23 februari, 2018 av Christer

Lite ett som annat.

Hej igen, tiden går fort när man har roligt.

Sen senast har jag jobbat med att installera program och applikationer i nya datorn, dock inget moln än så länge så Nisse kan vara lugn. Jag blev ändå tvungen att släppa in en ”hackare” i datorn för att få ventilations- /kylanläggningen installerad. Eller rättare sagt så fick jag nog själva programmet på plats men att upprätta kontakten med styrningen ute i kylrummen fick jag inte till själv. Blev tvungen att ”ringa en vän” eller i det här fallet leverantören i Holland. Det är ju lite svårt att begripa alla förklaringar då terminologin på engelska är obekant, betydligt lättare var det att låta honom fixa till det själv via ”teamviewern”. Ganska händigt egentligen då man med kursorn kan peka på olika saker och låta honom ta hand om resten. Själva kylmaskin hittade jag inte heller via nätverket och fick heller ingen nyttig information via diagnostikhjälpen så jag hann tänka att det blir att kontakta leverantören av kylmaskin också. Det blev nu inte av men igår hade vi ett 20 minuters elavbrott och idag så fungerade kontakten till kylmaskin. Tydligen så räckte det med att bryta strömmen till kylmaskin, jag hade prövat med omstart av densamma men det hjälpte inte men att vrida om huvudströmbrytaren hade jag inte kommit mig för att göra. Ibland fixar sig saker av sig självt 🙂

På grund av datortrubblet så ligger vi lite efter med redovisningarna men det är ju ännu 5 dagar kvar innan skattedeklaration ska inlämnas så månne int det ordnar sig det också.

Det fina vädret har också bidragit till förseningen då jag inte kunnat hålla mig borta ur skogen, dagarna börjar bli längre och trots kyliga nätter så värmer solen bra där den kommer åt.

Solen värmer riktigt skönt så här i skogskanten så det är tur att termosen är liten annars blev det väl mest pauser i arbetet.

Årssemester.

Så här års passar det också bra att ta ut årssemestern även om också det inkräktar lite på redovisningsarbetet. I fjol höll jag min längsta ledighet sen jag började med eget för 30 år sen så i år fick det bli lite kortare avkoppling eller närmare bestämt hela 4 dagar.  Som brukligt blev det en skidsemester med mina bästa vänner och i år styrdes kosan till Tjeckien för deltagande i Jizerska 50. Jag skidade samma lopp för 8 år sen och då hölls loppet första veckan i januari och jag hade bara hunnit skida 50km under mellandagarna mellan jul och nyår innan avfärd. I år har jag hunnit träna lite mera och dessutom delta i BotniaVasan veckoslutet innan avfärd. BotniaVasan gick riktigt bra i det fina vädret och goda förhållandena, jag lyckades faktiskt förbättra mitt personbästa med sisådär 3 minuter i mitt 12:e lopp. Därför var förväntningarna höga inför loppet i Tjeckien, terrängen där är ju lite annorlunda än här hemma på plattlandet så jag satsade en hel del på att få bra fäste i backarna. Det lyckades bra eller egentligen lite för bra för det tog också en hel del av glidet, så det tog mig 12 minuter längre att genomföra loppet denna gång. I och för sig så var föret betydligt långsammare i år då det kom lite nysnö natten innan. Förra gången var det knappt med snö och spåren var väldigt isiga så farten utför började närma sig kritiska nivåer.

På väg från flygfältet i Prag och upp till Liberec fanns ingen snö överhuvudtaget så vi började undra hur det skulle bli med loppet men när vi kom upp mot 600 meter över havet en par kilometer från startplatsen ökade snön hastigt och i skogarna uppe på platån fanns det gott om snö.

Fina rapsfält kring Prag. Övervintringen lyckas nog bättre på dessa breddgrader.

 

Vi närmar oss slutdestination, lite mera kuperat här än hemma 🙂

 

Inspekterar snöförhållandena dagen innan loppet.

21 februari, 2018 av Nisse

Skogsrally

Nu är skogsvägarna riktigt bra men det börjar vara en hel del trafik. Det är smala vägar och man vill helst inte möta en stor lastbil med släpvagn på de vägarna. Om man har tom vagn så är det inget problem att backa in i skogen men om man har fullt stocklass så blir det lätt tvunget att rada av åtminstone halva lasset. En stor lastbil med fullt släp kan nämligen inte backa – speciellt inte uppförsbacke. Till all tur så har jag inte mött någon än med lass på för de sätter ut en skylt där skogsvägen börjar så man vet att akta sej.

https://drive.google.com/file/d/1QrnQhmv5BIEPFlSxMCdQRQGEwko2aAGx/view?usp=sharing

På videon ovan kör jag genom det värsta stengrytet. Kolla hur kroken till vinschen dänger.  Och nedan en video inifrån hytten då jag lastar.

https://drive.google.com/file/d/1MEpE0d842QipvJpHUy3K8JRO_727zOHq/view?usp=sharing

Video är fortfarande ett problem. Länkarna ovan går till Google Drive vilket inte är det bästa knepet. Längre videor går inte att ladda upp.

Jag körde de sista lassen från Atomlinjen och då började vägarna vara ganska bra. Köld och litet snö gjorde dem hårda och någorlunda jämna (utom i vissa stengryten). Det är som vanligt: Då man har allt kört så är vägen som bäst.

Det var en hel del trafik på skogsvägarna nu då föret är bra. Lastbilar har kört varje dag men till all tur inte upp till Ratuöien utan till en annan del av skogen. Det är ju en av södra Finlands största skogar utan andra vägar än skogsvägar. Vi hade bråttom för det finns en hel del virke på Ratuöien och det var frågan om huruvida vi skulle få bort vårt virke innan de stora bilarna började köra på den smala vägen.

Det gick bra att möta Rolf som också körde ved med samma väg (och som slungat den fin och jämn). En dragbil var ett par gånger upp till Ratuöien men bara för att hämta något specialsortiment (eller så kört vilse …). Men det värsta är småbilar som börjar röra på sej då det är solsken. De förstår inte alls hur farligt det är att möta en stor lastbil fullastad med stockar på den mycket smala vägen. Dessutom finns där en hel del branta backar och om man kommer nedför en sådan med fullt lass så är det svårt att bromsa.

Jag mötte en skidåkare på den smala vägen och bägge kom vi nedför en backe och hade bägge svårt att bromsa. Jag vågade alls inte bromsa för då var det stor fara för att traktor och släpvagn hade slagit tvärs över vägen och krossat skidåkaren. Så jag styrde så gott jag kunde och lät motorn bromsa. Skidåkaren verkade klara sej men försvann ur sikte bakom lasset så jag ringde brorsan som kom efter och frågade om hon var i livet ännu. Det var hon och vi klarade oss den här gången med blotta förskräckelsen. Jag var nog ganska skakig långt efteråt ännu.

Så mitt råd till alla är att hålla sej borta från skogsvägarna för det är verkligen farligt. Kanske man i framtiden har en drönare som flyger litet framom och kollar att vägen är tom … Det är helt möjligt redan nu men så långt har jag inte kommit.

Sista lasset med grövre virke (där finns ännu litet flisved kvar) så började vagnen bete sej underligt. Jag misstänkte genast att ena styrcylindern hade brutits loss för den andra hade jag redan byggt ett nytt fäste för. Och visst hade den brutit loss en stor bit av ena rambalken.

Det här går inte att svetsa och konstruktionen är från början alldeles för svag. Så jag svetsar fast fästet vid en tjock platta som jag sedan skruvar fast med genomgångsbultar genom rambalken. Så har jag gjort på andra sidan och det har hållit.

Det blev litet avbrott i skogsarbetet. Inte bara på grund av vagnen utan det börjar också bli deklarationstider. Dessutom har kvällarna gått till att sätta in nytt golv på gamla folkskolan och svetsa fiber i Robbes lilla växthus. Jag började skriva på det här inlägget för flera dagar sedan men det har bara inte varit tid att få det färdigt. Just nu sitter jag och eldar för vi hade -22 förra natten och det skall bara bli kallare. Prognoserna hotar med -23 och då blir det närmare -30 här hos oss.  Nu gäller det att bara klara sej över köldperioden. Gamla filtar och täcken måste sättas över traktorerna för motorvärmaren orkar annars inte värma upp dem.

Det kommer nästan alltid en köldperiod på vintern med riktigt kallt väder men till all tur är vi redan nära mars och solen värmer ganska bra. På eftermiddagen kan det till och med droppa från taket.

Den gula ledningen är en värmeslinga som jag måste ha för att vattnet skall kunna rinna ned från taket. Annars fryser det vid takkanten och bildar en sjö bakom som förstås rinner ned in i huset. Vi har alldeles för dålig isolering i övre våningen – hela 10 cm med sågspånor mellan inner- och yttertaket så värmen inifrån huset smälter snön nedifrån.

Bara jag får deklarationen undan och vagnen svetsad så börjar vi med det egentliga skogsarbetet. Härtills har vi bara städat efter processorn vid Atomlinjen. Det verkar som om det inte blir problem med skogsvägarna i år. Det såg illa ut i januari men nu har det frusit på ordentligt och vi har kört på vägarna hela tiden så de borde vara stabila.

 

8 februari, 2018 av Kalle

Kvalitet från förr…..eller höns

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg om hur kolossalt bra byggnaderna från ett drygt halvsekel bekåt fungerar, men det var precis då jag kom på det halvt fasansfulla….

Jag har aldrig skrivit om hönsen.

Således gör vi ett lappkast och ändrar rubrik och inriktning. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet kunde jag göra följande efterkonstruktion. Eftersom vi inte ser Lotta och hennes får här så ofta numera så ansåg jag att Bondbloggen förtjänade en djurbonde, så då skaffade vi höns. Det är dock inte det minsta sant, utan såhär var det.

Vi har väl länge närt en dröm om att ha lite fler djur på gården än ett antal gamla katter. Min stora dröm är och har varit alpackor, men det känns som lite överkurs för nån som inte haft djur i nån större utsträckning innan. Får är uteslutna för i detta hus slaktas inga djur utan dom finns med långt in i ålderdomen, så dom gick ur bilden. Mellandottern vill visserligen ha häst, men det är nu inte heller något nybörjardjur så valet stannade så småningom på höns.

Till saken hör att jag nog är uppvuxen på djurgård och ända till avslutad tonårstid var djuren en naturlig del av livet, men efter det tog motorerna överhand och djuren avslutades.

Sen gick det som det brukar gå för mig. Hönsen kom först, planeringen sen och till sist en hönsgård. Allt i fel ordning alltså. Fyra små höns anlände och flyttade in i en temporär bur på gården i väntan på sitt framtida hönshus. Det gick inte speciellt bra, det gick faktiskt riktigt dåligt för redan första natten hade något djur (katt, mårdhund) fått tag på en kyckling genom gallret och så var dom bara tre.

Efter den något tråkiga inledningen lappades manfallet i kvartetten genast samma dag och ny kyckling levererades från Fållbäcken. Så var dom fyra igen. Ur motgång kommer kunskap och nu kom insikten om att hönsen skall ha en stor bur, men den skall vara inbrottssäker för alla typer av objudna kräk. Detta gjorde ju att nästa hela förra sommaren gick åt till hönsgårdsbygge med bla galler nergrävt 30 cm under marken för att ingen skulle kunna gräva sig in. Slutresultatet blev bra och mot andra halvan av sommaren kunde nybyggarna flytta in. Det hade nu också visat sig att det handlade om två höns och två tuppar, något som skulle visa sig som ett problem så småningom. Nu började vi också märka att hönsen följer ett märkligt inre mönster som gör att man kan sitta i timmar och titta på när dom sysslar med allt möjligt. Klockan kan dom också och rutinerna som dom håller sig med är imponerande. Detta gör att man nog skänker en varm tanke till hönsen som var tre i varje lillbur på åttiotalet (så hade vi det också), för dom kan nog inte ha mått bra alls. Som tur är är det historia.

En bild från bygget av Fort Knox som numera har kompletterats med en bur till bakom eftersom samarbetet inte har flutit problemfritt.

I vintras fick dom flytta in i gamla stallet som stått oanvänt i många år och det gick bra. Problemen började när dom flyttade ut i sommarburen igen i somras, för då var det goda samarbetet mellan tupparna slut i ett svep. Det blev ett slagsmål utan dess like och efter två dygn var det bara att separera dom. För att lösa detta skaffades två damhöns till och sen blev det burbygge igen. Nu lever dom i två grupper, en tupp och två höns per grupp. Det ultimata tror jag skulle vara en tupp per sex höns så den ena tuppen börjar nog leva lite farligt. Få se om han överlever våren.

Nu har jag dessutom blivit tvungen att dela av gamla stallet i två lägenheter, så nu är det fullt liv där igen. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, hur imponerande bra gamla murkna mössätna stockväggar håller värmen. Men nu får det bli en annan historia.

Rätt gott om ägg producerar dom också faktiskt. Det brukar bli ett ägg per höna och dag så självförsörjningsgraden på ägg har blivit närapå 100% på hemmanet. Nu vid denna tid på året börjar värpandet avta för att hålla en paus till framemot våren. Som sagt, dessa djur har ett imponerande inbyggt rutinsystem.

Det enskilt märkligaste jag sett var när dom som små fick flytta in i nya hönsgården som består av en bur och en lekstuga, en spång upp till fönstret på lekstugan och pinnar däruti. Första dagen var ingen intresserad av stugan utan gick omkring ute på gården. När solen gick ner runt kl 22 den kvällen gick alla fyra som på en given signal uppefter spången, in i huset och satte sig på pinnarna och somnade. Trots att dom aldrig sett konstruktionen förut.

Egentligen har inte hönsen så mycket mot snö och lite kyla bara dom kan hålla sig torra och sen slipper in undan snön när det inte är roligt längre. Sommartid kan dom nog vandra på tomten i frihet också, för om inte förr så mot kvällen vandrar dom in till sig igen. Helt av sig själva.

Denhär herremannen (och då menar jag han med kam) är rätt bastant, men betydligt snällare än sin bror som är kännbart mindre, men beter sig mycket sämre.

Hur som helst, att höns kunde vara så underhållande och personliga hade jag nog aldrig trott. Nu har jag inte riktigt klart för mig hur länge en höna lever, det ges lite olika uppgifter på detta, men åtminstone hoppas jag att denhär stammen skall bli långvarig här på gården. Det är väl egentligen bara eventuella minkar som är ett problem, men som sagt, buren är nog byggd så att ingen BORDE ta sig in. Fast man vet ju aldrig. På hösten flög ju en berguv in genom fönstret till ett hönshus i en grannby och tag md sig tuppen, så helt säker kan man ju inte vara. Men vad är nu säkert här i livet?

 

6 februari, 2018 av Christer

Ny dator.

Det blev en ofrivillig paus i bloggandet då min trotjänare till dator behagade säga upp kontraktet. Det tog närapå en vecka innan jag fick igång en ny maskin. Tur i oturen var att den gick sönder nu och inte just innan skattedeklaration ska inlämnas. Maskin började bli till åren för en 10 år gammal maskin i datorvärlden räknas nog som gammal men jag hade ändå tänkt mig att nöta på den ett år till eller så i och med att jag nyligen också investerat i ny smarttelefon.I det här fallet var det moderkortet som gav upp då en del kondensatorer började ”jäsa”. Hårdskivan var intakt så dess information kunde således flyttas över till den nya maskinen och inget verkar förlorat.

Ny teknik blir svårare att ta ibruk med åren men hittills tycker jag att övergången från 7:ans till 10:ans version av Windows gått lättare än när jag gick över från XP till 7:an. Lite program har jag ännu att sätta in och jag stod i valet och kvalet vilket text och kalkylprogram jag skulle välja. Det blev i alla fall en nyare version av Open office då det var bekant från tidigare och jag inte ville utmana ödet med allting nytt. Några vänner föreslog att jag skulle ta office 365 ibruk då det så kallade molnet kan nås överallt men jag lämnade det nu i alla fall tills senare.

Programmet för fjärrstyrningen av ventilations- och kylinstallation får jag inte att fungera så det blir antagligen att kontakta leverantören i Holland och be om lite assistans via fjärrhjälpen.

Får ändå så här efter ett halvdussin 100 lappars utgift konstatera att tekniken går framåt för nu är det betydligt tystare på kontoret då fläktarna snurrar på nya lager och bannorna från användaren tystnat då kursorn på skärmen inte låser sig längre. Verkar ändå som om behovet av förnyandet av datorer lite stannat av för de senaste har jag haft betydligt längre än de första maskinerna vars kapacitet snabbt blev för liten för att klara av programmen. Det här är nu min sjätte egna dator sen 1994.

6 februari, 2018 av Nisse

Det spännande bondelivet

Om man tycker det är tråkigt så behöver man inte alls börja med livsfarliga extremidrotter eller gå ut i krig. Det räcker med att bli bonde så får man spänning i livet. Då menar jag inte bara den allmänna oron för vilka nya eländiga byråkratregler som ”de” hittar på eller hur inkomsterna kan nollas av ett politiskt beslut. Det finns en hel del spänning i det dagliga arbetet – speciellt nu i skogsarbetet.

Vi håller på att köra ut virke från Atomlinjen (högspänningsledningar från kärnkraftverket i Lovisa). Vår skog finns alldeles invid Ratuöien som är en hög bergsknalle inne i skogen bredvid Tallmosan. Vi har lyckats hitta en väg kring alla stenblock som är utströdda överallt och byggt en bro över ett dike i en sänka. Men det är hela tiden spännande att se om man kommer ut med ett halvt lass eller inte.

Här ser man hur full av stenar som terrängen är.

För ett par veckor sedan körde jag ned traktorn i ett stengryte riktigt grundligt så vi måste lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna och rada virke under i flera repriser innan vi kom bort. Efter det har det hela tiden varit nånting som hänt (förutom de vanliga slangbrotten). Senast i förrgår så kom jag hem med en kätting runt bakaxeln. Det finns nämligen flera ställen där stenarna sliter på hjulen från två håll samtidigt och ena låset till kättingen hade gått upp. Efter det vi hade fått på kättingen så satte vi schacklar som låste spännarna till sidokättingarna.

Det går nästan att köra upp ett litet lass nu då vi satt massor av kvistar i de värsta groparna men nära toppen finns det en brant som är nästan omöjlig. Där är berget bart och kättingarna får inget fäste. I går måste jag lasta av halva lasset och köra upp för branten varefter jag lastade på det igen. Det är harm för det tar tid och man vet aldrig vad som går sönder då man försöker köra upp med fart. Att köra långsamt lyckas inte alls.

Inte så stort lass men mera får jag inte upp för berget. Mera snö skulle kanske göra vägen bättre.

Spänningen är inte slut då man fått upp lasset på toppen av Ratuöien för sedan skall lasset köras hem och vägen är så smal att det inte går att mötas där. Möter man en stor stockbil på den vägen så är det bara att rada av hela lasset och backa in vagnen och traktorn i skogen. Att backa uppförsbacke med fullt lass är bara inte möjligt. Och jag är rädd för alla småbilar som ibland ger sej in på den smala skogsvägen. Om de kommer emot i full fart i en nedförsbacke så hinner jag inte bromsa det fulla stocklasset som väger 10 ton. Det är illa då det är solsken för då skall alla turisterna ut till skogen. De fattar inte att det kan vara livsfarligt. Stockbilarna kör inte heller precis långsamt.

 

Februari har åter solnedgångarna i orange. Här vid avlastningsplatsen (platt till all tur).

Men vi har ännu kvar den värsta biten ute på mossen. Dit har vi inte vågat oss med traktor och vagn men med lilla MF165 har vi kunnat köra upp spår som hoppeligen fryser nu då det äntligen blivit kallt. Men kör man ned den stora Zetorn i mossen så vet jag inte hur man skall kunna få upp den … Vi får sätta ett par små stockar på varje lass och köra över lägden i full fart med andan i halsgropen. Då man kommer hem på kvällen så är man alldeles slut av nervspänningen och tycker man kunde ha litet tråkigt liv som omväxling.

Nu är den värsta flyttrumban förbi (nästan) efter det vi flyttade Henrik till det nya huset i Borgå. Jag hoppas verkligen att folk hålls på sin plats i de närmaste 30 åren. Sedan är jag över hundra och nån annan får sköta om flyttandet. Flyttrumban ledde till att jag inte fick paketbilen besiktad förrän sista dagen men nu kan jag köra i ett år till åter. Tyvärr var frambalken genomrostad så den måste svetsas. Det är ingen stor sak för den kan skruvas bort men det var en påminnelse om att den ”nya” paketbilen inte är så ny mera: 12 år. Om 5-10 år måste vi säkert skaffa en ny. Allt annat går att reparera men då plåtarna börjar vara genomrostade så måste man ge upp.

 

25 januari, 2018 av Christer

Halt väglag.

För en knapp månad sen skrev jag om infrastrukturen eller brist på den här i bloggen. Jag hade då inte tillgång till bild och videomaterial men idag var det dags igen så nu passade jag på tillfället att dokumentera lite.

25.1.2018. Flisåkaren får ta det lugnt och beskedligt.

Dottern åker skridskor.

 

Snöröjning.

Det var som synes inget vidare skogsväder idag med blåst och regn och inte tilltalade det att köra hem flisved heller i det hala väglaget. Men det passade ju bra att röja snö runt växthuset, det är bättre att göra det innan det fryser till igen för då är risken för skador på plasten större. Lämnar man allt för mycket snö längs sidorna på växthuset finns det risk för att plasten brister eller töjs ut. Plasten är ändå ganska seg men det finns naturligtvis gränser för allt, på bilden nedan är det ungefär så mycket som jag brukar tillåta innan jag vidtar röjning.

25.1..2018. Snöröjning runt växthuset.