Bondbloggen – Sida 98

Åter till skogs.

Efter en ofrivillig paus med skogsarbetet på grund av en livlös arm gjorde jag idag åter en mjukstart med skogsarbetet för att testa kroppens funktionalitet. Sågade tre tankar och kroppen höll bra men nog tusan var det blött efter nattens blötsnö. Det var kanske inte riktigt den bästa dagen att återvända till skogen men det var ju varmt så inte behövde man frysa trots att man blev våt inpå bara kroppen. Kanske är också skogsarbetet rena hälsokuren, åtminstone om man får tro en riktig hejare till skogshuggare som presenterades i Maaseudun tulevaisuus. 200.000 m³ och 75 motorsågar avverkade, jag säger då det 🙂

Jag var ju lite nyfiken att se hur läget såg ut efter den varma veckan och om virket låg kvar eller om det följt med i vårfloden. Virket låg nog kvar om än i 20 cm djupt vatten som samlats ovanpå isen i dikena. Det var nog väldigt vått överallt både på marken där det syntes vatten i stövelspåren liksom i grenverket ovanom skogsbonden.

Nu utlovas några kallare dagar och jag får väl lov att inleda utkörningen av det jag avverkat hittills. Tror ändå att det är bättre att låta marken frysa till lite igen så att inte den lilla tjäle som fortfarande finns smulas sönder. Det brukar vara svårt att få sönderkörd mark att ta ihop på nytt så jag tar risken att vänta trots att virket som ligger i vattnet blir tyngre att transportera och riskerar frysa fast.

Flisveden blötläggs i "vårfloden" — Flisveden blötläggs i ”vårfloden”

Titta det regnar …

En modern version av Povel Ramels ”Titta det snöar” skulle lyda

Titta det regnar, titta det regnar. Allting är blött, blött, blött.

Jag var på väg till skogen i morse men ångrade mej. Och nu har det regnat hela dagen. Hos oss är det +3 grader och snö finns det inte mycket kvar. Nu har också ytan börja mjukna så jag övergick – igen – till inomhusarbeten. Det här börjar bli en riktigt dålig vinter fastän början var bra. Tiodygnsprognoserna ändras varje dag. Just nu lovar de kallare från lördagen framåt men man vet aldrig. Vi är bara i början på februari så det kommer säkert att bli kallt ännu. Det man är rädd för är att kölden kommer senare på våren i maj …

Från biten längst bort i Tallmosan fick jag bort tre lass flisved och dit kan man knappast fara mer i år. Där borde ännu tas bort en hel del men det blir tydligen till ett annat år. Fast man vet aldrig. Det kan plötsligt bli -25 igen. Men tiden går och jag hinner helt enkelt inte mer i år få ut större mängder virke. Nästa skogsmaskin måste bli amfibiefordon eller bandmaskin med extra breda band så den klarar av mossar som inte är frusna.

Inte utan ett spår….

Hej!

Jag heter Kalle och brukade blogga här förr. Det vill säga innan jag försvann spårlöst. Det hände på senhösten och har sin förklaring.

Om vi tar det kort så gick det till såhär: Jag rengjorde tröskan och städade torken. Sen körde jag in tröskan och gick in själv. Sen dess har jag inte gått ut.

Nåja, kanske det ändå inte är riktigt så illa men närapå. På något sätt gjorde förra säsongen att jag tappade tappade styrfarten gällande det jordiska och den har till dags dato inte kommit åter.

Till detta samverkade åtminstone tre saker:

Det eländiga vädret och den dåliga säsongen. Det har jag dock upplevt förr och det är hanterbart.
Alla dumma obegripliga konstverk till pålagor som kommer från EU- och miljöhåll och som över huvudtaget inte är begripliga med bondförnuft. Visst förstår jag att det behöver finnas ett regelverk runt stödutbetalningarna (om man inte helt enkelt bara satte en stödsumma för en ha – eller ännu hellre, gav oss vettiga producentpriser istället) men detta inferno av obegripliga ord och bestämmelser, det kan driva vem som helst i betongväggen.
Det allra värsta; Jag har nu i 25 år odlat hemmanet och hela tiden varit bombsäker på att bättre tider kommer. Nu börjar jag tvivla på det. Jag är inte säker mera på att det ens är någon vits med att hoppas på att en generation efter mig skall varken vilja eller kunna forstätta. Vem som skall odla jorden och ge oss mat i framtiden vet jag inte, och tanken är hur som helst inte bekväm.

Nåja, nu har vi februari och dagarna börjar bli längre och visst ser man en ny sommar i horisonten. Skulle någon runt jultiden ha frågat om jag skulle fortsätta eller arrendera ut hade svaret nog blivit arrendera ut (jag får kalla kårar längs ryggen bara jag tänker tanken) men nu har jag nog kommit på bättre, eller andra, tankar.

Visst skall det odlas i egen regi även 2016 på detta hemman och visst skall vi skriva bloggar om bara nån vill läsa. Vad som skall odlas vet jag inte ännu, jag har ingen som helst odlingsplan gjord ännu men den som lever får se.

Att husbonden sover vintersömn gör dock inte gården livlös, tydligen. Jag gick runt och kollade spår i nysnön härom dagen och spår, det finns det massor av. Speciellt nattetid är det nog mera liv i luckan på tomten än man kan ana. De flesta spår tillhör naturligt nog huskatterna, men även harar och annat finns det gott om. Många spår är det svårt att veta vem dom tillhör, men det handlar förstås om ekorrar, sorkar, möss, skator, andra fåglar, och sen finns det vesslor och vem vet vad. Vissa spår tyder också på råttor, men det har jag ju bestämt att inte finns här, så det kan det ju inte vara. Eller kan det? Ett råttspår är ju ändå rätt lätt att känna igen om släpverktyget hängt i backen där dom dragit fram. Runt token har jag inte sett något som tyder på råtta och det är ju bra. Problemet är ju bara att domdär otygena brukar ju åka tunnelbana vid behov, så säker kan man inte vara.

Bilden ger inte riktigt texten rättvisa eftersom det ju är har- och kattspår men det visar lite på spårmängden som uppkommer under en natt. Lite längre bak i bilden försvinner ett oidentifierat spår in under frontskopan på grävmaskinen. Det är ett sånt där spår som jag inte ens vill veta vad det är.

En gång har vi haft tydliga lo-spår som släntrat över gården och det är en bra indikation på att katterna skall hålla till inomhus. I princip har jag inget mot stora rovdjur, men dom kan äta något annat än det som vi satt namn på.

Att vara handikappad…..

….har jag fått en liten känning av den gångna veckan.

Vet inte riktigt vad som hänt eller vad som orsakat att armen hängt livlös och värkt så in i norden. Till och med så pass att jag som annars är ytterst återhållsam vad gäller pilleranvändning blivit tvungen att proppa i mig upp till 6 burana vissa dagar för att kunna hålla tyst och inte vråla ut min smärta och för att få sova lite nattetid.

Antingen är det nåt elakt virus som vandrar runt i kroppen eller nåt som hör ihop med den återkommande envisa förkylningen som jag haft från och till sen slutet av november. Eller så uppstod det nån liten sen- eller muskelbristning som inflammerats efter att jag bråkade med en fastfälld björk i skogen senaste lördag. Björken satt trots litet grenverk hårt fast i en gran och jag kände mig tvungen att ta ner den trots att jag inte hade traktorn med då avverkningen ligger relativt nära en vandringsled. Så här vintertid är det inte många som vandrar längs leden men man vet ju aldrig och jag fick lära mig under skogsbrukar utbildningen att man aldrig lämnar ett avsågat träd ståendes i skogen. Så det var bara att bita i hop och med hjälp av fälljärnet baxa ned björken. Alternativet hade varit att skärma av området med märkband men något sådant hade jag nu inte med mig denna gång.

Kände ändå inte av att något skulle ha hänt och dagen efter var det heller inte så sjukt, det var först två tre dagar senare som förlamningen och smärtan slog till. Nåå, nu en vecka senare börjar armen lyda igen och smärtan har gett med sig så pass att det nu till och med går att vrida ratten på traktor och truck så månne inte det ger med sig av sig självt.

Det blev ändå återigen några dagars försening av skogsarbetet och även slutspurten på träningen inför BotniaVasan nästa veckoslut blev ogjord. Kanske kan jag få ihop någon träningskilometer i början av veckan men får väl vara lite återhållsam så att det inte åter blir problem.

Det är ändå, till all lycka, sällan jag har så här grava problem med hälsan men det får en att tänka på dem som lider av långvariga sjukdomar och handikapp. En påminnelse om hur högt man skall värdera god hälsa och sköta om sig.

En blankettomgång mindre.

Det är knappt man kan tro att det är sant…. nås nämligen av nyheten att den för mig till huvudsak virtuellt gjorda stödansökan i månadsskiftet april-maj faller bort och att det nu räcker med stödansökan i medlet av juni. Länk till meddelandet.

Ändå är jag lite undrande över om det faktiskt är med omtanke om oss bönder eller om man ligger efter med datorprogrammeringen. Men oberoende av orsak så sparar det in på lite onödig byråkrati.

Trots meddelandet så finns det antagligen ett och annat som fortfarande skall lämnas in den gamla ansökningstiden…. vill minnas att till exempel den femåriga växtföljdsplanen ska in den tiden så det gäller att kolla upp deadline för övriga blanketter!

När kommer den första?

Ja, nu är det inte många lediga dagar kvar… jag bara väntar på första dagen när det inte bara säger BÄÄÄÄ BÄÄÄ BÄÄÄÄÄ när man öppnar fårhusdörren, utan också ett litet bää…

Jag satte baggen med en del av tackorna 3.9. Därefter ”fyllde jag på” med tackor vartefter jag fick dem klippta och hem från holmbete. Men, när kommer den första tackan att lamma?

En tacka är dräktig ca 147 dygn. Så det betyder att dagen ”bää” kan komma precis vilken dag som helst!

Jag kröp omkring i fårkätten och inspekterade lite igår, och joo-o, det börjar ta sej…