Sorgligt, sorgligt – nu verkstadsarbete

Vetepriset är uselt och det regnar och regnar … Verkstadsarbetet går an men byggandet är det sämre med eftersom det kommer en skur alltid då man skall börja – underligt nog.

DSCN5911

Havren verkar ha klarat sej bäst i år – men vi har tyvärr ingen havre. Första lasset med vete for iväg idag. Det är sent på året men jag hade tänkt exportera så det blev att vänta hela halva juni. Vetet gick inte att exportera till det utlovade priset så det blev Avena i stället.  Det blir knappast brödsäd för det har varit problem med att få tillräckligt hög hektolitervikt för Reno. I år har vi mest Zebra så det kanske blir bättre nästa skörd.

Nå, det blev verkstadsarbete och jag började installera ordentliga uttag på stora Zetorn. Rapiden har tillsvidare varit kopplad högst provisoriskt. Men det gick inte så fort med installationen. Visst har jag elschema men det var alldeles felaktigt och jag måste börja med detektivarbete av typ ”följa ledningen”. Nu har jag i alla fall ritat ett riktigt schema.

Då jag var i farten så installerade jag en ny lysdiodstrålkastare i stället för det gamla arbetsljuset som slutat fungera. Den nya dra hälften så mycket ström men lyser mycket bättre. Det gamla arbetsljuset är uselt i jämförelse. Det skall bytas också men det må nu sitta kvar så länge det fungerar.

DSCN5903

Sedan monterade jag frontlastarkameran på nytt. Den kom bort då jag körde flis för den tog i övre kanten på öppningen. Den var monterad på ett rundjärn som kröktes grundligt. Kameran klarade sej förvånansvärt bra. Nu satte jag den på en hydraulslang som ger efter lättare. Den är kanske litet för vek men den fungerar behjälpligt. Den hålls upp med två ståltrådar som är ganska svagt fästade. Tanken är att de skall ge efter om kameran tar emot nånting. Den måste vara ganska högt för att man skall se skopans framkant.

DSCN5906

Det ser inte särskilt stabilt ut men jag har lärt mej att alltför stabila konstruktioner bara leder till att de går sönder mycket värre än allsköns ”tjikelverk” som ger efter bättre. Och så måste konstruktionen utprövas först. Jag tror jag måste flytta kameran ännu högre. Att den behövs kan man se på nästa bild. Utan kamera måste man stiga av traktorn och gå fram för att se var skopan är. Det skulle inte hjälpa mycket med de nyare traktorernas sneda motorhuv. Frontlastaren är alldeles för långt fram. Jag borde då sitta på taket för att se.

 

DSCN5907

Jag installerade också fler uttag för 12V. På nätet hittade jag ett uttag med fyra kontakter och strömbrytare. Det är bekvämt att man kan stänga av en apparat utan att dra ur stöpseln. Fyra är sådär på gränsen för då jag kopplar till GPS, hyttkamera och temp/volt/klocka så finns det bara ett ledigt uttag. Och då har jag frontlastarkameran och Rapiden  fast installerad. Nuförtiden så behövs det massor av uttag för alla apparater. Det finns också ett USB-uttag så man kan ladda mobilen.

DSCN5913

Också den kombinerade temp/voltmätaren med klocka hittade jag billigt på nätet. Klockan är mindre viktig men utetemperatur och spänningen vill jag hålla koll på.

DSCN5915

Jag satte en liknande mätare i Ducaton där utetemperaturen mäts framme vid vägbanan så att islarmet fungerar. Ducaton kastar hastigt runt vid isföre om den är olastad. Jag var i diket med den förra Ducaton då jag skulle bromsa där en kranbil höll på att dra upp en personbil från diket. Det var glashalt och jag hann knapp röra bromspedalen innan Ducaton började valsa runt. Men kranbilen var ju redan där så det gick snabbt att dra upp Ducaton igen.

 

Julikalas och bekymmer

Förr hade man alltid problem med torrhöet. Så fort det blev hötider så började det regna. Nu är det inte problem med torrhöet men regnar gör det … Outgrundliga äro EU-byråkraternas vägar. Nu måste man slå vallen och köra bort den. Det kan bli stora högar i skogarna eller så måste man börja bränna eländet. Jag tycker i alla fall att det är synd på så fin klöver som vi har i år. Få se om jag får igång den gamla slåttermaskinen.

Men i fredags hade vi den stora kusinträffen som kommer ungefär vartannat år. Som ni kanske läst så hörde min mamma till Mickelsflickorna. De var åtta flickor och två pojkar som hängde ihop som ler och långhalm hela livet. Släktkalasen var livliga tillställningar där alla pratade i munnen på varandra och skrattade mest hela tiden. Det tycks ha gått i arv och ljudnivån var hög fastän kusinerna redan börjar bli på äldre sidan.

DSCN2209

Trots att det togs en massa bilder så är det omöjligt att hitta en där alla syns. Kusinträffen hölls i år hos brorsan i Hindersby – han står längst till vänster med yxan.

Fastän alla kommer från bondlandet så är det numera bara jag och Reino (andra från höger) som är bönder. Han meddelade också att snart så åker släktens sista kossor iväg på sista färden. För omkring 40 år sedan byggde han en ny ladugård men det går inte ihop mera. Fastän det är 41 år sedan våra kossor for iväg så är det grymt nostalgiskt för mej att se hans bild av sina djur.

reino_toukok14 041

Han hade den mindre trevliga uppgiften framför sej då han kom hem efter träffen att avliva en ko som blivit förlamad och måste skickas till destruktion. Det kändes tufft också för mej fastän jag inte hade något med saken att göra. Jag mindes hur hemskt det var att dra ut döda kor från ladugården och gräva ned dem i skogen. Det fanns inga destruktionsanläggningar på den tiden.

Kossor är väldigt sympatiska djur och ganska stora individualister. Man lärde sej så småningom känna till deras egenheter. Jag minns en som var mycket skicklig på att placera en klöv på foten vid mjölkandet. Då hade man inga stålhättor i stövlarna så det kändes minsann. Att slå på kossan var som att vifta med en fjäder. Den bara vände på huvudet och undrade om det var en större fluga.

Vi åkte ned till gamla folkskolan och såg på gamla fotografier i Hindersby biografteater – och litet nyare videor. Jag kan tänka mej att medföljande personer som inte var födda inom släkten blev litet uttråkade för vi diskuterade länge om vem som var på fotona – tre av systrarna var i ungefär samma ålder och såg väldigt lika ut i yngre år.

Mickels.smaa.syskon.1914

Fotografiet ovan tycker jag om. Det är från 1914 och vi hade stora problem att veta vem av flickorna med stora vita kragar som var Jenny och vem som var Linda. De kallades också Mickels tvillingarna fastän de inte ens var födda samma år. Min mamma är minstingen i mitten. Hon kallades på skämt för bortbytingen för hon hade riktigt svart hår hela sitt liv. Pojken bakom är Arvid som dog tragiskt samma år på hösten. Han föll i urinbrunnen och blev uppdragen men fick en infektion som på den tiden inte gick att bota.

Det var en stor familj och den som höll ordning och grälade (ofta på min mamma) var ”famo” (min morfars mor) längst fram på nästa bild.

Mickels.familj.1929

Det här fotografiet från 1929 ger en fin bild av de stora familjerna förr. Morbror Ernst och Georg bak till höger är ingifta med Karin och Elna framför dem. Jag hann tyvärr aldrig bekanta mej med mormor och morfar för de dog då jag var riktigt liten. Inte heller Elna längst till höger som dog som ung redan 1939. Men de andra mostrarna och morbröderna kände jag mycket bra för släkten träffades ganska ofta. Min pappa hade bara en syster och hon dog som liten i spanska sjukan.

Min mamma som är den svarthåriga i mitten lyckades alltid ställa till det och luggades ganska ofta av famo men förbättringen uteblev. I alla fall var hon liksom de andra mycket arbetsam och dessutom fysiskt stark. På höåkern slog hon alla karlarna genom att först komma till ändan på tegen hur de än försökte. Mickels var ett stort ställe och allt arbete skulle göras för hand så flickorna fick slita hårt många gånger. Min mamma tyckte att det värsta var att hacka torv. År 1920 flyttades Mickels i storskiftet ut till Mosan som var ouppodlad äng för det mesta. Diken skulle grävas och dikestorvorna hackas sönder.

Tidigare släktled har arbetat hårt för att odla upp landet. Nu har vi överflöd men det har inte funnits så länge.

Förra veckan gick till släktarbete. Jag satte upp en ny nätsida mickelsny.hindersby.net dit jag så småningom skall flytta allt material om Mickels. Den visar ganska bra utvecklingen från slutet på 1800-talet till mitten på 1900-talet då det skedde stora förändringar. Min morfar och hans far var med och startade handelslaget, andelsmejeriet och andelsbanken.

Det kanske var mera släkthistoria än ni tål – det är mest de egna som är intresserade. Nu sysslar jag med verkstadsarbete och byggande men mera om det senare.

 

 

Bonde – inte jordbrukare

Mindre än någonsin känner man sej som ”jordbrukare”. Åkrarna gulnar och priset på vete är uselt. Så nu får man verkligen vara ”bonde”. Skillnaden ser jag i att bonden sysslar med naturahushållning (med litet moderna inslag) och mångsyssleri medan jordbrukaren deltar i det nutida samhällets arbetsfördelning inom ett ganska smalt och specialiserat område. Som är ganska så olönsamt.

Som jag mången gång påpekat så får man rätta munnen efter matsäcken och då inkomsterna är dåliga så måste man spara på utgifterna och göra allting själv. Veteodlingen är lindrigt sagt olönsam – det är bara Yara som förtjänar på den. Så jag satsar inte på jordbruket utan bara på skogen och så verkstaden förstås. Verktyg är mycket lönsamma investeringar som kan betala sej redan på ett arbete.

Just nu har jag den nya lastaren utanför verkstaden och skall snart köpa åtskilliga kilo med svetselektroder och många hundra kilo järn. Nästa vinter tänkte jag ta ut en hel del virke från skogen. Det blir inte rent netto men om jag får lastaren betald med en vinters skogsarbete så är det inte så illa. Den skall användas i minst 30 år framåt.

Det såg ganska hoppfullt ut i våras efter sådden. Brodden kom upp jämnt och fint och klarade med ett nödrop det stora regnet i maj (42 mm). Då jag sprutade mot ogräs så såg det ännu relativt snyggt ut men så kom det andra stora regnet (också kring 40 mm) och då klarade brodden inte sej mera utan började gulna. Inte så underligt för det stod vatten i svackorna på åkrarna. Vi har alldeles för platta åkrar och i kombination med styv lera som inte släpper igenom vattnet så går det illa om det regnar mycket på försommaren. Bäst klarade sej de duntar (små kullar) som det vanligen inte växer nånting på. Nu borde man ha haft svagt lutande åkrar.

DSCN5769

Bilden ovan är tagen 4 juni och det ser inte så illa ut. Men vad en hårt packad yta kan ställa till med syns på nästa bild som visserligen är tagen på en körväg men den visar hur litet gödselmedlet rör sej i hårt packad jord. Gödselbillarnas antal är nämligen bara hälften av utsädesbillarnas så gödseln finns mellan varannan rad.

DSCN5805

Och första juli såg det riktigt bedrövligt ut på sina ställen. Men inte överallt. Det är grymma skillnader i brodden. På sina ställen är den gul och har drunknat medan den alldeles invid kan vara hög och frodig. Tyvärr finns det alltför mycket av den dåliga arealen. På nästa bild ser man hur skarp gränsen kan vara.

DSCN5889

Som av bilden synes så har jag kört tvärs över gränsen så det är absolut ingen skillnad i såmängder och körning. Det måste vara ytan som är mycket tätare på lerjorden än på mulljorden (det här är ett skifte med bäggedera).

Så man borde förbättra strukturen över hela åkern ? Visst, men vad kostar det ? Med de här vetepriserna (124 euro) så har jag ingen lust alls att sätta ned resurser på åkrarna. Jag förtjänar mycket mer på att svetsa ihop en ram till lastaren i stället. Det är nog till skogen som resurserna går nu.

Och så kunde man bli klöverodlare … Man får inga inkomster på det men behöver inte heller betala en massa åt Yara. Då vi hade kossor så skulle man varit riktigt nöjd med den här synen. Klövern har växt så vilt att den börjar lägga sej.

DSCN5881

Nu regnar det så smått hela tiden och det har blivit verkstadsarbete. Åtminstone kan man glädja sej åt att svalorna fick ordentlig tillökning – i fjol så tog sjååråna (skatorna) nästan alla svalungarna. Jag har inte kunnat ha bilen i ladan för svalorna har ”målat golvet” ganska ordentligt men då de flugit ur boet så kan jag åter börja använda ladan. Beklagar den dåliga skärpan men det var mörkt under taket och med lång slutartid så blev det litet skakigt.

DSCN5898

Tofsviporna fick också god tillökning. Då jag sprutade så vimlade det riktigt av tofsvipor på en åker.

 

Brodden gulnar

Efter första regnet med 40 mm så klarade sej brodden ännu med ett nödrop men då det kom 40 mm igen på en gång förra veckan så var det för mycket, Nu gulnar brodden och det ser riktigt illa ut på vissa ställen.

DSCN5845

Det här är den åker som jag var mest orolig för att vi sådde för tidigt och tyvärr så besannades farhågorna. Det hade kanske gått för sej om det andra regnet med 40 mm inte hade kommit men nu gick det som det gick.

Då man kör med en tung såmaskin med välthjul så packas ytan till ordentligt och åkern bli känslig för större regn. På våren är det alltid besvärligt att veta om man skall så eller vänta. Om man väntar så kan det komma regn som skjuter upp sådden med veckor vilket inte heller är bra. Hur man än gör så är det en hel del risker.

Det är inte slut med regnandet än. I går kom det en hel del och prognosen för 10 dygn lovar inte mindre regn. Förr led vi svårt av försommartorka men det kan man inte säja om de senaste åren. I alla fall kan man inte dra några längre gående slutsatser om vädret för det har alltid varit svängningar ända sedan faraos tid med de sju magra åren och de sju feta åren.

Enda ”trösten” är att vetepriset är uselt så förlusten blir inte så stor.  Fast hade man vetat hur vädret blir så hade man inte satt någon dyr gödsel alls på åkern … I år kommer jag inte att bidra till överproduktion på vete.

(Klövern växer så det knakar men kossorna är borta.)

 

Glad Johanni från Hindersby

I går prydde vi den traditionella johannistandjin (midsommarstången) på Lekstrand (den forna Leikanlindån). Förr var resandet av stången mest ett arbete och festen hölls på kvällen men det har kommit mer och mer folk till resandet så att festen nästan flyttats till förmiddagen.

DSCN2160

DSCN2174

Och så bjöd Inga och Beatrice på kaffe och saft.

DSCN2176

Medan Ååen stilla flyter under bron.

DSCN2153

Glad Johanni allihopa !

 

 

Ny lastare

Nu har jag slösat bort en massa pengar. Häromdagen hämtade jag hem den nya lastaren som alltså är alldeles fabriksny – inte en billig begagnad som jag vanligen köper. Men då de begagnade var dyrare  …

Nog har jag svetsat den gamla lastaren (Nokka 3010 från 1986) men i mars så var måttet rågat då ramen igen bröts sönder (se Värre än förväntat). Den höll inte ens en vinter efter förra reparationen. Det har varit en bra lastare men alldeles för klent byggd. Speciellt räckvidden har varit utmärkt.

Det är svårt att gå bakåt så det blev en Farma med 8,5 meters räckvidd. Problemet i alla dessa år har varit att jag haft processorn fäst vid ramen på lastaren. Därför har jag i det längsta dragit mej för att byta och hellre svetsat på nytt och på nytt. Så det blev en mycket avskalad lastare utan ram, utan ventilbord och utan grip.

DSCN5829

Nu behövs det bara ett par hundra kilo järn och ett par buntar svetselektroder (plus en massa tid och arbete) så skall kvistarna ryka igen … Planeringen av ramen är redan igång.Den blir i flera delar så det är lättare att skruva bort en del och svetsa. På den gamla lastaren måste allting plockas i bitar för att man skulle komma åt att reparera. Så det skall planeras noggrannt. Det är mycket mera arbete att börja skära sönder och bygga om.