reparationer – Sida 2

Tröskningen började – tröskan sönder

Det här hade jag tänkt skriva för länge sedan men så gick tröskan sönder på nytt, och på nytt och på nytt och på nytt. I fjol gick den inte sönder alls men tog igen skadan i år. Det är ju normalt att den går sönder då man börjar tröska. Det var inga stora saker men det tar tid att reparera. Och så var vädret regnigt med skurar allt emellanåt. Åtminstone hotar prognoserna hela tiden. Ett tag med hela 45 mm på ett dygn – men det kom bara 16 mm.

Det som räddade tröskningen var att Baijars Guy i Liljendal hade reservdelar hemma. Det var bara 15 minuters väg och så kunde man få igång tröskan igen. Nu räknar jag inte med svetsningen av haspelröret som är alldeles för svagt. I år satte jag in vinkeljärn som förstärkning. Men man får bara svetsa ändarna så att de ger efter litet. Om svetsen blir för stum så spricker den lättare. Som vanligt så håller en slarvig lappning längre eftersom den ger efter litet.

Haspelröret svetsat – gammal svets till höger har spruckit

De andra felen var ett lager till skakaren. Det var så undanskymt att man inte såg det innan skakaraxeln började ta emot plåten. Jag har de senaste åren köpt en mängd utdragare och nu behövdes de. Det värsta var att man måste krypa in i tröskan och ligga med huvudet nedåt för att få loss skakararmen. Det gick bra då Henrik var hemma men då det nya lagret skulle sättas in så fick jag själv krypa in. Och det gick bra att krypa in men att komma ut tillbaka var värre.

Efter att ha tröskat ett lass så gav fläktremmarna upp och motorn blev överhettad. Vi har förut haft bekymmer med fläktremmarna för spännaren finns UNDER generatorn så att det skall vara extra svårt att komma åt den. Inte går det uppifrån och inte går det nedifrån. Nu hade vi nya kilremmar hemma men de var av olika sort så den ena var ganska lös. Det var bara att hoppas att de skulle hålla tills allt var tröskat. Och de höll … Nu skall jag köpa sex nya fläktremmar att ha i lager.

Sedan lyckades vi tröska nästan en hel åker innan styrleden till bakhjulen brast. Reservdelsboken hade uppenbarligen helt fel eftersom den hade en innergänga medan verkligheten hade en yttergänga. Men Guy hittade en styrled med rätt gänga och efter en ny åktur till Liljendal så fick vi igång tröskan igen.

Sedan fastnade det fullt med halm i tröskan och det var så sent på kvällen att vi åkte hem. Följande dag då jag började tröskan så blev det inte bättre fastän säden hade torkat upp. Efter att ha tömt hela tröskan på halm och agnar så hittade vi till sist felet. Det var en 17 mm nyckel som hade blivit kvar i skakaren och till sist satt sej på tvären i skruven där den satt som sten. Man har hört om läkare som lämnat kvar alla möjliga verktyg inne i patienten och jag börjar förstå dem. Vi försökte gå igenom alla verktyg som vi hade inne i tröskan då vi bytte lagret men trots allt blev det kvar en nyckel i alla fall. Jag har medkänsla till kirurgerna – det är inte så lätt …

En ny resa till Liljendal – Guy hade rätt kilrem hemma. Den gamla var så förkolnad att den inte orkade dra runt tröskverket mera. Före nästa höst skall vi kontrollera alarmen för där finns en smatterkoppling vid skruven som nog borde ha utlöst alarmet. Möjligtvis var den så smutsig att den inte gav kontakt. Efter att ha spräckt förra tröskan genom att köra den full med våt halm så har vi varje år kontrollerat halmbrytaren men tydligen lönar det sej att kolla alla alarm.

Fem fel på fyra dagar blev det i år. Då jag hade kört sista åkern så märkte jag att bakre skakarhållaren hade brustit. Den måste i alla fall bytas nu genast så den är hel nästa år. Man glömmer lätt allt som borde göras då det är ett helt år innan man behöver tröskan igen. Vissa delar håller jag i lager såsom gummibussningarna för skakaren men tydligen måste jag skaffa fler delar att ha hemma.

Ännu ett fel – skakarhållaren har brustit

Och skörden då ? Som jag tidigare konstaterat så gick det mesta fel i år. Fjolåret ställde till med elände eftersom höstsprutningen gick dåligt. Det var fullt med ogräs på åkrarna – mest baldersbrå. Ändringarna i stödreglerna gjorde att tre åkrar blev mångfaldsogräsåkrar. Och så gick årets besprutning dåligt. Juni var så torrt att ogräset inte hade grott före besprutningen. I juli kom däremot ogräset med kraft.

Jag borde ha brutit vallen på 8 hektar i fjol höstas men osäkerheten ifråga om de nya stödvillkoren gjorde att jag lät bli. Så det var inte många hektar vete att tröska i år heller. Det går inte att komma med nya regler en vecka före vårbruket utan man måste veta vad som gäller minst ett år i förväg. Vi fick nog meddelanden att vi borde beakta de nya reglerna men vilka nya regler ? De kom först i maj i år …

Om två år kanske vi börjar få ordning på odlandet igen om nu inte politikerna och tjänstemännen ändrar reglerna på nytt. Jag har inget emot reglerna i och för sej men det går inte att ändra jordbruket med en veckas varsel. Det är som att vända ett stort fartyg inne i Suezkanalen – och det har man ju försökt med dåligt resultat.

Nu har jag kört glyfosat på eländet och det borde ha varit goda förhållanden vid besprutningen så kanske det ser bättre ut nästa år. I år bytte jag GPS-program till AgriBus (japanskt). Det är ganska tydligt och lätt att använda i jämförelse med det ungerska Machineryguide som dessutom bara fungerar på den gamla plattan som har sett sina bästa dagar. Även om jag inte tycker om att AgriBus kör upp all min data på nätet. Jag vill ha lokal lagring så att inte alla skurkarna kan stjäla mina uppgifter. Molnlagring är fullständig idioti. Ungefär som att frivilligt sätta huvudet under giljotinen.

GPS är absolut nödvändig då jag skall spruta vallen. Vi har så oregelbundna åkrar att man inte vet var man har sprutat efter de två första varven. Tyvärr tog åskan kål på vårt RTK-system (som ger 2 cm noggrannhet) och plattans inbyggda GPS har upp till 3 meters fel vilket är för mycket. Men vi skall väl snart få det reparerat igen.

Nu hoppas jag på torrt väder så jag kan hacka vallen ännu i höst. Då förmultnar den bättre under vintern så den inte krånglar på våren. Vi har direktsådd och torr halm eller torrt gräs brukar fastna i såmaskinen. Hacken är under reparation just nu för stödhjulens lagring är dålig. Med hjälp av fräsen tänker jag sätta in nya glidlager men lagerhållarna är helt slutslitna så få nu se om det lyckas. Det går att köra utan stödhjul men då kan hacken gå i jorden där det är ojämnt.

Urborrning för nya glidlager på hackens stödhjulsfäste

Just nu gäller det att torka vetet men det är inget problem. Fukthalten var vid tröskningen omkring 20 % och elpriset har de senaste dagarna varit på båda sidorna om noll. På lördag hotas det med regn men annars lär vädret bli torrt (om man nu tror på prognoserna).

Det har varit en tuff sommar men nu är maskinerna ihopskruvade och tröskningen klar. Man kanske hinner med litet byggarbete ännu höst.

Augusti 2023 kom med regn

Det var en torr försommar och utan åskregnen efter midsommaren så hade det varit katastrof. Det gick illa med mångfaldsåkrarna där inget grodde – utom tistlar och baldersbrå. En sorts mångfald förstås men inte riktigt den avsedda.

Mångfald av ogräs – mest tistlar och baldersbrå

Det visade sej senare att regnen efter midsommar i alla fall fick något utsäde att gro och nu i augusti finns det faktiskt litet honungsfacelia. Men var finns den hårdsvingel som utgjorde 80 % av blandningen ? Kanske den kommer senare för nu i augusti fick vi över 25 mm regn.

Litet honungsfacelia kom det sent omsider

I år har potatisen underligt nog växt bra trots torkan. Nästa år kanske vi får äta egen potatis. Fjolåret var katastrofalt ifråga om potatis och det vi fick hade ruttnat så vi har ätit halvrutten potatis halva sommaren och nu är den också slut. Utom i Medåker där vårt potatisland i gräskomposten är hur frodigt som helst. Vi försökte köpa potatis i butiken men den smakade pyton och var grön (dåligt lagrad). Till all tur har grannen kvar gammal potatis som han haft i sitt fina kalla lager.

Den här sommaren gick till att måla gamla folkskolan. Alltså Göran, Albert och Wixo målade och jag sprang omkring och störde dem. Duktiga pojkar – nu är det bara litet fönsterfoder och plåtlister kvar.

Nästan färdigmålad – litet fönsterfoder kvar

Det var fint väder för utomhusmålning – utom att det var för hett i solen men då gick det bra att måla på baksidan. Traktorn fick vänta och det passade fint att skruva sönder den då det började regna.

Det var litet problem eftersom den har frontlastare och jag ville helst inte ta bort fästjärnen. Det visade sej att det gick att lämna kvar dem men sedan var det problem med en axel som hade rostat fast. Det gick att komma åt den genom luckorna på sidan och efter ett par dagar med rostlösningsmedel och hackande så kom den loss.

Den rostiga axel i mitten (den grövsta delen)

För många år sedan konstruerade Ingmar och brorsan en specialvagn på skenor just för byte av koppling på traktorer. Fast då var traktorn en MF-65 på 2000 kg och den stora Zetor 14245 väger 6000 kg. Det visade sej att vagnen i alla fall fungerade bra – då vi först fick loss den rostiga axeln.

Med traktorn i två delar så var det bara att skruva loss kopplingen från svänghjulet och lyfta bort den. Det var inte så lätt för den är stor och tung. Sedan var det spännande att se om den nya lamellskivan passade. Och det gjorde den. Till all tur ändrades modellerna för de gamla Zetortraktorerna så sällan att man inte har problem med reservdelar. I motsats till exempelvis Volvo där delarna ändras flera gånger per år och det är stört omöjligt att få passande delar.

På den gamla lamellen hade nitarna redan börjat slitas ned så det var minsann inte onödigt tidigt att byta skiva. Sedan var det bara att skyffla ut massor med oljig smörja och rengöra räfflorna på axlarna grundligt samt smörja in dem med fett och hoppas att de inte rostar till nästa gång.

Lägg märke till att hydraulpumparna (servo till vänster och huvudpumpen till höger) kan bytas utan att traktorn delas. Det är bara att ta bort luckorna på sidan och skruva loss pumpen. Då vi var i Sverige så berättade vår granne Lars-Erik att hans Zetor blev på åkern då han plöjde och hydrauliken slutade fungera. Han trodde det skulle bli mycket problem att få den hem och reparerad men reparatören kom ut till åkern och bytte pump så den var igång igen samma dag.

På bilden ovan syns också cylindrarna som trycker in kopplingen då man vill koppla ur. Enkelt och effektivt och man behöver inte ställa in kopplingen.

Och så var det då att sätta ihop traktorn igen. Problemet är att centrera kopplingsskivan. Jag försökte med en gammal konstruktion med två rör som fungerade bra på lilla Zetorn men det gick inte. På Zetor 14245 så behövs det tre hack på centreringsdornet: 20, 32 och 47 mm. Med två spaktaljor och två domkrafter fick jag nästan ihop delarna – men med 22 mm kvar så var det stopp. Att vrida svänghjulet, spänna hit och dit och lyfta växelvis med domkrafterna hjälpte inte. Det var troligen 47 mm hacket som inte var rätt. Så jag fick dra isär delarna igen och börja fundera.

Så nu sitter jag här och skriver medan jag väntar på mera verktyg till fräsen så att jag kan fräsa ett ordentligt centreringsdorn. Om man inte kan centrera kopplingskivan så går det bara inte.

Jag köpte en fräsmaskin i fjol men jag har ännu inte så mycket verktyg till den. Speciellt saknas ett rundmatningsbord och en svarvchuck. Nu kan jag inte fästa ämnen för rundfräsning. Och det går inte med tejp och skruvtvingar för de måste sitta fast riktigt stadigt vid fräsning.

Det tog mej ett par dagar att hitta rätt verktyg. Jag brukar se på tyska nätsidor där de har grundliga videor och förklaringar hur man svarvar med en fräs. Sedan tog det tid att hitta de delar som behövs – det fanns inte allt på ett ställe. Efter fyra beställningar från fyra olika firmor så tror jag att jag fått ihop det som behövs. Men det tar tid att få dem levererade även om man vanligen får leveranser från Tyskland lika snabbt eller snabbare än från det egna landet.

Det är många firmor som efter EU-direktivet i fjol inte drar av momsen och då blir det genast betydligt dyrare. Speciellt Sverige är dåligt och det är bara ett fåtal firmor som man kan köpa ifrån. Surt var det att den holländska firma som jag köpt fräsen ifrån inte levererar till Finland alls utan bara hänvisade till importören – som har satt ett par hundra euro till på priset. Bäst är Amazon.de som ofta levererar gratis (över 99 euro) och alltid drar av momsen. Tyvärr är Amazon i Sverige (med lager i Eskilstuna) inte lika bra utan de levererar bara inom Sverige.

Det är inte så bråttom med traktorn men jag måste få ihop den för att köra ned den torra flisen från torken så vi kan flisa en sats till medan det är torkväder. Den första satsen hade mycket fint torkväder och tillika kunde jag använda elström från solpanelerna som gav maxeffekt i det starka solskenet. De bästa dagarna var det hela 9 grader skillnad mellan inkommande och utgående luft vilket betyder att flisen torkade mycket bra. Luftens relativa fuktighet var då nere i 33 %.

Torkning den 12 juli på eftermiddagen med 9 graders skillnad

I juli så installerade jag också fjärrstyrning till torkfläkten. Jag satte in en Shelly Plus1PM men måste också installera en ny rutter nära torken för den trådlösa WiFi kommunikationen har en väldigt kort räckvidd för en bondgård. Till all tur hade jag tidigare dragit en Ethernetkabel till torken så det gick ganska lätt att installera. Priset på en rutter har också gått ned kraftigt och är nu under 40 euro (enligt idealo.de) för TPlinks Archer C6 som hör till de bästa även om det finns ännu billigare (men sämre). I alla fall så går det inte att sköta all kommunikation på en bondgård trådlöst utan man måste också ha ett stomnät med Ethernet- eller fiberkablar.

Fjärrstyrningsmodul vid torkfläkten (Internet)

Nu har det kommit AddOn till Shellys PlusPM-moduler så att man enkelt också kan mäta temperatur och fukthalt med samma PlusPM modul som man använder för styrning. På bilden ovan ser man att det går att ansluta upp till tre temperaturgivare (eller fukthalt) längst uppe. Dessutom kan man ha analoga och digitala ingångar längst nere. Man kan till exempel mäta spänningen i en ackumulator eller om en dörr är öppen eller stängd.

På bilden ovan ser man att temperaturen vid torkfläktens ingång just nu är 20,1 grad Celsius. Det går dessutom att sätta in klockprogram (veckoprogram) och egentligen vilka programfunktioner som helst via Script-funktionen. Då vi var i Sverige så kunde jag ta kontakt via Internet och sköta torkfläkten därifrån. Fast det behövde jag inte för Henrik var i Hindersby då.

Jag har i flera år haft liknande system men då har jag varit tvungen att löda ihop dem från en mängd komponenter. Det nya är att här är allt färdigt till ett hyfsat pris (Shelly Plus1PM kostar 17 euro och Addon 15 euro enligt idealo.de). Jag sparar en hel del tid med modulerna.

I vår serie krångel och klåpande så kan jag sätta in att jag lyckades få pannan att slockna varvid flismataren matade in flis tills skruvens lager bröts sönder och skuffades ut. Inte första gången – det är ett elände då det går åt så litet värme (bara varmvatten) att skruven går så sällan att elden kan slockna. Och flisen sitter stenhårt i pannan och flisskruven måste borras loss. Då sitter man inne i pannan och borrar genom brännhuvudet vilket är väldigt roligt. Så nu stängde jag av pannan helt och satte varmvattnet på elmotståndet. Vi har en 500 liters boiler så man behöver värma vattnet bara en gång per dygn. Då kan man välja billigaste strömmen eller värma med solpanelerna. Eftersom elpriset varit mycket lågt – ibland negativt – så är det inte lönt att ha igång flispannan.

Flisstoppning – med tre säckar redan borttagna

I växthuset frodas en mängd växter och ute i trädgården dignar äppelträden under massor av äpplen – få se om grenarna bryts då de växer till.

Äppelträden börjar bli stora och i år är det äppelår

I morse var jag ute vid ladan och det tycks vara ett bra år för svalorna i år. Jag räknade över 30 svalor på vårt ladutak – de flesta tydligen ungar. Vi har ganska många svalbon men vissa år lyckas de eländiga sjååråna (skatorna) hacka sönder dem och äta upp ungarna. Icke så i år. Se längst upp på taket (bilden nedan).

Och så till sist en ovanlig bild. Jag avskyr “selfies” självporträtt. Det är många som tagit livet av sej själva och andra bara för att få ett “fint” självporträtt. Men det är väl rätt att folk skall få se hur tönten som skriver här ser ut. Kameran som jag bär med mej hela tiden syns också – inga mobiltelefonbilder för mej. Vinjettbilden tagen för 13 år sedan är föråldrad. Det här skall inte hända igen på många år.

Det har varit svalt och skönt en tid nu men i morgon hotas med +31 grader (bara den dagen). Ovädret verkar gå förbi oss i sydöstra Finland även om västra delen och Sverige får oväder. Hoppas ni har en bra sommar i alla fall.

Hårda bud i Hindersby skog

Det har varit dåligt med skrivandet. Det har funnits en hel del att skriva om men efter en dag i skogen så blir det inte av för jag somnar över tangentbordet. Visst har konditionen blivit bättre men dagarna har också blivit längre och då man far till skogs klockan sex på morgonen och kommer hem nio på kvällen så räcker inte orkorna till.

Nå, det har inte blivit skogsarbete varje dag även om det sist och slutligen varit ganska hyfsat väder. Det såg illa ut i januari och februari då åkrarna låg nästan bara och det började slå igenom på skogsvägarna men så kom ett par ordentliga köldknäppar och skogsvägarna har varit fina ända tills nu. Men det har varit bråttom för man visste aldrig hur länge vädret höll i sej. Vi har kört ut anefter som vi har huggit så det finns inga hopar under snön (tror jag). Brorsan har blivit riktigt duktig med den lilla lastaren och har lyckats baxa upp de stora svarvstockarna trots att den är svag och har kort räckvidd.

Förra sommaren satte vi upp solpaneler och bytte tak och alla arbeten sköts framåt så mycket att jag bytte packningar för bakaxeln på Belarus först i januari och skogsarbetet började först i februari. Sedan harmade det att man måste deklarera i slutet på februari då skogsvädret blivit hyfsat. I början på mars tänkte jag sätta fart på huggandet men då föll lastaren framåt mot hytten för de nedre fästkrokarna hade brustit. Bara litet plåt blev skrynklig men det var nervpirrande att köra hem på krypväxeln med lastaren rakt upp. Sedan gick det fem dyrbara dagar till att svetsa ihop ett nytt nedre fäste.

Här syns sprickan i fästet – på andra sidan hade biten fallit bort

Fästet var tillverkat av 25 mm stål men det räckte inte till. Om lastaren lyfter 500 kg längst ut så blir kraften på nedre fästet över 30 gånger större: 15000 kg. Dessutom kränger lastaren svårt då man kör över stubbar och stenar. Maskinerna far nog illa i skogen. I år högg vi dessutom i stenbackar.

Det nya fästet svetsade jag ihop av 20×120 mm järn – två varje sida – så det borde hålla. Det är överdrivet tjockt men intressant nog är det brist på flatjärn så jag kunde inte köpa klenare. Valsverket i Ukraina som stått för en stor del av järnen är ju sönderbombat. För att hindra lastaren att kränga så mycket så spände jag fast de nya järnen med fyra 20 mm bultar. Om man drar till dem ordentligt så borde det nedre fästet inte kunna röra sej alls.

Den nya fräsmaskinen som jag köpte i fjol togs nu i användning och det var roligt att kunna borra ordentliga hål i grova järn utan att remmarna slirar hela tiden. Fräsen har växellåda med kugghjul och klarar upp till 40 mm hål i järn. Synd att jag inte hade den då jag svetsade ihop fästet till den nya lastaren.

Den nya fräsen invigd då lastarfästet reparerades

I mars kom det köldknäppar och vi körde flitigt upp breda spår. Skogsvägarna blev så bra att vi också kunde köra genom ett område som för 120 år sedan varit åker och ganska sankt. Eftersom vi inte varit där på många år så fanns det gott om torra träd. Nu är priset på energived hyfsat så vi körde ut dem. De ger bra ved utom de som legat på marken – dem flisar vi åt oss själva även om det mest blir damm.

Jag har trott att granbarkborrarna tagit livet av träden men nu börjar jag tänka om. För ett antal år sedan dikades skogen där och dikena är grymt stora. Det är möjligt att träden hade så ytliga rötter då de växt upp i sankmark och inte klarade av de nya dikena som sänkte vattennivån med omkring en meter. Om man därtill lägger de senaste heta och torra somrarna så är det inget under att granarna torkade bort.

De skogsområden som varit svåra att komma åt – sanka eller steniga – hade en hel del riktigt stora träd. Jag fotograferade först ett träd med 70 cm rotdiameter för att utse det till årets “bålaträä” (båla = stor) men så hittade vi allt fler lika stora.

Ett av många **bålaträädär**. Motorsågen har 15″ (38 cm) svärd.

Det verkliga bålaträä var nog det som det blev tre svarvstockar (58 dm) plus två vanliga stockar från. Det växte vid stenbacken nära ett dike på södra sidan. Det fanns en mängd nästan lika stora träd runt omkring så det blev långt och utan kvistar. Alla träd har jag fällt med motorsåg, kvistat och kapat. Förstås har jag använt lastaren vid fällning och flyttning av stockarna. Som liten var jag med då man för hand rullade stockarna upp på parsläden men de var betydligt mindre.

Motorsågarna som jag använt är en Jonsered 2147 och en Jonsered 2252. 2147:an är redan gammal men en av de bästa motorsågar vi har haft. Den har en grym fart på sågkedjan och skär så in i norden. Dessutom startar den nästan på första rycket. På 2252 som i princip är litet starkare har jag 15″ svärd för de riktigt stora bamsingarna. Den är modernare men inte bättre och krånglar ibland vid starten. På tal om hårda bud så blev 2252:an under ett träd där lommen slog upp och sedan föll ned på motorsågen. Visst brukar jag ta bort sågen men den kom i knipa så jag måste lämna den och stiga åt sidan för att inte hamna under roten. Fästet till bränsletanken brast och handtaget kroknade men med litet ståltråd så kunde jag fortsätta såga ända till slutet på vintern.

Svarvstockar 58 dm och över 28 cm i toppen

I mitten på mars så började också ena bakhjulet på Zetorn att läcka så det blev att ta en tur till Lindfors Däck i Kuggom där de fixar ringen medan man väntar – inte illa. Det var inte första gången för i fjol hade vi den andra bakringen sönder. Då måste vi ta loss hjulet i skogen men nu kunde vi komma hem till verkstaden.

Det är inte så stor sak att ta bort ett bakhjul då man kan lyfta upp traktorn med stödfoten till lastarn. Vi har ju bägge lastarna fastsatta vid bakaxeln på traktorerna. Det är nästan rutin att plocka bort ett bakhjul.

Av de stora 150 år gamla granarna var nog en del rötskadade men mindre än jag fruktat. Det värsta var en stor gran uppe på stenbacken som hade hela 15 meter röta – brunrötan kan gå långt upp i stammen. Visst borde man ta bort de gamla granarna tidigare men vi har inte hunnit. Å andra sidan verkar det litet fånigt att hugga 70 år gamla granar – det blir ju bara pinnar av dem. Och står de dessutom så glest som gallringsrekommendationerna anger så är de fulla av kvistar. Sådant virke vill åtminstone jag inte ha.

En gammal björk som inte blir till kvalitetsvirke

I mars hade snön börjat smälta bort men så kom det omkring 30 cm snö i slutet på månaden och det blev vinter på nytt.

Början av april var ganska kall och vissa nätter var det kring -17 grader. Vi måste köra upp spåren på nytt men det blev bra skogsvägar och vi fick ut en hel del virke på grund av kölden. Eftersom jag mest är bakom kameran så finns det inga bilder av mej men jag måste sätta ut en för att bevisa att jag faktiskt varit i skogen den här vintern:

Artikelförfattaren har fällt ett (litet) träd

En vecka in i april gick det bra med skogsarbetet men nu börjar solen mjuka upp spåren – speciellt vid virkesupplaget. I skogen håller vägarna ännu men vid sidan av vägarna finns det ingen tjäle under snön. Så nu avslutar vi skogsarbetet för den här vintern. Några träd skall ännu fällas vid virkesupplaget.

Nu sätter jag in bilderna på virkeshoparna från vintern 2023. Det blev mycket energived men också stockar. Massaved blev det nästan inte alls. Och allt är bara gran.

Den stora hopen närmast kameran är energived liksom därpå följande hop (4 meter och 3 meter skilt). Längre inåt skogen finns våra hopar med flisved för eget bruk. Där finns också torra stockar av god kvalitet men jag är rädd att vi inte orkar såga så mycket för eget bruk.

Till sist måste jag presentera vår nyaste familjemedlem som kom i slutet på mars. Han håller i gång dygnet runt även om han sover allt emellanåt. Det var inte min idé men allt motstånd var förgäves. I värsta fall får jag och våra fyra katter flytta ut i stallet …

Vintern kom den 20 november 2022

Vi for till Sverige den 10 november och då var det +14 grader men då vi kom tillbaka den 18 november så var det nästan 20 grader kallare. Man trodde i alla fall att det var tillfälligt men ett par veckor senare kan man konstatera att vintern kom den 20 november. Det kom litet snö men den gick att sopa bort vid väggbygget och jag trodde att den skulle smälta bort innan jul.

Det var litet plusgrader så det började droppa från taket vilket inte alls var trevligt för man stod mitt i takdroppet då man arbetade med väggen så jag måste sätta upp en presenning. Det gick bra att arbeta med väggen – speciellt som det bara var korta stumpar över den breda öppningen till den gamla dyngdalen från 1908 som senare blev vedlider och virkeslager med två skjutdörrar på 3,5 meter. Den gamla MF65 gick ännu in under mellantaket men de nyare traktorerna var för höga så utrymmet blev mest skräpkammare.

Där finns i alla fall cementgolv och passar bra för Kubotan som är låg – särskilt då Logosol-sågverket är flyttat till ett nytt hus. Men de gamla skjutdörrarna som jag var med och satte upp som yngre tonåring för mer än 60 år sedan var bara bastuved. Nya dörrar måste tillverkas.

Solen har ätit på de 60 år gamla dörrarna

De nya dörrarna består av en ram 40×125 mm och filmfanérskivor. hörnen är ihopfogade med spikplattor som jag skruvat fast. Numera använder jag ganska sällan spikar. Det är enklare att ändra om man gjort något dumt om man har skruvat. Skruvarna måste vara av stål med rostskyddsbeläggning C4 – INTE rostfria för de är för mjuka och går knappt att skruva i utan att huvudet förstörs. Och de går ofta inte att få ut tillbaka utan man måste slå sönder virket.

De moderna stålskruvarna är inte heller så bra. De håller nog fast men de bryts av ganska lätt eftersom kärnan är så tunn (för att de skall gå lätt att skruva i utan förborrning). Vi hade 5 mm skruvar i ställningarna men då jag tog ned dem så hade en stor andel brustit. Inte bra.

Sedan var det bara att skruva fast rullarna i dörrens övre kant och sätta upp den på skenan. Jag använde 40 mm skenor och de borde nog räcka till för de här dörrarna. Det gick bra att köra dörrarna från verkstaden till uthuset med frontlastaren. Bara man får ena rullen i skenan så är det enkelt att rulla in dörren.

Den 3 december var båda dörrarna uppsatta och det blev inte varmare utan kallare och mera snö så då avslutades byggsäsongen för i år. Väggen blev inte helt färdig men de värsta öppningarna är tilltäppta så vi får fortsätta nästa sommar.

Väggarbetet slut för i år i väntan på bättre väder nästa sommar

Solpanelerna blev också täckta av snö även om ett litet blidväder fick snön att rasa ned. Panelerna tycks vara betydligt halare än plåten för ingen snö kom ned från plåttaket. Det är alltså slut på solkraftverkets säsong också för i år. Det gör egentligen detsamma om det är snö på panelerna eller inte för det har varit så tjocka moln att solen inte orkat lysa just alls.

Ett litet blidväder fick fram solpanelerna – men molnen var tjocka

Och så hade vi en liten katastrof också mitt i allt. En radiator i stallet (arbetsrummet) började läcka och sprutade vatten långt in i rummet på mina papplådor med papper. Ett stålrör hade rostat sönder och tydligen hade det läckt vatten en längre tid för spånskivorna på golvet vare en möglig smörja under plastmattan – tredje gången som jag måste byta skivor i stallet …

Nu sätter jag inte mera tillbaka spånskivor som är ett av de värsta skräpmaterialen som byggindustrin hittat på. Jag köpte filmfanér som är mycket dyrare men också mycket bättre. Jag ångrar att jag inte i tiderna satte ett trägolv i stallet men jag var ung och dum och förläste mej på byggtidningar. Numera är jag mycket mera kritisk till allt som har med den moderna byggtekniken att göra. I stort sett är allt som kommit efter 1960 mer eller mindre skräp.

Det är inte problem med att det blir att ligga vatten under golvet för det finns en golvbrunn under styroxskivorna som golvskivorna ligger på. Men spånskivor kan man inte torka upp för de sväller och blir bara smulor så de måste bort. Ett trägolv kan man torka upp även om någon bräda kan dra sej sned (går att byta ut).

Det börjar stå klart att vintern har börjat på allvar och knappast kommer att ge upp mer. Mängden snö ökar hela tiden och jag blev tvungen att börja köra med frontlastaren. Litet avbrott blev det eftersom en kran till hyttvärmen började läcka så jag måste bygga om värmesystemet på stora Zetorn – men det hade jag tänkt göra ändå. Det gäller bara att skotta sej ut till vägen först för jag kan inte köra fram till trappan. Mest sopar jag snön så länge det är kallt men blid snö är besvärlig också för frontlastaren.

Nej se, det snöar – det var väl roligt hurra …

Byggsäsongen är slut och nu blir det verkstadsarbete. Till all tur har jag en 100 kW radiator i verkstaden som matas från flispannan för elektriska värmare vill man inte använda då elpriset går upp till 50 cent/kWh. En ganska stor fläkt bakom radiatorn sprider värmen på nolltid till hela verkstaden. Och flisved finns det gott om. Vi har åter en bunt stora torra granar som man kan bränna även om det är harm om så fina stockar.

Till sist en bild från åbron vid Hopenbackan som är vår bydel.

Glad lillajul och Glatt Lucia !

På taket igen

I fjol kunde jag stå på någorlunda jämn mark då vi satte ny brädfodring på ladan men nu blev det takarbeten igen i år. Solpanelerna (40 st.) skall upp på uthusets tak. Men först skall de gamla betongtakteglen ner och ny plåt upp.

Det visade sej att betongtakteglen inte alls är så dåliga som jag trott. Med få undantag är de riktigt fina även om det växer mossa på dem. Pärttaket under är också i prima skick – utom där råttorna gnagt hål. Men jag vågar inte montera panelerna på betongtakteglen för jag litar inte att de håller. I stället sätter jag upp “klickplåt” med färdiga falsar som sedan solpanelernas profiler skruvas fast i med klämmor på falsarna. På så vis behöver man inte borra hål i plåten. Jag litar inte ett smack på de tätningar som kommer under skruvarna. Efter ett antal år så åldras tätningarna och taket börjar läcka som ett såll.

Det gamla taket – lägg märker till skillnaden mellan sol- och skuggsida.

Den 19 juli 1950 köpte farsan 2200 röda taktegel som sattes upp utanpå bodvindens pärttak som var ganska nytt .

År 1950: Jag till vänster och Ingmar till höger

Betongteglen är tunga som attan men de har fungerat bra i 72 års tid och var inte alls dåliga än. Vi hade likadana på garaget men där kom det ned snö och is från verkstadstaket och det höll de inte för. Men här på bodtaket får de vara kvar på andra sidan taket.

Det går ganska bra att rada ned takteglen i frontlastaren som räcks litet över takkanten. Men tunga är de – den stora Zetorn går nästan på näsan med full skopa. Betongteglen är i så gott skick att jag inte nänns slå sönder dem utan radar upp dem i väntan på att de skall behövas. Men det skall vara tufft underlag som håller tyngden. En del går till trädgården son kanttäckning men det är inte så många.

Underlaget är färdigt för takteglen behövde ha ribbor med 32 cm mellanrum. Så jag hissade upp plåtarna med skogslastaren. De är lätta men så långa (485cm) att de är besvärliga att hantera för hand.

Den första plåten gled ned från lyftställningen men regnet hade gjort leran blöt och mjuk så det var bara att hissa upp den igen. Men först skruvade jag fast en ribba i ändan så att plåten hölls kvar. All vår början bliver svår …

Den första plåten måste ställas in mycket noggrant för den styr alla plåtarna till ändan på det 23 meter långa taket. Så det gick hela första dagen till att ställa in den plåten. Taket är nu inte rakt precis men det värsta var att det gamla gröna plåttaket var helt snett. Det kastade hela 15 cm från ås till takfot !

Jag drog in nedre ändan så mycket det gick men måste ända dra ut övre ändan så att den kom utanför den gamla plåten. Där blir det att lappa med en plåtbit. Men jag har lärt mej att inte pruta det minsta på första plåtens inställning för då har man problem i 23 meter (49 plåtar).

Den andra plåten var inte lättare att få dit. I nedre kanten finns en fals som skall ta om takfotsplåten. Enligt monteringsanvisningarna skall man sätta falsen om takfotsplåten och knacka upp plåten med en gummihammare. Det var nog kissan det ! Efter mycket svett och svavel fick jag plåten uppslagen med en slägga … Sedan började jag bryta upp den nedre falsen så att man kunde lägga plåten rakt nedåt. Då klickfalsen tar tag om föregående plåt så sitter den som berg. Anvisningarna var säkert gjorda för montering på ett plant verkstadsgolv och har inte mycket med verkligheten att göra.

Annars verkar plåtarna vara bra. Det är Rautaruukkis Classic D som har litet tjockare plåt än de andra även om den är tunnare än gammaldags plåt. Den skall vara lika hållbar men jag tvivlar på det. Den gamla plåt vi har på gamla folkskolan är mycket tjockare och har dessutom en tjock galvanisering. Allt blir bara sämre – åtminstone med byggtekniken.

Till födelsedagen fick jag en blåsare av min dotter som är en duktig ingenjör. Den använde jag för att blåsa bort en massa skräp och flis från taket innan jag satte på plåtarna.

Blåsare med ackumulator (från skruvdragare)

Under det här taket hade vi förr en tork för säden som senare blev flistork. Därför finns det fullt med skräp under taket. Att borsta och peta bort eländet under ribborna var hopplöst men med blåsaren gick det snabbt. Men sedan var det dags för bastu. Blåsten kom in i vinkeln mellan lada och boda och sedan måste den rakt uppåt …

Använd helst inte en sådan här manick inomhus. Jag hade den också för att rengöra brännhuvudet på flismataren och sota pannan. Efter det måste jag stänga dörren till pannrummet och elda bastun igen. Följande dag låg det ett tjockt lager med sot över hela pannrummet.

Som sagt så fanns det tidigare en sädtork under taket. En massa råttor trivdes fint mellan pärtorna och betongteglen för dit kom inte katterna.

Gnagare är ett gissel på ett jordbruk men nu har vi fyra katter och en kattunge så de har minskat betydligt. Egentligen har vi numera bara möss som kommer in i slutet på hösten – för en kort tid innan katterna tar dem.

Det tar inte lång tid att sätta upp en plåt nu när jag lärt mej hur det skall göras men förarbetet tar desto mer tid. Jag är tvungen att på sina ställen lyfta upp takkanten för den är ganska krokig. Övre väderbrädan och första ribban byter jag också för säkerhets skull. Resten av underlaget är i fint skick. Nu är ungefär en fjärdedel av taket klart med ny plåt.

Sedan då plåten är klar så skall profilerna för solpanelerna skruvas upp. De fästs med klämmor i falsarna och på profilerna skruvas solpanelerna fast.

Falsklämmorna är ganska stora och kraftiga men de skall också hålla i 40 år. Under taket i nedre våningen kommer invertern som skall omvandla 2×900 Volt till 220 Volt växelspänning som sedan matas ut i elnätet om vi inte behöver allting. Men då flera torkfläktar är igång så måste vi nog ta in litet dyr elenergi. Med en fläkt på 11 kW klarar vi oss med egen elström. Det är i teorin och det blir spännande att se hur det går i verkligheten. Närmare 1000 Volt likspänning är inget att leka med så amatörer bör hålla bägge händerna i byxfickorna.

För övrigt så väntar vi på brodden som gulnat betänkligt på sina ställen. Det kom för mycket regn den här våren också. Förr hade vi torra försomrar och regn till hötiden i juli men ingenting är längre som förut. Vi får se om broddarna blir bättre men fläckvis är de redan förstörda.

….. å ihop.

Hej igen, det har varit lite ett och annat här emellan med bokföring och lite skidsemester så jag har inte hunnit meddela att traktorn nog är ihopskruvad sen några veckor tillbaka ifall nån nu funderar vad det blev av reparation.

Det gick bra att få ihop traktorn efter att jag fick hem nya kopplingen som jag dock fick vänta på några dagar längre än beräknat då paketet yrade på i Belgien. Tack vare styrtappen fick jag lamellen bra riktad så jag behövde inte bråka mycket innan splinesen gled ihop. Lite kråtigt få dit de bultar som finns under hytten då handen är för tjock och fingrarna för korta. Eller så borde armen varit en halvmeter längre då man ska peta in bultarna med förlängaren på växelskaftet från det lilla hålet i hyttgolvet och inte kan se vart det far på samma gång, men med lite tålamod så går allt. Nu är kopplingen lättmanövrerad och greppar mjukt och fint jämfört med den gamla. Råkade få en organisk lamell denna gång i stället för den keramiska som satt där tidigare så få se hur länge den håller då det blir mycket trampande på en frontlastartraktor.

De extra dagarnas väntan på kopplingen fick mig att se över kylsystemet också, har nämligen tyckt att lite värme saknats. Och inte att undra över då termostaten inte slutit helt i o m att fästet gett efter.

Verkade också som om tätningen inte tätar så bra heller……

…så jag tillverkade en liten sliprondell av lite skruv, brickor och sandpapper…..

Så kom den till sist den nya kopplingen som råkade vara med organisk lamell i stället för keramisk som den tidigare, därav lite skillnad i utseendet.

Kopplingen på plats med hjälp av styrnings tappen…..

….och traktorn ihop nästan på första försöket. Hann inte ens söka hjälp med skuffandet, det gick så lätt med hjälp av pallgaffeln.

Traktorn klar för nya duster, hoppas det håller ihop en tid nu också.

Sen råkade jag valla lite skidor emellan varven i verkstan och noterade av en händelse att “vallaväck” är ett ypperligt handrengöringsmedel 🙂 Ni kan ju jämföra handen med den i förra inlägget så ser ni bildbevis. Hade man bara fått med lite strumpbyxor kunde man sänt in tipset till “niksipirkka” eller vad det nu heter också.