22 september, 2019 av Nisse

Sängliggande tröskning

I år har jag prövat en ny metod: Att tröska sängliggande. Det gick riktigt bra med hjälp av brorsan och Henrik. Jag själv låg två dagar i sängen och snörvlade och hostade.

Henrik tömmer tanken

Jag har klarat mej länge utan de vanliga förkylningarna i vårsådd och tröskning så jag blev litet oförsiktig och drog inte på långkalsongerna i tid. Halsen kändes litet sjuk men jag fattade inte att genast bli försiktig och så gick det som det gick.

Tröskan höll ihop utan problem efter bytet av skakararm och det var lättröskat i år. Jag tror inte det blev stopp en enda gång. Det fanns heller inte mycket grönt i vetet. Kvickroten blev ganska svag efter förra höstens lyckade glyfosatsprutning och sommarens torka. Ingen liggsäd fanns det heller – troligen på grund av torkan. Ändå var skörden inte alls så dålig.

Men vetet var ojämnt. På vissa ställen hade det växt riktigt bra medan det var uselt på andra ställen och jag vet precis vad det berodde på: Det 50 mm regn som kom i början på maj (se Sprickanveetå och svandamm). Det såg man redan i juni då det inte fanns ett enda strå där vattnet hade legat (se Svansjön har torkat).

Men det var inte bara svackorna som stod under vatten som var dåliga. I Alkärret som ligger inne i skogen hade det torkat upp så långsamt att brodden hade blivit svag på stora områden. Om man jämför med området alldeles invid Svansjön som ligger ute på slätten så växte det bra alldeles invid den tomma svackan medan det var sämre i Alkärret inne i skogen.

Alkärret vid vårens ”svansjö”

Och man såg på leråkrarna att det växte bättre på upphöjningarna än nere i svackorna fastän det brukar vara tvärtom sådana år som man inte har stora regn. Och på mullåkrarna växte det bra överallt eftersom mulljorden inte ger översvämningar ens vid 50 mm regn.

Gamla torken blev full och nya torken halvfull trots att vi har en tredjedel i vall. Utan den stora gröngödslingsvallen hade det varit knappt om utrymme. Ändå hade vi upp till 60 cm i nån lår och det är egentligen för mycket.

Vetet var ganska fuktigt då vi började med 27-30 % men på de tidigast sådda åkrarna var fukthalten bara 22-23 %. Det var litet dåligt torkväder ett par dagar men annars har luftens relativa fukthalt varit så låg som 45-60 % och det utlovas bra torkväder ännu i flera dagar. Men på lördag blir det åter fuktigare. Nu gäller det bara att torka (och kyla) ned vetet så det håller över vintern och sedan blåsa en eftermiddag med stark vårsol så blir det lätt 12 %.

Tomma åkrar då sista strängen körs

Men det som man lade märke till i år var den stora mängden baldersbrå (se bilden från Alkärret) i vetet – men inte kvickrot. Och den fanns nästan överallt. Den hade grott sent så den hann inte bilda frö men nu är det viktigt att spruta glyfosat för annars finns det inget vete alls på åkrarna nästa år utan bara en djungel av baldersbrå.

Nu blir det alltså glyfosatsprutning och jag tror också att jag kör med hacken på mullåkrarna och krossar halmen riktigt grundligt. Det gick bra att så i våras efter det att jag kört med hacken på mulljorden. Litet mera bränsle och tid går det men det blir mindre krångel på våren. Nu är det i alla fall

HASI !

17 september, 2019 av Nisse

Tröskan sönder nr.1/19

Det gick att köra hela 2 1/2 hektar innan tröskan gick sönder. Dunkandet och klonkandet visade sej vara en tapp på skakararmen som brustit. Inte så förvånande för den svetsade jag i fjol. Men det håller inte med svetsning.

Den avbrutna tappen till höger

Det är närmast ett skolexempel på materialtrötthet – en tapp som bara är fäst i ena ändan och utför en rörelse fram och tillbaka hela tiden. Och naturligtvis brast den på högra sidan där elevatorn är mittemot så det inte finns möjlighet att dra armen av den koniska axeln med en vanlig avdragare.

Vi bytte axeln i fjol och hade då samma problem. Så jag köpte en hel sats avdragare men nu visade det sej att allt annars var bra men själva skruven som skall dra av armen var för lång. Så det blev att söka igenom alla lådor efter en skruv som var tillräckligt kort, helgängad och med rätt gängor. Dessutom borde den ha hårdhetsklass 10.9 eller bättre.

Och nä, en sådan skruv hade jag inte. Så vi provade med en mjuk skruv (4.6) och fick faktiskt av armen med mycket hugg och slag med en stor hammare. Gängorna på skruven for åt fanders men det gick. En stor hammare eller slägga är ganska bra – ifall man kommer åt att slå.

Mera verktyg behövs hela tiden. De finns på nätet och är inte ens så farligt dyra. Kvaliteten är det ibland si och så med men ofta behövs de bara ett par gånger – men då behövs de verkligen. Nu sitter jag och väntar på ny skakararm och ser nervöst på väderprognoserna som lovar regn ibland och torrväder ibland.

Vetet som vi tröskade i går var ganska fuktigt – 30,6 % – så inte började jag för sent med tröskandet. Å andra sidan lönar det sej inte att vänta mer. Litet underligt att vetet inte är mera moget så varm och torr sommar som vi har haft.

14 september, 2019 av Nisse

Vetetröskandet börjar 2019

Med det här vädret lönar det sej inte mera att försöka torka utomhus så jag började tröska i dag, Förvånansvärt nog så gick tröskan inte sönder efter 50 meter som den brukar. Tvärtom gick det riktigt bra att tröska och skörden var inte så illa. Jag är riktigt nöjd med vad direktsådden gav i år.

Vetet tröskas

Systemet fungerar ganska bra, våra två kalluftstorkar sväljer så mycket som bara tröskan klarar av så jag behöver inte fundera på torktider. Torktiden är alltid åtta månader i den meningen att jag på hösten torkar ner så mycket att det håller sej till våren (vanligen under 17 %) och sedan på våren torkar man snabbt ned till 13 %. I våras gick det otroligt snabbt och jag stängde inte av tillräckligt tidigt så en del gick ned under 10 % … Solvärme från de flera hundra kvadratmeter stora plåttaken ger en grym energi.

Men inte började jag för tidigt. Vetet var ännu 26 % den torra sommaren till trots. Sådden var ju sen men inte ovanligt sen. Jag hörde också att de som tröskat havre hade en hel del gröna korn. Men nu är det mitten på september och att vänta med tröskandet hjälper inte.

Systemet är annars bra men det finns ännu ett problem kvar och det är vädret. I morgon skall det regna hela dagen och nästa vecka kommer det litet regn varje dag. Det blir att nappa litet då och då. Men man vet aldrig med prognoserna. I dag kom det ett par droppar och såg ett tag hotfullt ut men regnvädret missade oss med en hårsmån.

Regnskur stryker tätt förbi

Så det blir att rulla tummarna och vänta på torrväder. Åtminstone kan man inte börja med andra större arbeten. I morgon passar det bra att gå på Hantverkardag på gamla folkskolan där vi lagar fönster och hyvlar lister med gamla ”krushyvlar”. Men i mitten på nästa vecka ska jag försöka tröska resten av vetet.

13 september, 2019 av Nisse

Vädret slog om

Torr sommar men då man skall börja tröska så slår vädret naturligtvis om. Det har inte kommit stora regn men det regnar litet var och varannan dag. Tillsvidare har det varit ganska varmt men prognoserna lovar svalare väder.

Det har inte varit så att jag spankulerat omkring och bara väntat. Alla de ”små” arbetena har gett mej full sysselsättning. Och så har man haft tid att gå igenom tröskan och städa torken. Torkstädandet är lika mycket skitarbete som då man skulle tömma dyngdalen förr i världen. Det förbaskade dammet tränger in överallt.

Jag har igen suttit och försökt hitta en bra dammtät huva men det är nästan omöjligt för en som är så beroende av glasögon som jag. Det finns hundratals halvmasker och helmasker och skyddsglasögon men inget som passar. De stora hjälmarna är alldeles för klumpiga för verkligt arbete (jag har två stycken begagnade). De passar bara inspektörer och andra onödiga personer som bara står och ser på då andra arbetar.

En huva hittade jag för något år sedan men jag köpte inte fläkten som hör till för den hade ett horribelt pris. Tyvärr går det inte utan fläkt för det slår imma innanför så man inte ser nånting. Jag satte en datamaskinsfläkt till huvan men den ger inte tillräckligt med luft och tryck. Så nu surfar jag på nätet för att hitta något gammalt begagnat – som vanligt.

Väderprognoserna ändras varje timme nästan men just nu lovar de uppehåll efter tisdagen. Tyvärr skall det komma en hel del regn på söndag-måndag men man kan hoppas att det blir mindre än prognoserna lovar. Vi brukar ju har tur med att det mesta regnar bort i Helsingfors och Borgå. På regnkartan (Lantbruksvädret) ser jag att ett regnområde går söder om oss och ett norrom. Med litet tur kanske jag kan börja i morgon.

Lantbruksvädret visar också att upptorkningen börjar vara dålig – som det ju är på hösten. Det är för svalt helt enkelt. Tills vidare har jag torkat vetet ute på åkern men nu är det nog slut och dags att ta in det – om det går.

7 september, 2019 av Nisse

Många arbeten små …

Medan jag höll på med taket så hade jag en bra ursäkt för att skjuta upp en massa små men nödvändiga arbeten. Sedan måste jag fixa dem alla och märkte att små arbeten tar en massa tid.

Det är den klassiska situationen då man börjar med nånting litet och sedan märker att först måste jag i alla fall göra det och före det måste det fixas och så vidare i en närmast oändlig kedja. För att inte tala om att man mitt i allt märker att ”där är ju den prylen som jag borde ha skruvat fast för länge sedan”. Man hamnar in på distraktion efter distraktion tills man är fullständigt inne på ett villospår och sedan börjar fundera på vad det egentligen var som man skulle göra …

Takarbetet höll en på rätt spår ganska bra eftersom man hela tiden hade bråttom att få det klart innan det börjar regna. Det regnade ju väldigt litet den här sommaren men man visste ju inte då hur det skulle bli.

Nu har jag satt flera veckor på ”regnvädersarbeten” som jag sparat på hela sommaren. Det var inte minst underhållet av datamaskiner som tagit massor med tid. Ifall ni inte tänkt på det så går det faktiskt många dagar till att uppdatera program och så skall komponenter bytas ut också ibland.

I år hade vi två ordentliga åskväder som speciellt på gamla folkskolan (där vi har vår huvudcentral för fibernätet) slog sönder en hel del. Nu har jag fått två datamaskiner reparerade – till all tur räckte det att byta ut ett par kort. Men en burk fick jag byta helt och hållet. Det var där vi har byns digitala fotoalbum med många gamla foton. Det var egentligen bra för den gamla var otroligt långsam och seg.

Men sedan skulle nya program installeras och det tar alltid mera tid än man tror. En ”enkel uppgradering” visar sej vara omöjlig och man får installera om hela systemet på nytt. Men innan det måste man säkerhetskopiera allting. Och så har man glömt vilka parametrar man använt osv. osv.

Byns digitala fotoalbum

Tyvärr kan man inte se fotoalbumet utanför vårt lokalnät så lätt. Problemet är alla skurkar som hela tiden försöker bryta sej in i alla maskiner. Som ett exempel kan jag visa antalet försök att bryta sej in i vår maskin Hindrik. Bara idag var antalet misslyckade försök 120218 – nej nu är de 129284 … Och nu 129305 … Så man måste ha skydden i skick förrän man kopplar upp nånting till nätet.

Dessutom måste jag sköta om gamla skattepåpekanden och annat onödigt byråkratarbete. Onödigt därför att jag måste göra ett bokslut för en firma som inte haft nån verksamhet alls på sex år. Inga inkomster alls. Men ett formellt bokslut krävs i alla fall och det tog en dag att göra det. Säkert går det snabbare för den som är van men jag måste plocka fram allt gammalt och på nytt börja fundera hur man gör. Vi har för mycket folk som är anställda bara för att göra livet svårt för alla som försöker göra nånting nyttigt – som att odla mat till exempel.

Och så var det dags att städa undan efter takarbetet och rivningen av de ruttna stolparna i verandan. Och städa ladan för att få ut tröskan. Och städa verkstaden för att få in tröskan. Ladan var alldeles tom efter golvarbetet i fjol och verkstaden var tom efter skörden i fjol.

Men tomma utrymmen fylls snabbt då man släpar in allt ”undan regnet”. Enda sättet att få dem att hållas tomma och städade är att inte göra nånting alls. Nu var det bara att börja städa igen. Och då man städar så hittar man saker som borde ha reparerats, satts upp, hittats en plats för … Igen distraktion på distraktion.

Plats för tröskan

Nu är verkstaden nödtorftigt tömd så tröskan ryms in. Men var kommer allt längs väggarna ifrån ? Jag hade byggt stora hyllor just för att få bort saker från golvet. Hyllorna är fulla och golvet också. En del är material för arbeten som borde göras men som skjutits upp därför att taket måste fixas först eller nån katastrof måste klaras upp. Annat är bara överblivet material som man inte vill kasta bort för det behövs i framtida reparationer.

På tal om sparat material så var jag innerligt glad att jag hade sparat gammal pärlspunt från 1980 då vi byggde om verandan (från två ytterdörrar till en ytterdörr). Nu kom den väl till pass då jag måste såga av hela nedre delen av den ruttna verandaväggen. Sådan panel kan man inte mera köpa annat än på specialbeställning. Den gamla panelen hade till och med rätt färg.

Jag har alltså inte tröskat nånting alls än – jag bara torkar vetet. Torkningen sker ute på åkern med hjälp av solenergi så den är mycket förmånlig. Det är ett spel där man måste ha goda nerver. Hinner jag få in vetet innan det kommer skyfall på hösten ? Det är förstås lättare att ta risken och vänta då man ser de usla vetepriserna. Falltalet kan man strunta i eftersom brödvetet ibland är sämre betalt än fodervetet. Jag har helt slutat med brödvete.

Men klövern växer som en tok. Klinkas tog en skörd i somras men nu är vallen igen som en matta med frodig klöver. Då jag körde förbi så måste jag stanna och ta en bild för trots att vi förut haft god klöverväxt så börjar det här ta priset. Alldeles jämnt över hela åkern.

Återväxt på klövervallen

Snart måste jag i alla fall börja tröska vetet. Om inte annat så för att få undan skördearbete i tid. Det är ännu bara början på september men jag skulle behöva några veckor med torr väderlek efter skörden så jag kan byta verandataket.

Och fixa alla småarbeten – det finns ännu kvar en lång lista …


29 augusti, 2019 av Nisse

Sista resan för vita Ducato

Min första paketbil – den vita Fiat Ducato – som jag köpte för 30 år sedan har gått hädan. Och mycket dramatiskt … Skrotbilen som hämtar det insamlade skrotet som vi fört åt ungdomsföreningen Hembygdens Hopp kom i lördags för att hämta Ducaton. Jag iddes inte bogsera den till uppsamlingsplatsen eftersom ett hjul inte tvinnade alls – men det var ett misstag.

Skrotbilen kommer

Till min fasa tog skrotkillen en stor sten i gripen och började slå sönder Ducaton där den stod. Jag hade vevat ned sidofönstren för att de inte skulle gå sönder men vad hjälpte det mot den stora krossen.

och krossar Ducaton där den står
En mycket tillplattad Ducato lyfts upp på skrotbilen

Jag kan förstå att de ville platta till den höga paketbilen men de kunde ha lyft upp den på flaket först. Nu har vi massor med glasbitar på vägen och under äppelträdet i gräset. Och småflickorna springer där i närheten med bara fötter fastän man hur förmanar. Om jag hade vetat det här så skulle jag aldrig släppt in dem på vår gårdsplan. Och de hämtar inga fler bilar härifrån.

Den vita Ducato 13 köpte jag 1991 – begagnad givetvis. Den hade använts som servicebil vid motorcykeltävlingar och hade godkända sitsar bak. Årsmodellen var -85 så det var den första generationen av den mycket framgångsrika paketbil som tillverkades gemensamt av Fiat, Peugeot och Citroen från 1981 framåt. De hade exakt samma karosseri men olika motorer.

Det speciella med Ducato 13 var att man kunde stå rak i den men ändå var den så låg att den gick som personbil på Viking-färjan. Det var viktigt för över en viss höjd så steg priserna mångfalt. Ducaton blev också husbilarnas viktigaste chassi.

Den vita Ducaton hade inredning men jag rev ut den och byggde om den till en kombinerad paket- och husbil. All inredning kunde tas ut på nolltid så att hela utrymme blev lastutrymme. Ännu mer än i den ursprungliga paketbilen för jag tog bort mellanväggen och ersatte soffan med en enkel stol så att man kunde köra upp till 4,5 meters bräder eller rör inne i bilen.

Också kök och WC byggdes in liksom sängar. Jag drog värmeslangar i golvet som man kunde värma från motorn eller från en skild dieselvärmare. I den här bilen bodde jag då jag arbetade i Otnäs – jag bara parkerade den utanför labbet. Och så åkte vi hela familjen på utfärder. En resa gick via Kiruna ned till Stockholm. Vi travade entusiastiskt omkring och såg på kungshögar, runstenar och annat historiskt men barnen låg kvar i bilen och läste Kalle Anka (litet intresse för historia fastnade i alla fall).

Tyvärr var karosseriet inte rostskyddat och snart såg man dagens ljus genom nedre delen av väggarna. Senare modeller hade galvaniserade balkar och mycket bättre rostskydd. Så den vita Ducaton blev ersatt av en nyare modell som till all tur hade exakt samma karosseri och alltså gick hela inredningen att flytta till den nya röda Ducaton – som ännu går även om den inte är besiktad.

Nu börjar den tredje Ducaton (blå) gå mot sitt slut och jag måste småningom byta till en Ducato från 2015 eller nyare (modellerna däremellan är usla). Men de är ännu för nya och dyra. Tyvärr har de inte samma förmånliga förhållande mellan inre höjd och yttre som den första modellen.

Med en liten tår i ögonvrån tänkte jag på hur mycket jag arbetade med inredningen till den vita Ducaton. Den var också ett stort steg framåt i jordbrukets transporter från en liten Lada Combi. Jag minns hur jag 1977 körde en massa takskivor i och på Ladan som var så överbelastad att jag bara kunde köra 50 km i timmen – en fredag på rikssexan … Jisses vad långtradarna var sura fastän jag släppte dem förbi vid varje busshållplats. Ducaton var faktiskt behövlig.