väder – Sida 4 – Bondbloggen

2023: blåklint, timotej och klöver

Året då allting ändrades – åtminstone inom byråkratin. Efter en hel del slitande i de glesa hårtesterna så verkade ändå papperskriget ordna sej – då började kopplingen på såddtraktorn att slira. Det är inte så enkelt att byta lameller för frontlastaren skall bort, fästena skall bort och så skall den stora Zetorn skruvas i klyv på mitten.

Efter en del funderingar så beslöt vi att bara så en del vete och sätta resten som vall och mångfaldsåker. Då blir det ingen brådska och man hinner laga stora Zetorn i lugn och ro. Det blir mest timotej, klöver och blåklint i år.

Hela stödsystemet ändrades i år så det är inte underligt att det blev litet problem. Egentligen kunde man börja göra upp såddplanen först efter den 9 maj då ansökan öppnades på nätet. Det tog sin tid att tröska igenom alla regler men sist och slutligen var det fånggrödan som förorsakade verkliga problem.

Jag fyllde i olika alternativ och kollade med ”rådgivaren” om de fungerade. Annars gick det bra men just fånggrödan ställde till med problem. Det blev problem med växtföljden fastän jag försökte med olika inställningar och tog bort fånggrödan från alla skiften. Men så hittade jag ännu ett ställe där fånggrödan fanns med och då jag tog bort precis allt som hade med fånggröda att göra så började det gå.

SÄTT INTE ALLS IN FÅNGGRÖDA NÅGONSTANS !!!

Så fort man sätter in någon fånggröda så slår nämligen växtföljdseländet till genast – annars kan man odla i lugn och ro i tre år. Det fanns nog med i reglerna men så kryptiskt att jag inte insåg hur illa det är att sätta med fånggröda.

Växtföljd har vi kört med redan länge. Se på bilden ovan från år 2016 då klövern växte sej meterlång eller gå till inlägget: Jag drunknar i klöver. Stammarna var som rep och den lade sej naturligtvis. Det var lögn att få den slagen med vår gamla slåttermaskin. Jag har inte varit med om sådant de senaste 70 åren. Våra lerjordar kan vara besvärliga men klövern växer som om den hade betalt för det. Den är också mycket bra för strukturen i den styva leran. Då vi hade kossor så var vall med klöver mycket bra men numera ger den inte just inkomster. Man borde ha en biogasanläggning.

Vi har gammal vall som borde ha brutits förra hösten men då var det så oklart hur det nya systemet skulle se ut så jag vågade inte bryta vallen som var skyddszon. Nu blir det att fundera hur man gör i höst för man måste också beakta växttäcke vintertid. Men vi har ännu någon månad tid att tänka.

Vårsådden i år gick annars riktigt bra. Åkrarna hade torkat upp jämnt och vi sådde ovanligt tidigt på grund av torkan – bara ett par dagar efter grannarna som bearbetar åkrarna medan vi sår direkt. Vanligen måste vi vänta längre så att inte marken är för våt för då blir det betong av leran. Även om ytan hade torkat så var jorden fuktig ännu på sådjup. Om man harvar så torkar ytskiktet upp ganska fort medan direktsådd kan ske betydligt senare för jorden torkar mycket ytligt och den (hackade) halm som ligger kvar skyddar också mot uttorkning.

Men så blev det problem med stora Zetorn. Det kändes trögt att komma igång och snart insåg vi att kopplingen hade börjat slira. Det finns inga inställningar så det är bara att byta lameller. Troligen har snökörningen slitit ganska hårt på dem. Vi lyckade ändå så en hel del vete genom att inte stanna så ofta för det är mest då man sätter igång som kopplingen slirar. Dessutom startar den mindre Zetorn bara ibland (startmotorn ?) och ryker ganska mycket så den borde in i verkstaden den med. I går så rann kylarvätskan ur den också – det är problem med värmebatteriet i hytten (eller slangen).

Visst har vi andra traktorer men direktsådd är ganska tungt så det är bara stora Zetorn på 145 hästkrafter som orkar dra Väderstads Rapid på 3 meter. Då Rapiden kom så bearbetade vi åkrarna med tallriksharv och fräs och då gick det lättare att så. Men det drar en betydande mängd bränsle och tar tid så vi gick över till ren direktsådd utan någon bearbetning alls av såbädden. Det har fungerat bra även om torr halm kan vara ett problem – mest på mulljordar. Då måste jag köra med hacken först.

Nu har vi kvar mångfaldsåkrarna men dem kan vi så med en mindre traktor eftersom vi inte har gödsel i såmaskinen och utsädet väger mycket litet – bara 10 kg per hektar. Det skall också sås ytligt så billarna går inte djupt och ger inget dragmotstånd. Det kan sås ända fram till sista juni.

Mångfaldsutsädet (äng) består av hårdsvingel med inslag av rajgräs, prästkrage, blåklint och honungsfacelia. Det är billigt och det behövs små mängder. Nu har vi ingen erfarenhet av hårdsvingel men det lär vara lågväxande och härdigt. Man kan bara ha mångfaldsåker två år i rad på samma skifte och det är ju bra för prästkragen blommar först andra året. Blåklint och honungsfacelia är ettåriga men fröar på hösten så man kan hoppas på blommor följande år också.

Rent ekonomiskt är det inget som ger skörd men man får 300 euro per hektar stöd vilket är bättre än naturvårdsvall och gröngödslingsvall. Men i dessa vallar får man ha klöver så de är bättre för strukturen på våra lerjordar. Och strukturen är betydligt viktigare då man kör med direktsådd och inte plöjer eller luckrar upp ytan alls. Så vi får se om det trots allt är bättre med klöverblandning än med blommor.

Lönsamheten för vete gått nedåt igen och är under hälften av fjolårets toppris på 400 euro per ton. Gödseln är fortfarande ganska dyr fastän den gått ned från våldsamma 1500 euro per ton. Eftersom det blev så litet vete i år så har jag kvar flera säckar ännu men jag väntar och ser om det lönar sej att sprida med tratten senare på sommaren. Svårt att veta för vi säljer inte på hösten utan först nästa vår eftersom vi torkar på våren med solelektricitet. På hösten är det sällan tillräckligt torr luft för att man skall komma ned under 14 % med vår kalluftstork.

På tal om solelektricitet så måste jag stänga av våra paneler i förrgår och i går. Priset var nämligen på minus så jag måste betala för varje kWh som jag producerar … Det här systemet är helt vansinnigt och så läste jag att flera stora bolag har trixat med priserna och är under utredning. Konkurrens skall sänka priserna men det verkar som om de tvärtom ökar. Utom för bönderna förstås som inte får bilda karteller liksom industrin och handeln.

Men vi skall inte sörja utan njuta av ganska så hyfsat svalt väder fastän de hotar med grym hetta och torka till sommaren. Då får vi plocka blåklint och sitta inomhus och ha på värmepumparna för kylning med solpanelerna. Fast det är förstås massor med byggnadsarbeten på sommaren. Och man kan inte bygga på kvällarna för då kommer de jäkla myggorna.

Sommaren är lång och het och full av myggor. Det gäller att överleva fram till nästa vinter.

Ordbruket förnyas

Förra veckan var det info om stödansökan. Nästan allt förnyas – och blir ännu krångligare. En del saker blir ungefär som förut men för att inte göra det för enkelt så byter allting namn – igen. Det finns för mycket byråkrater då de har tid att krångla till allting hela tiden. Man kan inte tro att de bara försöker mobba oss. Men då man sitter dagarna i ända och filar på regler och villkor så kan småsaker bli alltför viktiga.

Nu vågar jag inte säja vad som blivit bättre och vad som blivit sämre för hela alltihop är fortfarande en enda röra. Närmast gäller det att försöka undvika större misstag. Problemet är att det snart blir det vårsådd och då borde man veta vad som gäller. Rådgivarna fick en del frågor som inte de heller kunde besvara så det ser dystert ut. Troligen får vi gå till sådd delvis i blindo.

Om jag förstått det rätt (och det är osäkert) så kan man ändra val av åtgärder varje år (utom i vissa fall) så man binder sej inte för fem hela år om man gör något misstag. Likaså kan man anmäla åtgärder som man sedan i höstanmälan konstaterar att ”det bidde ingenting” utan att man blir hängd, dragen och kvarterad som på den gamla goda tiden då nån retade upp kungen.

Fogdarna (granskarna) skall heller inte åka omkring lika mycket till gårdarna och det förstår jag bra då jag ser på satellitbilderna. Man kan snart söka efter en tändsticksask som man tappat via satellit. Storebrorsorna ser allt. Orson Welles kan dra nånting gammalt över sej – hans ”1984” är barnslig jämfört med den moderna tekniken och fogdarna.

Ett av de värsta problemen är att gallra bort sådant som inte har någon betydelse. Nu är alla viktiga saker ihopblandade med en massa små detaljer. Producentförbunden har varit bra på att plocka fram det väsentliga men nu går sammandraget på 6 sidor med två spalter per sida. Några lagar och förordningar kommer man aldrig fram till – det är bra om man kommer genom sammandraget. Jag tycker synd om rådgivarna som skall försöka översätta eländet till förståeligt språk. I 35 år har jag läst invecklade tekniska artiklar men det juridiska och byråkratiska språket slår nog det tekniska med flera hästlängder ifråga om obegriplighet.

Ett litet utdrag ur den KORTA sammanfattningen av villkoren

Jag misstänker att man efter en tids fruktlösa försök att förstå eländet så kastar man allt och sår som förut. Sedan får man på hösten se vad det blivit. Då kanske reglerna också blivit ”preciserade” och man har insett att vissa saker bara inte fungerar i det verkliga livet. Där finns en del som man direkt kan se att är omöjligt. Det finns knappast utsäde för alla ”mångfaldsåkrar” för utsädet borde ha odlats för ett år sedan – tycker man som bonde. Andra är utslag av önsketänkande såsom ”precisionsodling”. Tekniken fixar jag nog men nyttan är mest obefintlig och ekonomiskt är det helt olönsamma åtgärder.

Som gammal elektronikingenjör så var jag förstås intresserad av metoder för ”precisionsodling” men det är mest pappersåtgärder. Nån verklig nytta är det inte av ”automatiken”. Möjligen om man har minst 500-1000 hektar i ett skifte. Den teknikguide som jag använder med GPS för att sköta besprutningen är uppgjord i Ungern där pustan går tiotals kilometrar åt alla håll utan några riktpunkter. Då behövs GPS. Men automatisk styrning tvivlar jag på – lika bra kan jag sitta och vrida på ratten själv. Vårt RTK-GPS korrigeringssystem i Hindersby har i princip en precision på en centimeter men inte fasen kan man styra traktorn så exakt. GPS med RTK är nog bra men automatstyrningen borde man strunta i ifall man inte tänkt ta sej en tupplur mitt i sprutandet.

Se också Höstarbetena klara . Nu har jag en ny GPS-antenn som passar med RTK och har bättre precision. Fast automatstyrning har jag inte så det godkänns väl inte av stödbyråkratin.

Fånggrödor undrar jag över. Vi har haft klövervall insådd i vetet men om det duger är osäkert. Våra gröngödslingsvallar har haft våldsam klöverväxt flera år men det duger väl inte heller. Det skall i framtiden vara minst fyra växtarter och man får uttryckligen INTE komplettera på våren. Så adjöss med vår gröngödslingsvall.

Växttäcke vintertid ska väl gå för med direktsådd så plöjer och harvar vi inte alls. Men skyddszonen gick i putten så den måste vi odla upp. Växtföljd har jag inget emot men desto mera emot de detaljerade reglerna. Nu blir det huvudvärk över vad som får odlas och när. Till yttermera visso så gäller det skilda regler för växtföljd per skifte och växtföljd per gård. Fogdarna leker med reglerna men vi som skall folja dem får huvudvärk.

Nu har också EFA blivit IPA – inte för att jag förstår någondera. Fyra procent skall i alla fall vara ”icke-produktivt”. Nån gång senare efter sådden skall jag ta reda på vad det nu betyder … Och så har vi undantagen för 2023 … Man har alldeles tillräckligt men odlingsproblem och det behövs inte nya byråkratiska bekymmer. Byråkratin är också liksom vädret ganska oberäknelig.

Vi ska få veta hur det egentligen är först då stödansökan öppnas nån gång i maj. Och med det här kalla vädret så kanske vi inte hinner så före det. Nytt utsäde hinner vi i alla fall inte skaffa. Egentligen väntar jag på stödansökningprogrammet för det har varit ganska tydligt och bra så varför skaffa sej huvudvärk nu redan. Jag avundas inte de stackare som skall programmera in de råddiga reglerna men de får ju betalt för det. Jag önskar dem lycka till.

Nu sitter jag i Medåker i Sverige. Då vi kom så var det ren sommarvärme och över 20 grader varmt men nu är det kallt och regnigt och mest höstliknande väder. Det vädret kommer till Hindersby på torsdagen så det är ingen brådska med vårsådden hos oss. Fast här är vårbruket också sent – vanligen börjar de ett par veckor före oss men ännu syns inga traktorer på åkrarna.

Nu är det mest att gå igenom maskinerna så att de är i skick då det är dags för sådd. Med direktsådd blir det betydligt senare än med harvsådd. Snart blir det väl varmare väder och om det inte kommer regn så kanske vi är ute på åkrarna i mitten på maj.

Hårda bud i Hindersby skog

Det har varit dåligt med skrivandet. Det har funnits en hel del att skriva om men efter en dag i skogen så blir det inte av för jag somnar över tangentbordet. Visst har konditionen blivit bättre men dagarna har också blivit längre och då man far till skogs klockan sex på morgonen och kommer hem nio på kvällen så räcker inte orkorna till.

Nå, det har inte blivit skogsarbete varje dag även om det sist och slutligen varit ganska hyfsat väder. Det såg illa ut i januari och februari då åkrarna låg nästan bara och det började slå igenom på skogsvägarna men så kom ett par ordentliga köldknäppar och skogsvägarna har varit fina ända tills nu. Men det har varit bråttom för man visste aldrig hur länge vädret höll i sej. Vi har kört ut anefter som vi har huggit så det finns inga hopar under snön (tror jag). Brorsan har blivit riktigt duktig med den lilla lastaren och har lyckats baxa upp de stora svarvstockarna trots att den är svag och har kort räckvidd.

Förra sommaren satte vi upp solpaneler och bytte tak och alla arbeten sköts framåt så mycket att jag bytte packningar för bakaxeln på Belarus först i januari och skogsarbetet började först i februari. Sedan harmade det att man måste deklarera i slutet på februari då skogsvädret blivit hyfsat. I början på mars tänkte jag sätta fart på huggandet men då föll lastaren framåt mot hytten för de nedre fästkrokarna hade brustit. Bara litet plåt blev skrynklig men det var nervpirrande att köra hem på krypväxeln med lastaren rakt upp. Sedan gick det fem dyrbara dagar till att svetsa ihop ett nytt nedre fäste.

Här syns sprickan i fästet – på andra sidan hade biten fallit bort

Fästet var tillverkat av 25 mm stål men det räckte inte till. Om lastaren lyfter 500 kg längst ut så blir kraften på nedre fästet över 30 gånger större: 15000 kg. Dessutom kränger lastaren svårt då man kör över stubbar och stenar. Maskinerna far nog illa i skogen. I år högg vi dessutom i stenbackar.

Det nya fästet svetsade jag ihop av 20×120 mm järn – två varje sida – så det borde hålla. Det är överdrivet tjockt men intressant nog är det brist på flatjärn så jag kunde inte köpa klenare. Valsverket i Ukraina som stått för en stor del av järnen är ju sönderbombat. För att hindra lastaren att kränga så mycket så spände jag fast de nya järnen med fyra 20 mm bultar. Om man drar till dem ordentligt så borde det nedre fästet inte kunna röra sej alls.

Den nya fräsmaskinen som jag köpte i fjol togs nu i användning och det var roligt att kunna borra ordentliga hål i grova järn utan att remmarna slirar hela tiden. Fräsen har växellåda med kugghjul och klarar upp till 40 mm hål i järn. Synd att jag inte hade den då jag svetsade ihop fästet till den nya lastaren.

Den nya fräsen invigd då lastarfästet reparerades

I mars kom det köldknäppar och vi körde flitigt upp breda spår. Skogsvägarna blev så bra att vi också kunde köra genom ett område som för 120 år sedan varit åker och ganska sankt. Eftersom vi inte varit där på många år så fanns det gott om torra träd. Nu är priset på energived hyfsat så vi körde ut dem. De ger bra ved utom de som legat på marken – dem flisar vi åt oss själva även om det mest blir damm.

Jag har trott att granbarkborrarna tagit livet av träden men nu börjar jag tänka om. För ett antal år sedan dikades skogen där och dikena är grymt stora. Det är möjligt att träden hade så ytliga rötter då de växt upp i sankmark och inte klarade av de nya dikena som sänkte vattennivån med omkring en meter. Om man därtill lägger de senaste heta och torra somrarna så är det inget under att granarna torkade bort.

De skogsområden som varit svåra att komma åt – sanka eller steniga – hade en hel del riktigt stora träd. Jag fotograferade först ett träd med 70 cm rotdiameter för att utse det till årets ”bålaträä” (båla = stor) men så hittade vi allt fler lika stora.

Ett av många **bålaträädär**. Motorsågen har 15″ (38 cm) svärd.

Det verkliga bålaträä var nog det som det blev tre svarvstockar (58 dm) plus två vanliga stockar från. Det växte vid stenbacken nära ett dike på södra sidan. Det fanns en mängd nästan lika stora träd runt omkring så det blev långt och utan kvistar. Alla träd har jag fällt med motorsåg, kvistat och kapat. Förstås har jag använt lastaren vid fällning och flyttning av stockarna. Som liten var jag med då man för hand rullade stockarna upp på parsläden men de var betydligt mindre.

Motorsågarna som jag använt är en Jonsered 2147 och en Jonsered 2252. 2147:an är redan gammal men en av de bästa motorsågar vi har haft. Den har en grym fart på sågkedjan och skär så in i norden. Dessutom startar den nästan på första rycket. På 2252 som i princip är litet starkare har jag 15″ svärd för de riktigt stora bamsingarna. Den är modernare men inte bättre och krånglar ibland vid starten. På tal om hårda bud så blev 2252:an under ett träd där lommen slog upp och sedan föll ned på motorsågen. Visst brukar jag ta bort sågen men den kom i knipa så jag måste lämna den och stiga åt sidan för att inte hamna under roten. Fästet till bränsletanken brast och handtaget kroknade men med litet ståltråd så kunde jag fortsätta såga ända till slutet på vintern.

Svarvstockar 58 dm och över 28 cm i toppen

I mitten på mars så började också ena bakhjulet på Zetorn att läcka så det blev att ta en tur till Lindfors Däck i Kuggom där de fixar ringen medan man väntar – inte illa. Det var inte första gången för i fjol hade vi den andra bakringen sönder. Då måste vi ta loss hjulet i skogen men nu kunde vi komma hem till verkstaden.

Det är inte så stor sak att ta bort ett bakhjul då man kan lyfta upp traktorn med stödfoten till lastarn. Vi har ju bägge lastarna fastsatta vid bakaxeln på traktorerna. Det är nästan rutin att plocka bort ett bakhjul.

Av de stora 150 år gamla granarna var nog en del rötskadade men mindre än jag fruktat. Det värsta var en stor gran uppe på stenbacken som hade hela 15 meter röta – brunrötan kan gå långt upp i stammen. Visst borde man ta bort de gamla granarna tidigare men vi har inte hunnit. Å andra sidan verkar det litet fånigt att hugga 70 år gamla granar – det blir ju bara pinnar av dem. Och står de dessutom så glest som gallringsrekommendationerna anger så är de fulla av kvistar. Sådant virke vill åtminstone jag inte ha.

En gammal björk som inte blir till kvalitetsvirke

I mars hade snön börjat smälta bort men så kom det omkring 30 cm snö i slutet på månaden och det blev vinter på nytt.

Början av april var ganska kall och vissa nätter var det kring -17 grader. Vi måste köra upp spåren på nytt men det blev bra skogsvägar och vi fick ut en hel del virke på grund av kölden. Eftersom jag mest är bakom kameran så finns det inga bilder av mej men jag måste sätta ut en för att bevisa att jag faktiskt varit i skogen den här vintern:

Artikelförfattaren har fällt ett (litet) träd

En vecka in i april gick det bra med skogsarbetet men nu börjar solen mjuka upp spåren – speciellt vid virkesupplaget. I skogen håller vägarna ännu men vid sidan av vägarna finns det ingen tjäle under snön. Så nu avslutar vi skogsarbetet för den här vintern. Några träd skall ännu fällas vid virkesupplaget.

Nu sätter jag in bilderna på virkeshoparna från vintern 2023. Det blev mycket energived men också stockar. Massaved blev det nästan inte alls. Och allt är bara gran.

Den stora hopen närmast kameran är energived liksom därpå följande hop (4 meter och 3 meter skilt). Längre inåt skogen finns våra hopar med flisved för eget bruk. Där finns också torra stockar av god kvalitet men jag är rädd att vi inte orkar såga så mycket för eget bruk.

Till sist måste jag presentera vår nyaste familjemedlem som kom i slutet på mars. Han håller i gång dygnet runt även om han sover allt emellanåt. Det var inte min idé men allt motstånd var förgäves. I värsta fall får jag och våra fyra katter flytta ut i stallet …

Ute slask, inne olja

I en månad har jag inte gjort mycket annat än skruvat traktorer isär och ihop. Förstås hade det varit fint att kunna fara till skogs men kanske inte i det här slaskvädret. Det är nu nästan +4 grader och riktigt dåligt väder med regn och halka. Det dämpar litet längtan till skogen …

Till julaftonen hade jag lyckats skruva isär Kubotan och kunde slipa den krånglande axeln till kraftuttagsspaken. Ett jättejobb för att slipa litet men utan kraftuttag var traktorn ganska värdelös. Sedan gällde det att få ihop den igen. Utan att alltför många delar blev över.

Det gick nu inte riktigt ”såm fafa trallar” (vår motsvarighet till ”som i Strömsö”). Ett lager och en bricka föll ner ur växellådan och det blev att söka och fundera var de skulle vara och hur de skulle vändas. Till sist kom vi med Henrik fram till en lämplig plats med hjälp av Kubotas reservdelskatalog och flera verkstadshandböcker som hade ganska fina bilder på genomskärningen.

Packningar fick vi från Tyskland utom en till locket som Henrik tillverkade av packningsark. Till slut fick vi ihop bakaxelhuset med transmissionshuset (växellådan) och framför den hydrostatiska delen. Men så hittade jag en bricka på golvet som absolut hörde hemma på en axel inne i växellådan. Suck. Det blev att ta isär allt igen och sätta brickan på axeln och skruva ihop. Det gick ju bättre andra gången.

Att få ihop fram- och bakdelen på traktorn var inte enkelt. Problemet var att hytten gjorde arbetet extra krångligt. Nästa gång skall jag allvarligt fundera på att ta bort hytten först även om det är mycket arbete med det också. Till all tur var vi två så det gick att rikta bakdelen mycket bättre. Det var alltid nånting som tog emot i det trånga utrymmet men till slut fick vi i två skruvar och då var det bäst att gå in och äta.

Egentligen är det en svensk Belos fastighetstraktor som är byggd utanpå en japansk Kubota B7100. Den är omkring 42 år gammal men toppen av den tidens teknik. Helt mekanisk med en mängd hydrauliska funktioner. Den svenska hytten är också av toppklass för den tiden med värme och mycket elektriska funktioner. Men hytten är också i vägen då man skall utföra reparationer. Det som är enkelt på en ren Kubota är ganska invecklat på Belos-traktorn. Bland annat måste behållaren för extra hydraulolja under traktorn tas bort.

Hydraulik är väldigt användbar men oljan gör alla arbeten till ett enda torkande med papper. Och varje gång man skall dricka kaffe eller äta så blir det att tvätta händerna flera gånger med linoljesåpa – som ju är bättre än de skumma kemikalier som finns i verkstadsrengöring. Man blir också så slipprig om händerna att delarna är svåra att få på plats utan att man torkar av dem och händerna grundligt.

Inne i plåtkåpan fanns ännu stag som måste kopplas ihop och två drivaxlar – den andra för framhjulsdriften. Snabbt stod det klart att staget som syns i kåpans hål absolut inte gick att koppla för ändan hamnade i vinkeln på högra sidan. Hå-hå, ja-ja, det var bara att ta isär fram- och bakdelen på nytt och fästa bakre ändan av staget först.

Samtidigt såg jag att en ring låg på golvet och hittade en skruv på bordet som alldeles tydligt måste vara inne i växellådan för den var helt ren medan alla yttre skruvar var oljiga och svarta. Nu var det bäst att dricka kaffe och börja se i handböckerna och reservdelsböckerna. Det tog sin tid men småningom kom jag fram till att skruven borde sättas i från bakaxelhuset för att hålla axeln till HÖG/LÅG- omkopplaren.

Igen måste jag skruva loss locket med hydraularmarna. Till all tur kom packningen loss utan problem. I med skruven och locket tillbaka. Fördelen med en liten traktor är att delarna inte väger så mycket så det var lätt att lyfta locket bort och tillbaka.

Åter gällde det att få ihop fram- och bakdelen. Det tog tid att få alla axlarna mitt emot varandra och bakdelen på exakt rätt höjd och riktning. Det blev både eftermiddagskaffe och mat innan slutligen allt var tillbaka så långt att de första skruvarna kunde sättas i. Jag hade stor hjälp av familjens bättre hälft som snällt nog gav mej mat och dessutom hjälpte till att oja och voja över alla problem :-).

Staget (längst bak i kåpan) äntligen på plats

Under Belos finns en extra oljetank för yttre hydraulolja (inte Kubota). Den måste bort då man vill komma åt drivaxlarna nerifrån. Det var besvärligt och man kunde se att det varit förut för den var bara upphängd med ståltrådar. Att sätta den tillbaka var också besvärligt för jag satte fast den med skruvar som det ursprungligen var meningen. Enda möjligheten var att skruva fast framändan först medan bakändan låg på golvet. Sedan lyfter man upp bakändan och trycker den hårt framåt för att få i de bakre skruvarna. Allt så trångt att man skulle behöva långa tentakler i stället för fingrar.

Hydrauliken är mycket viktig på den här traktorn som har hydrostatisk drift. Därför var det litet bekymmersamt att det fanns skräp på silen till oljeintaget. Efter 42 år kan man vänta sej litet skräp men det värsta var att det fanns metallspån också. Vi hittade inga slitna kuggar så jag undrar om det är pumpen som börjar vara dålig. Fast den har nog fungerat fint. Man vill inte heller öppna en hydraulpump i onödan. Så det är väl bara att tuta och köra …

Medan jag väntade på packningar så satte jag en par dagar på att gå igenom de elektriska ledningarna som också var besvärliga i de trånga utrymmena. Det finns en hel del elektriska scheman för Kubota men inget som stämmer ihop med verkligheten så det blev att öppna ledningsbuntarna och följa varje kabel skilt. Färgerna var inte heller att lita på för efter 40 år så hade en del bleknat grundligt. Belos hade byggt om en hel del av ledningarna men deras schema var också felaktigt. Nu har jag ett alldeles eget elschema som borde stämma någorlunda.

Nu är Kubotan (egentligen Belosen) ihopsatt igen så när som på bakhjulen och en del plåtar. Det är ingen brådska för vi använder den inte på vintern. Ringarna är nämligen asfaltdäck som behöver kättingar för att alls röra sej i snö. Vi har ett schaktblad till den men det är ganska ynkligt jämfört med stora Ålö Quicke på stora Zetorn. Möjligen kunde man skaffa en liten slunga eller kanske borste för de ställen man inte kommer åt med stora traktorer. Men det får vänta.

Vi har inte provkört ännu så man vet inte om vi får skruva den i bitar igen … Men nu skall Belarus först sättas i skick så jag kommer ut i skogen. Just nu regnar och blåser det så jag är inte speciellt missnöjd att syssla med verkstadsarbete. Det är varmt ute så det blir nästan för varmt i verkstaden också. I slutet på nästa vecka blir det kallare igen och då behöver jag nog börja med skogsarbetet. Vi har bytt ena bakhjulspackningen på Belarus men där finns ännu en hel del arbete. Men mera om det en annan gång.

Äntligen kom kylan så elförbrukningen sjunker.

Termometern visade -22°C när jag kom hem från skogen i skymningen och det började kännas lite kyligt under plasthjälmen.

Jag började för några dagar sedan gallra lite i en plantering som jag var med och planterade i mitten av 70-talet . Figuren ligger blott några kilometer från gården så jag har mest kört några tankar under lediga stunder tillsvidare. Bra att ta det lite lugnt så här i början tills konditionen repat sig . Det blev lite kroppslig dekadens med plöjning, maskinunderhåll och diverse möten samt kontorsjobb efter att skörden avslutades så formen gick ur gubben. Kroppen är gjord för att brukas och kondition är färskvara så håller man sig stilla ett par veckor så märks det genast. Lite skogsjobb och skidåkning fixar nog saken hoppas jag.

Friskt och myggfritt i skogen då temperaturen rör sig kring -20 grader.

Kallt väder sparar el.

Att jag gläds över kylan beror på att då det är under -10 grader så står kylkompressorerna stilla och jag sparar ordentligt med pengar på lägre elförbrukning. Elkostnaden har ju stigit med över 500% sen i fjol somras så nu har man nog börjat se över förbrukningen på allvar speciellt som solpanelerna inte levererar något för tillfället. Prishöjningarna under året har lett till att elen numera är näststörsta kostnadsposten efter lönerna. Allt annat har också stigit men elen är nog i en klass för sig.

Nu när det är kallt går det endast lite el till belysning, pumpar och elektronik. Den högre förbrukningen mellan 8 och 16 förorsakas främst av tvätt- och sorteringsmaskinerna i packhallen.

För en månad sen innan det blev kallt såg förbrukningen ut så här. Då kyldes grönsakerna i lagret fortfarande ned efter skörden och löken ventilerades mera så förbrukningen låg 4 gånger högre än idag. Visserligen gav solpanelerna då ännu lite på 2kWh.

Kylan gör gott i skogen.

Kylan gör också att marken i skogen fryser till då vi tillsvidare har blott en decimeter snö. Så det ser lovande ut med tanke på skogsarbetet vilket är bra då jag ligger efter med gallringarna.

Visserligen leder kylan till att det går åt någon m³ mera av flisveden men det är ändå en försumbar kostnad då det kommer en hel del ”gratis” skräpvirke att ta tillvara i samband med gallringen.

Konstaterade ändå idag att om det fortsätter så här så får jag nog söka fram kommandoluvan och varmare handskar. På tal om handskar så sökte jag ifjol efter skogshandskar av påsmodell med finger för gasreglaget på höger hand men hittade inga i butikerna, tydligen har tillverkningen lagts ner nu då klimatuppvärmningen förväntas leda till varmare vintrar. Det verkar som om händerna blir kallare med åren så jag ångrar att jag inte satsade de 100€ som handtagsvärmen hade betingat då jag köpte ny såg för några år sen.

Det här med höga uppvärmningskostnader som det nu pratas mycket om är väl egentligen ett systemfel då man i så hög grad satsat på eluppvärmning. Bostäder borde väl egentligen värmas med fasta bränslen som ved och flis om de inte är anslutna till fjärrvärmenät. Elen hör hemma i stationära motorer och flytande bränslen passar bäst i olika fordon. Men det är nu bara vad jag tycker.

Allt har en ända.

När man numera läser eller lyssnar till nyheterna verkar det som om slutet är nära, de ena domedagsprofetian efter den andra avlöser varandra. Tidigare var det mest miljö, nu klimat, medan biodiversitet verkar vara på kommande. Och allt som oftast utpekas bonden och dess verksamhet som den stora boven.

Så därför kan det kanske vara en lättnad att notera i den preliminära lantbruksstatistiken att ytterligare 1078 gårdar har slutat under året och att det nu återstår endast 44611 lantbruks- och trädgårdsföretag. Med anledning av detta så undrar jag varför det läggs så mycket energi och resurser på att bromsa klimatförändringen. Med den här takten är bönderna, åtminstone i det här landet, slut om si så där 45 år och miljö- och klimathotet ett minne blott.

Jag har i samband med uppgörande av någon affärsplan nån gång präntat ner att vår målsättning här på FinneFarm är att vara skuldfri och markerna i bästa möjliga skick då det är dags att lämna över till nästa generation -”Heimane i skick”- som det så populärt heter. När dagen är kommen har jag inte funderat så mycket på men med tanke på att farfar blev 61 år och far 63 så börjar det kännas som om dagen närmar sig snabbt. Alltför snabbt till och med, för ännu har jag mycket ogjort även om skulderna, åtminstone de monetära, är avklarade.

Så efter några års andhämtning efter branden och dödsfallen i familjen som den som följt oss här på bloggen känner till så försöker jag nu forcera en del projekt. Att bättra på och säkra vattenhushållningen samt röja lite odlingshinder, ytplanera och förbättra arronderingen samt höja bördigheten med rätt växtföljd, gödsling och kalkning är väl närmast det jag försöker mig på. Det jobbade jag också hårt med efter att vi köpte gården för snart 35 år sen och som det då tycktes bara grävde ner pengar. Nu har vi för en tid skördat frukterna av den satsningen. Men inget varar för evigt, det finns alltid förbättringar att göra och en del tillskottsmark ska också sättas i skick. Marginalerna, om de nu överhuvudtaget existerar, är små så det blir allt viktigare att säkerställa god skörd.

Därför känns det nu som om man ytterligare ligger planeten till last för just det jag håller på med är sånt som man nu tycker att jag skall sluta med eller man vill till och med att jag ska återställa allt till hur det var för 70 år sen. Dikena ska fyllas igen och skogen ska lämnas oskött, dränkas och ruttna bort. Allt för att rädda planeten. Mat finns ju i butiken, el i vägguttaget och landet kan väl fortsätta låna pengar till driften för några exportintäkter verkar inte behövas. I stället redovisas vinster om 10 miljarder om vi lämnar sågen hemma och enbart strövar omkring i naturen, alltså ca 1800€ per finländare årligen. En nätt summa. Det verkar ändå som om det enbart är landsbygden som ska delta i det så kallade talkot för ingen har nämnt nåt om att återställa fordonsparken eller tätorterna till situationen för 70 år sen. Jag undrar hur många miljarder den åtgärden skulle inbringa.

Nåväl det om detta, jag är så pass gammalmodig att jag nog fortsätter med att förverkliga målsättningen i affärsplanen. Man vill ju att nästa generation ska få det lättare. Döttrarna deltar alla på sätt eller annat i verksamheten här på gården och äldsta barnbarnet har också övergått till lantbruksstudier vid sidan om gymnasiet. Så intresse att ta över verkar finnas och det stimulerar till att utveckla verksamheten. Det här är ändå inget man tar med sig utan enbart har till låns den tid man verkar.

I fjol och i år har det således täckdikats på ett par nyförvärv samt installerats kontrollerbar dränering och underbevattning på äldre täckdiken samt reparerats en del reglerbrunnar som monterades för ca 20 år sen. Allt för att förbättra vattenhushållningen som dessutom har en positiv inverkan på miljön också men det verkar man inte få kredit för, man tackas sällan för de miljöåtgärder som de facto görs på lantbruken. Fokus är på annat.

Här lite bilder från ett av fjolårets projekt.

18.8.2021. Grundförbättringen av åkern inleds.

Anslutningen till landsvägen känns inte trafiksäker, dessutom brant att ta sig upp på vägen.

18.8.2021. Några timmar senare efter att motorsåg och grävmaskin varit i flitig användning.

19.8.2021. Sikthindren bort och ny infart till åkern på gång.

I stridens hetta gäller det att komma ihåg att vi är många som nyttjar åkrarna, här har elkabeln märkts ut.

23.8.2021. Efter några resor till krosstation……..

……börjar infarten vara användbar och utfyllnad av lagringsplats kan påbörjas samtidigt som tegdikena läggs igen.

Jordfasta stenar som stör jordbearbetningen tas bort.

1.9.2021. Täckdikningen inleds med montering av brunnar och komplettering av gamla system.

9.9.2021. Det tar sig men mycket sten på övre delen av åkern fördröjer arbetet.

16.9.2021. Täckdikningen har avslutats och den stenfria delen plöjts för sådd av höstvete.

Tiden rann ut så en hektar stenåker hanns inte ta i bruk men det kommer nya år.

Diskussionerna kring klimatförändringen har känts tunga så det var trevligt att ta del av forskare, Ph.D.Peter Österberg’s föredrag ”Den positiva storyn om lantbruket!” på bondebåten här om veckan. Det gav en lite annan bild av det hela. Så trots att den naturliga avgången bland en åldrande bondekår är stor och att många slutar av andra skäl så finns det hopp om en framtid också för nästa generation. Mat lär fortsättningsvis behövas och den kommer också i framtiden att produceras av bönder i någon form.

Helt klart står vi inför förändringar och får lov att anpassa oss men det har vi också gjort förut. Det som mest irriterar mig är att man nu verkar ha lätt för att ta bort medel som behövs i produktion innan nya ”klimatvänliga” lösningar har utvecklats.

Jag blev tidigare tillfrågad av en reporter om hur klimatförändringen påverkat mitt arbete, han hade säkert förväntat sig nåt negativt men jag blev tvungen att göra honom besviken och säga att ”egentligen har det till övervägande del varit positivt, vi har fått längre och varmare höstar så det finns mera tid till att skörda och utföra åkerarbeten”.

1.12.2022. Nej nej jag återställer inte skogsdikena utan förbereder lite arronderingsförbättring.

Imorgon ska jag ut och köra sten, det är torrt (endast 33,8mm nederbörd i november) och fint på åkrarna, marken lite frusen så det bär maskinerna bra.