Stolparna försvinner

Idag tog de bort första stolpen i vår trädgård och på måndag skall stolparna som man kört emot i närmare hundra år vara borta. Det gick väl an med hästar och kroppsarbete men med skördetröskor och sprutor var de ett verkligt gissel.

Stolpa2(video)

För att fira det lägger jag ut en video där A-stolpen plockas bort. Hoppas ni kan se den. Jag kan det inte eftersom jag måste installera tillägget Quicktime och det går inte på min maskin. Lustigt nog fungerar samma video bra på min WordPress (hindersby.net). Inte är det lätt med datamaskiner och Internet inte … (Försök att högerklicka och välj Open Link in new tab – det kan fungera).

Vår”semester” eller hur man bryter upp sten

Nyss återkommen från vår årliga ”semester” i Medåker (Sverige) börjar man hämta sej efter att ha packat upp allting från bilen. Vår ”semester” går mest ut på att åka runt och samla ihop material som jag köpt över nätet (Blocket-turism). I förrfjol förde den oss till Mariestad för att hämta dubbelhjul till stora Zetorn (kallas ”dubbelmontage” på rikssvenska) och i år tog vi en tur genom Bergslagen till Ludvika – närmast Hörks hage i Grängesberg. Jag råkade ramla över sex stora klotlampor från Folkets hus på Blocket.se då jag sökte taklampor till gamla folkskolan. Egentligen skulle jag ha mindre taklampor för lärarens arbetsrum men det här stora (och jag menar stora) passar utmärkt i stora salen då vi börjar måla taket.

Det var kallt och regnigt i Sverige också. Vårbruket hade inte alls börjat fastän de ibland har vårsådden undan då vi är där i slutet på april. Det fanns snö på norrsidan av skogarna och det stod vatten på åkrarna. Men det var utmärkt väder för att gräva. Så jag grävde grunden för vårt vedlider (som rikssvenskar inte förstår utan de kallar det ”veeboo”). I jämförelse med att på sommaren hacka den stenhårda leran med massor av små och stora stenar inblandade var det rena julfesten nu då leran ännu var mjuk. ”Gräva” är fel ord – mest använde jag jäärnstavurn (järnspettet).

Dagens människor är vana vid att ta en grävmaskin så fort det rör sej om mer än något ynka spadtag men jag har varit med om hur man gräver för hand. Och tar upp stora stenar. Dem har vi ingen brist på. Det går fint med två-tre starka karlar och järnspett men är man ensam så måste man använda huvudet i stället. Farsan talade om ”ti leik opp stein” (att leka upp stenen) i stället för brutalt våld – vilket förstås är viktigare då nån ungdom skall visa sej vara en karlakarl och imponera på flickorna.

Man börjar med att vicka litet på stenen med jäärnstavurn. Här gäller det att känna till hävstångsprincipen och man behöver inte vara professor för det. Förstås kunde manniskan använda hävstången långt före Arkimedes men ett av de mest berömda citaten tillskrivs honom på tal om hävstångsprincipen: ”Ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”. Arkimedes var en grekisk matematiker, fysiker, filosof mm. som levde i Syrakusa 287-212 f.Kr.

Då jag tillämpade Arkimedes hävstångsprincip genom att vicka på de stora stenarna med kårt bråt (kort brott) så rörde de sej och om de rör sej så tar man upp dem. Rör de sej inte så är de jordfasta och då bygger man runt dem i stället. Viktigt är att använda en bra kudda. Varför stödet kallas ”kudda” (ko) vet jag inte men det var ett helt vedertaget begrepp: ”Flytt kuddan närmari så att du årkar lyft” (flytta brottet närmare så du orkar lyfta) fick man ofta höra. Möjligen kan det vara en skämtsam omskrivning av ”kudde” ? Om nån inte vet vad ett ”brott” är så kan man titta i Svenska akademiens ordbok  (SAOB 1922) punkt 7: ”b) stöd mot hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning”.

Helt utan SAOB kan man sätta kuddan (en lämplig sten) nära den sten som skall uppbrytas och så gungar man tills stenen är lös. Från olika sidor turvis. Det går bra nu på våren men mindre bra på sommaren då marken är torr och hård. Längst nere på bilden syns jäärnstavurn och under den en liten sten som fungerar som kudda. Den mindre kilstenen på höger sida har en  mycket viktig funktion: Den faller ned då man lyfter och hindrar den stora stenen att falla tillbaka i gropen.

brott_DSCN2291

Det som är viktigt är att aldrig sätta fingrar eller fötter mellan stenarna. Man kan däremot lugnt sätta foten en kilsten. Då kilstenen faller ned så kan man byta brott och lyfta litet mer. Man lyfter från olika håll och radar kilstenar på flera sidor utom den sida dit man tänkt flytta den stora stenen. Det behövs kilstenar i olika storlek och man radar allt större stenar runt gropen kant. Nedan är stenen nästan ovanför kilstenen till höger om jäärnstavurn.

tjiilstein_DSCN2295

Och så behövs bara ett sista ryck då man sätter jäärnstavurn långt under stenen och lyfter/vältrar den bort från gropen:

siista_knyck_DSCN2296

Det skedet har jag ingen bild ifrån för jag var litet upptagen med att koncentrera mej på vältrandet. Egentligen borde man ha skild fotograf för den som gör jobbet har inte tid att syssla med kameran. Slutresultaten är att man har en sten och en grop med mindre stenar i. Fördelen är att de små stenarna kan lyftas bort för hand eller så fyller man bara gropen med dem. Vanligen är den stora stenen bara litet för hög för att man skall kunna lämna den kvar men lämnar en stor grop som måste fyllas igen. Lustigt nog är alla stenar alltid med minsta hörnet uppåt och placerade med ”näsan” rakt ned i jorden så det är svårt att få upp dem.

stein_opp_DSCN2297

Tja, det är min hobby (som onekligen liknar det normala arbetet minus stora traktorer). Det är annorlunda jämfört med att samla frimärken men vi är ju alla olika. Semestern var lyckad i den meningen att jag fick upp alla stenarna där vidaliidri (vedlidret eller veeboon) skall byggas. Alla stenarna placerade jag på andra sidan vägen där jag skall räta ut en kurva. Vägen har djupa hjulspår som måste fyllas med stenar – sand håller inte utanpå mjuk lera. Hemma har jag fyllt vägen från torken med grovt grus och småstenar. Ett lager med sådant material håller till och med sädbilarna på 40 ton.

Hemkommen sotade jag pannan efter vinterns eldande och så börjar verkstadsjobbet med oljebytande och småreparationer på vårbrukets maskiner. Inte för att det verkar vara nån brådska men man vet aldrig om vädret plötsligt slår om. Vi har ju ingen tjäle här.

 

 

Ovanligt fågelbesök.

Har intresserat mig för fåglar och djur sen barnsben och följt med vad som rört sig i omgivningen. Idag råkade jag se en fågel som jag inte sett förut på dessa breddgrader utan enbart under något besök neråt mellaneuropa.

Förde ner löklossaren till uthuset i byn då det börjar bli trångt om saligheten här hemma och förvarnades på hemvägen om en stor konstig fågel som satt huttrande på de våta plogtiltorna. Fågeln var lite skygg så den flög iväg när jag saktade in traktorn. Fick i alla fall ett par halvdana bilder av den med mobiltelefon och kunde efter att ha konsulterat fågelboken få bekräftat att det nog var en vit stork jag hade sett. Eller har någon av bloggläsarna något annat förslag?

Storken brukar ju föra något med sig sägs det så det blir väl till att hålla koll på spalten för ”födda” i lokaltidningen en tid framöver 🙂

Ensam och bortkommen fågel....
Ensam och bortkommen fågel….
.........flyger iväg söderut där den nog hör hemma.
………flyger iväg söderut där den nog hör hemma.

 

Drömmen om korvsås

Med mycket möda och stort besvär släpade jag lilla roddbåten någon 100 meter till öppenvatten. Till vilken nytta kan man fråga sej när det för varje dag som går försvinner mer och mer is.  Ena dagen stod jag och stampade med foten nedanför suden på båten, på isen, för att känna hur mjuk den var. Det var de inte alls. Hård som berget och 15cm tjock, men full med välslipade hål. Vattnet rörs och slipar isen varje sekund, lite sol till på det och följande dag var isen borta på det stället där jag dagen innan stod och stampade med foten. Men till öppen vatten fick jag båten. Att stiga i båten, vingla till lite eftersom vintern sitter i benen, och sen lägga ut ett nät. Ja, det är bland det roligare man kan göra på våren.

Jag rodde inte någon längre sträcka med mitt nät, utan fick just ner ett kort nät bakom ”mommos uddan” mellan berget och iskanten. Ett långt nät skulle jag ha fått lägga längs med land för att få det att rymmas. Jag övervägde en stund om jag skulle behöva sänka ”netilete”,  men konstaterade för mej själv att kvällen var kall, det blåste inte, och den lilla vind som drog, drar från land och leet. Så jag var ganska lugn. Man brukar om våren, vara tvungen att sänka netiletena. Om det blåser och driver omkring isflak eller landkallar, så kan leetena fastna i isen och så drar dom iväg med leet, nät och alltihop, sänker man leetena en bit under vattenytan gör det inget om isflaken seglar ovanför på ytan, näten ligger kvar, MEN, man skall komma ihåg var man lade ut näten… Så var det bara fara hem och sova och invänta morgonen då fångsten skulle bärgas, och mycket riktigt morgonen kom. Först på tur stod fåren, sen nätet…

Ror för att ta upp nät i blåis
Ror för att ta upp nät i blåis

Här går det bra att se hur långt det är mellan årtagen… Längre bort kan man se ”gammal” is, men för att komma till nätet var det blåis. Fördelen var ju att leete låg stadigt kvar där jag lämnade det på kvällen, det var fastfruset. Jag rodde fram och tillbaka över där som nätet låg och så började jag dra… Vattnet var klart och efter bara någon meter siktade jag någonting silvrigt som när det kom till ytan sprätte till och for sin kos… – en liten sik. Efter en stund kom det en till, den satt bättre fast, och var lite större, och den följde snällt med upp i båten, efter några tag till om flarnteln kom en abborre, och så var nätet slut, men glädjen var stor. Färsk fisk! 🙂 Abborren saltades, den ska kokas. Siken frös jag ner. Med ”blodad tand” lade jag ut på kvällen igen och fick därpå följande morgon två abborrar. De fileade jag och stekte direkt. Att i april filea abborre är som att filea vykort, och få någonting kvar att äta kräver lite knix, men visst blev det filéer  i alla fall blev det benfritt och stekt fisk, om man sen precis kan kalla de små knyrrorna i stekpannan för filee kan man ju diskutera… Gott va det i alla fall. Nu är det gott med fisk, i augusti-september brukar man ha så lejdon på filee att man om natten drömmer om korvsås.  😉

Tjälsituationen.

Lovade visst i ett tidigare inlägg meddela hur tjälsituationen ligger till efter senaste mätning den 15:e men eftersom det hänt ett och annat på väderfronten tog jag en tur till några av mätpunkterna i kväll för en lite färskare rapport. Och visst har det hänt lite sen regnet. Men för att få lite bättre överblick över förändringarna återger jag situationen under de tre senaste veckorna för två av mätpunkterna som befinner sig på åkermark, läget i skogen är kanske inte lika intressant den här tiden på året.

Mätpunkt #40

31 mars 0 cm tinat från markytan / tjäldjup 40 cm / snödjup 22 cm

15 april 0 cm / 43 cm / 5 cm is

21 april 12 cm / 39 cm / 0 cm

 

Mätpunkt # 45

31 mars 0 cm / 57 cm / 15 cm

15 april 0 cm / 66 cm / 0 cm

21 april 11 cm / 70 cm / 0 cm

Som synes går tjälen fortfarande djupare på en del av mätpunkterna, antagligen är jorden så pass kall att den tyngre kalla massan trycks djupare ner i marken när värmen tränger på uppifrån. Förövrigt tror jag att det är första gången under den tid jag mätt tjäldjupet som tjälen gått djupare den här tiden på året – men mannaminnet lär vara 5 minuter enligt förriga käringen 🙂 – så jag borde väl egentligen kontrollera mina anteckningar för att vara säker. De kalla nätterna gjorde att tjälen inte tinade ovanifrån trots soligt väder och några plusgrader under första halvan av månaden men regnen som kom då satte fart på tinandet uppifrån. 11 – 12 cm tinat från ytan är inte så illa under en veckas tid, normalt brukar det tina ungefär en cm i dygnet. Lite mera varmvatten skulle inte skada nu för att tinandet av tjälen ska fortsätta, torkar markytan upp minskar det torra jordskiktet värmens möjlighet att tränga ner i jorden.

Tjäldjupet ökat till 70 cm @ #45
Tjäldjupet ökat till 70 cm @ #45…….
.....medan det tinat 11 cm från ytan.
…..medan det tinat 11 cm från ytan.

 

 

Ny hemsida

Under den gångna veckan har jag jobbat en del med en av våra hemsidor. Närmare bestämt den södra gaveln.

Som på de flesta andra hus är det södra och västra sidan på vårt hus som får mest stryk av väder och vind och framförallt gaveln har med tiden börjat se lite väl väderbiten ut. Norra och östra sidan går bra att måla ett varv till,  men på södra och västra borde bräderna bytas ut och byggarkompisen Robin städslades för uppdraget. När vi ändå rev ner bräderna passade vi på att spika upp lite vindskyddsskivor också. Huset har hittills saknat egentligt vindskydd och det märks minsann när det blåser.

Själva rivningen gick någorlunda bra, alla fönster var glädjande nog hela när vi var klara. Under brädfodringen blottades faktiskt lite gammal papp, men den var så pass söndervittrad att den nog inte gjort nån större nytta de senaste decennierna. Nedanför ett fönster hittade vi c. 80 cm stock som hade lite rötskador i ytan, men inte så mycket att det var värt att byta.

Rivningen blev intressant när vi hittade numrering på stockarna. Huset flyttades till sin nuvarande plats i början av 1900-talet och enligt uppgift skall södra ändan ha skarvats till i samband med flytten. Men eftersom stockarna var numrerade kan ändan knappast ha varit ett nybygge, då hade ju ingen numrering behövts. Riktigt kul blev det när vi hittade årtalet 1796 inkarvat högst uppe i gaveln. Eftersom gården är köpt för dryga hundratalet år sedan har vi ingen egentlig aning om hur gammalt huset är och vi har gissat på medlet av 1800-talet. 1796 är inte helt otänkbart, det stämmer med vissa inredningsdetaljer som borde vara från den tiden, men jag hoppas trots det hitta nåt ytterligare belägg för det årtalet när vi fortsätter med de andra väggarna i framtiden.