Sida 38 – Bondbloggen

Bålagren 2020

Jag var tvungen att ta ett varv till i skogen för att få ihop till 10 kubikimeter svarvstock. Det blev ganska litet stock i år eftersom det var gallringsvinter men det blev desto mer björk och asp.

Jag sågade omkull två riktigt stora granar – fast svärdet var för kort så jag måste bryta omkull dem med lastaren. Det blev årets bålagren (jättestor gran) med 62 cm diameter. Möjligen var en av asparna lika stor men den var redan bortkörd.

Svarvstockarna är alla stora så bålagrenen ser inte ut att vara extra tjock men den stora till höger är faktiskt 62 cm. Den stora längst uppe är nästan lika stor. Alla svarvstockarna är 58 dm långa och enligt kubiktabellen var första stocken från bålagrenen omkring 0,7 kubikmeter. Från samma träd blev det tre svarvstockar på 58 dm med minsta toppdiameter 24 cm. Så det blev långt över en kubik stock från det trädet.

Vi jobbar hårt med att få bort alla övergrova träd men det finns ännu en hel del kvar. Det var bra att bägge de stora granarna var helt friska. Annars har vi fått en hel del rötskadade granar. Asparna var också förvånansvärt friska fastän aspen vanligen får litet röta.

Det blev som sagt gallringsvinter i år på grund av vädret. Det kom egentligen ingen snö alls så vi passade på att gallra så mycket som möjligt. Vi får såga ned de stora granarna en annan vinter med mera snö då det är besvärligare att gallra.

Virkespriserna förväntades gå ned men i själva verket gick de litet upp från maj månad. Den dåliga vintern har gjort det svårt att få ut virke. Att efterfrågan var stor märktes också då virkesbilen var på plats bara nån timme efter det vi meddelat att virket var utkört.

Ännu i början på april var det osäkert hur mycket virke vi skulle få ut men eftersom april var en ovanligt torr månad så torkade vägarna upp och det gick att köra fastän det inte fanns någon tjäle. Men visst hade vi fått ut mera virke om det hade varit fruset hela vintern.

Förutom ett par sönderkörningar har maskinerna hållit ihop även om styrningen på skogsvagnen gav upp. Det går att köra med den men nu märker man att styrningen gör livet mycket lättare. Processorn har gått riktigt bra men tyvärr gick det inte att använda den för de stora asparna som hade 15 cm tjocka kvistar. Där blev det motorsågsarbete. Det var inte stor idé att lyfta upp en sådan asp på processorn för den fastnade i betten med de stora kvistarna.

Virket är utkört och till stor del bortkört och det är bra för nu skall vårsådden börja. Men först måste jag jämna ut de spår som vi körde i åkrarna då det inte fanns någon tjäle. Spåren blev i alla fall mindre än jag fruktat på grund av apriltorkan.

Skogsarbetet är slut och vårarbetet börjar.

Inte lätt – svårt

Det mesta här i världen är väldigt enkelt om man kan det. Enligt omvänd princip blir en sak snabbt svår om man inte kan det. Övning ger färdighet sägs det, och visst, när det gäller hantering av jordbruksredskap stämmer det helt och hållet, ett nytt redskap ger sgs alltid huvudbry innan man begriper det. Redskapet detta kommer att handla om trodde jag skulle vara lika lätt att begripa sig på som en enrumslägenhet, men riktigt så blev det inte.

Det handlar alltså om en gödseltratt.

Jag har för första gången i mitt bondeliv sått höstsäd, av rasen vete. Jag fick tips av en sakkunnig om att hålla klövervallen i tre år och sen bryta den på hösten och så höstsäd för att på så sätt dra maximal nytta av kvävevinsten som klövern ger. Åtminstone när plöjningen gick av stapeln i höstas såg det bra ut, riktigt bra tom och massor med mask, sådden begick jag helt utan gödseltillskott eftersom jag hoppades att klövern skulle ha gjort sitt. Övervintringen har varit lite spännande, på senhösten var åkern grön och grann och i juletid var den grön i kapp med julgranen men efter förvårens köldknäppar blev den brun, och då blev också mitt humör brunt.

Efter kontakt med sakkunskapen fick jag mig till livs att detta var helt normalt, något jag förstås inte trodde på, men fick se att så var fallet, i början på april grönskade den igen och nu ser den då enligt mitt förmenande bra ut.

Så nu då skulle det gödslas. Avsikten var att köpa en gödeslspridare men förra årets uteblivan inkomst omintetgjorde den möjligheten så jag lånade en tratt istället. En hyfsat modern Bögballe tratt utan dessmera finesser. Lätt – trodde jag. Man bara ställer in och kör. Fast det gjorde man inte visade det sig. På själva maskinen hittade jag tre inställningsskruvar som inte återfanns i manualen, och två som fanns i manualen men inte i verkligheten. Fast i båda fallen hade jag ju förstås fel, visst fanns dom. Men det var en hel del pyssel innan jag förstod mig på kantspridning och vissa andra nya termer. Jag ville ju ha en spridning på 15 meter för då passade det in i sprutspåren och skulle vara enkelt. Rätt bredd, hastighet och bottenklaff och så kör vi då. Inställningarna skulle fås via en app (vad annars 2020) och DEN visade sig inte vara det lättaste att förstå sig på, det var calibrering hit och canbus dit och jag vet inte allt. Enkla tabeller, svåra tabeller, normtabeller och – tabellvärdestabeller. Det snurrade rejält nu.

Nåja, till sist var allt klart, jag hade förstått hur man ställer in allt annat och efter en hel del chattande och surfande trodde jag att jag visst hur man ställer in kastbredden – den som skulle vara 15 meter. Den skulle ställas in med skovlarna på kasthjulen som skulle ha vissa värden för 15 meter, vilket dom då hade. Trodde jag mig tro.

Efter att ha excercerat cikuskonster i krypattack hade jag apparaten och axeln kopplad till traktorn. Vad är det för en sadist som bestämt att gödseltrattar skall vara sådär extremt nära traktorn. En överviktig medelåldrande bonde har inte alls något ärendet dit där han borde vara i detta fall. Så bökigt var det.

Ställa in maskinen, göra ett körprov för att bestämma hastigheten till 10 km/h bar det sen iväg på spridning. Hur gick det då. Jotack – dåligt. Till och med mitt obefintliga ögonmått såg att kastbredden var något helt annat än 15 meter. Kanske 22 liknade sanningen mera. Dit for all planering och alla sprutspårsnyttor på en gång. Om nån nånsin har varit vilse på 7 hektar åkermark nångång kan jag lova ni känner känslan. Var har jag kört, var har jag icke kört. Det blev som det brukar bli för mig, hem och hämta pinnar och sen börja fundera ut något. Nog verkar det som att jag fått ut nånslags gödsel på största delen av åkern, men var det är dubbelt och var det är rätt, det vet nog bara Vår Herre.

Nåja, det blir som så många gånger förr, man får vänta och se, vänta och se. Nu väntar jag mest på att få börja sprida ut grödor med kombisåmaskinen, det blir inte alltid helt rätt där heller, men i det fallet hjälper årsringarna en med att åtminstone i efterhand fatta vad som gick fel.

Ingen vår ännu …

Det är kallt – kallare än i januari. Förra natten hade vi -5 grader och det känns ganska kallt i kväll också. Men sedan skall det bli varmare och i maj kan våren kanske komma på allvar. Det var ju en del varma dagar redan tidigare men jag fick skruva upp värmen och plocka fram vinterkläderna på nytt.

Just nu borde vi ha varit i Sverige på vår omstart från skogsarbete till odling. Men i år gick det inte. Det har den fördelen att man hinner göra en hel del maskinunderhåll. Jag bytte nyss oljan i växellåda och bakaxel på stora Zetorn. Det är samma olja som går till hydrauliken och där finns hela 49 liter … Litet annat än att byta olja i de gamla traktorerna som har omkring 5 liter.

Olja är en viktig sak ifråga om maskiner. Jag har använt Monitra som jag köper i tunnor och som går både till motor och hydraulik i de gamla traktorerna. De nya har mycket större krav på oljan och där måste man köpa dyra syntetiska oljor. Nu använde jag i alla fall Wetol HD80 som borde passa bättre i transmissionen på Zetor 14245. Rekommendationen var också att använda HD80 så Monitra hade varit för tunn.

Att tappa ur den gamla olja har sina sidor. Det är inte så lätt med 49 liter olja för det ryms inte i ett kärl – ens en 20 liter kanna. Så jag hade tre kannor under traktorn och bytte kanna i farten. Det gick annars bra men det skvalpade lite över kanten på de fulla kannorna. Att fylla på hade också sina sidor för oljan klunkade över trattens kant och så blev det övertryck som skickade upp bubblor. Så det fanns en del olja på golvet i hytten innan jag var klar.

Det är underligt att man inte kan tillverka byttor som det går att hälla ur. En tid hade man en liten kork på andra sidan byttan som släppte in luft så det inte klunkade då man hällde men det har man inte mera. Kanske det är meningen att man skall använda pump ?

Man har alldeles svarta händer då man byter oljor men vi har linoljesåpa som effektivt tar bort oljan. Jag tvättar händerna mycket ofta vilket ju är bra i dessa tider. Inte för att jag rör mej nånstans där det kunde finnas virus men det går inte att dricka kaffe utan att tvätta bort spilloljan från händerna.

Den här tiden på året skall också alla vinterringar bytas till sommarringar och det har varit kö till verkstaden då alla bilarna skall ha nya ringar. Det blir många eftersom brorsan och Henrik också byter ringar där. Traktorerna skall inte byta ringar men kättingarna skall tas bort liksom processorn. Tur att man byggde en stor verkstad 1986.

Det blev litet uppehåll i vårarbetena på grund av kölden. I tröskhuset där vi har sorteraren är det något otroligt svinkallt då det blåser från norr rakt igenom huset så sorterandet får vänta på varmare väder. Det är inte direkt bråttom med vårsådden heller. Förutom att det är kallt så har vi ännu vatten i svackor och hjulspår även om det annars torkat upp bra. Det skall också komma regn på söndag vilket skjuter upp allt åter en gång.

Bara vi klarar nästa natt så blir det varmare. Äppelträden blommar fint men måste bäras in (de står i krukor) till natten. Litet är det brist på humlor som skulle pollinera men kanske det blir bättre då det blir varmare. Snödropparna blommade länge i år men nu har de försvunnit och i stället har vi fått massor av scillor som spritt sej över hela gårdsplanen. Och blåsippor som försökt blomma flera gånger men fått kura ihop sej på nytt i kölden.

Nästa vecka blir det säkert fullt med blommor över hela gårdsplanen. Speciellt tycker jag om blå blommor så jag gillar scillafälten som tydligen mått bra av den här vintern.

Glad Walborg till er allihopa !

Hedga och hennes lamm

För varje dag grönskar det lite till där ute, och temperaturen klättrar upp till 10-13 grader. De som har lite större lamm har fått fara ut på bete och bland dem, Hedga som även i år fick ett lamm. Hon har lammat flera år, och varje år får hon ett lamm, som hon tar väldigt väl hand om. De är inte nåt tjafs där, utan hon har full koll och uppfostrar sitt lamm så otroligt klanderfritt och väl. Så roligt att se och följa henne från år till år. Det som jag nästan tycker är roligast i hennes sätt att uppfostra sitt lamm i, är att när de är inne och hon går och äta, då lägger sej lammet att vila. Många andras lamm passar på att skutta runt, och dra nåt race när det blir gott om utrymme medan alla tackor står vid foderbordet, men inte Hedgas lamm. Hon lägger sej ner och väntar tills mamma ätit färdigt och sen kan man stoja lite.

Lite trassel blev det dock i år när de första fåren fick gå ut. Hedga, i villervallan, glädjen och yrseln trasslade helt bort sitt lilla lamm. Hon rusade iväg och verkade inte ha en enda tanke på att ta med sej lammet också. Lammet stod som helt vilsen vid fårhusdörren och kikade omkring sej och undrade vad i världens tider som nu skulle ske. Vrålade gjorde hon också, ända från klövarna… Men Hedga var långt då redan… Det slutade med att vi fick bära henne och något lamm till ut till hagen, och då var de som att de tackor som lämnat något lamm på slarv, mitt i allt kom på att jo, just de ja, jag hade ju nåt lamm nånstans också… Men sen dess har det gått bra för dem ute på bete.

Hedga står mitt i bild och njuter i solen. Hennes lamm är det lilla svarta till vänster i bild.

Skogsarbetet klart för 2020

I dag sågade jag de sista asparna och i princip är skogsarbetet för år 2020 slut. Det börjar bli alldeles för varmt – svetten bara rann då jag sågade de stora asparna. Det var ingen idé att sätta dem på processorn för den klarar inte av de grova kvistarna så det blev motorsågsarbete.

Nu skall ännu virkesupplaget litet sorteras och så kan jag anmäla att vårt virke är klart att mätas. Det blev en riktig gallringsvinter (om man nu kan kalla det här skräpet för ”vinter”). Mest har vi björk och asp som vi tagit bort. Det har varit lämpligt väder att ta bort de stora asparna för de har inte slagit sönder så mycket ungskog eftersom den är mjuk och seg och viker undan i den här värmen.

I går lyckades jag också köra sönder ena fotsteget på en stor asp. Hela byn hörde säkert då jag körde hem för kättingen på hjulet tog emot det ihopknycklade fotsteget och förde ett fruktansvärt oljud. Fastän fotsteg har en enkel konstruktion så är de besvärliga att reparera eftersom de ofta kommer snett utåt och det är svårt att spänna dem tillbaka på rätt plats.

Jag har satt in den nya polykarbonatskivan i stället för det krossade fönstret. Men den lyckades vi inte böja så snyggt utan den blev ganska bucklig. Det är otroligt hur mycket värme det behövs för att böja en 5 mm skiva. Jag började med en luftvärmepistol men till slut stod vi tre man med fyra värmeblåsare innan vi fick skivan att böja sej. Det är en känslig sak för temperaturen borde vara 120 grader men inte över 125 grader. Nå, på ett ställe så blev det litet för varmt och där är skivan inte mera så klar och genomskinlig. Man borde ha stora luftvärmeugnar som värmer skivan både ovanför och nedanför men det har man inte på ett vanligt jordbruk.

Nederst på rutan syns ett par överhettade fläckar och litet bucklig blev den. Men större fåglar kommer nog inte in i hytten den vägen. Springorna får jag täta med skumgummi om det blir kall blåst. Just nu är det i alla fall för varmt i hytten.

Vädret har varit ganska kallt ända tills nu men efter ett par dagar blir det kallt igen. Bara nordanblåst hela tiodygnsprognosen. Två frostnätter blir det också på lördag och söndag. Inte blir jorden varm så fort med det här vädret så vårsådden får vänta litet – speciellt som vi kör med direktsådd och svackorna ännu är fulla med vatten.

Men det var torkväder idag: 35 % luftfukthalt. Nu passar det bra att torka ned vetet från i fjol. Då solen ännu skiner på plåttaket så får man en ordentlig tilläggsvärme.

Snart bör vårbruksmaskinerna sättas i skick och det betyder främst underhåll på stora Zetorn som skall dra direktsåmaskinen. Därutöver behövs bara gamla MF65 med frontlastare för att lyfta säckarna.

Enda förändringen i såplanen är att en ny åker skall sås in i timotej-klöverblandning. Den gamla gröngödselåkern skall tas i bruk nu efter tre år men jag tänkte fortsätta med vall på sju hektar igen. Vetepriserna är så låga att man lika bra kan förbättra strukturen på åkrarna.

Värmen har lockat blåsipporna och scillorna att blomma för fullt. Snödropparna har segt blommat länge genom köld och snö men börjar nu ha blommat ut. I skogen hittar vi bara mer tibast litet överallt.

Blåsipporna som väntat länge slog nu ut i värmen

Jag är litet misstänksam mot vädret i alla fall. Plötsligt har vi tio centimeter snö i maj. Men det blir obönhörligen vår nu – dagarna blir åtminstone längre.

Minusresultat.

Nu i samband med coronan så hör man hur man oroar sig över hur företagen ska klara sig då det blir oförutsedda avbräck i rutinerna och inkomsterna. Och visst finns det fog för oro, här gjorde vi också ett minusresultat för fjolåret för första gången sen lamaåren i början av 90-talet. Det hänger på en skör tråd ibland. I vårt fall är det 2 torra somrar, ohyra och frugans sjukdom som orsakat extra personalkostnader och inkomstbortfall. Jag skrev ju tidigare om hur knapert det var då 1993 och bestämde då att lite reserver ska det nog finnas att ta till ifall av dylikt. Så nog klarar vi oss även denna gång men det är klart att nu behövs ett bättre år för att inte behöva suga det sista av ramarna.

Det skrivs mycket om den fina beredskapen och självförsörjningsgraden här i landet och visst ligger vi bättre till än många andra länder i Europa. Jag blev utan rödlöksfrö i år så jag beslöt testa om det fanns frö att få ifrån beredskapslagret. Vet nu inte hur saken ligger för jag har inte fått svar på mejlet jag sände i början av månaden men är nog illa rädd att dylikt har man inte beredskap för. Är också lite fundersam kring hur långt självförsörjningen räcker om det skulle bli stopp på all import. I så fall kommer en del varor som inte produceras här att lämna bort och som bekant så finns det inte bröd så får man äta limpa. Jag menar att bortfallet alltså ersätts med ökad konsumtion av de varor som finns och då ökar ju åtgången på dessa varpå självförsörjningsgraden sjunker. Man konstaterar även att när det kniper så är EU:s medlemsländer sig själva närmast, inte delar man nu med sig av de resurser som finns inom sjukvården och likadant blev det nog om maten tog slut. Tycker det har varit väldigt tyst från Bryssel, kanske är det lättare att ta beslut om gurkors form och jordgubbarnas storlekar än dagens frågor?

Kanske färgas dagens inlägg lite av den egna situationen, man försöker följa rekommendationerna och undviker onödiga utflykter så det börjar bli lite tråkigt att sitta ensam hemma om kvällarna. Att folk distansjobbar mera och skoleleverna sköter sina studier via nätet syns också bra i den låga hastigheten på ”internätet”, speciellt under förmiddagarna har kapaciteten sjunkit betydligt. Jag ligger nu på runt 1-2 Mbps vad gäller nedladdningen och knappt 1 Mbps ifråga om uppladdning. Försökte ta del av blankettombudsskolningen via nätet i går men det blev nog väldigt hackigt och svårt att koncentrera sig då man förargades över funktionen. Man bävar inför dagen då kartorna ska ritas och stödansökningarna inlämnas.

Lite positivt har man ändå noterat. Att äldre ungdomar än tidigare hör sig för om sommar- / säsongsjobb är en sak och rent allmänt känner man en större uppskattning över den inhemska produktionen. Kanske kan gemene finländare ändå vara glad över att vi bönder inte följde rådet vi fick för ett och ett halvt år sen. Statsekonomen menade då att det nationalekonomiskt skulle vara bättre att lägga ner större delen av jordbruket och förlita sig på import, att det var onödigt att upprätthålla dagens produktionsnivå och att bönderna skulle göra större nytta som arbetare inom bilindustrin i Nystad. I fall av ofärd kunde man ändå med dagens maskiner på ett års tid återställa åkrarna för produktion om så fordrades, vilket är en sak som jag starkt betvivlar.

Nog om detta, men råkar någon läsare ha en påse rödlöksfrö över så hör av Er. Jag hade blott 30000 frön i det egna beredskapslagret och kunde gärna så det 10-faldiga om så vore.