reparationer – Sida 16

Rian

I gamla tider var enda möjligheten att torka säden att sätta den i rian. Här i norr var det nästan omöjligt att torka utomhus. Torr säd håller mycket bra men är den fuktig så möglar den. Så man byggde rihus med eldstad och torkade säden i dem. Det var helt enkelt frågan om liv eller död.

Då kärvarna var torra så tröskades de i logen som ofta var bredvid rian och hade ett tätt golv. Man slog först kärvarna mot väggen så en del av kornen föll ur och löste sedan upp dem och bredde ut på golvet. Sedan tröskades resten av kornen ur med slagor. Därefter ställde man till med korsdrag i logen och kastade upp kornen med skyfflar så att agnarna blåste bort. Säden blev också sorterad. De tyngsta kornen föll ned ganska snart men de lättare längre bort.

Jag har aldrig varit med om att tröska på logen för vi hade tröskmaskin sedan 30-talet. Det var en stor och lång grej byggd av trä och det behövdes många personer att sköta den. Men rians ugn fanns kvar då jag var liten så den minns jag bra. Den är riven nu men teglen och grunden finns. Själva rihuset är av stock och användes som lada men höll på att förfalla då vi satt nytt tak på det 1977. Därefter har det väntat på upprustning som jag började med i går. Det såg ut som ett hopplöst projekt för rian lutade betänkligt.

Men stockhus är otroligt starka och håller ihop fastän en del stockar är halv- eller helruttna. Rian hade dessutom åstak (under det nyare) vilket gjorde att jag bara satte stora frontlastaren mot ändan och rätade upp huset. Det finns 7 tjocka stockar som åsar och de håller ihop huset utan problem. Med takstolar hade det varit kinkigare. De takstolar som syns på bilden hör till ett extra yttertak som är satt utanpå det gamla åstaket som var ett torvtak. På bilden nedan ser man tydligt det gamla torvtaket under det nyare taket som hade pärtor innan vi satte på räfflad filt 1977.

Med domkrafter lyfte jag upp en del stockar och satte stenar under. Huvudsaken var i alla fall att få bort jorden runt huset och leda bort vattnet från taket. Det gick bra med den stora frontlastaren även om leran var så hård att man ibland trodde lerklimparna var stenar. Förra gången jag sysslade kring rian hade jag bara den gamla frontlastaren som inte alls klarade av den hårda jorden. I dag regnar det så nu har jag ”vattenpass” så jag kan gräva en lämplig svacka för att leda bort vattnet.

Det blev en stor hop med jord och det är inte färdigt än. Nu är det ”bara” att lyfta upp huset med domkrafter och sätta in ny syll (=det understa stockvarvet) och rian är som ny. Nåja, en del knutar hann ruttna innan vi fick det nyare taket på så de måste lappas också. Det är inte så svårt att lappa ett stockhus – speciellt som det inte har någon brädfodring. Man kommer åt både inifrån och utifrån och kan slå in en bit dä den gamla stocken ruttnat. Rian har förresten en hel del lappar från förut. Troligen från 1908 då den flyttades hit i samband med skiftet. Öppningen i ändan är intressant. Där fanns förr en skjutlucka som möjligen användes för att rada in ved för ugnen.

De stora dörrarna framför rian är från den tid då farsan sågade bort hela framväggen för att förvara maskiner där. Numera får man inte in några moderna maskiner alls där utan maskinhallarna skall vara över fyra meter höga inomhus. Möjligen kan man förvara nån kratta och småsaker i rian.

Så här såg rian ut 1963. Ladan till vänster revs snart efter det. Och en bild från 30-talet då den användes som lada. Min farfar med sina fina hästar.

Jag sträckte en muskel i andra bakbenet då jag körde flera tankar med röjsågen för att få bort växtligheten men det går bara man kommer igång. Då man sitter så blir man styv. I dag blir det mest inomhusarbete och det behövs också.

I morgon åker ett litet lass vete iväg. Priserna har stigit något sedan vårens bottennapp men är ännu betydligt lägre än i fjol. Allt beror på höstens väder. Blir det dåligt så blir det knappast överproduktion för vetet är 3-4 veckor försenat och det svala vädret gör inte saken bättre.

Undan för undan

Det är speciellt bråttom för alla bönder på sommaren. Det är hötid och Christer har fullt upp med alla sina 40 sorter (eller är det ännu mera ?). Många bönder är numera på jobb och semestern går till att sköta jordbruket. Jag har kanske mest ledigt men allt byggande gör att det inte just blir tid över. Och så är nätterna så korta att man plötsligt märker att klockan är halv tolv på natten.

Jag började alltså med den stora 40-årsstädningen. Sedan 1975 har vi bara burit ut allt till den stora ladan för att sortera ”senare”. Men då jag skulle börja så gick det som vanligt. Först måste torken på bodvinden rivas så jag kunde spika upp hyllor att sätta allt materialet i (en del kallar det skräp :-). Men då jag fått upp första hyllan och skulle börja städa ladan så blev jag tvungen att först laga golvet i baakstuvun för att få bort de sista köksskåpen. Och så går det undan för undan med en massa saker som skall lagas ”först” …

Nu hade jag i alla fall en oförtjänt tur. Då jag började planera in diskbordet i baakstuvun så märkte jag att jag inte satt tillbaka rören till vattnet. Så då måste jag ta bort den stora fibercementskivan på nytt och visst mumlade jag över det men det var en oförskämd tur. Då jag skruvade ut en av skruvarna så stod det en stråle vatten tvärs över rummet. Till all tur hade jag satt stängare så det vara bara att snabbt stänga vattnet. Det hade varit mycket illa om jag inte upptäckt att skruven gått mitt genom röret. Då hade det läckt litet hela tiden och efter ett antal år hade hela köksgolvet varit ruttet.

Vanligen sätter jag aldrig mer rör och elkablar inne i väggarna för jag har haft mycket dåliga erfarenheter av att bygga in dem. Här var det illa tvunget att sätta rören inne i mellanväggen mot köksdiskbordet. Men det är så att då man täcker in nånting så glömmer man var det finns inom en timme eller mindre. Tur att jag glömde sätta vattenrören till det andra diskbordet bakom skivan.

Mot fördelarstockarna har jag en lucka i fibercementskivan och en plast som skall leda ut eventuellt läckvatten så det genast syns på väggen. Där jag skruvade genom röret så har jag nu en tjock plåt så det inte skall hända igen.

Den här dagen gick till att sätta tillbaka rören och skruva fast skivor på golvet. I morgon skall plastmattan på och så kan jag bära in två rader skåp och arbetsbänkar. Det blir ett slags grovkök. Och sedan kan jag fortsätta med att städa ladan.

Tanken var också att idag börja spruta men det kom regn. Så det blev uppskjutet. Nå, jag städar ladan då det regnar och sprutar då det blir bättre väder. Men det tycks bli en kall och regnig sommar och tydligen sen trösktid. Kanske jag får städat riktigt mycket den här sommaren ?

På tal om undan för undan och det och det och det skall göras först så kom jag att tänka på Harry Belafontes ”There’s a hole i my bucket” som är en verklig klassiker. Det är en mycket gammal sång som lär ha rötterna i 1700-talets Tyskland och kom till USA med utflyttarna. Ett ytterst allmänt fenomen som handlar om att Liza (Liese på tyska) vill att Henry (Heinrich) skall hämta vatten. Men det är problem för det är hål i ämbaret. Henry vet inte hur han skall lösa problemet då men den praktiska Liza förklarar vad han skall göra. Henry har alltid nya problem som just går ut på att först måste han göra det och det och det. Nu är Henry en filur och till sist får han det till att han inte kan slipa yxan för att lappa ämbaret utan vatten – och det är hål i ämbaret … Jag hoppas jag inte hamnar i en rundgång likt Henry så jag inte får nånting gjort:

Harry Belafonte&Odette: There’s a hole in the bucket

Sedan har jag en massa maskiner som står och väntar på att bli reparerade. Bakrutan på MF165 kom loss och skall ersättas med en plastglasskiva. Jag har också jobb vid sidan av jordbruket – men jag gör det åt mej själv.

Evig lycka.

Säg den lycka som varar för evigt…….. ja då skulle de vara att vara bonde då, kanske? 🙂

Det kändes riktigt bra vid middagstid då jag efter 4 långa dagar, 3 korta nätter och 4 kg lättare avslutade denna etapp av spannmålssådden. Det har löpt bra trots att förberedelserna var lite på hälft. Påbörjade harvningen på första maj och fick nästan allt färdigt harvat på fredagen. Sådde koriandern på fredag kväll och havren på lördag. Kornet sådde jag på söndagen och måndagen och skulle ha haft det klart då om inte ett lagerhaveri skulle ha försinkat arbetet. Så det blev att så lite i morse med. Nu återstår förutom grönsakerna 5ha korn och 7ha kummin att så. Kornåkern som återstår skall jag vårplöja men tyckte att det grönskat lite kvickrot så en bekämpning skall utföras innan plöjningen. Och kumminet brukar jag så i slutet av maj.

Vadan nu denna brådska när kalendern visar att blott några dagar av maj passerat. Joo, det är så att jag ännu i år sår med lånemaskin och då ägaren hade en del stallgödsel att ta hand om så passade jag på att så det som kunde sås innan han behövde maskin. Dessutom är förhållandena ypperliga även om vi hade några kalla nätter i helgen. Markfukten är riktigt lämplig, det är inte för torrt som det var i fjol men åkrarna har torkat upp jämnt då tjälen gick tidigt. Så varför invänta regnväder innan sådden. Dessutom kan jag nu i väntan på att såmaskin ånyo blir ledig ta hand om de tidiga grönsaksplanteringarna och -sådderna.

Kortvarig lycka.

Glad i hågen började jag städa undan material och utrustning som använts de senaste dagarna och som har varit utspridda på gården. När turen kom till att backa in släpvagnen observerade jag inte att lyftarmen var i höjd med dragbommen och den tog i och brast förstås 🙁

Efter lite språkbruk som jag inte skall återge här men som intresserade iraniern som jobbar här eftersom han nu fick lära sig några nya ord. Det blev att åter tillbringa aftonen i verkstaden i stället för att påbörja bäddfräsningen för grönsakerna.

Förhoppningsvis blir lyckan med årets nya gröda -Koriandern- som min vän Matias fick mig övertalad att pröva långvarigare än dagens lycka. Sådde ändå inte mera än 1,6 ha, det löns kanske att pröva i mindre skala till först. Hade lite problem med att få sådden tillräckligt grund så jag blev tvungen att välta innan sådden.

Några fånggrödor som annars verkar bli årets hit till glädje för tillverkarna av frölådorna sådde jag inte in bland spannmålen. Frökostnaden, tilläggsarbetet, utrustningsbrist, lägre skörd och risk för högre trösknings- och torkningskostnader tycker jag inte uppväger nyttan och ersättningen. Däremot skall jag så dylika efter den tidiga grönsaksskörden, det har jag också nu och då praktiserat tidigare med goda resultat. I övrigt så har blankettarbetet lämnat lite på hälft, jag kom av mig lite när kartritandet strulade till sig. Jag verkar vara i gott sällskap för flera kollegor har också meddelat problem. Får väl göra nya försök till veckoslutet om det blir någon regnvädersdag.

Lite bildkavalkad får beskriva sysslorna under de senaste dagarna.

Doften av årets nya gröda var ingen höjdare precis men ger den lite utdelning så tål jag nog doften av pengarna :) — Doften av fröna till årets nya gröda var ingen höjdare precis men ger den lite utdelning så tål jag nog doften 🙂

Att det är tidigt vårbruk syns i att det blir mörkt om kvällarna, ser att jag fortfarande kör med víntertid i traktorn.

Det sägs ju att man skall så i pälsen så lite rimfrost efter en kall natt borde inte utgöra nåt hinder. Marken är ju inte frusen i alla fall :) — Det sägs ju att man skall så i pälsen så lite rimfrost efter en kall natt borde inte utgöra nåt hinder. Marken är ju inte frusen i alla fall 🙂

Liksom för Nisse så skall det repareras skivrister här också. Det blev lite knepigt att få loss resterna av de gamla lagren i brist på lämplig utrustning. Men med hjälp av att dra en svetsfog runt lagerkoppen fick jag den att utvidga sig så pass att det bara var att knacka ur de gamla lagren.

"Man tager vad man haver" -betningsstation. Från släpvagn till badkaret ->med ämbar till betongblandaren, tillsätt betningsmedel ->till snöskopan som töms i såmaskin. — ”Man tager vad man haver” -betningsstation. Från släpvagn till badkaret ->med ämbar till betongblandaren, tillsätt betningsmedel ->till snöskopan som töms i såmaskin. Lite omständigt men bra resultat 🙂

Årets obligatoriska tofsvipebobild. Märkligt att inte miljönissarna kommit på att betala ersättning för varje räddat bo, här var det 5 bon per 3ha så nån tia per bo hade gett lite bidrag. Nåå, viporna är ju riktigt trevliga så dem håller man nog koll på även utan ersättning :) — Årets obligatoriska tofsvipebobild. Märkligt att inte miljönissarna kommit på att betala ersättning för varje räddat bo, här var det 5 bon per 3ha så nån tia per bo hade gett lite bidrag. Nåå, viporna är ju riktigt trevliga så dem håller man nog koll på även utan ersättning 🙂

Så var då olyckan framme. Som synes så var det samma arm som reparerades provisoriskt för något år sen........ — Så var då olyckan framme. Som synes så var det samma arm som reparerades provisoriskt för något år sen……..

.... den ville dra sig krokig under svetsningen men med hjälp av lite belastning under svetsningen rätade den ut sig........ — …. den ville dra sig krokig under svetsningen men med hjälp av lite belastning under svetsningen rätade den ut sig……..

..... månne det håller nu? — ….. månne det håller nu?

Verkstadsvedermödor

Jag tycker att Valborgsbilden (Glad Valborg) ser alldeles för idyllisk ut. I själva verket så tillbringade jag Valborg och flera dagar före och efter i de mest obekväma ställningar man kan tänka sej. Det är inte ovanligt i verkstaden men byte av tallrikar på Rapiden hör till de värre övningarna. Inte för att den är trångt konstruerad – tvärtom. Det hade gått utmärkt om jag hade haft en halv meter längre armar och fler leder på dem – helst sådana som viker sej åt alla håll …

Som vanligt så tappar man en nyckel och armarna räcker inte till utan man måste kravla sej upp och gå runt maskinen för att hämta den. Vanligt är också att rocken fastnar på något järn eller skruv. Förstås bak i ryggen så man inte kan få loss den. Rör man på huvudet så slår man det mot en kant och då man försiktigt lyckats lirka in huvudet i maskinen så märker man att man inte kan vrida det åt rätt håll för näsan tar emot.

Rapiden är välkonstruerad och där finns utrymme både på bredden och på höjden vilket är bra så torvor inte fastnar så lätt. Men att skruva på den – speciellt tallrikarna – gör att man inte kan ligga, inte sitta och inte stå på huk utan nånting däremellan. Musklerna får inte utföra arbete utan spänns bara till bristningsgränsen så man får kramp i dem på nolltid. Annars når man inte bultarna.

Och så är det intressant att få en nyckel på bulthuvudet. De korta orkar man inte dra loss dem med och de långa ryms inte. Visst har jag kompressor med skruvdragare med slag men det finns ingen möjlighet alls att få den att rymmas mellan billarna. Så det blir att dra loss alla bultar för hand. Det fina är att då de en gång kommer loss med den första knäppen så kan man skruva ur de flesta med fingrarna. De är inte rostiga alls eftersom de är välsmorda i vaselin. Men att dra loss dem kräver det längsta skaftet jag har och en hel del funderande hur man skall få dit det. Och sedan då bulten plötsligt lossnar så får man då och då ett finger i kläm trots att man försöker undvika det. Tummen på höger hand är ännu ganska sjuk och svullen men börjar bli bättre.

Ibland måste jag hasa mej på rygg under maskinen. Det går fint på underlaget av papp från gamla lådor. Tunt men värmeisolerande och mycket bättre än allsköns köpisunderlag. Men det skall vara stora lådor så det inte finns veck på pappen. Annars gick det bra men då man efter pustande och stånkande lyckats hasa sej fram till rätt bill så märkte man att man glömt den viktigaste nyckeln på bordet … Hasa bort, hämta nyckeln och hasa tillbaka.

Men annars gick det bra …

Tallrikar

Inte gröt utan tallrikar till min Väderstad Rapid såmaskin. Jag fick med 12 stycken nya då jag köpte den men det räcker bara till gödselbillarna så vi köpte 24 till då vi var i Sverige. Och nu sysslar jag en längre tid med att skruva bort de gamla och skruva dit de nya. Att det är nödvändigt kan man se på bilden av en ny och en gammal tallrik.

Den nya är 37 cm i diameter och den gamla bara 29 … Man ser på bilden också att den gamla inte alls skär lika djupt som billen går – hela fyra cm grundare och det är ju inte bra. Ett byte är verkligen nödvändigt.

Men det är inte så lätt. Då jag fick Rapiden (med 12 nya tallrikar) så försökte jag skruva loss en tallrik men det var nog kissan det. Bultarna satt som berg. Nu skruvar jag bort hela billen, sätter den i skruvstädet och drar loss bultarna med den längsta nyckel jag har. Lustigt nog så kan man vanligen skruva bort dem med fingrarna bara man får dem att lossna. Gängorna är inte det minsta rostiga utan rena och fina som nya.

Men visst finns det problem. Den tallrik som satt bredvid drivhjulet (som driver såvalsarna) har fått bulthuvuden bortnötta så det var riktigt svårt att få en nyckel att hålla fast i skallen. På något sätt gick det med fyra men för den sista måste jag fästa nyckeln med en skruvtving så den inte skulle slinta. På nästa bild är en sliten bult jämförd med en hel och fin.

Tillsvidare har jag fått bort alla bultar med nyckel utom en. Den måste jag göra rödglödande med gassvetsen innan den kom loss.

Och så gäller det att ställa in billarna för de nya tallrikarna. Billen skall vara så nära som möjligt utan att den hindrar tallriken att rotera. Blir avståndet för stort så fastnar det fullt med rötter mellan tallriken och billen. Man ställer in avståndet genom att sätta till/ta bort brickor i billens fastsättning mot tallriken. Men det är inga vanliga brickor utan mjuka PVC-brickor som jag inte hittade någonstans utan måste köpa från Tyskland. eBay är bra då det gäller att hitta litet udda saker och ett paket från Tyskland kommer inom en vecka med vanlig post (express kostar mera).

I dag hittade jag ett lager som var dåligt. Tallriken hölls inte rak utan vippade fram och tillbaka. Till all tur finns det i Grenes katalog så jag hoppas få tag i det ganska snabbt. Nu då billarna är bortskruvade så måste man fixa alla problem för det är inte lätt att skruva loss dem. Det är lindrigt sagt obekvämt att sitta på förharven och skruva under sålådan. Inte kommer man åt med längre skaft heller så det blir en hel del knysande och hackande med handflatan.

Väldigt bråttom verkar det inte vara. Vi har ett grymt ruskväder här och värre skall det bli. Tiodygnsprognosen lovar regn nästan varje dag. Men brist på sysselsättning blir det inte. Alla traktorerna skall också servas.

Problematisk skogsvinter.

Tänkte till först kommentera Nisses inlägg men i och med att jag ville lägga till lite bilder får det bli ett eget inlägg, även om det vill bli lite väl mycket skog här på bloggen nu. Skogsarbetet ligger ändå liksom lite i tiden även om vi nu står i startgroparna inför ny grönsakssäsong, så grönsaksintresserade ska nog få sitt lystmäte tillfredsställt så småningom de med 🙂

Skitvinter.

Det ser ut att bli en lika dålig skogsvinter som ifjol trots att vi nu fått lite kallare väder igen. Det är ändå för sent för att marken skall frysa till ordentligt, efter regnet till nyår har det inte riktigt blivit någon ordning på skogsföret så nu ligger jag för andra året i följd rejält efter med skogsarbetet. Det fattas ännu lite flisvirke för nästa vinters behov och jag har nog gallringar att göra på momark som håller att köra på även om det är ofruset. Men just nu håller jag på och utför de sista röjningarna av dikeslinjerna och dikas görs det där det är blött så frusen mark är nog en förutsättning för att transporterna skall löpa utan problem. Återstår ännu ungefär en dags huggande längs dikeslinjerna men åtskilliga lass ligger i skogen i väntan på transport som också delvis skall göras över åkermark. Körde hem ett lass flisved idag och det gick hyffsat då det var -10°C senaste natt, plogtiltorna sviktade lite men det blev inga spår i alla fall. I skogen var det lite sämre, en del stubbar som fastnade mellan hjulen i boggien revs loss och det kändes mjukt, jag får nog minska ner till halva lass i fortsättningen.

Reparationer.

Brukar tänka när jag sett Nisses bekymmer med skogskran att till all lycka råkar jag inte ut för dylika bekymmer, inte så ofta i vart fall. Nu för ett par veckor sen var det hur som helst min tur att söka fram svetsen då axeltappen till lyftcylindern på bommen brast. Det är andra gången jag har axelbrott på skogslastaren, förra gången var det en axel i gripen som gick av troligen på grund av snedbelastning i samband med lite stenplockning.

Utmattad axeltapp, ~30 års användning sätter sina spår.

Till all lycka noterade jag axelbrottet i tid tack vare missljud vid användningen så jag hann avbryta arbetet innan bommen skulle ha fallit i backen. Ena axelholken böjdes ändå litet så att jag blev tvungen att svetsa om för att få ny axel monterad.

Gallring.

Noterade Nisses rikliga plantsättning men ställer mig ändå -utan att ha sett objektet i praktiken- lite frågande hur pass bra de nya plantorna kommer igång. Dom kan även om dom är små vara gamla och därmed ha svårt att komma igång trots att dom nu får ljus och utrymme. Hoppas Nisse kan återkomma till objektet senare.

Själv har jag också friställt en del gran som hotats att undertryckas av björk. Det är liksom svårt att gå runt sådant som bör göras även om dikeslinjerna nu är prioritet nummer ett. I mitt fall är det hur som helst inte frågan om gamla plantor som gått i stå utan dessa ser ut att bra växtkraft men de hotas piskas sönder av björken om inte björkarna tas bort. Lite björk lämnar jag dock där det finns utrymme för att fungera som skärm vid frost, det är ju frågan om låglänt kärrmark där försommarfrost lätt kan skada de unga årsskotten.

Efter gallringen som gav en hel del flisvirke, det är nog ingen brist på skogsenergi här. I bakgrunden är ännu arbetet på hälft.