en gammal vetebonde varit enkel. Man bara kopierar fjolårets ansökan och ändrar något litet och så klickar man iväg den … Trodde jag.

Nähä, det gick inte alls. Systemet började gnälla om ekoareal. Inte för att jag fattar vad fasen ekologiskt fokuserad areal är för nånting (annat än att det är nån byråkrats vanliga fåniga påhitt). Ändå hade jag allting ungefär som i fjol då det inte var problem. Efter att ha försökt läsa guiderna på nätet (som är gjorda för tryck och alltså riktigt svårlästa på skärmen) så fick jag ge upp och skicka epost åt Sam (vår duktiga landsbygdschef). Och det blev ju alldeles klart var felet låg. Då jag kopierade från fjolåret så kom Silfverhagan som gröngödslingsvall och då syntes inte den ruta där man sätter kryss för efa (ekologiskt fokuserad areal). Men si, om man ändrar till grönträda så syns rutan och man kan sätta kryss i den varvid allt är frid och fröjd.

Fråga inte mej vad skillnaden mellan gröngödslingsvall och grönträda är (annat än i ansökan) men tydligen är det stor skillnad för byråkraterna. På åkern märks inte någon skillnad.

De krångliga reglerna hindrade i alla fall mitt arbete. Sprutan fick stå fastän det är fint väder för man vågar inte lämna stödansökan för att göra nånting nyttigt. Det har varit ett grymt liv om förlängd arbetstid men jag undrar hur mycket tid det går förlorad på grund av byråkraterna ? Troligen miljontals timmar. En bra besparingsåtgärd vore att sparka byråkraterna så att de inte kommer åt att ställa till elände för folk.

Och så anser jag att alla dessa grön-hit och grön-dit borde avskaffas. Det räcker bra med en enda sorts grönträda eller vall. Ute på åkern är det ju precis detsamma.

Hurra, flismataren gick sönder !

Det är inte ofta man blir glad över att nånting går sönder men jag njöt faktiskt av att ligga under flismataren och dra bort det lager som spruckit i går. Tanken på hur det hade varit om det gått sönder i vintras eller nästa vinter gjorde bytandet till ett nöje. Nu var det inga problem – det var varmt och skönt.

Det är grymma krafter i skruven till flismataren. Utmatningen är så starkt nedväxlad att motorn orkar vrida sönder nästan vad som helst. Det finns en krans med vass egg som skall skära sönder sådana bitar som inte ryms in i matarröret men en torr kvist kan vara grymt hård – nästan som järn. Motorskyddet märker inte ens av belastningen. Så skruvens lager hade spruckit och kättingen hade förstås kommit av då kugghjulen inte mera var mitt emot varandra.

Till all tur hade jag ett reservlager hemma. Där ser man att lagerhållning lönar sej. Det var visserligen litet jobb att få bort det gamla lagret men det gick relativt snabbt i jämförelse med att jag varit tvungen att åka och hämta nytt lager. Nu skall lagret fyllas på med två reservlager utifall det blir bråttom att byta mitt i vintern nån gång. Samma lager passar också till en del maskiner.

Jag såg också att det behöver byggas bättre stöd under flismatarens ben och så tänker jag göra utrymmet under flismataren tätare och bekvämare med tanke på att det skall kunna värmas upp mitt i smällkallaste vintern. Tyvärr så väntar troligen reparationer i framtiden fastän lagret nu är bytt. Flismataren råkar ju ut för den allra hårdaste pressen då det är som kallast.

Och så har vi följetongen med omröraren (se Flisomrörare – andra försöket). Andra försöket fungerar men det är inte helt bra. Det blir en hel del flis kvar på sidorna som den konstruktionen inte tar bort. Bladen på omröraren räcks inte ut till hörnen och flisen rasar inte av sej själv alls. Tvärtom så bildar den valv som sitter ihop tills man knackar till dem. Då jag fyller på med fyra skopor så blir det ungefär två kvar som inte rasar ned i skruven och de måste skyfflas för hand. Nu blir det att fundera på om jag kan flytta den nuvarande omröraren litet eller om jag skall börja experimentera med ett stående rör igen … Det är inte lätt att fundera ut hur flisen beter sej för den är oberäknelig. Att röra om den nerifrån fungerar inte för flishopen är stenhård där.

En robot som skyfflar ned flisen i tratten skulle ju lösa problemet :-).

Mer fel i ledningen

Det är dags att se över sprutan och efter att åter ha städat undan allt som samlats i ladan under vintern fick jag ut sprutan. Alla munstycken sattes tillbaka och slangarna fast. Till vintern måste man ju tömma alla rör och slangar även om man sätter frostskyddsmedel i sprutan. Allt gick bra och bara två membran till droppstoppen måste bytas. Men så vägrade stängningen att fungera. Den är motorstyrd på den här modellen och en ny motor kostar 500 euro så det såg inte alls bra ut.

Nu kom mätinstrumentet till hjälp. Utan ett universalinstrument (multimeter) som kan mäta spänning, ström och motstånd är man helt hjälplös. Men med instrumentet såg jag snabbt att det inte kom spänning till motorn och till all tur är sprutan så gammal att den inte har någon elektronik utan bara strömbrytare och raka trådar. Strömbrytaren var helt enkelt sönder. Det är en litet kinkigare konstruktion som skall byta polerna till stängarmotorn så den tvinnar åt ena hållet eller åt andra.

Nu hade jag inte hemma en likadan strömbrytare men en låda med litet mindre format men med samma funktion som jag köpt billigt i lager. Så det var bara att löda bort den gamla strömbrytaren och löda in en ny. Visserligen passade den inte direkt men med litet ledningar så fungerar det utmärkt. Det krävdes alltså bara litet arbete och en strömbrytare från gammalt lager och sprutan fungerar igen.

Bekämpningsmedel för ogräs har jag beställt och det blev i år metasulfuron (Ally) och litet MCPA. Strängt taget behövdes inte MCPA men det lär vara bra med blandningar av två medel som verkar på olika sätt så att man undviker resistens. Och MCPA är mycket bra mot tistlar. I lantbrukssällskapets utmärkta guide om växtskydd för åkergrödor kunde jag lätt hitta lämpliga medel. Skriften är faktiskt mycket bra uppställd. Det jag behöver är medel för direktsådd. Och jag har haft problem med stora baldersbrå som övervintrat. Andra besvärliga ogräs på våra åkrar är måra, nata (våtarv?), leidärgres (målla) och de vanliga korsblomstriga. Metasulfuron tar på alla andra än måra men metasulfuron+karfentrazon (Ally Class) som tar på måra var mer än dubbelt dyrare så jag riskerar litet. Blir sommaren torr så är det inget problem.

Och jag fortsätter på den snåla linjen för vetepriserna ser inte ut att stiga. Förut har jag använt triasulfuron (Logran) som är ännu billigare men jag riskerar inte att få likadana problem med baldersbrå som jag hade efter viltåkerseländet. Jag satte namnet på medlen inom parentes men jag köper medel över nätet med samma verksamma substans. Det är inte bara för att det är billigare utan också för att jag får dem hemkörda för en ringa penning.

Största utgiften var i alla fall medel mot flyghavre. Vi hade länge översvämningar som spred flyghavren mycket effektivt och det var hopplöst att bli av med den. Nu tänkte jag i alla fall spruta bort den men vi får se hur det går. Samtidigt beställde jag en mängd glyfosat som är absolut nödvändigt mot kvickroten. Politikerfjantarna bråkar om glyfosatet men utan det så blir det problem att odla något annat än kvickrot i längden. Det kan ta något år men sedan är åkrarna en tjock matta med kvickrot. Träda mot kvickroten sänker inkomsterna och kan vara sista halmstrået som knäcker kamelens rygg.

Det finns ännu en del maskiner som skall ses över och troligen blir det mera arbete med ledningar men sedan lutar det åt byggarbete – en hel del är på hälft. Och så hjälpte inte städåret 2015 utan det finns en hel del att städa upp också i år. Det värsta är att det inte hjälper att städa för så fort man börjar göra nånting så blir allt en salig röra på nolltid. Eller så är det bara fel på gubben …