Vidaklyyvantalkå

På lördag hade vi vidaklyyvantalkå (vedklyvningsarbete) på gamla folkskolan. Lillstubackans gamla vedklyvare från 1920-talet (byggd nästan helt i trä) drevs av en gammal Steyr dieseltraktor.

Enligt Simos Verner som kluvit mycket just med den här klyvaren så behövs det nio personer: Två bär virket till vaggan, en sågar, två klyver och fyra radar in veden i lidret.

Här har vi tre husbergar bakom klyvaren. Brorsan (i hjälm under remmen) klyver, jag kapar och Henrik bär till virke tillsammans med Nybondas Håkan längst till höger. Den andra klyvaren är Antas Bengt och Nybondas Björn radar in veden.

Det behövdes mycket ved förr då all matlagning skedde med ved och huset värmdes upp på vintern med ved. Då vi installerade värmepanna 1955 så skulle den också ha ved men till natten hällde min farfar i koks som brann längre. Jag minns ännu bra bullret från plåten som ledde in koksen i pannan. Men koks var dyrt så man eldade med ved på dagarna. Redan som liten bar man in mängder med ved.

Klyvaren har två yxar som drivs av ett stort trähjul fyllt av cement för att orka driva yxarna. Vi hittade en gammal heteka som vi använde som bord för veden. Vanligen hade man annars upp-och-ned vända potatislådor som vedbord.

Vi tog tillfället i akt och sökte fram de gamla kläderna och stövlarna från 1940-talet. Här cirklar maskinisten Göran Wallén (i vit skjorta och hängslar) som ställde upp och skötte om klyvaren och traktorn. Litet moderna skydd använde vi i alla fall. Skogshjälmarna kan vara nog så bra för ibland flyger det vedträn från cirkelns klinga.

Och så fick vi talkåkaffe då virkeshopen var kapad, kluven och inradad i vedlidret. Inga hade lagat fina smörgåsar och det blev en hel del prat vid kaffebordet. Varje byadel hade sin egen klyvare och man ordnade talko på olika ställen och samlade folk för att klyva veden för följande vinter. De moderna vedklyvarna kan ju skötas av en person men det är roligare att samlas och dricka kaffe :-).

 

Gröna åkrar

Det har varit en kylig försommar och grödorna är omkring två veckor försenade. Regn har det kommit ganska lämpligt. Inga skyfall men man kan säja att vädret varit ostadigt med litet regn då och då. Nu saknas det värme. Värmesumman har stor betydelse för grödornas utveckling. Vetet grodde ganska jämnt men tillväxten kunde ha varit bättre.

Jag var länge skeptisk till Broadway eftersom baldersbrån inte såg ut att må illa men efter två veckor började den visa tecken på avstannad tillväxt. Jag hade nästan gett upp hoppet och började fundera på att spruta Tooler på eländet. Men något vete blir det inte på baldersbråfläckarna. Den hade så stora buskar att den kvävde brodden. Vad lära vi härav ? Jo, att man måste spruta glyfosat före sådd – antingen på hösten eller på våren. Och på varenda fläck ! Det är ännu för tidigt att bedöma inverkan på kvickrot och flyghavre. Om en månad ser man hur det gick.

Vintern i år var inte bra för klövern. Man ser inte alls samma våldsamma klöverväxt som i fjol. Litet snö och omväxlande varma och kalla perioder var inte bra för övervintringen. Skyddszonen är skördad men det blev inte så många balar efter den kalla våren. Åkrarna är stadiga så det blev åtminstone inga spår.

I samband med vallskörden så såg jag till min glädje ett par tofsvipeungar snubbla omkring så de hade tydligen klarat av direktsådden i alla fall. Fullvuxna tofsvipor är det inte heller brist på.

Nu sågar jag bräder av de gamla stockarna som tyvärr blivit litet mjuka redan. Men en del hårt virke får man i alla fall ur dem och resten får bli flis. Man behöver också en del sämre virke till underlag och nänns inte ta av de fina bräderna. De här skall bli väggar i trädgårdsskjulet som fick tak i fjol men inte väggar förrän nu. De stora blocken går litet långsamt att såga men om man filar sågens ked ofta så går det.

Ytan på bräderna blir ganska hyfsad (om man filar ofta).

Mitt på dagen är det alldeles för hett att såga då solen ligger på men på kvällen går det bra. Och så får man ibland se en massa fina färger med grön brodd, gul rybs och rödbruna tallar i kvällssolen.

 

 

 

 

Ökning av djurantalet

Fastän vi odlar vete så finns det en del djur också – viktiga djur. Och antalet ökar. Skuttan fick en unge som barnbarnen döpte till Julia men som ofta får heta Lillskuttan.

Den är nu i värsta busåldern och far omkring som en skottspole. Bilden ovan var enda tillfället då jag fick ett någorlunda skarpt foto. Då man sitter och dricker kaffe så klättrar den snabbt upp längs byxbenet eller biter en i tårna ifall man inte har skor på sej. Vi har nu fyra katter men Murre har som vanligt flyttat till grannen över sommaren. De är mycket viktiga för antalet gnagare har minskat radikalt sedan vi fick ungkatterna. De patrullerar hela tiden överallt och mössfällorna står tomma.

Och så fick vi en tillfällig inneboende.

Kotte hade blivit skadad på vägen och fick komma hem till oss för att bli omskött. Det såg illa ut men efter ett par dagar så verkade den bli bättre och äter nu gärna äggröra ur handen.

Den skall bli återbördad till naturen och har redan gömt se så grundligt i trädgården att vi inte sett den på ett dygn.

(Och så har en nykomling flyttat in i Ribackhuset alldeles nyligen: En liten hundvalp men den har jag ingen bild på)

 

Utgrävningar i ladan

Tömningen av ladan (för att laga golvet) fortsätter och har gått över i utgrävningar i skrotlagret. Då man tömmer en plats så måste man ju sätta alla saker nånstans och därför hamnade jag i skrotlagret som är den gamla ladugården från 1930-talet fram till nybygget av ladugården i tegel 1945. Det var inte litet skrot som samlats under årens lopp. Farsan började sätta in skrot där redan på 50-talet då vi hade den gamla blå Fordson Major med pigghjul och utan hydraulik. Där finns ännu delar från den såsom draget och en del piggar.

Men mest är det skrot som jag samlat sedan början på 70-talet. Där finns också ett skivlager med gamla skivor som burits ut vid olika reparationer. En del är från 1930 då vi (min farfar) byggde om huset och satte in en andra våning. En hel del saker togs bort och flyttades ut vid installationen av värmepanna och centralvärme 1955. Jag hittade en anteckning i kassaboken från 20 juni 1955: ”Resa till H:fors (köpt värmepanna)”. Och 17 augusti betalades den med 113065 mark. Man kan jämföra det med mjölklikviden den 17 augusti på 136264 mark för 6421,5 kg mjölk. Det var alltså gamla mark som var 100 gånger mer än marken efter penningreformen 1963.

Där fanns också den gamla slasktratten som troligen sattes in 1930. Det var då en stor förbättring av hushållets vattenhantering eftersom man inte behövde bära ut slaskämbaret mera. Diskvattnet hälldes i slasktratten som hade ett rör rakt ut genom väggen. Jag kommer bra ihåg dess placering på bakväggen i storstugan före dess ombyggnad till pannrum med en mellanvägg mot den mindre stugan. Det är en fin sak av tjockt gjutjärn som är emaljerat – ingen plåtbytta. Den skall absolut sparas och kanske man skulle lappa emaljen som skadats litet i skrotlagret.  Den är övermålad två gånger men jag minns bra den gröna färgen från min barndom.

Man gör en resa bakåt i tiden då man ordnar upp gamla saker så städandet tar litet tid. Och man inser att det inte är så länge sedan rinnade vatten inomhus och diskbord var nya och lyxiga. Rinnade vatten installerades 1945 då vi byggde ladugården för kossorna skulle ha mycket vatten och då drogs ett rör från pumphuset in till boningshuset också. Före det hade vi en vattenså som fylldes på med pump. Men det var luftrör som måste tömmas för att inte frysa på vintern. Min farfar stod ute i gamla ladugården och skötte pumpen och då vattensån var full så slog min farmor med spiskroken på järnröret som ju förmedlade ljudet bra ut till ladugården och min farfar stängde av pumpen.

De gamla avloppsrören av gjutjärn fanns också i skrotlagret. Dem bar jag ut vid ombyggnaden 1980 då de ersattes med plaströr. Det är tjocka och stabila rör som skarvades genom att man hällde smält bly i skarvarna … I vissa skarvar fanns det också beck. Problemet var att becket torkade och så började lukten komma in genom sprickorna. Det måste ha varit ganska besvärligt att hälla smält bly i skarvarna på trånga ställen !

Där fanns också ett heimlaga (hemlagat) diskbord av galvaniserad plåt. Alla skarvarna var ihoplödda och det måste ha varit besvärligt att tillverka hoarna. Men funktionen var ungefär likadan som med moderna diskbord.

I skrotlagret finns också en hel del från gamla maskiner. Men många plåtar är som nya och det är skydd som skruvats bort genast i början eftersom de var i vägen. Speciellt skydden för kraftöverföringsaxlarna plockades bort genast och sattes aldrig tillbaka för de var helt odugliga.

Visst var det kvalitet på maskinerna förr. Vi har kvar ramen till en gammal kastmaskin (föregångare till tröskverk) som vevades för hand. Troligen är den från 1920-talet. Mycket stabil och jag har den som bord med en skiva på.

Städandet fortsätter då jag går igenom saker som burits ut för 40-70 år sedan. Det är inte något trevligt arbete för allt är täckt med säd- och flisdamm från torken som fanns på bodvinden ovanför. Men under dammet är sakerna nästan helt oskadda. En hel del får åka till skrotsamlingen vid Hosmasgården där ungdomsföreningen samlar in skrot och får en liten peng för det. Vissa saker behövs knappast mera då de legat 60 år i skrotlagret. Medan andra åter som var på väg att slängas bort fått antikvärde. Jag sparar numera ordentligt alla hemsmidda gångjärn sedan jag såg vilket pris de har i byggnadsvårdsbutikerna. Och så är de riktigt användbara ännu. Många gånger betydligt bättre och stabilare än tjööpisgangjärn (inköpta gångjärn).

Städandet och utgrävningarna fortsätter …

 

Glad Johanni !

Vi har redan firat Johanni här. Eftersom det år för år  börjat komma allt mer folk till johannistandjins (midsommarstångens) uppställning så flyttade vi hela firandet till förmiddagen. I år var det litet mulet och blåsigt men uppehåll. Och så bjöds det på kaffe och bulla.

Sommaren är sen i år. Johannirosorna har nyss börjat blomma och mycket är ännu i knopp. I höstas kapade jag alla våra rosbuskar så vi har inga johannirosor men däremot en släkting som heter Nils och den är stor och frodig.

Och så de gamla akvilejorna som min farmor tyckte om. De växer ganska vilt överallt men jag är noga med att spara dem då jag slår gräset.

Eftersom firandet är över så jobbar vi för fullt. Jag sågar bräder, städar ladan och skall ta en tur till skogen för att hämta mera flisved medan det är litet svalare. Första satsen flis torkar redan men vi måste ha lika mycket till för nästa vinter.

Glad johanni allihopa !

 

Att spruta eller inte spruta (2017)

Att spruta eller inte spruta – det är frågan (som Hamlet brukar säja). Det har diskuterats fram och tillbaka många gånger men jag sätter nu in ett foto från årets åkrar som visar den skarpa gränsen mellan den del som sprutades med glyfosat förra hösten och den del som inte blev besprutad.

Buskarna på bilden är baldersbrå som övervintrat. Jag körde alltså glyfosat på den här åkern men lämnade en del obesprutad. Det skall man ju göra för att se hurudan effekten blir. Och den var dramatisk. Här har jag alltså sprutat bara fläckar med kvickrot på hösten och stängt av sprutan där det inte fanns så mycket kvickrot  men det fanns tydligen små plantor av baldersbrå som på våren växte till sej alldeles enormt. Vid sådden syntes de ännu inte så här tydligt. Det är väl klart att det inte kan växa något vete i den här baldersbrådjungeln.

Nästa höst kommer jag garanterat att spruta glyfosat mycket grundligt på varenda fläck och om det är omöjligt sprutväder på hösten så måste jag spruta glyfosat på våren före sådd. Jag tänker nämligen inte börja odla baldersbrå även om den tycks trivas utmärkt på våra lerjordar. Märk väl att glyfosatet tog bort både baldersbrå och kvickrot riktigt effektivt förra hösten. Jag hade minimal dos men vädret tycks ha varit lämpligt.

Då man sprutar på våren så ser man bra hur vårsådden lyckades. I år hade vi ny markör på såmaskinen och vi var inte riktigt vana vid den vilket märks på att det blev litet för stort mellanrum mellan körningarna. Det har ingen betydelse för brodden men det är illa om det blir mellanrum också vid sprutandet. Man är nämligen helt beroende av sprutränderna då man kör med sprutan. Vi lämnar ett litet större mellanrum vart fjärde varv och då kan man köra grensle om det vid sprutandet. Men det mellanrummet måste kompenseras med att så en aning om vartannat däremelllan. Såmaskinen är 3 meter och sprutan 12 meter. Vi försöker lämna omkring 50 cm sprutränder (smalare syns inte tillräckligt bra) men i år blev de bredare. Obesprutade ränder syns mycket tydligt vid direktsådd.

Direktsådden gör att sprutandet blir viktigare vilket bilden ovan visar. Ifråga om vanliga ogräs så är det inte stor skillnad men de övervintrande måste bekämpas då man inte jordbearbetar alls. I år prövar jag Broadway (parallelimporterad förstås) och det blir  spännade att se hurudan effekt den har – speciellt på flyghavre och kvickrot. Jag körde två nätter eftersom de började hota med regn varenda dag från tisdag framåt.

Då man sprutar så kan man också se hur brodden utvecklas. Den ser inte speciellt bra ut i år. Jag undrar om inte den underliga våren stressat brodden ganska hårt med omväxlande kalla och heta dagar och omväxlande torka och regn. Vi fick omkring 40 mm i förra regnet och det står vatten på ytan i en del svackor samtidigt som marken är riktigt hård. Jag såg knappt hjulspåren då jag körde på åkern. Det gick bra att så men då vi satte potatis så märkte jag att marken var mycket hård. Jag måste köra tre gånger med fräsen för att få till stånd ett potatisland.

Så här långt ger erfarenheterna från direktsådd vid handen att man absolut måste bekämpa övervintrande ogräs antingen på hösten eller före sådd. Dessutom borde åkern vara jämn och man borde undvika att göra spår i den. Där har vi ett litet problem eftersom tallriksharven som vi körde med sista gången vi jordbearbetade inte ger en tillräckligt jämn yta. Den lämnar ganska djupa spår av ändtallrikarna som den mjuka pinnharven inte jämnat ut tillräckligt bra. Ojämnheten syns bra på bilden nedan. Där börjar brodden komma igenom halmen som i år är torr och fluffig. Mitt i bilden syns dessutom att sputan lämnat ett mellanrum förra hösten så vi måste börja så mera om vartannat.

Våra direktsådda broddar är inte lika jämna och vackra som grannarnas plöjda åkrar men det kompenseras av att vi efter skörd kört bara fyra dagar och två tankar bränsle totalt. Man kan med fog säja att direktsådd sparar mycket bränsle och tid. Nackdelen är ju sprutandet som måste göras omsorgsfullt.

Vi har problem med tillpackning men nu sådde jag in över 6 hektar och hoppas på god klöverväxt där i nästa år. Tyvärr så klarade fjolårets monsterklöver inte av den här vintern med dåligt snötäcke och omväxlande varma och kalla perioder. På vår skyddszon är det egentligen bra för där borde inte jorden få mera kväve. Det hade dock varit bra med klöver på gröngödslingsåkern som måste plöjas upp i höst. Nästa är blir det intressant att se hur bra gröngödslingen lyckats. Det var en hård leråker som absolut borde få bättre struktur.

Men som vanligt är det bara att vänta och se hur sommarens väder blir.