Ordbruket förnyas

Förra veckan var det info om stödansökan. Nästan allt förnyas – och blir ännu krångligare. En del saker blir ungefär som förut men för att inte göra det för enkelt så byter allting namn – igen. Det finns för mycket byråkrater då de har tid att krångla till allting hela tiden. Man kan inte tro att de bara försöker mobba oss. Men då man sitter dagarna i ända och filar på regler och villkor så kan småsaker bli alltför viktiga.

Nu vågar jag inte säja vad som blivit bättre och vad som blivit sämre för hela alltihop är fortfarande en enda röra. Närmast gäller det att försöka undvika större misstag. Problemet är att det snart blir det vårsådd och då borde man veta vad som gäller. Rådgivarna fick en del frågor som inte de heller kunde besvara så det ser dystert ut. Troligen får vi gå till sådd delvis i blindo.

Om jag förstått det rätt (och det är osäkert) så kan man ändra val av åtgärder varje år (utom i vissa fall) så man binder sej inte för fem hela år om man gör något misstag. Likaså kan man anmäla åtgärder som man sedan i höstanmälan konstaterar att “det bidde ingenting” utan att man blir hängd, dragen och kvarterad som på den gamla goda tiden då nån retade upp kungen.

Fogdarna (granskarna) skall heller inte åka omkring lika mycket till gårdarna och det förstår jag bra då jag ser på satellitbilderna. Man kan snart söka efter en tändsticksask som man tappat via satellit. Storebrorsorna ser allt. Orson Welles kan dra nånting gammalt över sej – hans “1984” är barnslig jämfört med den moderna tekniken och fogdarna.

Ett av de värsta problemen är att gallra bort sådant som inte har någon betydelse. Nu är alla viktiga saker ihopblandade med en massa små detaljer. Producentförbunden har varit bra på att plocka fram det väsentliga men nu går sammandraget på 6 sidor med två spalter per sida. Några lagar och förordningar kommer man aldrig fram till – det är bra om man kommer genom sammandraget. Jag tycker synd om rådgivarna som skall försöka översätta eländet till förståeligt språk. I 35 år har jag läst invecklade tekniska artiklar men det juridiska och byråkratiska språket slår nog det tekniska med flera hästlängder ifråga om obegriplighet.

Ett litet utdrag ur den KORTA sammanfattningen av villkoren

Jag misstänker att man efter en tids fruktlösa försök att förstå eländet så kastar man allt och sår som förut. Sedan får man på hösten se vad det blivit. Då kanske reglerna också blivit “preciserade” och man har insett att vissa saker bara inte fungerar i det verkliga livet. Där finns en del som man direkt kan se att är omöjligt. Det finns knappast utsäde för alla “mångfaldsåkrar” för utsädet borde ha odlats för ett år sedan – tycker man som bonde. Andra är utslag av önsketänkande såsom “precisionsodling”. Tekniken fixar jag nog men nyttan är mest obefintlig och ekonomiskt är det helt olönsamma åtgärder.

Som gammal elektronikingenjör så var jag förstås intresserad av metoder för “precisionsodling” men det är mest pappersåtgärder. Nån verklig nytta är det inte av “automatiken”. Möjligen om man har minst 500-1000 hektar i ett skifte. Den teknikguide som jag använder med GPS för att sköta besprutningen är uppgjord i Ungern där pustan går tiotals kilometrar åt alla håll utan några riktpunkter. Då behövs GPS. Men automatisk styrning tvivlar jag på – lika bra kan jag sitta och vrida på ratten själv. Vårt RTK-GPS korrigeringssystem i Hindersby har i princip en precision på en centimeter men inte fasen kan man styra traktorn så exakt. GPS med RTK är nog bra men automatstyrningen borde man strunta i ifall man inte tänkt ta sej en tupplur mitt i sprutandet.

GPS-guide vid besprutning

Se också Höstarbetena klara . Nu har jag en ny GPS-antenn som passar med RTK och har bättre precision. Fast automatstyrning har jag inte så det godkänns väl inte av stödbyråkratin.

Fånggrödor undrar jag över. Vi har haft klövervall insådd i vetet men om det duger är osäkert. Våra gröngödslingsvallar har haft våldsam klöverväxt flera år men det duger väl inte heller. Det skall i framtiden vara minst fyra växtarter och man får uttryckligen INTE komplettera på våren. Så adjöss med vår gröngödslingsvall.

Växttäcke vintertid ska väl gå för med direktsådd så plöjer och harvar vi inte alls. Men skyddszonen gick i putten så den måste vi odla upp. Växtföljd har jag inget emot men desto mera emot de detaljerade reglerna. Nu blir det huvudvärk över vad som får odlas och när. Till yttermera visso så gäller det skilda regler för växtföljd per skifte och växtföljd per gård. Fogdarna leker med reglerna men vi som skall folja dem får huvudvärk.

Nu har också EFA blivit IPA – inte för att jag förstår någondera. Fyra procent skall i alla fall vara “icke-produktivt”. Nån gång senare efter sådden skall jag ta reda på vad det nu betyder … Och så har vi undantagen för 2023 … Man har alldeles tillräckligt men odlingsproblem och det behövs inte nya byråkratiska bekymmer. Byråkratin är också liksom vädret ganska oberäknelig.

Vi ska få veta hur det egentligen är först då stödansökan öppnas nån gång i maj. Och med det här kalla vädret så kanske vi inte hinner så före det. Nytt utsäde hinner vi i alla fall inte skaffa. Egentligen väntar jag på stödansökningprogrammet för det har varit ganska tydligt och bra så varför skaffa sej huvudvärk nu redan. Jag avundas inte de stackare som skall programmera in de råddiga reglerna men de får ju betalt för det. Jag önskar dem lycka till.

Nu sitter jag i Medåker i Sverige. Då vi kom så var det ren sommarvärme och över 20 grader varmt men nu är det kallt och regnigt och mest höstliknande väder. Det vädret kommer till Hindersby på torsdagen så det är ingen brådska med vårsådden hos oss. Fast här är vårbruket också sent – vanligen börjar de ett par veckor före oss men ännu syns inga traktorer på åkrarna.

Nu är det mest att gå igenom maskinerna så att de är i skick då det är dags för sådd. Med direktsådd blir det betydligt senare än med harvsådd. Snart blir det väl varmare väder och om det inte kommer regn så kanske vi är ute på åkrarna i mitten på maj.

Hårda bud i Hindersby skog

Det har varit dåligt med skrivandet. Det har funnits en hel del att skriva om men efter en dag i skogen så blir det inte av för jag somnar över tangentbordet. Visst har konditionen blivit bättre men dagarna har också blivit längre och då man far till skogs klockan sex på morgonen och kommer hem nio på kvällen så räcker inte orkorna till.

Nå, det har inte blivit skogsarbete varje dag även om det sist och slutligen varit ganska hyfsat väder. Det såg illa ut i januari och februari då åkrarna låg nästan bara och det började slå igenom på skogsvägarna men så kom ett par ordentliga köldknäppar och skogsvägarna har varit fina ända tills nu. Men det har varit bråttom för man visste aldrig hur länge vädret höll i sej. Vi har kört ut anefter som vi har huggit så det finns inga hopar under snön (tror jag). Brorsan har blivit riktigt duktig med den lilla lastaren och har lyckats baxa upp de stora svarvstockarna trots att den är svag och har kort räckvidd.

Förra sommaren satte vi upp solpaneler och bytte tak och alla arbeten sköts framåt så mycket att jag bytte packningar för bakaxeln på Belarus först i januari och skogsarbetet började först i februari. Sedan harmade det att man måste deklarera i slutet på februari då skogsvädret blivit hyfsat. I början på mars tänkte jag sätta fart på huggandet men då föll lastaren framåt mot hytten för de nedre fästkrokarna hade brustit. Bara litet plåt blev skrynklig men det var nervpirrande att köra hem på krypväxeln med lastaren rakt upp. Sedan gick det fem dyrbara dagar till att svetsa ihop ett nytt nedre fäste.

Här syns sprickan i fästet – på andra sidan hade biten fallit bort

Fästet var tillverkat av 25 mm stål men det räckte inte till. Om lastaren lyfter 500 kg längst ut så blir kraften på nedre fästet över 30 gånger större: 15000 kg. Dessutom kränger lastaren svårt då man kör över stubbar och stenar. Maskinerna far nog illa i skogen. I år högg vi dessutom i stenbackar.

Det nya fästet svetsade jag ihop av 20×120 mm järn – två varje sida – så det borde hålla. Det är överdrivet tjockt men intressant nog är det brist på flatjärn så jag kunde inte köpa klenare. Valsverket i Ukraina som stått för en stor del av järnen är ju sönderbombat. För att hindra lastaren att kränga så mycket så spände jag fast de nya järnen med fyra 20 mm bultar. Om man drar till dem ordentligt så borde det nedre fästet inte kunna röra sej alls.

De nya fästjärnen

Den nya fräsmaskinen som jag köpte i fjol togs nu i användning och det var roligt att kunna borra ordentliga hål i grova järn utan att remmarna slirar hela tiden. Fräsen har växellåda med kugghjul och klarar upp till 40 mm hål i järn. Synd att jag inte hade den då jag svetsade ihop fästet till den nya lastaren.

Den nya fräsen invigd då lastarfästet reparerades

I mars kom det köldknäppar och vi körde flitigt upp breda spår. Skogsvägarna blev så bra att vi också kunde köra genom ett område som för 120 år sedan varit åker och ganska sankt. Eftersom vi inte varit där på många år så fanns det gott om torra träd. Nu är priset på energived hyfsat så vi körde ut dem. De ger bra ved utom de som legat på marken – dem flisar vi åt oss själva även om det mest blir damm.

Jag har trott att granbarkborrarna tagit livet av träden men nu börjar jag tänka om. För ett antal år sedan dikades skogen där och dikena är grymt stora. Det är möjligt att träden hade så ytliga rötter då de växt upp i sankmark och inte klarade av de nya dikena som sänkte vattennivån med omkring en meter. Om man därtill lägger de senaste heta och torra somrarna så är det inget under att granarna torkade bort.

De skogsområden som varit svåra att komma åt – sanka eller steniga – hade en hel del riktigt stora träd. Jag fotograferade först ett träd med 70 cm rotdiameter för att utse det till årets “bålaträä” (båla = stor) men så hittade vi allt fler lika stora.

Ett av många bålaträädär. Motorsågen har 15″ (38 cm) svärd.

Det verkliga bålaträä var nog det som det blev tre svarvstockar (58 dm) plus två vanliga stockar från. Det växte vid stenbacken nära ett dike på södra sidan. Det fanns en mängd nästan lika stora träd runt omkring så det blev långt och utan kvistar. Alla träd har jag fällt med motorsåg, kvistat och kapat. Förstås har jag använt lastaren vid fällning och flyttning av stockarna. Som liten var jag med då man för hand rullade stockarna upp på parsläden men de var betydligt mindre.

Motorsågarna som jag använt är en Jonsered 2147 och en Jonsered 2252. 2147:an är redan gammal men en av de bästa motorsågar vi har haft. Den har en grym fart på sågkedjan och skär så in i norden. Dessutom startar den nästan på första rycket. På 2252 som i princip är litet starkare har jag 15″ svärd för de riktigt stora bamsingarna. Den är modernare men inte bättre och krånglar ibland vid starten. På tal om hårda bud så blev 2252:an under ett träd där lommen slog upp och sedan föll ned på motorsågen. Visst brukar jag ta bort sågen men den kom i knipa så jag måste lämna den och stiga åt sidan för att inte hamna under roten. Fästet till bränsletanken brast och handtaget kroknade men med litet ståltråd så kunde jag fortsätta såga ända till slutet på vintern.

Svarvstockar 58 dm och över 28 cm i toppen

I mitten på mars så började också ena bakhjulet på Zetorn att läcka så det blev att ta en tur till Lindfors Däck i Kuggom där de fixar ringen medan man väntar – inte illa. Det var inte första gången för i fjol hade vi den andra bakringen sönder. Då måste vi ta loss hjulet i skogen men nu kunde vi komma hem till verkstaden.

Åter ett hjul som man måste ta bort

Det är inte så stor sak att ta bort ett bakhjul då man kan lyfta upp traktorn med stödfoten till lastarn. Vi har ju bägge lastarna fastsatta vid bakaxeln på traktorerna. Det är nästan rutin att plocka bort ett bakhjul.

Av de stora 150 år gamla granarna var nog en del rötskadade men mindre än jag fruktat. Det värsta var en stor gran uppe på stenbacken som hade hela 15 meter röta – brunrötan kan gå långt upp i stammen. Visst borde man ta bort de gamla granarna tidigare men vi har inte hunnit. Å andra sidan verkar det litet fånigt att hugga 70 år gamla granar – det blir ju bara pinnar av dem. Och står de dessutom så glest som gallringsrekommendationerna anger så är de fulla av kvistar. Sådant virke vill åtminstone jag inte ha.

En sorglig syn – röta
En gammal björk som inte blir till kvalitetsvirke

I mars hade snön börjat smälta bort men så kom det omkring 30 cm snö i slutet på månaden och det blev vinter på nytt.

Den 24 mars 2023 …
… och den 1 april (inget skämt)

Början av april var ganska kall och vissa nätter var det kring -17 grader. Vi måste köra upp spåren på nytt men det blev bra skogsvägar och vi fick ut en hel del virke på grund av kölden. Eftersom jag mest är bakom kameran så finns det inga bilder av mej men jag måste sätta ut en för att bevisa att jag faktiskt varit i skogen den här vintern:

Artikelförfattaren har fällt ett (litet) träd

En vecka in i april gick det bra med skogsarbetet men nu börjar solen mjuka upp spåren – speciellt vid virkesupplaget. I skogen håller vägarna ännu men vid sidan av vägarna finns det ingen tjäle under snön. Så nu avslutar vi skogsarbetet för den här vintern. Några träd skall ännu fällas vid virkesupplaget.

Nu sätter jag in bilderna på virkeshoparna från vintern 2023. Det blev mycket energived men också stockar. Massaved blev det nästan inte alls. Och allt är bara gran.

Resultat från skogsarbetet 2023

Den stora hopen närmast kameran är energived liksom därpå följande hop (4 meter och 3 meter skilt). Längre inåt skogen finns våra hopar med flisved för eget bruk. Där finns också torra stockar av god kvalitet men jag är rädd att vi inte orkar såga så mycket för eget bruk.

Till sist måste jag presentera vår nyaste familjemedlem som kom i slutet på mars. Han håller i gång dygnet runt även om han sover allt emellanåt. Det var inte min idé men allt motstånd var förgäves. I värsta fall får jag och våra fyra katter flytta ut i stallet …

Fjomp (Ruff enligt de andra i familjen)

10000 Watt i mars

Solen skiner och solpanelerna ger full ström. Det tycks nog stämma att solpanelerna fungerar bättre på vintern då det är kallt. Förutsatt att solen skiner förstås. I december och januari var det så tjocka moln att det inte kom någon ström alls från panelerna.

Nu är solen inte uppe så länge men elproduktionen börjar före klockan nio på morgonen och slutar först närmare sex på kvällen. I går som var en riktigt solig dag så blev dagsproduktionen 55,45 kWh. Också i dag med mera mulet väder så kom vi upp till 1000 Watt mitt på dagen.

Snö på panelerna hindrar förstås elproduktionen men solen får ganska snabbt snön att rasa ned från panelerna. Vi har den gamla vanliga taklutningen på “tridideils rööst” som motsvarar omkring 33 grader. Benämningen kommer från att man delade husets bredd i tre delar och ställde upp en stolpe med den längden under “kroppååsn”. Förr gick det enkelt att ta ett snöre och vika det tre gånger.

2 december ingen elproduktion
2 februari: Solen börjar smälta snön

Om man ser på det ekonomiska resultatet så är det besvärligt att bedöma hur mycket vi har sparat för mätaren mäter bara hur mycket effekt vi tar emot – inte hur mycket vi själva producerat. Men elkostnaderna har åtminstone inte ökat jämfört med ett år tidigare.

Det intressanta är hur kostnaderna fördelas. Grundavgiften för 3x63A ändras ju inte utan står för en tredjedel av totala kostnaden. Tyvärr kan jag inte sänka den för vid torkning och tömning i kalluftstorkan så behövs en hel del effekt. Det är bara en liten del av året – kanske några veckor som så stor effekt behövs men jag måste betala i 12 månader ändå. Här behövs det ändring. Samtidigt vill jag inte ha svagare ledningar utifall jag ställer upp mera solpaneler. En tredubbling av solpanelerna behöver 3x63A. Vi får se hur priserna utvecklas.

Den inköpta elenergin stod i januari 2023 för litet över en tredjedel av totalkostnaden och resten gick till grundavgift, överföringsavgift och elskatt. Nu har vi sparat energi genom att sätta på tvättmaskin och diskmaskin då elpriset (enligt Nordpools elbörs) har varit lågt (vanligen efter klockan tolv på natten). Motorvärmarna till traktorerna sätter vi på en halv timme förrän vi startar dem (via fjärrstyrningen). Då det har varit varmt väder så räcker till och med 15-20 minuter.

Eftersom vi har flisvärme så är det bara motorerna till skruven och fläktarna som behöver elström på natten och det är inte många hundra Watt. Dessutom går de inte hela tiden utan bara då panntermostaten slår på. Kaffekokaren är på 1000 Watt men den använder vi bara korta stunder och numera då det är ljust.

Kort sagt så har vi inte inkomster från solpanelerna men vi sparar en hel del så de höga energipriserna märks egentligen inte alls. Att solpanelerna fungera så bra på vintern var en positiv överraskning. Full effekt i början på mars då solen lyser är inte illa. Snön hindrade elproduktionen men inte i så många dagar eftersom solen kvickt smälte bort den. Bra att ha branta tak.

Börspriserna är låga på natten då solpanelerna inte ger elström men ofta högt på dagen då panelerna producerar mest. Därför blir den ekonomiska nyttan större än vad kWh-siffran verkar ange. Man bör alltså inte räkna med månadens medelpris utan måste dela upp det timme för timme.

Kalhyggen eller inte ?

Det var litet diskussion efter Christers tidigare inlägg. Jag kan tänka mej att det såg illa ut i Österbotten på 50-talet men här i södra Finland stod träden ganska tätt. Vi hade inte tjärbränning och kolning i så väldigt hög grad här.

Min pappa var hela sitt liv aktiv inom skogsvårdsföreningen och hade sina åsikter om skogsbruk som inte direkt passade ihop med “experternas”. Han brukade säja att man skall lyssna på skogsteknikerna – och sedan göra precis tvärtom (litet tillspetsat). Fast han kom nog överens med dem i alla fall och vann många pokaler i stämplingstävlingarna som man hade på den tiden.

Men kalhyggesprofessorn som var hemma från Korsmalm ungefär tio kilometer härifrån kom han inte överens med. Det var Gustaf Sirén som senare flyttade till Sverige där han passade bra – hela Sverige kalhuggs mycket värre än hos oss. Det har i sin tur lett till en kraftig motreaktion som vill stoppa allt huggande. Typiskt är att ordet “kalhygge” har blivit “hygge” i rikssvenskan. Det tog tid innan jag insåg att kalhyggen blivit så vanliga att allt huggande blivit kalhyggen.

Visst har vi sysslat med kalhygge hos oss också. Moofa (min farmors far) var så lat att han högg ner allting på samma ställe som vi nu kallar “Ruutån” så han inte behövde köra så långt i skogen. Jag har också haft ett par mindre kalhyggen för omkring 30 år sedan. Men det har jag slutat med.

Vårt skogsbruk har inget med nån sorts ideologi att göra. Tvärtom tycker jag mycket illa om alla skrivbordsbyråkrater som vill ha förbud och en massa idiotiska regler. Man tycker att det borde vara självklart att skogsägaren bestämmer hur skogsbruket skall skötas. På sina ställen kan kalhyggen vara nödvändiga men inte överallt. Jag kalhugger inte mera.

Det jag sett av användningen av stora skogsmaskiner är att det är lika bra att ta bort allt för de förstör ungskogen ganska effektivt. Även om jag har hört om riktigt skickliga förare som klarat av att plocka bort stockträden utan att slå sönder ungskogen. Det ger ju en vinst på 10-20 år i omloppet om man lyckas hålla kvar fin ungskog.

Skogsbolagen vill gärna att vi förser dem med virke och sedan sköter om plantering och gallring på egen bekostnad. Men det tänker jag inte göra. Vi gör allt arbete själva och lämnar bort det där med plantering och gallring så att det som kommer in är nästan det som blir kvar i plånboken.

Det finns numera tiotals olika namn på “kalhyggesfritt” så man vet inte vad någon menar mera. Vi plockar i alla fall bort de stora träden så att det kommer in ljus för föryngring. Det är knepigt för om man släpper in för mycket ljus (som vid kalhygge) så kommer det långa gräset som kväver allt. Så vi börjar försiktigt från norr med smala remsor. Föryngring kommer det omkring 20 meter in under stora träd så man får återvända och fälla mer då småträden kommit upp till minst 1-2 meters höjd. Då klarar de gräset.

Gallring sysslar vi med bara då det är nödvändigt och det ser man på kronorna. Om kronan skjuts upp för mycket (mer än halva längden på trädet) så bör man gallra. Annars är det bara bra om träden står tätt för då kvistar de sej själva. Enligt SLU:s (Sveriges Lantbruksuniversitet) forskning så får man också mest kubik i en helt ogallrad skog. Det vill inte kalhyggesdogmatikerna höra talas om för de vill bara ha stock till industrin. Men med de höga energivedspriserna så gör det inget om träden är snedväxta eller till och med torra – det är kubikerna som gör det. Nu är priset på energivirke över 40 euro/kubik och då behöver man inte bry sej om kvaliteten.

Dessutom har en annan studie vid SLU visat att i en ogallrad skog finns det ungefär lika mycket stockträd som i en gallrad ! De kraftiga individerna ta överhanden även utan gallring. Om det ser fint ut eller inte gör detsamma i plånboken. Fast också jag uppskattar en snygg tallskog, Christer.

Man kan inte precis säja att vi har gles och usel skog. Just nu tar vi ut stora granar som det kommer två svarvstockar ifrån (28 cm i toppen och 58 dm längd) från varje träd. Det finns redan ungskog under dem så de måste kvickt bort. I biten bredvid som kalhöggs för 30 år sedan är det uselt med föryngringen. Där finns det mest björksly men nu kommer litet gran. Nå, det är en stenbacke så det inverkar också. Det var ett misstag av mej att hugga den kal.

Kolla in flygfotot nedan. Det behövs inte röda streck för att visa var vår skog finns. Den är betydligt tätare än den omgivande skogen som följer det “moderna” skogsbruket. Också de planterade områdena är så glesa att det närmast blir kvistig massved av träden – inga fina sågstockar.

Den del av heimskooin som vi hugger i

Man ser direkt skillnad mellan granar som stått tätt och de som stått ensamma. Ensamvargarna kan var stora och tjocka men de är korta och har kvistar som ibland är bara tio centimeter från varandra – och är fem centimeter tjocka … De som växt tätt ger ofta fyra stockar upp till 24 meters höjd. Kvistfria.

Svarvstockar
Gleshuggd skog som väntar på föryngring

Ovan har vi tagit bort en del stora granar för att få föryngring men mer än så här bör man inte ta bort för då kan det förbaskade gräset komma och kväva de små plantorna.

Här är föryngringen på väg

Det är lönsamt att själv göra allting i skogsbruket men det är också roligt. Jag har nu varit nästan en månad ute i skogen och känner mej redan mycket bättre. Man är inte riktigt lika dödstrött på kvällen (men somnar nog mycket bra). Jag gillar att vara i skogen – men bara på vintern. På sommaren finns det för mycket flygfän och så är det för varmt för att man skall orka göra nånting. Och promenader sysslar jag inte med.

Det går inte alltid så bra. Häromkvällen så tappade jag bakhjulet på traktorn men till all tur i oturen var det utanför verkstaden. Med stödfötterna och bommen på lastaren svängd åt andra hållet så lyfte vi upp traktorn och satte tillbaka hjulet. Jag måste verkligen säja att det är kvalitet på de gamla ringarna (50 år). Det såg ut som om axeln hade gått igenom ringen men den var hel och vi behövde inte ens pumpa upp den …

Ett hjul för litet …

Det var navlåset som hade installerats fel. I brådskan att komma ut i skogen så såg jag inte efter att hacken i axeln kom på rätt ställe. Belarus har nämligen ställbar hjulbredd. Man lossar bara på bultarna och skruvar hjulet inåt eller utåt. Nu borde det hållas fast. I närmare 50 år har det fungerat bra.

Hjulet är tillbaka

Det är fördelen med att ha lastaren fäst vid bakaxeln. Man kan backa alldeles fram till träden då man fäller och så kan man lätt ta bort och sätta på bakhjulen ute i skogen. Det har hänt sej att ringarna gått sönder och då behöver man få hjulet ut ur skogen.

Vädret i januari var uruselt men februari har varit ganska fint. Vi har haft ett par nätter med -15 grader så skogsvägarna är körbara. Solen värmer men inte inne i skogen.

Det är så fint att det inte är sant …

Det är bråttom i skogen på dagarna och hemma med deklarationen på kvällarna. Men nu börjar deklarerandet vara klart och i morgon är det full rulle i skogen. Vi borde få omkull 1000 träd per vinter för att omloppstiden skulle bli omkring hundra år. Det är inte omöjligt: 10 träd per dag och 100 dagar – bara litet på tre månader. Nåja, gubben är ingen ungdom mera så det är kanske inte realistiskt. Men det är roligt i alla fall och så har pojken litet att syssla med då jag inte orkar mera.

Att byta träden mot pengar är inte så lönsamt för inflationen just nu äter upp pengarna så det kan kvitta om granbarkborrarna tar livet av en del. Men nu hugger vi torra träd så mycket vi orkar och säljer som energived.

Huvudsaken är att man får vara ute i skogen.

Bondemode 2023 (1941)

Jag förföll i fjol till att köpa moderna arbetsbyxor för 150 kronor på JULA. Visst gick de an för det priset men inte var de lika bra som svenska arméns modell M/59. Tyvärr börjar mina ÖB-byxor (ÖB=Överskottsbolaget) vara rätt så slutslitna – lappade med tre lager. Fler lager går inte för symaskinsnålarna börjar brista.

Egentligen gillar jag vadmalskläder bäst. Vadmal (valkat ylletyg) är väldigt tålig och varm även om den blir litet blöt. Då blir jag tvungen att gå tillbaka till M/39. Jag har haft två jackor av vadmal (M/39 som moderniserats till M/58) men de är nu också nästan helt slutslitna.

För ett antal år sedan så köpte jag upp en hel del från ett lager i Arboga men arbetet sliter så jag tänkte fylla på lagret. Det var inte så lätt. Friluftsmänniskor gillar skarpt de gamla armékläderna och snart finns det inte mera att köpa. De är både bekväma och tåliga.

Det gick ännu att få äkta M/39 över näthandeln men jag fick söka igenom nästan allt. Jag hittade äkta vadmalsjackor M/39 som har två bröstfickor medan M/58 inte har det. Bröstfickorna är viktiga då man använder snickarbälte för de nedre fickorna blir bakom bältet.

Bondekläder modell 1941

Det par byxor som jag använt i verkstaden är från 1941 (innanför byxliningen) och nummer 104U. De är litet för stora men det är bra så man kan kröka sej utan problem. Och varma är de. Litet för varma för sommararbete så jag köpte ett par M/59 också. Fast på sommaren kan jag använda de gamla byxorna som har en hel del luftanhål

Vällappade sommarbyxor M/59

Man ska inte kasta bort nånting utan lappa. Det har jag gjort men nu börjar det vara svårt. Värst är det om fickorna går sönder för då tappar man verktyg och spikar och allt möjligt. Så länge byxliningen och fickorna håller så går det nog att använda dem på sommaren. Takarbetena undantagna för då spricker byxbaken om den är mycket sliten.

Som liten så beundrade jag “rotabisana” som gick i gamla lappade kläder och nu börjar jag snart närma mej mitt barndomsideal :-).

Äntligen ute i skogen

Förra årets arbeten sköt över alldeles förskräckligt. Belarus borde ha varit klar redan i november men nu gick det ända fram till februari innan jag kom ut i skogen. Visserligen var en stor del av januari riktigt äckligt varmt vilket litet satte plåster på såren då jag måste stå i verkstaden i stället för i skogen men nu är det alldeles för litet tid kvar att få ut massor med granar som hotas av barkborrarna.

Belarus med Farma 8 ute i skogen – utan att läcka olja

Det var inte dyra reservdelar precis. Bakaxelns packningar mot bakaxelhuset kostade omkring 10 euro per styck och en sats O-ringar för hydraulregulatorn gick på 2:87 euro. Men det tog en och en halv månad att skruva traktorn isär och ihop …

Jag skulle inte alls ha börjat skruva om inte bakaxelns packningar (som läckt i många år) börjat tömma omkring 20 liter olja per dygn. Det gick helt enkelt inte mer att bara köra och fylla på. Visst blev jag försenad med vinterns skogsarbete och konditionen hann gå ner nära till noll men det var nog tvunget.

Det som är riktigt illa är att de heta somrarna har fått till stånd en explosion av barkborrar. Nu är det tävlan: Ska vi eller barkborrarna hinna före ? Visserligen har priset på energived stigit över 40 euro per kubik men det är ändå bara hälften av stockpriset för gran. Och värre lär det bara bli. Måste vi börja plantera ekar och bokar i skogarna. Åtminstone måste alla björkar sparas så det finns nånting som växer då barkborrarna drar fram.

Ännu finns en och annan frisk gran kvar – men hur länge ?

Man måste plocka bort de friska träden kvickt – de torra blir inte sämre på ett år utan duger lika bra till ved nästa år. Egentligen blir det ganska hyfsat sågvirke av barkborrsträden om de inte hunnit ruttna men ingen betalar för dem och vi hinner inte själva såga allting. Kanske det skulle löna sej att skaffa ett riktigt effektivt storsågverk ?

Det är många frågor som man borde fundera på grundligt både inom skogsbruk och jordbruk. Inget är som förut. Med Anders Fugelstads ord i sången:

Ingenting är längre som förut

Alla gamla sanningar är slut

Och så kan man litet modernisera Tomas Ledins visa (Sommaren är kort):

Vintern den är kort
Det mesta regnar bort

(Jag hör på P4plus från Sveriges Radio i hörlurarna – det fungerar förvånansvärt bra via mobiltelefonen och Blåtand. För den som inte vet så spelar P4plus gamla bitar från 50-talet framåt)