Att det orkar droppa …

Inte för att det är så katastrofalt med vallsådden men jag börjar riktigt grundligt tröttna på droppandet nu. Det kommer nån millimeter ibland så att jorden fastnar vid hjulen och just då det torkat upp så kommer det igen. Det börjar vara på tiden att få sådden avklarad och såmaskinen inoljad. Snart är hela sommaren förstörd.

Visserligen får jag städat (mycket nödvändigt) i verkstaden och det ena och det andra reparerat men det blir inget av de större arbetena. GRRRR …

Och så säckade satellitmottagaren ihop. Jag lappade den redan i fjol men nu blev det att köpa en ny – vi ser nästan bara på TV från satellit (utom FST). Efter ett grundligt surfande på nätet (förr skulle man ha varit tvungen att ta bilen och åka till staden) så hittade jag en billig mottagare i Tyskland och beställde den. Halva priset jämfört med Sverige och Finlands priser skall vi inte ens tala om. Det blev ingen HD utan en ”gammaldags” för 90 euro. Allting ändrar sej just nu så det lönar sej inte att betala dyra pengar för nånting som är föråldrat på nolltid. Jag har en hel hop med prima elektronikburkar – som är oanvändbara eftersom systemen har ändrats. Det finns inget så onyttigt som gammal elektronik – den är rena problemavfallet.

Fast jag skruvar sönder dem och använder åtminstone nätdelarna och vissa komponenter. Det är en gammal vana från skoltiden då vi samlade gamla radion och TV:n från avstjälpningsplatsen i Lovisa och plockade komponenter från dem som vi byggde radiomottagare av.  Jag har ännu kvar en del av dem och de är helt användbara. Men det var lättare före mikrokretsarnas tid då det fanns rör och transistorer.

Posten kom nyss med ett paket från Tyskland. Det var den nya brandmuren för fibernätet. Vi går så småningom över till Gigabits nät (medan regeringen försöker få 1 Mbit/s åt alla – men vackert så). Problemet är att operatörerna har så långsamma linjer. Men den här nya burken kan hantera fyra Internetanslutningar tillika så vi skall försöka få flera uppkopplingar för att öka kapaciteten. För oss på landsbygden är det en mycket viktigare sak än i staden. Via nätet får vi tillgång till alla möjliga tjänster snabbt och enkelt.

Viiip, viiip …

Jag sår naturvårdsåker och gröngödslingsvall men det är ingen brådska direkt. I alla fall har jag en massa sällskap ute på åkrarna – tofsvipor i stora mängder. Jag tror inte jag har sett så många tidigare. Men så här såg det ut 2 april då den första tofsvipan anlände. Nog undrade man hur den skulle klara det:

Men tydligen gick det bra för nu har vi både stora tofsvipor och en mängd ungar (som ännu inte kan flyga). De trippar omkring som små fröknar på åkern men de är ganska tuffa. Lustigt nog bryr de sej inte just om traktorn men stannar man och stiger ut så blir de oroliga. Föräldrarna försöker dra uppmärksamheten från ungarna med konstflygning och kommer ibland ganska nära. Och så hör man ”Viiip, viiip, viiip” överallt.

Ovan en bild av mina favoritfåglar med ungen till vänster. Fågelfotograf blir jag inte – det krävs massor av tid och fin utrustning för att få bra bilder. Jag hade gärna tagit en video av deras konstflygning men det är verkligen en svår uppgift.

Nu är äntligen de allra våtaste hörnen torra och i dag sådde jag Brånndjäärdån som brukar vara den besvärligaste. Men precis som för Mats i Oflyt så var det en krångeldag. Ribbvälten bakom fjäderharven som jämnar ut litet lossnade från ena lagret men en olycka kommer sällan ensam så då jag steg ur traktorn blev jag med dörren i handen – gångjärnet hade brustit. Ingendera var någon större katastrof men jag hade bråttom för det skulle komma regn på eftermiddagen. Så jag gjorde som vanligt: Skruvade bort det söndriga och fortsatte köra.

Ibland märker man att vissa delar på maskinerna lika gärna kan förbli borta så vi har en hög med delar som varit helt onödiga. Det som man verkligen behöver blir nog reparerat.

… och dääär går han i mål!

2010 års sådd avslutades fredag kväll i och med att Jonas sådde de sista grönfoderåkrarna i grannbyn Sandsund. Dessutom har vi också hunnit välta allt som skulle vältas hemma i Östensö. Grönfoderåkrarna skall också vältas, men det får vänta till nästa vecka. Syftet med vältningen är att packa till jorden för att säkertställa att fröna kommer i kontakt med markfukten. Väderrapporten utlovar 20 mm till helgen, så på kort sikt lär nog utsädet få alldeles tillräckligt med fukt även fast jag väntar med vältningen.  På sådana jordar som lätt blir för täta eller bildar skorpa på ytan är kan vältning rent av vara till skada, så vissa bönder struntar i den helt och hållet. På mina lätta jordar behövs den däremot för det mesta, om inte annat för att pressa ner stenar i marken.

Välten är en bolagsmaskin som jag och Jonas äger tillsammans. Den är en 70-talsmaskin som gått på en svensk herrgård tills vi köpte den för några år sedan. Den är förmodligen den fulaste maskin vi har i maskinparken (förmodligen den mest anskrämliga i hela byn), men arbetsresultatet är underbart.

Vältningen är faktiskt överlag ett av de roligaste arbetsmomenten i vårbruket, förmodligen därför att man vet att sådden då är klar åtminstone på det skiftet. Välten markerar att man nått ett delmål.

På klippet nedan sår Jonas det som senare i sommar skall bli beteshage för korna. Gnisslet och rasslet är inte tillagt i efterskott, Juko-såmaskiner skall låta så där. 😉

I morgon blir det Popkalas för hela slanten. Välkomna till Jakobstad, ni som är på väg hitåt!

Vridprov

För att vara säker på att såmaskinen matar ut rätt mängd utsäde tar man vridprov. Det innebär att man manuellt vevar runt maskinen och sedan kontollväger den utmatade mängden. Det är förvånande hur stor variationen kan vara i utmatad mängd, också då det rör sig om samma växtslag.

Om allt går enligt planerna får vi idag sått det sista som måste bli tröskmoget. Då återstår några hektar grönfoder, men det är det inte lika bråttom med.

He e spitjitt å måst sjtjinas

På allmänhetens begäran (en allmänhet åtminstone) måste jag påpeka att vi inte alls talar nån sorts högsvenska även om vi skriver standardsvenska så att lite fler kan läsa det.

Just nu är det vissa ställen på åkern ännu ”spitjitt” (leran klibbar ihop då man kramar den) och då borde man inte så utan kanske harva och låta åkern ”sjtjinas” (ungefär ”torka upp”).  Det finns inga exakta översättningar till högsvenska men på ett ungefär …

Men visst har det torkat så att sådden kan fortsätta – åtminstone på vissa åkrar. Även om jag har sett vatten på åkrarna ännu. Och på flata åkrar där vattnet torkat upp är brodden helt förstörd. Den har helt enkelt drunknat. De borde sås om men det börjar redan bli sent åtminstone för vetet.