Sida 127 – Bondbloggen

Brodden gulnar

Efter första regnet med 40 mm så klarade sej brodden ännu med ett nödrop men då det kom 40 mm igen på en gång förra veckan så var det för mycket, Nu gulnar brodden och det ser riktigt illa ut på vissa ställen.

Det här är den åker som jag var mest orolig för att vi sådde för tidigt och tyvärr så besannades farhågorna. Det hade kanske gått för sej om det andra regnet med 40 mm inte hade kommit men nu gick det som det gick.

Då man kör med en tung såmaskin med välthjul så packas ytan till ordentligt och åkern bli känslig för större regn. På våren är det alltid besvärligt att veta om man skall så eller vänta. Om man väntar så kan det komma regn som skjuter upp sådden med veckor vilket inte heller är bra. Hur man än gör så är det en hel del risker.

Det är inte slut med regnandet än. I går kom det en hel del och prognosen för 10 dygn lovar inte mindre regn. Förr led vi svårt av försommartorka men det kan man inte säja om de senaste åren. I alla fall kan man inte dra några längre gående slutsatser om vädret för det har alltid varit svängningar ända sedan faraos tid med de sju magra åren och de sju feta åren.

Enda ”trösten” är att vetepriset är uselt så förlusten blir inte så stor. Fast hade man vetat hur vädret blir så hade man inte satt någon dyr gödsel alls på åkern … I år kommer jag inte att bidra till överproduktion på vete.

(Klövern växer så det knakar men kossorna är borta.)

Glad Johanni från Hindersby

I går prydde vi den traditionella johannistandjin (midsommarstången) på Lekstrand (den forna Leikanlindån). Förr var resandet av stången mest ett arbete och festen hölls på kvällen men det har kommit mer och mer folk till resandet så att festen nästan flyttats till förmiddagen.

Och så bjöd Inga och Beatrice på kaffe och saft.

Medan Ååen stilla flyter under bron.

Glad Johanni allihopa !

Ny lastare

Nu har jag slösat bort en massa pengar. Häromdagen hämtade jag hem den nya lastaren som alltså är alldeles fabriksny – inte en billig begagnad som jag vanligen köper. Men då de begagnade var dyrare …

Nog har jag svetsat den gamla lastaren (Nokka 3010 från 1986) men i mars så var måttet rågat då ramen igen bröts sönder (se Värre än förväntat). Den höll inte ens en vinter efter förra reparationen. Det har varit en bra lastare men alldeles för klent byggd. Speciellt räckvidden har varit utmärkt.

Det är svårt att gå bakåt så det blev en Farma med 8,5 meters räckvidd. Problemet i alla dessa år har varit att jag haft processorn fäst vid ramen på lastaren. Därför har jag i det längsta dragit mej för att byta och hellre svetsat på nytt och på nytt. Så det blev en mycket avskalad lastare utan ram, utan ventilbord och utan grip.

Nu behövs det bara ett par hundra kilo järn och ett par buntar svetselektroder (plus en massa tid och arbete) så skall kvistarna ryka igen … Planeringen av ramen är redan igång.Den blir i flera delar så det är lättare att skruva bort en del och svetsa. På den gamla lastaren måste allting plockas i bitar för att man skulle komma åt att reparera. Så det skall planeras noggrannt. Det är mycket mera arbete att börja skära sönder och bygga om.

Midsommarsvärmeri

De här flygfäna som svärmar för tillfället förekommer i sådana mängder att det börjar bli svårt att arbeta i odlingarna utan att få mun och näsa fulla av dem.

Även ifjol fanns tendens till riklig förekomst men den kom av sig då sommaren uteblev. Nu i år verkar det omöjligt att bli kvitt dem. Visst har vi haft dem tidigare också, det har nu som då förekommit rapporter att malfjärilar observerats på väderradaren då de i stora ”moln” invaderat landet med hjälp av sydliga luftströmmar. Nu verkar de komma allt tidigare under säsongen vilket har fått mig att undra om det finns en övervintrande stam på grund av den ökande höstrapsodlingen?

De fullvuxna finns i så rikliga mängder och överallt i naturen att dem kan man inte börja bekämpa. Man får rikta in sig på larverna när dom börjar glufsa i sig av mina skyddslingar och hoppas att man lyckas så bra med bekämpningen att en andra generation inte blir lika talrik. Tyvärr verkar en del av rybsodlarna inte ta problemet på allvar så där får dom härja fritt och därifrån kommer nya generationer säkert att ställa till med en hel del bekymmer längre fram på säsongen.

Här sitter en fullvuxen malfjäril och den gör ingen direkt skada........ — Här sitter en fullvuxen malfjäril men den gör ingen direkt skada……..

...... utan det är dess avkomma i form av denna lilla larv som äter hål i kålbladen. — …… utan det är dess avkomma i form av denna lilla larv som äter hål i kålbladen.

Att bära ut ett liv

Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.

Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.

Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.

Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.

Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.

Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.

Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.

Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …

Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.

Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:

Nervklott

Det var ett uttryck som någon vis person myntade för länge sen. En annan variant är ”Jag tål inte sånt jag inte förstår”

Till den kategorin hör vissa fel och problem som man kan råka ut för som bonde, men inget har någonsin förbryllat mig lika mycket som detta som nu kommer att berättas. Problemet är olöst än idag så jag tar gärna mot tips på vägen som skulle kunna bringa klarhet.

Det handlar alltså om min grävling, en Ford 655 som i övrigt är i bra skick och samarbetar klanderfritt.

För två somrar sedan körde jag fast i skogen så att hela maskinen låg på buken och det var ett evinnerligt bökande innan jag till slut kom loss för egen maskin efter brukande av mera våld än vad som kändes bra. Genast när jag kom upp på vägen kände jag att något var galet i styrningen, den liksom stämde inte med rattrörelserna och hjulutslagen. Konsulterande gav vid handen att servopumpen givit upp och en ny införskaffades och monterades. Allt var bra några veckor, men sen märkte jag att styrningen bara fungerade med kall servoolja. När maskinen varit igång ca en halv timme försvann styrningen helt. Alltså den fungerade men blev oerhört trög.

När jag försökte tvinga den att styra tömde den ut all servoolja på hyttgolvet. Orbitrolen hade kraschat. Maskinen lämnades till Fordservice för orbitrolremont och i samband med det upptäckte reparatören att stången i ena servotuben (det finns två – en till varje hjul) var lite krokig. Inte mycket men dock. När tuben plockades upp återfanns en hel del metallspån inuti cylindern och här trodde vi roten till det onda var. Cylindern fick en ny stång tillverkad på ett nästan lokalt metallföretag och allt var frid och fröjd – tills jag två månader senare såg att cylindern var böjd igen. Denna gång VISSTE jag att jag inte kört mot något eller överansträngt styrningen eftersom jag ju varit paniskt rädd för att något skulle hända igen.

Totalt uppgiven monterade jag en ny stång (av samma leverantör) och började köra ännu försiktigare. Nu undvek jag fulla hjulutslag eller att pressa styrningen om den ”tog emot något” Jag var också noga med att inte vrida hjulen stillastående utan styrde bara när maskinen rullade. Det gick bra. Hela vårsådden 2015 lastade jag storsäckar med frontlastaren och det gick bra. Under året har jag också använt maskinen en hel del och inga andra problem än lite läckande olja har uppdagats.

Tills i vårsådden i år. Jag hade väl lastat ca ett tiotal säckar å 650 kg när jag tyckte att maskinen styrde konstigt. Steg ur och möttes av följande syn:

Vad jag riktigt tänkte då vet jag inte, det är mest som ett luddigt minne, men nervklott är väl ganska nära sanningen.

Här står vi nu och försöker fundera. I detta nu är cylindern på bilden borttagen och jag använder bara den ena, men det funkar nu sådär och helst skulle jag nog vilja ha tillbaks båda. Däremot är det fullständigt meningslöst att reparera den krokiga och montera den igen, för jag vet vad som händer. Den kroknar. Och det håller jag på att göra också.

Traktorreparatör har tillkallats och han har konstaterat att övertrycksventilerna öppnar som dom skall. Längden på cylindern är också rätt och det är bara den ena av två styrcylindrar som krånglar.

HJÄLP!!!!