Livet på landet i Solf, Ytterholm, Yttermark, Heisala och Hindersby
Författare: Christer
Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.
Har med intresse följt med diskussionen i Nisses inlägg om det lönar sig att skruva eller utföra produktivt arbete. Eftersom det här inte enbart är en verkstadsfråga väljer jag att skriva ett skilt inlägg.
Plus och minus.
Det är ett stort dilemma det här att våra produktpriser är så låga. Att köpa nya dyra maskiner eller låta andra utföra arbeten på gården har blivit svårare och svårare då det krävs allt mera sålda produkter för att få ihop till utgifterna och lönerna. De senare stiger ju betydligt snabbare än vad våra utförsäljningspriser gör som i vissa fall till och med sjunker. Så jag förstår mycket väl Nisses ideologi att själv reparera för att inte behöva arbeta häcken av sig för att klara av att betala räkningen. Om han dessutom har kunskaperna och intresset för att skruva och svetsa är det ytterligare ett plus.
Å andra sidan är det också viktigt att maskinerna fungerar för att få något arbete utfört överhuvudtaget så att inte all tid går åt till skruvande. Här i det egna företaget har jag resonerat som så att de maskiner som används i arbete som måste göras under en begränsad tid lönar det sig att satsa lite mera på. I grönsaksodlingen används också en hel del specialmaskiner som inte går att uppdaga i grannskapet så dem lönar det sig definitivt att ha i skick. Däremot går det att göra lite avkall på driftssäkerheten vad gäller maskiner som har lite ”mañana- mañana-faktor” och utrustning som finns tillgänglig i de flesta gårdar i grannskapet. Där blir minuset inte så stort om än maskinerna står i verkstaden någon dag.
Nettot.
Nu vet jag inte riktigt bakgrunden till de stora handelskedjornas aviserade prissänkningar. Har hotet från de utländska handelskedjorna blivit så pass relevant att de försöker mota Olle i grind eller är det ökad direkthandel som dom oroar sig för? Att dom som det påstås skulle pruta på sina marginaler har jag svårt att förstå då dom gång på gång hävdat att det inte finns någon luft i deras prissättning. Den ena kedjan har visserligen sagt sig avstå från nya etableringar och utbyggnader och det är förstås klart att då ökar ju marginalerna något. Om det nu blir ett regelrätt priskrig så kan det för en tid säkert gynna konsumenterna men att det som det hävdas skulle ge större köpkraft betvivlar jag då den riktiga matens andel av konsumtionen är så liten. De här beror nu på vilka varor som tas med i kampanjen. Det brukar ju vara så att det som förloras i gungorna tas igen i karusellen. Tyvärr är risken för oss bönder att ytterligare press sätts på producentpriserna och att det är vi som får stå för kampanjkostnaderna och att vårt redan låga eller i vissa fall obefintliga netto ytterligare sänks.
En stor och billig reklamkampanj har dom i alla fall fått.
……borde jag kanske hållits. Inte för att det heller skulle ha garanterat att jag hållit mig fri från flunsan men risken att smittas hade i alla fall varit betydligt mindre.
Odlarseminarium.
Jag deltog förra veckan återigen efter ett par års paus i det årliga odlarseminariet för grönsaks-, frukt-, och bärodlare. Normalt brukar jag så gott som årligen sen slutet av -80-talet delta men de två senaste åren har det arrangerats lite väl nära inpå min årliga skidresa. Nu kommer skidresan att arrangeras lite senare så det gav möjlighet till deltagande, dessutom hade jag lite affärer i Åbo-trakten som jag kunde sköta på samma gång och då jag erbjöds skjuts under delar av resan passade det som hand i handske.
Vi ”specialväxtodlare” är ju en liten grupp i landet så med ca 250 deltagare i seminariet kan man räkna med att uppskattningsvis 5% av landets odlare fanns representerade. Det är inte många gånger under året som man har chans att träffa så många av sina kollegor så seminarierna ger förutom en hel del branschinformation också goda möjligheter till att diskutera och utbyta erfarenheter. Dessutom samlar seminarierna annat branschfolk som representanter från affärsliv, rådgivning och myndigheter.
”Ren hand – smutsig hand”.
Förutom oss odlare fanns det väl närmare ett tusen personer från olika håll och kanter på färjan vilket naturligtvis medför att man utsätts för risken att smittas av de influensabobbor som cirkulerar så här på förvintern. Man berör gemensamma föremål, skakar hand och får kanske någon kram av dem man är närmare bekant med. Jag lider nu inte av bacillskräck och är man relativt frisk så tål man väl en och annan bobba om de nu inte blir alltför många. För att lite decimera kontamineringen brukar jag hålla lite skillnad på höger och vänster hand så att höger hand är den ”smutsiga” och vänster hand den ”rena”. Höger hand använder jag således till handskakningar och att ta i föremål som andra berört medan jag använder den ”rena” vänstra handen till att peta mig i ögon, näsa och andra kroppsöppningar 🙂
Nu är det ju otroligt svårt att vara konsekvent i sitt handlande, man knäpper ihop händerna, applåderar och tar i misstag i föremål med fel hand. Hur som helst så överskreds smittotröskeln i något sammanhang och jag har nu fått gå på halvfart några dagar med muskelvärk, stegring, snor och nysningar vilket inte är något vidare muntert. Därtill var det i början av denna vecka några dagar med någorlunda vinterväder som bra hade passat till skogsarbete och skidåkning och med bara 3 veckor kvar till BotniaVasan hade det varit hög tid att få lite träning. Idag då det verkar som om de värsta förkylningssymptomen börjar vara över så har vädret varit regnigt, blåsigt och varmt vilket definitivt inte passar varken skogsarbete eller skidåkning. Att det är dåligt vinterväder är ändå inte så underligt då man hör radion meddela att havsvattennivån ligger på +83cm i Vasa.
Att jag skulle ha hållit mig i skogen garanterar ändå inte att jag skulle undgått förkylningen den kan ju lika gärna ha ”burits” hem från till exempel skolan med barnbarnen då det ingalunda är så att jag är den enda i nejden som är förkyld. Många har dessutom drabbats av en besvärligare variant som tagit flera veckor att kurera. Om jag nu är i skick till nästa vecka så är det väl egentligen inte mycket att orda (eller skriva) om och var det så att jag fick smittan på färjan så var resan ändå den värd för så pass intressant och roligt var det att återigen delta.
17 januari 2015.
Med tanke på att mer än halva januari månad passerat ser det onekligen illa ut med skogs- och skidföret för andra året i rad.
Trots minusgrader och att jag packat till snön med traktorn så har inte spåren frusit till ännu. Det verkar vara en hel del värme magasinerat i jorden i år då det var så länge varmt. Så ännu hittar man helt ofrusna vattenfyllda pölar i skogen. Det betyder att man än så länge bara hugger på hög, som väl snart snöar ned 🙁
Då dessutom grävmaskin som skall rensa dikeslinjerna lär vara i antågande vill man ju så snabbt som möjligt få bort det virke som nu ligger i vägen.
Vinsch?
Det här med problem med framkomligheten och fjolårets fastkörningar har fått mig att fundera på att skaffa en vinsch. I och för sig har jag del i en kraftuttagsdriven trepunktskopplad vinsch som morfar köpte åt släkten att använda, men den är ju lite svår att få med sig och finns därmed inte tillhanda vid plötsliga vinschningsbehov. Har därför funderat att skaffa en att sätta i nosen på traktorn för att vid behov få lite draghjälp och för att dra ner fastfällda trän samt dra in trän som jag annars inte når med kran.
Vill minnas att jag läst i nåt tidigare inlägg att Nisse använder hydraulisk vinsch? Vad slags kapacitet har den?
Elvinsch (12V) också ett alternativ som kanske är lite lättare att installera och koppla bort när den inte används men dom verkar lite långsamma med bara några meters hastighet i minuten.
Ett årsskifte har vi åter upplevt och med det brukar det åtminstone för en tid bli problem att komma ihåg att teckna ner det rätta årtalet. Eller egentligen brukar det gå någotsånär de första dagarna, det är efter några veckor man brukar hemfalla åt att teckna ner det gamla årets sifferkombination.
Årskrönika.
Vid nyår i fjol fick jag inte till någon egentlig sammanfattning av det föregående året men försöker bättra mig i år med ett försök att kort beskriva det jag minns av det gångna året. Den som vill fördjupa sig i fjolårets händelser får väl bläddra igenom inläggen i ”arkivet”. Sätter med en del länkar till tidigare inlägg för att underlätta sökandet.
Året började varmt precis som i år och marken var ofrusen fram till 10 januari, det fanns till och med de som plöjde kring den 8-9 januari. Sen fick vi 3 veckor vinterväder varav jag tillbringade några dagar på skidresa i Österike. I slutet av januari började det se ut som om det skulle bli en skogsvinter trots allt men i början av februari började det regna så att både skogsföret och deltagande i BotniaVasan for all världens väg.
Tjälen gick ur jorden redan i början av mars eller närmare 2 månader tidigare än normalt och jag inledde vårbruket det tidigaste jag någonsin gjort med plöjning och övergödsling av kummin i påskhelgen andra veckan i april. Då var det redan så fina förhållanden att man gott kunde ha börjat tidigare bara man vågat tro på så fin fortsättning men man gick bara och väntade på bakslaget (eller ”takatalvi”). I och med att vi var så tidigt ute tog jag mig tid att plöja och harva nästan all areal färdigt för sådd. Normalt brukar man få vänta på att en del åkrars tjällossning och upptorkning men i år torkade allt jämnt och fint.
Sådde det första kornet 27 april och kunde gott ha sått allt då om jag hade haft egen såmaskin och fått hem all gödsel i tid. Den tidiga våren hade också överraskat förnödenhetsleverantörerna. Planterade första sallaten 4 maj, det kunde jag också gjort betydligt tidigare om blott plantorna skulle ha varit klara för utplantering. Dagen efter kom så det väntade bakslaget med flera centimeter snö och kalla nätter. Snön gjorde dock mera nytta än skada för den fuktade den torra jorden och skyddade de nyplanterade plantorna från frosten. I medlet av maj hade vi ett par varmare veckor och växtligheten tog fart men sista veckan i maj kom kylan åter och det blåste friskt. Kylan höll i sig till början av juli och vi hade till och med tre frostnätter under midsommarnatten och i veckan efteråt. Historiskt var att midsommarafton var kallare än föregående julafton. Gurk- och pumpväxterna for illa av frosten trots täckväven. Täckningen med väv gav inte den frostskyddseffekt som den brukar ge då det samtidigt var väldigt torrt och jordens värmekapacitet låg. Torkan i sig hämmade också utvecklingen men eftersom det tillika var kallt var växternas vattenbehov inte så stort att det var någon katastrof.
Så från att våren varit 1 till 2 veckor tidigare än normalt hade nu den långvariga perioden med kallt och torrt väder lett till att vi låg 1 till 2 veckor efter normal utveckling av växtbestånden. En och annan hann nog bli orolig över om grödorna skulle hinna bli klara innan hösten.
Men sen kom värmen och dagstemperaturerna steg med närmare 20 grader i en handvändning samtidigt som torkan fortsatte och nu hade växtligheten verkligen behövt vatten. Jag råkade naturligtvis i år ha större delen av grönsaksodlingen förlagd till åkrar där vattentillgången är begränsad men också åkrarna belägna vid Solf älvs nedre lopp blev utan vatten då också havsvattennivån långa perioder låg på minus 50-60 centimeter. Sommarsallatsskörden decimerades med en 20-25% men kvaliteten var efter omständigheterna god. Normalt hade sallaten inte klarat en dylik värme men antagligen hade de lyckats bygga upp större rotmassa än vanligt i och med att de hade torrt redan från planteringen och hade utvecklats långsamt. Det varma vädret gjorde också skördearbetet tyngre än normalt och hade någon semesterfirare råkat applådera ”det underbara sommarvädret” under de tyngsta dagarna hade nog smockan hängt i luften. Även omhändertagandet av skörden och produkternas nedkylning ställdes under hård prövning och man var tacksam att man förutseende nog (eller snarare tursamt) hade investerat i vakuumkylen och fått den installerad inför säsongen.
Värmen fortsatte i augusti och nu kom också det efterlängtade regnet, tyvärr inte i den form man önskat. Den fjärde augusti drabbades vi av regn och hagel i kombination med hårda stormvindar som slog omkull växtligheten, bröt träd och till och med vände bevattningsrampen upp och ned. Under några timmar föll det mellan 50-80 mm regn här i trakten. Några uppehållsdagar gav tid till kummin– och korntröskning men sen följde en 10 dagars regnperiod som förhindrade skördetröskning och havren som fortfarande var oskördad for illa i regnet. Regnet gjorde ändå gott åt grönsakerna, frånsett löken vars avmognad och fälttorkning stördes av regnen. De senare planteringarna och höstgrönsakerna och de flesta produkter för lager gav normala skördemängder.
Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frusit under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax. Till vänster oskadat ax till höger ett som frostskadats.Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000 kg/ha på de åkrar som frusit så man får väl vara tacksam för de 5800 kg/ha som denna åker ändå gav trots frostskadorna.
Skördeförhållandena för lagergrönsakernas del var också inledningsvis bra men några kalla dagar i medlet av oktober skadade en del av det som var oskördat. Bland annat hann inte den sista planteringen av blomkål bli skördeklar då blominduceringen blev sen i den långvariga sommarvärmen. Det hjälpte inte sen att det var förhållandevis varmt i november. Däremot möjliggjorde novembervädret att resterande purjo kunde skördas direkt från åkern och det var inte heller någon större brådska med höstplöjningen. Och tur var väl det för den medförde också en del nya erfarenheter :/
Med ett underbart julväder med minusgrader och lite snö men med en varm, regnig och svart nyårshelg då temperaturen tangerade den under midsommaren avslutades år 2014.
Såleis…..
På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet……….. för vad är bättre än att få inleda det nya året i en ren traktor? 🙂
Sammanfattningsvis…
…. får man konstatera att de här blev nu kanske inte så kort ändå och innehåller mest väder men beskriver bra hur beroende vi bönder är av vädrets makter. Man kan dock med fog konstatera att året varit extremt varierande om man frånser avsaknaden av en ordentlig vinter. Nå, den varma vintern sparade mig närmare 100m³ flis till uppvärmningen och jag röjde snö med traktorn endast 2 gånger varav den ena gången var i onödan då naturen skulle ha skött saken 2 dagar senare. Nu har året gått och det är bara att med gott mod ta sig an det nya året 2015…….. måste öva lite på sifferkombinationen -2-0-1-5-, -2-0-1-5-……………….hmmm det går ju riktigt bra det här 🙂
Kalle ställde en fråga om hur många årstimmar jag har på traktorerna. Eftersom det är ganska intressant det här med maskinanvändningen sätter jag mitt svar som ett skilt inlägg för att ge det bättre synlighet och förhoppningsvis väcka lite diskussion. Det vore nämligen intressant att jämföra användningen hos de andra bondbloggarna och bloggläsarna, så meddela gärna traktoranvändningen. Notera gärna också till vilka arbeten, grödor och arealer som traktorerna används. Maskiner och dess användning är ju en dryg kostnad i jordbruket och ibland kritiseras jordbruket för att vara övermekaniserat.
Eftersom jag också har andra motordrivna fordon har jag valt att också ta dem med för att ge en bättre helhetsbild.
Maskinanvändningen här på gården varierar naturligtvis lite från år till år beroende på hur mycket skogsarbete, snöröjning, bevattning m.m. som utförs. En väsentlig skillnad är det också om grönsaksfälten är nära eller långt borta för året, dit har jag ju ofta ärende flera gånger för dagen. Sen är det också stor skillnad mellan Fiaten som har varvtalsberoende timräknare och de nyare traktorerna som räknar timmarna enligt klocka. Vill minnas att Fiaten räknar timme mot timme vid en 2200-2300 rpm och det är ju sällan man har de varvtalen vid åkerarbeten, bevattningspumpen till exempel körs mest på en 1400-1600 rpm, däremot vid transportkörslor ligger varvtalet en 1000 rpm högre. De här Iveco motorerna är ju relativt högvarvade med toppvarv på 2850 rpm. Jag skulle vilja påstå att förhållandet är 3/4 så att 300 varvtalstimmar motsvarar 400 klocktimmar, håller ni med? I och med anskaffningen av NH:n (New Holland) i vintras har det ju minskat lite med användning av de övriga traktorerna det senaste året.
Men för att återgå till Kalles fråga så snurrar väl de med timräknare utrustade fordonen närmare 1600-1700 timmar tillsammans per år vilket i stort motsvarar ett manarbetsår. Så egentligen skulle jag kunna ha en heltidsanställd traktorförare 🙂
Fördelningen mellan traktorerna har det senaste året varit (årsvariationerna de senaste åren inom parentes): Same 800 timmar (800-1000) varav mer än hälften är timmar som den förarlöst drar skördevagnen resten är bäddfräsning, sådd, besprutning och transport, Fiaten 280 timmar (400-600) skogskörning, frontlastararbeten, snöröjning, harvning, bevattning och lite transport, NH 250 timmar (ny för året) harvning, sådd, sly- & gräsröjning, plöjning och transport, planteringsmaskin 110 (90-120) timmar, eltrucken 150 timmar, Volvon några timmar nostalgikörning eller sammanlagt ~1600 (1450-1880).
Anefter som jag får NH:n anpassad för bäddfräsning och besprutning (har lite elektronik att montera) så blir det antagligen lite mera timmar på den och mindre på Samen. I år hade jag stor del av grönsakerna relativt nära driftscentrum och bevattning blev det inte heller så mycket på grund av brist på bevattningsvatten samt sparsamt med skogsköror då skogsvädret blev kortvarigt så det kan hända att timantalet är något lägre än normalt.
De är ju lite annat med specialodling än spannmålsodling vad gäller traktoranvändningen men mina timmar skall fördelas på 12ha grönsaksodling och 55ha övrig växtodling samt skogsarbete.
Det blev ingen skogsfärd för mig idag, istället bar det av på snökörningstalko till idrottsklubbens skidspår. Vi har inte ännu natursnö så det räcker för att dra skidspår men klubben har möjlighet att göra konstsnö med hjälp av snökanon. Kanonen är dock stationär så det betyder att snön måste transporteras från ”tillverkningsplatsen” till spåret. För att få snön jämnt fördelad använder vi fastgödselspridarvagnar till transport och spridning samt lastar snön med traktor och frontlastare. Det föll på min lott att lasta snön idag. Det övriga talkogänget har efteråt sladdat, fräst och pistat spåret så nu blir det till att leta fram skidutrustningen 🙂 Förutom skogsarbete så är skidåkning ett av mina huvudnöjen vintertid.
Solf IK’s nya snökanon sprutar snö.
Mera underhåll
Noterade problem med traktorlyset på morgonen då jag for till sportstugan för att lasta snön så efter hemkomsten blev det att ta itu med den saken. Det visade sig vara lite löskontakt i en stöpsel som förorsakade problemet så det var lätt fixat blott jag hittade felet. På senare tid har jag också noterat att instrumentbelysningen flimrat när jag kört på ojämnt underlag och se det felet hittade jag också på samma gång, det ena ger det andra i det här fallet. Det var jordningskabeln (alltså minuskabeln) till instrumentbelysningen som satt löst.
Konstaterade att speglarna i arbetsljusen bak på hytten rostat så de lyste inget vidare heller. Får nog lov att köpa nya strålkastare och ställde mig frågan om man samtidigt borde uppdatera från H3 till Xenon eller Led. Led verkar intressant av den anledningen att man klarar sig med lägre effekt och kablaget på Fiaten är inte mycket att hurra över. Men vad jag förstått så kan man inte blanda olika brännare på samma styrning? Vill minnas att arbetslamporna fram och lamporna bak ligger på samma säkring och jag tänkte behålla H3-lysena framtill då de är i bra skick. Är det någon av bloggläsarna som har erfarenhet av dylika uppdateringar så tar jag gärna emot tips.
När jag nu var igång med servicearbetet så passade jag också på att byta olja, rensa luftfiltret m.m. så dit for resten av dagen
Jag ska se om jag hittar lite mera bilder i arkivet som beskriver arbetet med snön, men det får bli i morgon för nu ska jag så småningom söka mig till sängs det är ju arbetsdag i morgon.
