Författare: Christer

När man numera läser eller lyssnar till nyheterna verkar det som om slutet är nära, de ena domedagsprofetian efter den andra avlöser varandra. Tidigare var det mest miljö, nu klimat, medan biodiversitet verkar vara på kommande. Och allt som oftast utpekas bonden och dess verksamhet som den stora boven.

Så därför kan det kanske vara en lättnad att notera i den preliminära lantbruksstatistiken att ytterligare 1078 gårdar har slutat under året och att det nu återstår endast 44611 lantbruks- och trädgårdsföretag. Med anledning av detta så undrar jag varför det läggs så mycket energi och resurser på att bromsa klimatförändringen. Med den här takten är bönderna, åtminstone i det här landet, slut om si så där 45 år och miljö- och klimathotet ett minne blott.

Jag har i samband med uppgörande av någon affärsplan nån gång präntat ner att vår målsättning här på FinneFarm är att vara skuldfri och markerna i bästa möjliga skick då det är dags att lämna över till nästa generation -“Heimane i skick”- som det så populärt heter. När dagen är kommen har jag inte funderat så mycket på men med tanke på att farfar blev 61 år och far 63 så börjar det kännas som om dagen närmar sig snabbt. Alltför snabbt till och med, för ännu har jag mycket ogjort även om skulderna, åtminstone de monetära, är avklarade.

Så efter några års andhämtning efter branden och dödsfallen i familjen som den som följt oss här på bloggen känner till så försöker jag nu forcera en del projekt. Att bättra på och säkra vattenhushållningen samt röja lite odlingshinder, ytplanera och förbättra arronderingen samt höja bördigheten med rätt växtföljd, gödsling och kalkning är väl närmast det jag försöker mig på. Det jobbade jag också hårt med efter att vi köpte gården för snart 35 år sen och som det då tycktes bara grävde ner pengar. Nu har vi för en tid skördat frukterna av den satsningen. Men inget varar för evigt, det finns alltid förbättringar att göra och en del tillskottsmark ska också sättas i skick. Marginalerna, om de nu överhuvudtaget existerar, är små så det blir allt viktigare att säkerställa god skörd.

Därför känns det nu som om man ytterligare ligger planeten till last för just det jag håller på med är sånt som man nu tycker att jag skall sluta med eller man vill till och med att jag ska återställa allt till hur det var för 70 år sen. Dikena ska fyllas igen och skogen ska lämnas oskött, dränkas och ruttna bort. Allt för att rädda planeten. Mat finns ju i butiken, el i vägguttaget och landet kan väl fortsätta låna pengar till driften för några exportintäkter verkar inte behövas. I stället redovisas vinster om 10 miljarder om vi lämnar sågen hemma och enbart strövar omkring i naturen, alltså ca 1800€ per finländare årligen. En nätt summa. Det verkar ändå som om det enbart är landsbygden som ska delta i det så kallade talkot för ingen har nämnt nåt om att återställa fordonsparken eller tätorterna till situationen för 70 år sen. Jag undrar hur många miljarder den åtgärden skulle inbringa.

Nåväl det om detta, jag är så pass gammalmodig att jag nog fortsätter med att förverkliga målsättningen i affärsplanen. Man vill ju att nästa generation ska få det lättare. Döttrarna deltar alla på sätt eller annat i verksamheten här på gården och äldsta barnbarnet har också övergått till lantbruksstudier vid sidan om gymnasiet. Så intresse att ta över verkar finnas och det stimulerar till att utveckla verksamheten. Det här är ändå inget man tar med sig utan enbart har till låns den tid man verkar.

I fjol och i år har det således täckdikats på ett par nyförvärv samt installerats kontrollerbar dränering och underbevattning på äldre täckdiken samt reparerats en del reglerbrunnar som monterades för ca 20 år sen. Allt för att förbättra vattenhushållningen som dessutom har en positiv inverkan på miljön också men det verkar man inte få kredit för, man tackas sällan för de miljöåtgärder som de facto görs på lantbruken. Fokus är på annat.

Här lite bilder från ett av fjolårets projekt.

Tiden rann ut så en hektar stenåker hanns inte ta i bruk men det kommer nya år.

Diskussionerna kring klimatförändringen har känts tunga så det var trevligt att ta del av forskare, Ph.D.Peter Österberg’s föredrag “Den positiva storyn om lantbruket!” på bondebåten här om veckan. Det gav en lite annan bild av det hela. Så trots att den naturliga avgången bland en åldrande bondekår är stor och att många slutar av andra skäl så finns det hopp om en framtid också för nästa generation. Mat lär fortsättningsvis behövas och den kommer också i framtiden att produceras av bönder i någon form.

Helt klart står vi inför förändringar och får lov att anpassa oss men det har vi också gjort förut. Det som mest irriterar mig är att man nu verkar ha lätt för att ta bort medel som behövs i produktion innan nya “klimatvänliga” lösningar har utvecklats.

Jag blev tidigare tillfrågad av en reporter om hur klimatförändringen påverkat mitt arbete, han hade säkert förväntat sig nåt negativt men jag blev tvungen att göra honom besviken och säga att “egentligen har det till övervägande del varit positivt, vi har fått längre och varmare höstar så det finns mera tid till att skörda och utföra åkerarbeten”.

Imorgon ska jag ut och köra sten, det är torrt (endast 33,8mm nederbörd i november) och fint på åkrarna, marken lite frusen så det bär maskinerna bra.