Med snö kvar i ögonen står man och säger …vänta nu, att vad för nånting?
Nu ska allt göras! Klippa får, dra nya stängsel, reparera stängsel, måla båtar, harva, fräsa, sätta potatis, allt på en gång, helst. Men, förut om åren då? Ifjol for isen runt 1 maj, i år ca 6 veckor tidigare. Vi hann ifjol, så vi lär väl hinna i år också. Det är det där vårvinter-görat som blir i kläm.
Många är det som vill ut till sina holmar när våren kommer. Så för tillfället tillbringar jag de flesta dagarna under ett båtbotten. Pappa hinner inte riktigt med allt, måla, tvätta, sjösätta, reparera, ladda akkun, söka skumsläckare, vika presenningar osv. Så jag tillbringar de flesta eftermiddagarna med svag thinnerlukt i näsan under någon båt. Men, inte ska man klaga, sämre utsikt kan man ha på jobbet 🙂
Avslutade lördagen med att så de sista lökfröna för plantlöksodlingen….. alltså lök som om en 6-7 veckor skall planteras ut på åkern. Åkrarna håller annars på att torka upp så att det kan hända att jag kompletterar lökodlingen med lite direktsådd lök också.
Våren är rekord tidig i alla fall hos oss. Särskillt varmt är det inte, men solen har fått vallarna att grönska.
Antte var tidigt i morse ut och ”lappade” vallarna, på de ställen där gräset inte överlevt vintern. Blandningen som han sådde var engelskt rajgräs, ängssvingel och timotej.
Åkrarna var väldigt torra. Lite fukt fanns det på ytan, men annars är det riktigt torrt. Jag såg på FB en bild som troligtvis var tagen i Kimito där man redan ytharvar.
Hur tidig våren och vårbruket på riktigt blir återstår att se.
I det stora hela går det bra men det har varit småkrångel hela veckan. Tisdag morgon började med att pannan hade slocknat och då jag dragit på mej filttossorna och fårskinnspälsen utanpå pyjamasen för att titta på eländet så märkte jag snart att flisskruven hade gått av. Nå, det var bara att stänga strömmen och börja söka fram telefonnumret till fabriken. Jag hade annars också tänkt bygga om flismataren eftersom flisen kippas bredvid matarbottnen så jag får skyffla allting för hand.
Det gick bra att beställa och så tänkte jag skaff ny kniv också. Runt röret finns nämligen en rund kniv som skall skära av för stora flisbitar som inte ryms i röret. Problemet är bara att jag i vintras fick en harvtinne i skruven. Den var avsedd att röra om så flisen inte bildade valv och var ordentligt fastsvetsad. Men flis är oväntat hård att hantera fastän den verkar lätt och lös. Så tinnen hade brutits loss och hamnat mellan skruven och kniven. Det är bra stål i kniven men ännu bättre i harvtinnen så kättingen brast och jag fick ta till slägga och järnstavur innan jag fick bort harvtinnen. Och kniven var sej inte lik efter det. Troligen fick sej skruven en knäck då också.
Flismatning är tuffa grejor. Motorn är liten men utväxlingen stor så krafterna blir enorma. Det gick en tid men nu hade skruven brustit. Axeln är bara ett rör så överdrivet stark är den inte. Men jag var glad att det inte var -25 grader utan bara nån minusgrad.
Problemet var att Matkahuolto har stängt sin punkt i Lappträsk så jag sa att de skulle skicka med Schenker. Men då skruven inte kommit på två dagar och det började bli kallt i huset trots att vi har kvar vedhäll och kakelugnar så orkade jag inte vänta mer utan svetsade ihop skruven. Det var lätt. Man tar bara ett rör som är litet tjockare än skruvens inre diameter, kapar av det till 20 cm och skär upp det på längden. Sedan kan man pressa ihop det i skruvstädet så det passar precis innanför röret på skruven. Fördelen med att använda ett uppskuret rör är att det spänner precis emot väggarna på det yttre röret. Och så svetsar man.
Tur att jag inte väntade på den nya skruven. Det har inte hörts nånting än och vete fåglarna om man får den ens nästa vecka. Förr gick man bara och pratade med busschauffören då man ville skicka nånting och betalade en ganska måttlig summa. Nu är systemet så invecklat och trögt att just ingenting kan skickas. I fjol hade slöfockarna på transportfirman helt enkelt lämnat ett paket att ligga utan att meddela nån om det. Så jag måste börja luska reda på var det fanns via fabriken. Nog fasen var det bättre förr …
Annars så kör jag ut vindfällen på morgnarna då det är fruset och sågar stockar på eftermiddagarna. Och så har växthussäsongen börjat och det behövs litet installationer. På kvällarna får jag måla takpanel åt unga husbondefolket – ifall jag inte slocknar förstås. Det händer sej. Ibland då jag skall skriva i bloggen så somnar jag över tangentbordet efter en dag i skogen. Och då är det bäst att gå och lägga sej.
Nästan alla vindfällen är ruttna. Friska träd blåser sällan omkull utom i riktigt hårda stormar. Det går en massa tid att plocka bort eländet och det blir bara flisved av det. En sådan här syn förbättrar inte direkt humöret:
Och då man måste köra traktorn upp i en stenbacke för att få bort skräpet så börjar man fundera på att avsluta skogsarbetet. Men de större träden måste bort så att granbarkborrarna inte förökar sej alldeles för mycket.
Man ser inte på bilden hur trångt det var att backa bort med fullt lass. Utan styrbar vagn hade jag varit tvungen att såga ned en massa träd för framåt kom jag inte alls. Innan jag kom bort hade det blivit eftermiddag och då var jag både hungrig och trött. Men nu är det mesta av vindfällena borttagna. Det finns förstås hur mycket ved som helst kvar men flisvedshopen börjar vara ganska stor så det blir snart sågande och byggande – och förstås reparation av vårbrukets maskiner.
Föret har annars varit hyfsat fastän det har varit nervöst med vädret. Vägarna har nämligen torkat upp och går att köra på. I skogen är det fruset under ris och gräs. Sist och slutligen blev den här skogsvintern inte så illa trots allt. Kallt kommer det att vara ännu i april men bättre det än att maj månad blir kall. Fast det vet man ännu inte.
Solen sken så mycket den orkade denna fredag morgon. Sjön låg som en spegel och fåglarna kvittrade för full hals. Temperaturen kröp högre och högre, vid frukosten visade temperaturmätaren runt +4-5 grader. Inga nya lamm i fårhuset och dom som kommit skuttade alla så glatt. Läget stabilt där med andra ord, så eftermiddagen behövde inte tillbringas med öronmärkning, flyttningar eller lammutdragning. Men, vad gör man då? Jo, man sätter sej i bilen och åker in till Åbo.
Kokko i bollen? Ja, möjligt. När jag kommit över med färjan till Pargas sidan, konstaterade jag att dom som tänker sej att åka ut till skärgården istället för därifrån, är många gånger fler. Jag räknade också ut att det inte lönar sej mycket att stressa den dagen. Kön är som längst på eftermiddagen för att sedan minska till kvällen/natten. Så fast jag blev sen skulle det kanske vara lika så bra. Hellre uträttar man alla ärenden skapligt och tar lite tid på sej, än stressar hela dagen och sen sitter i kö nån timme. Jag har ju den fördelen att jobbet finns kvar även om det inte blir gjort på exakta klockslag.
En vacker förmiddag att sitta i färjkön
Jag skulle på trädgårdsmässa. Laddad med antihistamin för alla påskliljor, björkar och annat pollenrikt kände jag mej pigg och glad, och på bästa humör skuttade jag glad som ett lamm om våren in genom dörrarna, betalade parkering och biljett och började traska runt. Eftersom det var fredag var det ingen trängsel, så man kunde gå löst och ledigt i alla hallarna. Till helgerna brukar det alltid bli tjockare med folk, vilken mässa det än handlar om.
Men, vad fick jag se? Jo, lingonris, betongnät, kråkris, stenar, stubbar, enbuskar och en gammal rostig cykel.
-Jasså, är det kråkriset som är det hippaste man kan ha i trädgården i år? Nå, det borde ju inte vara något större problem… Tänkte jag där jag gick och kikade…
Yeps. Går jag bakom knutarna hemma hittar jag precis samma saker, det var ju det, att nu fanns de samlade på en och samma ruta. Men visst, varför inte? Det vackra behöver verkligen inte sitta i en svindyr pion, ros eller nånting annat importerat från holland, kina eller långtbortistan. Det kan också sitta i det, som vem som helst har, i princip bakom knuten. I detta fantastiska land har vi ju nånting som heter allemansrätten, vilket ju betyder att man får gå ut i naturen och njuta av den så mycket man vill. Gratis! Man får ju inte klampa runt hursomhelst, man ska ju naturligtvis respektera allt och alla andra. Men, visst är det lite roligt att det som varje invånare i detta land, kan gå ut i naturen och njuta av gratis, närsomhelst, skall ställas ut på utställning …. Har det farit snett när folk far in till stan för att se på lingonriset istället för att åka ut till landet och sätta sej på stubben i skogen…
Lingonris i stan
Där drog jag det kanske lite långt, och kanske känner jag mej rejält träffad själv 😉 Jonej, det fanns minsann annat att se på också, men faktum är att jag ställde mej med en kaffemugg i handen och iakttog folk lite på skoj och många stod och kläckte kommentarer om hur nätt det var, hur trevligt det såg ut med lingonris, stubbar, stenar osv…
Ja, visst är vår natur vacker, bara man tittar efter….
Vidare fanns det att beskåda, allt man kan tänkas behöva utomhus. Handskar, trägungor, rötter och knölar, mat, frön, gräsklippare, saxar, trimmers, kläder, källare, sten, terrasser, bryggor, lekstugor, växthus … ja, listan kan göras lång… Och så alla dessa planteringar… Med lingonris, men också med annat…
Trädgårdsmässa
Det är väl kanske någonting sånt här många drömmer om. En lugn vrå inne bland betongnäten, i trädgården där man kan sitta med sin kopp kaffe och bara ta det lugnt. Har prövat det någon gång. I min trädgård finns det buskage som skärmar av så det blir till ett litet rum där inte mycket stör. En liten oas. Där kan jag sitta med en kopp kaffe och känna lugnet. I fem minuter. Max. Sen har jag inte ro att sitta längre. Det finns alltid någonting som är ogjort sommartid. Ofta blir det att sitta och fundera ut vad man skall göra till näst medan man slukar kaffet, bränner sej på tungan, och sätter kexet i halsen 🙂
Jag gick, och gick, och gick… Och gjorde några små fynd. En t-skjorta med lastbilar på åt Mathias, rosa knäskydd som jag ska ge bort till någon som kan behöva knäskydd, men som kanske inte får ha sina vanliga grå knäskydd ifred, men som jag nog tror kan få ha rosa knäskydd ifred, och så minigladiollökar som jag skall plantera åt mommo. Ifjol planterade jag tomater i hennes lilla blomland. De växte så det knakade, antagligen tack vare hästskiten jag blandade ner. Problemet var att de växte sej så höga att hon knappt såg ut. I år tänkte jag nog plantera några tomatplantor åt henne igen, men av låg sort, och sen varva dem med lite blomster. Dessa minigladioler lät spännande. Återstår att se om hon ser ut alls till hösten, eller om de blir samma elände som ifjol att man får börja klippa hål i blomrabatten för att alls se ut 🙂
…. av denna vår?
Jag har legat lågt med skriverierna nu ett tag och det har berott på en enda sak. Det har inte hänt något revolutionerande på hemmanet. Det är inget speciellt för så är det alltid denna tid på året. Jag brukar hålla mig i idet under den kalla tiden, och så hade det väl kunnat bli i år också.
Nu är det ju bara det att det inte har funnits nån kall tid i år, kölden inskränkte sig till två slarviga veckor i januari och som en direkt följd av detta har inte heller flitens lampa helt lyst med sin frånvaro. Jag har grejat på som aldrig förr med skogarbete, och både röjt och huggit stockar, men jag har inte riktigt sett någon anledning att störa Er med rapporter om denna verksamhet, för det har våra tre kolleger skött alldeles med den äran, och vad gäller skogsjobb ligger jag nog som nummer fem i hackordningen bland våra bloggare så jag har låtit Er hålla till godo med Nisses övertänkta skogsbruk, Christers fastkörningar och Charlottas intressanta skärgårdsskogsbruk.
Nu skriver vi första söndagen i sommartiden och som ju tidigare framkommit startar även mina livsandar upp i samband med att första torfsvipan dimper ner på hemmanet.
Nu gäller det att komma underfund med hur man skall förhålla sig till den kommande odlingssäsongen i förhållande till den tidiga våren. Åkrarna börja ljusna upp och just nu ser hela naturen ut ungefär som den skall ca 2 veckor innan vårbruksstart. Problemet är bara att vi skriver den 30 mars.
Jag blir bara säkrare och säkrare på att den kommande säsongen kommer att urarta totalt. Just ni går jag faktiskt och hoppas på ett riktigt rejält bakslag så att saker och ting skall normaliseras. Hörsägen berättar att det har såtts vete i Övermark i mitten på april för några år sen, och samma sägen berättar också att det inte gick speciellt bra. en blick i mina anteckningar ger vid handen att enda undantaget från tesen ”fin vår ger dålig sommar” var 1990. Alla övriga år har det stämt.
Problemen har redan börjat noteras. Det som stubbharvats på hösten har vanligtvis sett ut som en övningsplats för kraschlandningar innan snön kommit, men under vintern och under snön har mikrober och annat knytt gjort sitt och på våren efter snösmältningen har allt sett bra ut.
Så icke i år. Som synes av bilden nedan har ingenting alls hänt i år och vad jag skall göra med den här åkern i vår har jag i skrivande stund ingen aning om. Odlingsplanen säger vete men förståndet säger snarare vete f-n!
Jag var en sväng ner på åkrarna för att ta bilden av den oruttnade stubben ovan, och gick nästan i mentalt baklås när jag tittade till Ladtomten, den åker som allra mest lever ett eget liv.
DEN SÅG UT ATT VARA HARVFÄRDIG! 31 mars! Nu gubbar och gummor bara måste vi få ett bakslag, annars blir kommer hela detta år att bli ett enda stort bakslag.
Kanske det var därför som Agri-Market i fredags på LF´s framsida översatt ”schaktblad” till ”bakslag” Vad vet jag. Lite kul översättning var det i alla fall.
