Mitt uppdrag som rapportör av snö- och tjälläget fortsätter även i vinter. I söndags var jag ute på ny runda vilket egentligen var en dag för sent då den egentliga mätdagen är den sista januari. Den dagen var jag dock upptagen med att funktionera på den lokala idrottsklubbens skidtävling eller Solf Parklopp som det officiellt heter. Ibland hör man dock, speciellt de yngre, deltagarna kalla loppet för ”morotsloppet” då varje deltagare som kommer i mål brukar erhålla en påse morötter. Två av barnbarnen deltog så det föll på morfars lott att också se till att skidorna löpte väl.
Det hann börja snöa och skymma innan jag hade ätit så jag beslöt att skjuta upp rundan till följande dag. Snöfallet under natten var stundtals ymnigt så det medförde lite mera arbete under mätrundan än om jag skulle gått dagen innan då det ännu eventuellt skulle ha funnits partier som varit så gott som snöfria.
Som sagt skulle ha mätningen utförts rätt dag hade det inte funnits mycket att notera. Men på söndagen varierade snödjupet mellan 6 och 35 cm i skogen och mellan 12 och 27 cm på åkermark. Snön vägs också för att reda ut dess vattenhalt men eftersom det mest var frågan om nysnö vägde den inte så mycket, det är alltså inte aktuellt med snöskottning av tak ännu åtminstone. Som väntat fanns det inte heller mycket tjäle att notera, i skogen fanns ännu ofrusna partier och som mest noterades 12 cm djup tjäle. Ingen vidare bärighet för tunga skogsmaskiner ännu med andra ord. På åkermark varierade tjäldjupet mellan 12 och 18 cm.
Terrängen förändras betydligt då träd och sly pryds med snö och det kan stundtals vara besvärligt att orientera sig samt finna de fasta mätpunkterna i skogen. Ibland har jag snitslat rutten på de besvärligaste partierna för att undvika alltför mycket yrande. Följande bilder som är de sista jag tog innan telefon gav upp får illustrera söndagens övningar.
Det är väl bara att bege sig in i snölandskapet 🙂Mätpunkt #5 hittades lätt men hur går det med nästa? Rätt riktningen är hursomhelst rakt fram 🙂Här har jag tydligen gått förut…. vilse? Nää men inte så lätt att hitta en vitmålad käpp som är en meter hög!Där är du ju! Missade dig tydligen med 3-4 meter vid första försöket. Noterar 22 cm och så vidare till nästa som ligger 40 meter bort…..
De som vill jämföra med mätningarna från våren 2013 finner dem här. Ifjol var det som bekant inte mycket till snö och tjäle, vi får väl se hur situation utvecklas under återstående vinter.
Men andra raden (”det var väl roligt, hurra”) håller jag sedan inte med om för det är inte alls roligt i skogen just nu. Vi hade länge ganska litet snö men nu är det eländigt. Och det finns en massa snö uppe i träden – som man får i nacken då man börjar fälla.
Här går alltså vår skogsväg. Björkarna är förstörda för de reser inte sej mera. Den senaste blidsnön gjorde stor skada. Det blir förstås fina spår där man kör och det packar bra under hjulen men någon bra gallringsvinter blev det alltså inte. På vindfällena ligger det tjockt med fastfrusen snö som måste sågas loss. Jag har skogslastaren med och skakar bort så mycket jag får innan jag börjar kvista och kapa.
Det har varit för varmt den senaste tiden. Under snön är det ställvis inte alls fruset. Men i Tallmosan är återväxten fin. Det är riktigt synd att behöva såga upp en väg genom den fina småskogen. Allt naturlig föryngring.
Men det börjar bli för tätt och så småningom skall det gallras så träden inte blir för spinkiga. Och björkarna måste bort för de filar snart sönder granarna. Förutom snön är det fantastiskt att få vara ute i skogen …
Snön smälter och det regnar. Inget bra skogsväder alls. Men jag har en hel del att göra i verkstaden så det har blivit svetsning den senaste tiden. Först skar jag bort den gamla kuggkransen från lastaren.
Den nya kuggkransen har ett inre stöd av vinkeljärn fastsvetsat. Det kommer in i fyrkantröret som fungerar som torn för lastaren. Det har gått åt flera kilo elektroder och en hel del skivor till vinkelslipen. En bra svetsare behöver inte använda slipen så mycket men en elektrodstekare som jag litar mera på vinkelslipen. Det går också för en dålig svetsare att få starka fogar om han slipar bort hälften av det han svetsat. Fickor med slagg får inte finnas inne i svetsfogen. Så jag slipar och slipar …
För säkerhets skull satte jag ännu yttre stöd utanför fyrkantröret. Jag litar inte riktigt på mina svetsar. Min lastare blir allt tyngre ju mer jag svetsar på den.
Sedan skall lastaren sättas ihop igen. Det börjar bli rutin eftersom jag skiljt åt den i små delar ganska många gånger. Det går ganska bra med den stora frontlastaren. Man kan lyfta med stor precision genom att använda skopcylindern.
Annars bra men man måste springa upp och ned i bägge traktorerna många gånger innan man får tornet på rätt ställe och att passa i kuggarna. Förstås är det bra med motion … Så ska bommen på plats och det litet besvärligare att få den precis i rätt läge så man kan slå i tappen.
Efter att ha hoppat upp och ned i traktorerna ett tjugotal gånger så fick jag bommen fastsatt. Sedan blev det litet paus för jag hittade inte tappen till lyftcylindern.
Det var i alla fall bra med litet varmare väder för det här arbetet. Man måste arbeta med bara fingrar för det mesta och då är det inte roligt med -20 grader. Jag har en hel del slangar att koppla ännu men det kan jag göra inne i verkstaden. Sedan får man bara hoppas att lastaren håller ihop. Den är lappad ganska många gånger men i senaste Koneviesti såg jag en modern gallringsprocessor. Priset var 270 000 euro så motivationen att lappa ihop mitt gamla skrot ökade väldeliga.
Jag har ännu Zetorn i verkstaden för att byta fjädrarna i bromsarna. Det låter som en enkel sak men halvaxeln skall bort för att man skall komma åt bromsarna. Vädret skall vara kallt ett par dagar men sedan blir det igen varmt. En vecka verkstadsväder till.
……borde jag kanske hållits. Inte för att det heller skulle ha garanterat att jag hållit mig fri från flunsan men risken att smittas hade i alla fall varit betydligt mindre.
Odlarseminarium.
Jag deltog förra veckan återigen efter ett par års paus i det årliga odlarseminariet för grönsaks-, frukt-, och bärodlare. Normalt brukar jag så gott som årligen sen slutet av -80-talet delta men de två senaste åren har det arrangerats lite väl nära inpå min årliga skidresa. Nu kommer skidresan att arrangeras lite senare så det gav möjlighet till deltagande, dessutom hade jag lite affärer i Åbo-trakten som jag kunde sköta på samma gång och då jag erbjöds skjuts under delar av resan passade det som hand i handske.
Vi ”specialväxtodlare” är ju en liten grupp i landet så med ca 250 deltagare i seminariet kan man räkna med att uppskattningsvis 5% av landets odlare fanns representerade. Det är inte många gånger under året som man har chans att träffa så många av sina kollegor så seminarierna ger förutom en hel del branschinformation också goda möjligheter till att diskutera och utbyta erfarenheter. Dessutom samlar seminarierna annat branschfolk som representanter från affärsliv, rådgivning och myndigheter.
”Ren hand – smutsig hand”.
Förutom oss odlare fanns det väl närmare ett tusen personer från olika håll och kanter på färjan vilket naturligtvis medför att man utsätts för risken att smittas av de influensabobbor som cirkulerar så här på förvintern. Man berör gemensamma föremål, skakar hand och får kanske någon kram av dem man är närmare bekant med. Jag lider nu inte av bacillskräck och är man relativt frisk så tål man väl en och annan bobba om de nu inte blir alltför många. För att lite decimera kontamineringen brukar jag hålla lite skillnad på höger och vänster hand så att höger hand är den ”smutsiga” och vänster hand den ”rena”. Höger hand använder jag således till handskakningar och att ta i föremål som andra berört medan jag använder den ”rena” vänstra handen till att peta mig i ögon, näsa och andra kroppsöppningar 🙂
Nu är det ju otroligt svårt att vara konsekvent i sitt handlande, man knäpper ihop händerna, applåderar och tar i misstag i föremål med fel hand. Hur som helst så överskreds smittotröskeln i något sammanhang och jag har nu fått gå på halvfart några dagar med muskelvärk, stegring, snor och nysningar vilket inte är något vidare muntert. Därtill var det i början av denna vecka några dagar med någorlunda vinterväder som bra hade passat till skogsarbete och skidåkning och med bara 3 veckor kvar till BotniaVasan hade det varit hög tid att få lite träning. Idag då det verkar som om de värsta förkylningssymptomen börjar vara över så har vädret varit regnigt, blåsigt och varmt vilket definitivt inte passar varken skogsarbete eller skidåkning. Att det är dåligt vinterväder är ändå inte så underligt då man hör radion meddela att havsvattennivån ligger på +83cm i Vasa.
Att jag skulle ha hållit mig i skogen garanterar ändå inte att jag skulle undgått förkylningen den kan ju lika gärna ha ”burits” hem från till exempel skolan med barnbarnen då det ingalunda är så att jag är den enda i nejden som är förkyld. Många har dessutom drabbats av en besvärligare variant som tagit flera veckor att kurera. Om jag nu är i skick till nästa vecka så är det väl egentligen inte mycket att orda (eller skriva) om och var det så att jag fick smittan på färjan så var resan ändå den värd för så pass intressant och roligt var det att återigen delta.
17 januari 2015.
Med tanke på att mer än halva januari månad passerat ser det onekligen illa ut med skogs- och skidföret för andra året i rad.
Ett årsskifte har vi åter upplevt och med det brukar det åtminstone för en tid bli problem att komma ihåg att teckna ner det rätta årtalet. Eller egentligen brukar det gå någotsånär de första dagarna, det är efter några veckor man brukar hemfalla åt att teckna ner det gamla årets sifferkombination.
Årskrönika.
Vid nyår i fjol fick jag inte till någon egentlig sammanfattning av det föregående året men försöker bättra mig i år med ett försök att kort beskriva det jag minns av det gångna året. Den som vill fördjupa sig i fjolårets händelser får väl bläddra igenom inläggen i ”arkivet”. Sätter med en del länkar till tidigare inlägg för att underlätta sökandet.
Året började varmt precis som i år och marken var ofrusen fram till 10 januari, det fanns till och med de som plöjde kring den 8-9 januari. Sen fick vi 3 veckor vinterväder varav jag tillbringade några dagar på skidresa i Österike. I slutet av januari började det se ut som om det skulle bli en skogsvinter trots allt men i början av februari började det regna så att både skogsföret och deltagande i BotniaVasan for all världens väg.
Tjälen gick ur jorden redan i början av mars eller närmare 2 månader tidigare än normalt och jag inledde vårbruket det tidigaste jag någonsin gjort med plöjning och övergödsling av kummin i påskhelgen andra veckan i april. Då var det redan så fina förhållanden att man gott kunde ha börjat tidigare bara man vågat tro på så fin fortsättning men man gick bara och väntade på bakslaget (eller ”takatalvi”). I och med att vi var så tidigt ute tog jag mig tid att plöja och harva nästan all areal färdigt för sådd. Normalt brukar man få vänta på att en del åkrars tjällossning och upptorkning men i år torkade allt jämnt och fint.
Sådde det första kornet 27 april och kunde gott ha sått allt då om jag hade haft egen såmaskin och fått hem all gödsel i tid. Den tidiga våren hade också överraskat förnödenhetsleverantörerna. Planterade första sallaten 4 maj, det kunde jag också gjort betydligt tidigare om blott plantorna skulle ha varit klara för utplantering. Dagen efter kom så det väntade bakslaget med flera centimeter snö och kalla nätter. Snön gjorde dock mera nytta än skada för den fuktade den torra jorden och skyddade de nyplanterade plantorna från frosten. I medlet av maj hade vi ett par varmare veckor och växtligheten tog fart men sista veckan i maj kom kylan åter och det blåste friskt. Kylan höll i sig till början av juli och vi hade till och med tre frostnätter under midsommarnatten och i veckan efteråt. Historiskt var att midsommarafton var kallare än föregående julafton. Gurk- och pumpväxterna for illa av frosten trots täckväven. Täckningen med väv gav inte den frostskyddseffekt som den brukar ge då det samtidigt var väldigt torrt och jordens värmekapacitet låg. Torkan i sig hämmade också utvecklingen men eftersom det tillika var kallt var växternas vattenbehov inte så stort att det var någon katastrof.
Så från att våren varit 1 till 2 veckor tidigare än normalt hade nu den långvariga perioden med kallt och torrt väder lett till att vi låg 1 till 2 veckor efter normal utveckling av växtbestånden. En och annan hann nog bli orolig över om grödorna skulle hinna bli klara innan hösten.
Men sen kom värmen och dagstemperaturerna steg med närmare 20 grader i en handvändning samtidigt som torkan fortsatte och nu hade växtligheten verkligen behövt vatten. Jag råkade naturligtvis i år ha större delen av grönsaksodlingen förlagd till åkrar där vattentillgången är begränsad men också åkrarna belägna vid Solf älvs nedre lopp blev utan vatten då också havsvattennivån långa perioder låg på minus 50-60 centimeter. Sommarsallatsskörden decimerades med en 20-25% men kvaliteten var efter omständigheterna god. Normalt hade sallaten inte klarat en dylik värme men antagligen hade de lyckats bygga upp större rotmassa än vanligt i och med att de hade torrt redan från planteringen och hade utvecklats långsamt. Det varma vädret gjorde också skördearbetet tyngre än normalt och hade någon semesterfirare råkat applådera ”det underbara sommarvädret” under de tyngsta dagarna hade nog smockan hängt i luften. Även omhändertagandet av skörden och produkternas nedkylning ställdes under hård prövning och man var tacksam att man förutseende nog (eller snarare tursamt) hade investerat i vakuumkylen och fått den installerad inför säsongen.
Värmen fortsatte i augusti och nu kom också det efterlängtade regnet, tyvärr inte i den form man önskat. Den fjärde augusti drabbades vi av regn och hagel i kombination med hårda stormvindar som slog omkull växtligheten, bröt träd och till och med vände bevattningsrampen upp och ned. Under några timmar föll det mellan 50-80 mm regn här i trakten. Några uppehållsdagar gav tid till kummin– och korntröskning men sen följde en 10 dagars regnperiod som förhindrade skördetröskning och havren som fortfarande var oskördad for illa i regnet. Regnet gjorde ändå gott åt grönsakerna, frånsett löken vars avmognad och fälttorkning stördes av regnen. De senare planteringarna och höstgrönsakerna och de flesta produkter för lager gav normala skördemängder.
Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frusit under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax. Till vänster oskadat ax till höger ett som frostskadats.Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000 kg/ha på de åkrar som frusit så man får väl vara tacksam för de 5800 kg/ha som denna åker ändå gav trots frostskadorna.
Skördeförhållandena för lagergrönsakernas del var också inledningsvis bra men några kalla dagar i medlet av oktober skadade en del av det som var oskördat. Bland annat hann inte den sista planteringen av blomkål bli skördeklar då blominduceringen blev sen i den långvariga sommarvärmen. Det hjälpte inte sen att det var förhållandevis varmt i november. Däremot möjliggjorde novembervädret att resterande purjo kunde skördas direkt från åkern och det var inte heller någon större brådska med höstplöjningen. Och tur var väl det för den medförde också en del nya erfarenheter :/
Med ett underbart julväder med minusgrader och lite snö men med en varm, regnig och svart nyårshelg då temperaturen tangerade den under midsommaren avslutades år 2014.
Såleis…..
På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet……….. för vad är bättre än att få inleda det nya året i en ren traktor? 🙂
Sammanfattningsvis…
…. får man konstatera att de här blev nu kanske inte så kort ändå och innehåller mest väder men beskriver bra hur beroende vi bönder är av vädrets makter. Man kan dock med fog konstatera att året varit extremt varierande om man frånser avsaknaden av en ordentlig vinter. Nå, den varma vintern sparade mig närmare 100m³ flis till uppvärmningen och jag röjde snö med traktorn endast 2 gånger varav den ena gången var i onödan då naturen skulle ha skött saken 2 dagar senare. Nu har året gått och det är bara att med gott mod ta sig an det nya året 2015…….. måste öva lite på sifferkombinationen -2-0-1-5-, -2-0-1-5-……………….hmmm det går ju riktigt bra det här 🙂
Har känt mig lite olustig på sistone i takt med att det blivit mindre utomhusarbete och speciellt påtaglig har känslan blivit nu när det tack vare snön blivit ljusare ute.
Till skogs.
Mätt och belåten efter all julmaten kom jag mig så småningom till skogs efter att ha sökt reda på skogsutrustningen som återfanns en här och en där. Bränslekanistern eller ”bensinporrin” som det heter härstedes var ju naturligtvis också tom, det finns både vattenpumpar och gräsklippare som törstar efter bensin sommartid så innan allt var tankat och klart hade de hunnit bli eftermiddag. Nåväl bättre sent än aldrig och det kan vara bra att första dagen i skogen inte blir alltför lång då kroppen är ovan,
Efter att första motorsågstanken körts tom och man blivit så där lagom svettig kändes plötsligt allt så bra, och då gick det upp för mig vad som felats. Det är doften av färskt spån och tvåtaktsbensin som jag saknat. Efter att under trettiotalet år använt motorsågen i skogen har det blivit ett måste att få känna dessa dofter när det blir snö och minusgrader. Någon kanske tror att det redan i mopedåldern uppstod ett livslångt förhållande till tvåtaktsdoft men så är det inte i mitt fall för jag var så pass ekologisk på den tiden att jag höll mig till cykel driven av människokraft men ändå i mopedfart, åtminstone så länge det rörde sig om otrimmade mopeder. Nää, till min association vad gäller tvåtaktsdoft hör motor- och röjsåg.
Förutom sågens brummande var det lugnt och fint i skogen, så pass fint att det också lockade till lite extra rundvandring för att kolla in läget. Man konstaterar att tillväxten är bra och att det kommit någon längdmeter och kubikmeter tillväxt till sen senaste besök. Så pass bra är det ändå inte att jag som förra ägaren till hemmanet går och pratar högt för mig själv i skogen. Minns att jag förundrades över det när förra ägaren något år efter att jag köpte gården kom på besök och han gick omkring i skogsbacken här bakom kommenterande för sig själv ”oj vad du växt och vad du har blivit grov”. Men man vet aldrig, kanske kommer den dagen också 🙂
Det är ändå väldigt emotionellt att röra sig där jag just idag höll till för det är i skog som tillhör dödsboet efter min son. Han planerade att avverka där då det annars råkade vara lugnt på skogsfronten och skogsmaskin var ledig. Jag tyckte ändå att han kanske hellre hjälper till med reparation av ladutaket till först, och jag kan inte undgå att tänka tanken att kanske Erik funnits kvar om jag låtit honom ta hand om sitt skogskifte istället. Kanske tyckte han att jag styrde och ställde för mycket?
Eriks före detta skogslärare råkade köra förbi idag och stannade till då jag var på väg till bilen efter mera bensin. Vi kunde tillsammans konstatera att kronorna håller på att ”köras opp” på grund av att det är något för tätt mellan träden och en gallring är högaktuell (finns bild på objektet i mitt förra inlägg). Jag sa att det antagligen hade varit en optimal tidpunkt för gallring då för fem år sen…….. och tänkte för mig själv -bara jag låtit Erik göra det-.
Jag hoppas på en fin skogsvinter så att jag får sätta åtminstone en del av ”heimane i skick” om inte för egen del så för Eriks. <3
