Författare: Nisse

Nu har vi förtjänat massor med pengar. Inte för att man sett röken av några pengar men vi har sparat på att inte köpa virke utan såga själva. Inte har vi sågat nånting som duger till salustock utan mest bara krokiga och halvruttna och klena som högst hade gått som ved eller sulfat.

Ibland så kan man använda en stor del av virket bara man kapar av de rötskadade delarna. Det är svårt att veta hur långt röta går innan man sågat. Ibland blir det bara flisved av en stock.

Vi förnyade ju i somras ladans brädfodring mot söder. Solen hade ätit upp en del av bräderna ganska så grundligt. Inte för att det var något kvalitetsvirke i den gamla brädfodringen heller – det var mest bakar som nödtorftigt hade sågats någorlunda jämntjocka. Det fanns stora springor mellan bräderna vilket bara var bra förr då vi hade fullt med hö i ladan för då torkade det bra.

Det var inte så roligt på vintrarna då yrsnön ibland lade 20 cm tjocka snölager inne i ladan. Vi har syd-sydväst som förhärskande vindriktning och i vinkeln mellan ladan och uthuset (den gamla ladugården) blev det ett grymt tryck som blåste yrsnön långt in i husen – vinkeln fungerade som en tratt. Så nu har vi satt upp takfilt under den nya brädfodringen så att väggarna blir fullständigt täta.

Det behövs en hel del virke för ladans södervägg är 15 meter lång och fyra meter hög medan uthusets södervägg är 23 meter lång och 3,6 meter hög. Vi har sågat omkring hundra stockar. Av de klena (under 16 cm i toppändan) blir det två bräder och en blanka. Mest har vi sågat 19 mm bräder för det behövs inte så tjocka utanpå takfilten. De blir inte fullkantade men det behövs inte heller. Jag räknar med att de torkar ihop så det blir en hel del springor men takfilten får sköta om tätningen.

Man märker tydligt att grövre virke ger mycket bättre utbyte än det klena men visst kan man såga ned till 12 och 10 cm stockar om man inte behöver fullkantat virke. Vi hade en del krokiga stockar och sådana med sprötkvist som inte duger till saluvirke men visst fick vi en hel del användbara bräder från dem. Det går inte så bra att såga kortare bitar än 215 cm på Logosolen som har stöd med 2 meters mellanrum. Men en 430 cm stock som kapas på mitten går bra att såga.

Tre meters propsar går utmärkt att såga men redan 430 cm behöver stöd under rotändan som annars hänger ned. Det fixar vi med en hydraulisk domkraft under ändan som vi ställer in med millimeterprecision. Man mäter bara höjden från undersidan upp till linjalen som sågsläden följer. Stockar som har spänningar i sej är besvärliga för man måste ibland trycka ned dem med skruvtvingar så att de hålls raka men det är inte så ofta som det behövs.

Vi har nog sågat sex och sju meter långa stockar men då måste man emellanåt dra dem framåt så att sågens svärd finns mellan stöden så att tjockleken blir rätt. Det tar tid men vi behöver ganska sällan så långt virke och så har vi i lager stora mängder sju och åtta meters virke som blev över då vi byggde den nya kalluftstorken. En del av det långa virket behövdes i somras då vi satte upp brädfodring i ändan på den nya ladugården (byggd 1945).

Ladans vägg var till största delen 4 meter långa bräder men till uthuset går det mest åt stumpar eftersom där finns en mängd dörrar och fönster. Till all tur är brädfodringen mycket bättre på nordsidan som har väggar på 22 + 31 meter. Där behöver vi mest bara lappa en del.

Nu är den nya elektriska sågen ordentligt provad och den är verkligen bra. Den orkar såga utan några som helst problem och virket blir ganska snyggt bara men filar sågkedjan tillräckligt ofta. Att byta sågkedja är ganska bökigt så jag byggde en hiss av en handvinsch så att jag kan fila enklare då hela sågen står på ända. Det passar bra att fila då man kört slut en tank med kedjeolja.

Med en vass sågkedja är det bara att såga så fort man hinner veva – elmotorn på 5 kW orkar ledigt. Inställningen av höjden då man tar de första bakarna görs med ett enkelt hjälpmedel så att svärdet tar jämnt över hela stocken. Det är inte bra att vara för snål och ta en tunn baka för då slits svärdet ojämnt och börjar “klättra” varvid det är förstört. Det är bäst att ta bort minst 1 cm över hela stocken. De två stöden ställs in med var sin vev så man kan såga kilformat virke utan problem. Tyvärr är skalorna i tum och ett hack är 1/8″ (3,175 mm).

Mall för inställning av höjden

Sedan är det bara att såga. Jag brukar ta bort alla fyra bakar varvid de två sista skall sågas till exakta mått. Därefter höjer man stöden med en tum för varje gång och då får man 19 mm bräder. Om man vill ha 22 mm så höjer man 1 1/8 tum. För den dubbla brädfodringen är 19 mm bättre eftersom bräderna inte behöver stadga utan bara skall täcka.

Då man spänner fast stocken för första bakan så bör man se till att den är krokig åt rätt håll och inte ha kvistar som kan ta mot släden. Sedan vänder man den med den sågade ytan mot linjalen .

En kedjesåg förorsakar en hel den spånor. Jag körde för en månad sedan bort åtskilliga skopor men nu börjar spånhopen växa igen. Senast då vevarna inte går runt så måste man ta bort sågspånorna. Det är inte heller så bekvämt att gå på knä bredvid sågen.

Det bästa med sågen är att man kan såga när som helst precis det virke man behöver – också kilformat. Med elmotor så går det snabbt och jag saknar inte alls ryckandet i motorsågens startsnöre.

Att tänka sej att jag förr sparade sågspån för att ha i verkstaden då man städar upp olja (hydraulik för obönhörligen med sej oljeläckor). Nu har jag problem med överflödet på sågspån. Ibland undrar man om det blir mera virke eller sågspån …

Nu bygger jag nytt vidaliidär (vedlider eller som man säjer i Sverige “vedbod”). I långa tider har vedlidret varit en av de viktigaste byggnaderna på gården för utan torr ved så fryser man.

Det första vedlidret som troligen flyttades hit 1908 vid storskiftesregleringen började på 40-talet få ett ganska dåligt tak. Det växte en hel del mossa på nordsidan på pärtorna som ju då var närmare 40 år gamla.

Vidaliidär i början på 1940-talet

Då den nya ladugården byggdes 1945 så flyttades veden till den gamla ladugårdens dyngdal som är ungefär 7×7 meter. I slutet på april klöv vi ved som radades in där så att det var alldeles fullt. Därifrån hämtade vi ved varje dag till kakelugnarna och köksspisen. Det gamla vedlidret såldes 1949 åt grannen för 3000 mark. År 1955 installerades centralvärme men pannan eldades med ved så det behövdes fortfarande mycket torrved även om vi ibland eldade med koks på nätterna för den brann längre.

År 1962 blev det att flytta veden på nytt för då byggde vi kalluftstorken på bodvinden och kippfickan placerades i den tidigare dyngdalen. Nu blev bodan “vedlider” ända fram till 1983 då jag flyttade värmepannan ut i ladugården och installerade fliseldning. Eftersom vi sålt korna 1975 så var kokhuset ledigt och det blev nu pannrum. Värmen kommer in till huset via nedgrävda rör inne i dubbla styroxisoleringar.

Nu minskade behovet av ved för flisen skötte om värmen nästan helt. Först hade vi flisen i den gamla kalluftstorken i bodvinden men sedan byggde jag ny kalluftstork i en helt ny byggnad som förlängning på ladugården. Flislagret placerades på ena sidan av torken så man kunde skuffa ned flisen i lagret då den var torr.

Vedhanteringen blev ännu besvärligare då jag satte Logosol-sågen utanför bodan. Vi behöver inte så mycket ved nu mera – mest för köket då det är riktigt kallt. Det verkade onödigt att skotta snö till vedlidret då man behövde ved så sällan.

Nu bygger jag det nya vedlidret i vinkeln mellan ladan och uthuset. Det passade bra i samband med att ladans vägg fick ny brädfodring. Det nya vedlidret är mycket mindre än förut – bara 150×330 cm golvyta. Men det är högteknologiskt :-). Man kan fylla på det med stora Zetorns frontlastare antingen utifrån eller inifrån ladan. Det senare behövs då det är mycket snö i vinkeln mellan husen.

Nu kan man också hämta ved utan att skotta snö för vedlidret finns bakom Ducaton och för den skottar man hela tiden snö. Det är inte mycket för det är bara litet över en meter från dörren till allmän landsväg.

Det blir dubbeldörrar med en bredd på 240 cm så att frontlastarens skopa går in och man kan kippa veden. Öppningen från andra hållet är den gamla ladans dörröppning som är ännu bredare.

De nya dörrarna byggde jag med en ny teknik. Först skruvade jag fast två filmfanerskivor 6,5 mm på stommen och satte stabila regler 50×50 mm bakom gångjärnen. Sedan skruvade jag fast 19 mm bräder utanför och utanpå dessa gångjärnen. Sedan är det bara att ta bort skruvarna och dörren är färdig. På bilden är ännu inte alla utanförbräder ditsatta.

En filmfanérskiva var nödvändig för att dörren skulle bli tät. Det är nämligen ett grymt tryck i vinkeln från sydvästan som är den vanligaste vindriktningen hos oss. Om man lämnar den minsta springa så har man allt fullt med yrsnö. Veden skulle förstås må bra av luftad vägg men inte av yrsnö. På sommaren kan man ha dubbeldörrarna öppna så att veden torkar.

Vi använder vanligen torra träd som ved. Vi sågar dem till 30 cm kubbar som jag sedan klyver för hand. Det är fin motion och på vintern blir man varm redan innan man hunnit tända eld på veden. Granborrar tycker man ju inte om men de torra granarna är ofta så torra att man inte behöver torka dem just alls bara man klyver dem i tillräckligt små klabbar.

Nu i vinter får vi prova hur det nya vedlidret fungerar i praktiken – i teorin borde det bli betydligt bättre. Det är också högre i tak än bodan där jag ibland slog klyvyxan i taket. Den skall ha långt skaft och god fart då man klyver.

Fint byggväder annars den här hösten – torrt och lämpligt svalt.